Jag tycker det är lite synd att många känner behovet av att bete sig så annorlunda mot hur de fungerar. Men det kanske är tvunget pga sociala normer?
Men jag önskar att det fanns mer spelrum att att vara sig själv, särskilt när jag läser att många män inte alls anpassar sig i samma utsträckning.
Jag misstänker att många kvinnor är så duktiga på det sociala spelet att vi andra aldrig märker att det skaver och därmed inte heller anpassar oss efter det i någon mån.
Jag visar gärna hänsyn, men då måste jag veta hur jag ska göra
.
Eller att det skaver på insidan fast det inte märks utåt även om man inte låtsas?
Jag vet inte hur jag ska formulera det.
Kontentan är att jag syftar på att vi tror ofta att småsaker märks mer än de gör, och att man är sin hårdaste kritiker. Jag gillar inte att sitta och stirra folk i ögonen (gör någon det?) äter jag och min partner själva sitter vi oftast en på långsidan och en på kortsidan just för att det är mysigare och mer bekvämt. Jag tror ni reflekterar långt mer över ert kroppsspråk och agerande än andra, vilket kan behövas till viss del men man kanske inte behöver anstränga sig så himla mycket att det förtar allt nöje med socialt umgänge? Eftersom relationer med folk ni känner funkar väl så är det ju också ett ok agerande? Eller är jag ute och cyklar?
Ett problem med "diagnoser" är att allvaret i dem sällan kommer fram när man pratar om dem så här. Ja, alla har drag av allt möjligt men en diagnos får man när det är ett hinder i vardagen.
För mig handlar det inte om att titta lite vid sidan av, jag kan ofta tycka att det är jobbigt att ha personens ansikte i mitt synfält öht. Det handlar inte om att sitta lite bredvid istället för mitt emot utan om att jag tycker att det är jobbigt bara att dela bord öht. Osv. När jag tittar vid sidan av en person eller när vi sitter på lång-kortsida har jag redan anpassat mig massor för att det ska fungera. Det tar massa energi och jag får krypande ångest så jag kan inte hålla i det länge för då blommar ångesten ut.
Angående att bete mig annorlunda än vad som kommer naturligt rent generellt så är det är ett krav för att jag ska kunna ta mig genom livet. Vad som kommer naturligt för mig när jag kommer in till en läkare är att sätta mig ner, inte röra en muskel i ansiktet och stirra ner i golvet. Hur ska läkaren kunna hjälpa mig då? Nej då får jag slänga på ett noga utvalt leende, inte för flinande, och vara artig och säga hej. Förhoppningsvis slippa ta i hand men vill inte vara oartig så jag tar den om läkaren sträcker fram handen. Noga tänka igenom hur jag vill få fram vad jag har att säga, vilket i sådana situationer tack och lov snabbt tas över av att läkaren ställer frågor istället. Extremt skönt att slippa ha "kommandot".
Är lillebror på besök (han bor 70 mil bort och kommer endast hit drygt två veckor kring jul och nyår varje år
) så sitter vi ofta helt avslappnade och bekväma vid varsin skärm. Jag sitter vid min dator och gör min grej, sambon vid sin dator och lillebror vid TVn. Det kan gå timmar innan nån säger nånting.
Och alltså, vi har också stunder då alla tre sitter runt matbordet och högljutt spelar brädspel eller ser film/spelar multiplayer tillsammans i soffan, går ut med hunden eller whatever. Så att ni inte tror att all tid med lillebror spenderas på att ignorera honom.
Men när mamma är här (hon bor 100 mil bort och besöker oss en gång om året i 3-5 dagar) kan vi inte vara oss själva utan att hon tar illa upp. Om vi bara sitter där och gör våra saker i tysthet så känner hon sig obekväm. Hon vill göra saker tillsammans, fika, laga mat, åka och handla, promenera, you name it. Dessutom ska det föras aktiv konversation under hela tiden. Så om vi trots allt sätter oss vid datorerna så förväntas vi ändå vara sociala med henne. Så då tar det all min energi. Jag brukar helt enkelt bara svassa efter henne och göra som hon vill för att det inte ska bli konflikter. Efteråt kan jag inte gå utanför dörren på en vecka men så är det liksom.
När "svärmor" kommer på besök så skulle jag helst bara vilja sitta kvar och titta på min skärm. Men jag vet att jag verkar totalt ointresserad och otrevlig trots att jag lyssnar på vad hon säger ifrån soffan bakom mig. Vill absolut inte göra henne obekväm så då slänger jag på det där noga uttänkta leendet och nickar och tittar så nära henne jag kan. Bjuder på te och kollar upp det hon funderat på (vilken låt radion spelade en viss tid, vad det kan ha varit för snygg bil hon såg), lyssnar på när hon pratar om sina barnbarn osv.
Så jag är obekväm för att hålla kontakten med människor jag ändå uppskattar finns i mitt och sambons liv, istället för att de ska vara obekväma och i slutändan kanske inte vilja ha med oss att göra. Detta gällde alla möjliga situationer förr. Skola, praktik och liknande. Men insåg att det inte var hållbart för mig.
Skulle älska om fler kunde "umgås" på mina villkor, acceptera mina egenheter, förstå att jag inte är ointresserad för att jag fipplar med telefonen osv. Men det funkar inte så i verkligheten och då får man spela teater.
Valen är i princip att lägga energin på att hålla uppe en positiv bild och sen krascha hemma.
Eller att vara sig själv men behöva lägga energi på konflikter och tjafs så att allt blir dåligt och man ändå går under. Så då känns det bättre med alternativ ett.
