Normbrytande livsstil och konsekvenserna av det

[Tonto]

Roligt är även alla de föräldrar som säger att "man blir så låst av att ha hund". Sedan när jag försöker komma med förslag på att hitta på något efter jobb eller så, då är det ALLTID jag som är ensam med två stora (hyfsat aktiva) hundar som kan hitta på något när som helst.

Föräldrarna måste ordna kring barnen först, måste kolla med eventuell partner om det går med allt och om de ska iväg så behöver de åtminstone komma hem till middagstid (eller sticka ut efter middagen) för att alla ska kunna äta tillsammans, få bra lagad mat osv. Mina vänner och bekanta som är föräldrar, de får i 99% av fallen säga till mig när de råkar ha möjlighet att ses, just för att de är så låsta till allt och alla.

Det är ju inte på något sätt konstigt att föräldrarna måste anpassa sig så, det ingår ju i föräldrarollen, men hundar verkar onekligen vara långt mycket mer anpassningsbara än vad barn är... Jag har börjat rabbla upp allt sådant varje gång någon förälder pratar negativt om hundägande. För ja, jag får regelbundet kommentarer om hur låst jag måste bli av mitt hundägande... Inte så att de tar upp det för att de undrar om de själva kan skaffa hund eller så, utan det är mer kritik mot mitt val att ha hund och det gör mig galet less.

Alltså tänk om jag skulle dumpa en unge på pensionat för att jag vill åka på semester. Eller lämnar en ettåring ensam hemma för att jag ville handla/se på bio.

 

[Red_Chili]

Nä men det jag svarade var att "man är inte kättrad i 20 år". Varken mer eller mindre.

Men barn ska, så vitt jag vet, ha mat, kläder, ett hyfsat rent hem, få uppfostan, lära sig allt som behövs inför vuxenlivet (sköta ekonomi, sköta hemmet, klara av utbildningar och sommarjobb...). Sedan ska många av dem skjutsas hit och dit. Och de kostar pengar. Och allt det är bara om man har barn utan funktionsnedsättningar av något slag, eller psykiska problem, eller om de råkar bli mobbade i skolan så att man måste kämpa för att hjälpa dem få ordning även på det. Och så vidare.

Det är ju inte direkt så att ungarna är självgående så fort de lämnar småbarnsåren. Som förälder är du låst till dem, låst till att anpassa livet efter dem långt efter småbarnsåren också. Är det verkligen så konstigt att det finns människor som absolut inte vill göra den anpassningen?

 

[cirkus]

De flesta i min ålder har barn som är ganska små, dvs de är väldigt bundna.

Detta är lite intressant, när jag ger argument till varför jag inte vill ha barn så är det alltid någon förälder som ska argumentera emot med att det kan man visst göra, så behöver det inte alls vara osv.
Istället för att bara acceptera när jag säger att ett barn inte passar in i min livsstil.

Jag tycker det går åt båda hållen faktiskt.
Om en förälder säger att det behöver inte vara så - betyder det just det för den föräldern. Inte att du nödvändigtvis måste skaffa barn bara för att den föräldern får ihop akten med liknande livsstil.

 

[Tonto]

Jag tycker det går åt båda hållen faktiskt.
Om en förälder säger att det behöver inte vara så - betyder det just det för den föräldern. Inte att du nödvändigtvis måste skaffa barn bara för att den föräldern får ihop akten med liknande livsstil.

Problemet är att när man säger ”jag vill inte ha barn, bland annat för att jag vill göra som jag vill när jag vill” och någon kommer ”JA MEN JAG KAN GÖRA DET TROTS ATT JAG HAR BARN JOMEN SÅ ÄR DET.”

Men kul jul för dig som kan det, men varför måste man argumentera för det?

 

[BernT]

Nä men det jag svarade var att "man är inte kättrad i 20 år". Varken mer eller mindre.

Det blir ju en ganska tröttsamt diskussion för mig också när det insinueras att man är en dålig förälder bara för att man upplever sig ha frihet "trots" barn. Jag har levt med kontrollerande män och det innebar betydligt mindre frihet, till exempel.

Klart man har (kan ha iaf) frihet trots barn, det har jag med. Men jag kan inte festa till kl 8 på morgonen, dra ladd hela natten (obs jag knarkar inte, bara exempel från mina barnfria vänner) och sen sova hela dagen därpå. Eller komma på ikväll att jag ska ta en avstickare till Österlen. Man har frihet, men en annan sorts frihet.

