Normbrytande livsstil och konsekvenserna av det

[Asko]

Plus att intelligens inte säger så mycket om hur bra förälder man blir.

Såå sant! Utan att avslöja för mycket så kan jag säga att en av mina föräldrar är högt utbildad, med en hög(-aktad) titel i akademivärlden, (visserligen pensionär) och hen är/var absolut inte en jättebra förälder direkt
Jag brukade klaga till en nära vän, och hen så att hen var lite överraskad för hen hade ju den där bilden av hur en person med en sådan titel ska vara ... Jag förstod till fullo, men har lärt mig genom egna erfarenheter

 

[Asko]

Och normen blir ju bara starkare hela tiden tycker jag kring att alla ska arbeta minst 8 timmar varje dag och helst mer, annars är man en Dålig Människa! Om man är sjuk får man ju inte ens sjukpenning längre. Himla märkligt är det dessutom när vi har sosseledd regering och allting. 6-timmars arbetsdag, friår, dela på jobben med mera med mera är helt ute numera. Ja jisses. Jag har aldrig fattat tjusningen med att arbeta så mycket som vi gör.

Jag håller med till hundra procent!
Jag vill också bara jobba som jag gör nu, ca 60% - men jag får full lön nu i ett år tack vare AF och inte ens med full lön så skulle det räcka till att leva själv här i förorten Dock ett okvalificerat jobb.

Jag blev lite nyfiken ang. detta - ni andra som har skrivit som jobbar mindre än heltid, hur har ni råd??

 

[vallhund]

Jag håller med till hundra procent!
Jag vill också bara jobba som jag gör nu, ca 60% - men jag får full lön nu i ett år tack vare AF och inte ens med full lön så skulle det räcka till att leva själv här i förorten Dock ett okvalificerat jobb.

Jag blev lite nyfiken ang. detta - ni andra som har skrivit som jobbar mindre än heltid, hur har ni råd??

Jag jobbade natt, heltid det betydde 32,22 timmar i veckan, utslaget på 6 veckor, dvs en vecka helt ledigt. Heltidslön o en massa OB, passade mig perfekt med hundliv.
Sen blev jag sjukskriven o fick mindre att röra mig med, efter det sjukersättning o ännu mindre inkomst. Nu får jag ålderspension, visserligen den högsta man kan få, men det är ändå ett skämt att man skulle kunna leva på det. Förstår inte dom som kan leva på 6 000 kr/månad, eller jo, jag har ju själv varit student en gång i tiden då studiemedlen inte var så fördelaktiga som de är nu.

 

[Brandgul]

Jag håller med till hundra procent!
Jag vill också bara jobba som jag gör nu, ca 60% - men jag får full lön nu i ett år tack vare AF och inte ens med full lön så skulle det räcka till att leva själv här i förorten Dock ett okvalificerat jobb.

Jag blev lite nyfiken ang. detta - ni andra som har skrivit som jobbar mindre än heltid, hur har ni råd??

Vi jobbar deltid båda två och har jobbat lite olika sen första barnet kom. Vi växlar och drar lite olika under åren. Ibland den ena på heltid och den andra på deltid och ibland båda på deltid. Nu jobbar båda lite deltid och nu är vi uppe i 35 timmar i veckan båda två. Jag kommer jobba 36 timmar i veckan till hösten bara för att jag hinner det.

Vi har alltid finansierat deltiden med att minska utgifterna. När jag jobbat 60% har dock deras pappa fått jobba heltid. Han har haft så pass mycket högre lön än mig.

 

[Brandgul]

Och normen blir ju bara starkare hela tiden tycker jag kring att alla ska arbeta minst 8 timmar varje dag och helst mer, annars är man en Dålig Människa! Om man är sjuk får man ju inte ens sjukpenning längre. Himla märkligt är det dessutom när vi har sosseledd regering och allting. 6-timmars arbetsdag, friår, dela på jobben med mera med mera är helt ute numera. Ja jisses. Jag har aldrig fattat tjusningen med att arbeta så mycket som vi gör.

För att det är roligt! För att jag gör skillnad på folks vardag nästan varje dag! Jag jobbar med olika infrastrukturlösningar och tillfredsställelsen att åka förbi en busshållplats med plattform där det tidigare bara varit påstigning direkt från marken och veta att det är mitt jobb som ligger bakom det gör att jag skulle kunna jobba det dubbla varje vecka

 

[athena_arabians]

För att det är roligt! För att jag gör skillnad på folks vardag nästan varje dag! Jag jobbar med olika infrastrukturlösningar och tillfredsställelsen att åka förbi en busshållplats med plattform där det tidigare bara varit påstigning direkt från marken och veta att det är mitt jobb som ligger bakom det gör att jag skulle kunna jobba det dubbla varje vecka

Jag skulle också kunna jobba mer! Jag letar ju reda på materialen till det du planerar Det är faktiskt väldigt tillfredsställande, finns förutsättningarna och jag gör mitt jobb väl kan det generera många jobb och ge råvara som bygger vårt samhälle.

