Tråden illustrerar väl ganska tydlig att olika personer har olika uppfattning om vad som är normer, vad som är att bryta normer.
Dessutom olika uppfattningar om vad som är begränsande och vad som är berikande.
Kunde vara intressant, även om jag inser att detta spår antagligen inte kommer att få med sig så många napp, att fundera över vad man anser vara "norm".
Det har ju exempelvis framförts att vit man av medelklass är normen.
Normen för vaddå, undrar ju jag som vet att det finns i runda slängar lika många män som kvinnor i Sverige.
För om det är normen, så är ju varje person som inte är vit man av medelklass normbrytare och då torde normbrytarna vara i kraftig majoritet i Sverige.
Det finns ju fler personer i Sverige som INTE är vita män av medelklass än de som de facto är det...
Men barn eller inte - jo, en övervägande majoritet av vuxna människor i Sverige har barn. Alltså är det ovanligt - kanske rent av lite normbrytande - att inte ha barn.
Att leva som ensamstående - tja, det är ju ändå vanligare att leva i familjekonstellation än inte, men att vara ensamstående även i medelåldern uppfattar åtminstone jag som så vanligt numera att det knappast är normbrytande längre - betraktat som enda egenskap.
Jag har skrivit om mig själv som lite normbrytande. Men tagen var och en för sig är ju inte mina "egenskaper" normbrytande.
Kvinna - vanligt.
Ensamstående - vanligt.
Medelålders - vanligt.
Äger gård - inte jättevanligt men inte så ovanligt att man kan säga att det bryter mot någon norm.
Inte ha barn - möjligen normbrytande.
Högutbildad och välbetald - ganska vanligt.
Jobba deltid - ganska vanligt.
Men kombinerar vi alltihop, då faller jag utanför normen lite grann.
Sedan beror det väl på hur man matchar ihop de här egenskaperna:
högutbildad ensamstående medelålders kvinna utan barn - inte helt ovanligt, inte normbrytande beroende på var i Sverige man bor (tror det är en rätt vanlig typ av kvinna i storstäder, men inte lika "normalt" i småsamhällen).
Att ha djur - också en vanlig egenskap.
Men att ha 16 hästar - ja, då tar jag ett skutt utanför normerna igen.
En annan intressant fråga är ju - hur avvikande behöver man vara för att anses bryta mot normen?
Och där spretar väl svaren igen, beroende på vilken kontext man lever i.
På min arbetsplats är det ovanligt att vara medelålders kvinna utan barn. Men jag känner inte att det är besvärande eller problematiskt för någon, varken mig själv eller arbetskamraterna, att jag är det.
På min arbetsplats är det ganska ovanligt att inte ha en partner, oavsett om man är i dryga tjugoårsåldern eller äldre.
I min släkt är det inte ovanligt att vara ensamstående medelålders kvinna, varken med eller utan barn. Nu är släkten i och för sig rätt liten; vi är fyra medelålders kvinnor varav två med och två utan barn.
I min familj (föräldrar, syskon) är det väldigt vanligt att vara universitetsutbildad ensamstående medelålders kvinna utan barn (mina föräldrar är inte längre medelålders utan pensionärer). Hundraprocentigt, rent av...
Så som sagt: vad som är normbrytande beror ju på kontext.