 

[Kattennizze]

Jag tyckte att det var en massa saker som jag inte kunde göra när barnen var små eller tonåringar heller för den delen. Man kan inte bara sticka vart som helst när man har lust, göra saker hemma ostört, strunta i att laga middag och äta en påse chips istället etc. Min erfarenhet är att barn begränsar mycket. Jag har aldrig förstått det där som en del påstår att man kan göra det mesta även om man har barn. För mig var det inte så.

Exakt. Mina barn upptar det mesta av min tid, förutom jobbet då.

 

[cirkus]

Problemet är att när man säger ”jag vill inte ha barn, bland annat för att jag vill göra som jag vill när jag vill” och någon kommer ”JA MEN JAG KAN GÖRA DET TROTS ATT JAG HAR BARN JOMEN SÅ ÄR DET.”

Men kul jul för dig som kan det, men varför måste man argumentera för det?

Det är inte ens att argumentera - det är bara att konstatera att det funkar för just den här personen. Varför är det så provocerande? Jagmenar att om man har diskussionen igång så är det ju svårt att en förälder inte ska få beskriva sin upplevelse utan att det uppfattas som en provokation.

Det hade varit annorlunda att den sa att bara för att jag kan så kan du och då borde du också....

 

[Hedinn]

Jag tänker att det inte alls handlar om huruvida man klarar av att ha en viss livsstil med barn eller inte. Men jag hoppas(!) att alla är överens om att ska man ha barn ska barnet/barnen komma i första hand. Alla är ju inte villiga att göra den uppoffringen, eller snarare något man längtar efter. Precis som att alla inte är beredda att göra en sån uppoffring för en häst (eller fem ).

Ändå upplever jag att det är vanligare att man blir ifrågasatt i valet att skaffa häst, för att man blir så låst, än att man blir ifrågasatt av samma anledning när det gäller barn. Så där är det ju givet att det handlar om normer, för en häst behöver man inte alls bli så låst med, plus att man kan sälja den om man ändrar sig senare...

 

[Fruentimber]

pressylta - extra yum.

Definitivt normbrytande...

 

[Tonto]

Det är inte ens att argumentera - det är bara att konstatera att det funkar för just den här personen. Varför är det så provocerande? Jagmenar att om man har diskussionen igång så är det ju svårt att en förälder inte ska få beskriva sin upplevelse utan att det uppfattas som en provokation.


Det hade varit annorlunda att den sa att bara för att jag kan så kan du och då borde du också....

För att människor alltid ska ha något att säga om andra människors anledningar till att de inte vill ha barn. Det ska alltid vara JO DET GÅR VISST att göra allt sånt när man har barn när det inte alls går att leva med ett barn utan att det påverkar ens liv.

 

[nightcrawler]

Alltså tänk om jag skulle dumpa en unge på pensionat för att jag vill åka på semester. Eller lämnar en ettåring ensam hemma för att jag ville handla/se på bio.

En Nanny och bara plocka fram barnen för att visa upp dom vid speciella tillfällen

 

[Bison]

En Nanny och bara plocka fram barnen för att visa upp dom vid speciella tillfällen

Det hade varit lagom.
Hänga med ungarna två timmar varje söndag, resten av tiden kan någon annan ha dem

 

[Blue]

Intelligens/begåvning är inte något som går i arv genetiskt, i alla fall vad forskningen visat än så länge. Däremot ärver vi fysiska attribut, längd, fysiska drag som hårfärg, hudfärg osv men det är det enda vi ärver.

De låga estimaten från forskningen säger 50% och de höga 90%. Vet inte varifrån du får att intelligens inte skulle gå i arv?

 

[vallhund]

För att människor alltid ska ha något att säga om andra människors anledningar till att de inte vill ha barn. Det ska alltid vara JO DET GÅR VISST att göra allt sånt när man har barn när det inte alls går att leva med ett barn utan att det påverkar ens liv.

Blir lite som en variant på #inteallamän

 

[MiniLi]

Nä men det jag svarade var att "man är inte kättrad i 20 år". Varken mer eller mindre.

Det blir ju en ganska tröttsamt diskussion för mig också när det insinueras att man är en dålig förälder bara för att man upplever sig ha frihet "trots" barn. Jag har levt med kontrollerande män och det innebar betydligt mindre frihet, till exempel.

Men det är ingen som har påstått något alls om att man skulle vara kättrad i 20 år. Inte heller har någon bedömt folks föräldraförmåga.

Det är dock inte sant att folk generellt kan fortsätta som liv precis som förut efter barn. Någon förändring lär det bli. Om man då också väger in att en del kanske lever på ett sätt som är lite extra långt från vad barn generellt behöver så blir det ju väldigt tydligt.