 

[em-pirre]

Det hade varit lagom.
Hänga med ungarna två timmar varje söndag, resten av tiden kan någon annan ha dem

Som frånskild pappor sådär ungefär

 

[Asko]

Vi jobbar deltid båda två och har jobbat lite olika sen första barnet kom. Vi växlar och drar lite olika under åren. Ibland den ena på heltid och den andra på deltid och ibland båda på deltid. Nu jobbar båda lite deltid och nu är vi uppe i 35 timmar i veckan båda två. Jag kommer jobba 36 timmar i veckan till hösten bara för att jag hinner det.

Vi har alltid finansierat deltiden med att minska utgifterna. När jag jobbat 60% har dock deras pappa fått jobba heltid. Han har haft så pass mycket högre lön än mig.

Ja det hjälper ju att vara två om det iallafall. Om man har turen att träffa någon man vill bo ihop med

 

[pollex]

Men lever vi under samma sekel ??! Detta låter som normer för länge sedan. Jag ser det som inte så konstigt att skaffa barn och skita i att gifta sig. Intressant (och hemskt!) att du fått sådana reaktioner. Många puckade kommentarer

Jag har aktivt valt att inte gifta mig, delvis av samma anledning som @TinyWiny , men har sluppit att höra de idiotiska kommentarerna som ges exempel på. Däremot hat jag fått föreläsningar om att vi som har barn verkligen borde gifta oss för det skyddet som giftemål ger är överlägset och går inte att få på någon annat sätt. Och det är det uppenbarligen helt omöjligt att få folk att kalla sambon (som jag alltid benämner på det sättet eller med hans namn) för något annat än ”din man” - även för personer som jag umgås regelbundet (men inte jättedjupt) med. Det har hänt att jag svarat ”Min man? Det visste jag inte att jag hade någon!” när jag tröttnat men uppenbarligen är det jag som är krånglig då (om jag själv inte vet om folk är gifta eller ”bara” sambo så säger jag ”din man/fru eller sambo”, namnet eller, om jag inte vet att de bor ihop men inte heller vad personen heter, ”din partner”. Inte jättesvårt! )

 

[kryddelydd]

Oavsett om vi kallar det beslut eller ej så upplever jag att vi verkar prata om två olika saker.
Känns det mer rätt för dig om vi kallar det inställning?

Jag kanske tolkar fel, men jag uppfattar dina inlägg som att du har en slags inställning i frågan. Du har inte känt någon önskan om barn och då har det känts ok för dig att låta livet rulla på utan? Det har känts ok att låta det bli som det blir, just nu är din indtällning att du skulle vara ok med att leva barnfri?
Eller tolkade jag fel?

Jag har liksom ingen sån inställning eller vad vi nu kallar det. Jag vacklar i frågan, det är ngt jag funderar kring nästan varje dag. Inte så att jag är stressad på det dättet, jag är rätt så här och nu ändå. Men jag är inte säker på om jag skulle vara ok med att vara barnfri. Ibland tänker jag så, ibland tänker jag annorlunda.
För mig handlar det inte om förutsättningar eller ngt sånt. Ekonomi, stabilitet, lämplig partner osv finns. Jag är rätt säker på att det skulle kunna bli bra oavsett hur det blir, men eftersom jag vacklar i min inställning i frågan så känner jag ett behov av att fatta ett beslut medan det fortfarande finns möjligheter att faktiskt göra ett val.

Jag kanske kommer landa i att låta tiden utvisa, men då vill jag iaf ha tänkt igenom saken och vara förhållandevis säker på att jag kan stå för mitt beslut (inför mig själv) i framtiden.

Man är ju olika helt enkelt. Precis som du beskriver så är det ett stort beslut att välja att skaffa barn. För mig är det även ett stort beslut att avstå barn. Det är ett lika aktivt beslut för mig. Inget som ”bara blir”.

Bra förtydligande och bra svar på min fråga

 

[kryddelydd]

Så är det absolut.
Jag blir aldrig ifrågasatt av män, däremot av kvinnor. Speciellt de som har barn själva. Det verkar som många tar det väldigt personligt och måste försvara sitt beslut att skaffa barn.

Intressant.
Den som mest "ifrågasätter" att jag inte har barn är en man.
Han "tjatar" lite på mig men det är helt av omtanke. Han blev själv pappa sent (50-årsåldern) och barnet är det bästa han har. Så det är helt av omtanke om mig: han unnar mig det som är det bästa i hans liv.
Och jag tar "tjatet" så också.
Inte som någon förebråelse eller annat.

 

[Hedinn]

För övrigt så är jag helt ointresserad av folks anledningar till att inte vilja ha barn och skulle aldrig vilja hamna i diskussionen, jag fattar inte ens hur jag skulle hamna där.

Nä, men du är ju vettig också, då hamnar man sällan i såna lägen!

 

[TinyWiny]

Men lever vi under samma sekel ??! Detta låter som normer för länge sedan. Jag ser det som inte så konstigt att skaffa barn och skita i att gifta sig. Intressant (och hemskt!) att du fått sådana reaktioner. Många puckade kommentarer

Visst det gör vi det. Nu föddes mina barn i början av nittiotalet visserligen men fortfarande anser många att de har rätt att säga väldigt elaka saker om och till människor för att de gör andra val än de själva. Att unga mammor är urkassa och att äldre är så mycket bättre, att man inte är seriös om man inte vill gifta sig har diskuterats och påtalats även här på buke de senaste åren.

 

[MiniLi]

Visst det gör vi det. Nu föddes mina barn i början av nittiotalet visserligen men fortfarande anser många att de har rätt att säga väldigt elaka saker om och till människor för att de gör andra val än de själva. Att unga mammor är urkassa och att äldre är så mycket bättre, att man inte är seriös om man inte vill gifta sig har diskuterats och påtalats även här på buke de senaste åren.

Jag gissar att det var det tidiga föräldraskapet som stack mest i folks ögon? Och kanske giftemålsfrån lite på sidan?

 

[TinyWiny]

Jag har aktivt valt att inte gifta mig, delvis av samma anledning som @TinyWiny , men har sluppit att höra de idiotiska kommentarerna som ges exempel på. Däremot hat jag fått föreläsningar om att vi som har barn verkligen borde gifta oss för det skyddet som giftemål ger är överlägset och går inte att få på någon annat sätt. Och det är det uppenbarligen helt omöjligt att få folk att kalla sambon (som jag alltid benämner på det sättet eller med hans namn) för något annat än ”din man” - även för personer som jag umgås regelbundet (men inte jättedjupt) med. Det har hänt att jag svarat ”Min man? Det visste jag inte att jag hade någon!” när jag tröttnat men uppenbarligen är det jag som är krånglig då (om jag själv inte vet om folk är gifta eller ”bara” sambo så säger jag ”din man/fru eller sambo”, namnet eller, om jag inte vet att de bor ihop men inte heller vad personen heter, ”din partner”. Inte jättesvårt! )

Jag kör partner rakt över om jag inte vet namnet. Då slipper jag också falla i fällan att utgå ifrån att partnern är av visst kön.

 

[TinyWiny]

Jag gissar att det var det tidiga föräldraskapet som stack mest i folks ögon? Och kanske giftemålsfrån lite på sidan?

Lite olika beroende på tid och vem jag har pratat med. När barnen var riktigt små/påväg var det att jag valde att få barn tidigt men senare har det varit giftermålets frånvaro som det varit mest tjafs om. Nu kan ju ingen längre säga att mina barn kommer bli värstingar. De är vuxna och har med råge bevisat motsatsen.

 

[pollex]

Jag kör partner rakt över om jag inte vet namnet. Då slipper jag också falla i fällan att utgå ifrån att partnern är av visst kön.

Ja, partner är jättebra om man inte redan vet vilket kön den omtalade har! Sambo har ju samma fördel för den delen.

 

[sjoberga]

Jag vet att min syster som har barn är extremt fast om man jämför med hur jag lever mitt liv. Det är inte direkt som att hon skulle kunna skita i att hämta upp ungen från dagis och dra ut i skogen och tälta utan att planera. Det kräver planering och en massa jäkla arbete jag aldrig någonsin skulle vilja ha när det gäller barn. Att behöva hämta, mata, byta blöjor, passa, fixa, städa efter barnet, jag vill inte behöva bry mig om sådant och skulle jag behöva det så skulle jag känna mig extremt låst när det gäller att leva mitt liv som jag vill det.

Om jag ska träna hundarna så vill jag inte oroa mig för att ett barn ska ha underhållning/passning. När jag ligger på soffan och käkar glass och tittar på tvserier så vill jag inte ta hand om ett barn med kolik. Etc. Jag vill inte ha barn och att vara låst är en av många saker.

Och jag ser ju en hund som betydligt mer upplåsning än ett barn, förutom i avseenden som förväntad livslängd och möjlighet att avsluta hundägande.

Men visst, de 2 bebisåren är speciella.

 

[TinyWiny]

Ja, partner är jättebra om man inte redan vet vilket kön den omtalade har! Sambo har ju samma fördel för den delen.

Visst är det men jag säger partner även om jag vet könet. Det inkluderar alla olika förhållandetyper och jag har inte märkt av att någon tar illa upp vilket det som du själv skriver kan bli när någon säger man/fru istället för sambo. (Skulle någon ta illa upp ändrar jag givetvis ord och jag använder samma ord som vederbörande gör när hen har benämt sin partner.) Även särbo inkluderas då vilket ordet sambo inte gör

 

[athena]

Och jag ser ju en hund som betydligt mer upplåsning än ett barn, förutom i avseenden som förväntad livslängd och möjlighet att avsluta hundägande.

Men visst, de 2 bebisåren är speciella.

Verkligen, för att inte tala om 25 hästar. Jag hr aldrig ens tänkt tanken att det skulle vara just barnen som låser mig.