Och varför drar du in kontrollerande män? Det har ju inget med saken att göra.

 

[athena]

Och varför drar du in kontrollerande män? Det har ju inget med saken att göra.

Det var en jämförelse om frihetsgrader

 

[Gnist]

Den som påstår att man inte blir låst på ett helt annat sätt av barn än av div. hus/hobbydjur snackar i nattmössan.

Ja, man kan göra rätt mycket när man har barn också, men hallå.. Självklart förändras livet från mer eller mindre total frihet att kunna vara spontan när som helst och hur som helst, till att det mesta kräver mer planering.

Att folk ens ids tjafsa om sånt till de som inga barn vill ha är för mig en gåta.

 

[MiniLi]

För att människor alltid ska ha något att säga om andra människors anledningar till att de inte vill ha barn. Det ska alltid vara JO DET GÅR VISST att göra allt sånt när man har barn när det inte alls går att leva med ett barn utan att det påverkar ens liv.

Samma sak möter jag när jag lägger fram jämställdhet som en anledning till att ev avstå barn. Jag har nämligen uppfattningen att det verkar vara extremt svårt att bibehålla en jämställd relation när man har barn. ALLTID är det någon dom kommer och bara ”jodå det går visst! Titta på oss!”
Och alltid är det samma person som tog största delen av föräldraledigheten, som jobbar deltid för att hinna tvätta, vars man drar in pengarna och så är det såklart kvinnan som vabbar. Eh, not my kind of jämställdhet. Men ingen bryr sig om att ens lyssna på vad jag faktiskt är rädd för, de ska bara prompt hävda att jag har fel och att allt kommer lösa sig.

 

[MiniLi]

Det var en jämförelse om frihetsgrader

Som verkligen inte hör hemma i den här diskussionen. Så bara för att det är kasst med kontrollerande män så ska man inte känna sig låst av ev barn?

 

[Raderad medlem 120709]

Jag är 27 år och oskuld - jag hatar att det ska vara något skämmigt Nej, jag "sparar" mig inte till den "rätte" Och jag hatar tanken (som har dykt upp i min egen hjärna tyvärr) att det inte hänt pga jag är "för ful/ingen vill ha mig" Och nej, jag är inte desperat och tar vem som helst Sist, nej jag vill inte bara "få det gjort".

Word! Fast jag är några är äldre än dig, fyller 30 i år. Jag hatar normen att man "ska" ha haft sex innan en viss ålder för annars är det något allvarligt fel på en. Det tog mig många år att skaka av mig såna tankar om mig själv och inse att i mitt fall så beror ointresset till sex på att jag är asexuell, jag känner alltså ingen lust att ligga med någon oavsett hur mycket jag gillar personen i övrigt.

På det viset är jag väl en normbrytare, eftersom jag ändå skulle kunna tänka mig ett förhållande om kärlek skulle uppstå. Men eftersom de allra flesta vill (och t o m kräver) att sex ska ingå i en relation så är det i stort sett uteslutet, så jag lär få bli en crazy cat and dog lady istället. Nu var jag ändå inne på det spåret eftersom jag inte vill ha några barn och inte heller nån inneboende partner (särbo är en fenomenal uppfinning), vilket inte är så jättevanligt just där jag bor.

Könsrollsmässigt passar jag inte heller in, men jag tycker det har blivit bättre på senare år. Som yngre fick jag
enormt mycket kommentarer om hur fel jag betedde mig för att vara tjej, pga tog plats/var rakt på sak/hade mycket åsikter. Med det sagt så har jag på senare år insett att jag troligen är någon form av icke-binär, men det är en djungel så jag vet inte ens själv större delen av tiden.

Jag jobbar inte heller, dock är det i mitt fall inte självvalt utan beror på funktionsvariation som begränsar mig på många sätt, så det är ingen revolutionär aktion från min sida utan det bara blev. Dock känner jag att jobbkulturen är ett gissel på många sätt, så att bryta mot den är liiiite roligt ändå.

Sen har vi lite småsaker som redan nämnts i tråden: dricker inte alkohol eller kaffe, firar inga högtider (utom jul), bär inte smink eller högklackat, gillar inte att resa (tycker det är asjobbigt bara att åka bil kortare sträckor ), och är väldigt kunnig på områden som anses "manliga", typ teknik och till viss del hantverk.

Nu när jag slår upp allt på ett bräde gick det upp ett litet ljus om varför jag alltid känt mig så udda.