Ni andra aspergerare, och vänskap?

[Hyacinth]

Men PRECIS. Som när den där jävla filem i rymden finns inga känslor kom ut, fick jag min AS på papper och familj fick reda på det(förlåter aldrig mamma att hon talade om för dem allihop) så då blev det helt plötsligt när vi fick besök och skulle säga hej osv, vi kramas alltid hej och hejdå men jag fick ina kramar för det har dom allt sett att det vill inte folk med AS ha, de gillar inte kroppskontakt

Finns säkert de med AS som inte gillar och de som älskart precis som med folk utan diagnoser.

Jag älskar kroppskontakt, kramas mer än gärna. Tex när pojkvännen introducerar mig till sinna kompisar så har alltid kramat. Det är ju mysigt att vara nära någon, och det behöver absolut inte vara på sexigt vis.
Har svårt att skilja på det där.

Tittade på film med pojkvän och en av hans kompisar och pojkvän gick iväg för att hämta något så jag lutade mig mot kompisen istället och mös, men jädrar vad jag fick höra när kompisen gick. Det var tydligen fel gjort

Med mös menar jag att jag var komfortabel, inte snussgulla mot honom precis

Jag måste ju... nej, det var inte fel. Inte nånstans.
Jag rycker du ska fundera över er relation några varv, för han låter inte särskilt sympatisk.

 

[Lipperta]

Jag måste ju... nej, det var inte fel. Inte nånstans.
Jag rycker du ska fundera över er relation några varv, för han låter inte särskilt sympatisk.

Nejdå han är gör go'. Men också rätt avis, som sagt. Sen är det tydligen lite strängare i england vad som är ok eller inte.
Tror egentligen han var mer arg på kompisen än mig

 

[Elementary]

Men PRECIS. Som när den där jävla filem i rymden finns inga känslor kom ut, fick jag min AS på papper och familj fick reda på det(förlåter aldrig mamma att hon talade om för dem allihop) så då blev det helt plötsligt när vi fick besök och skulle säga hej osv, vi kramas alltid hej och hejdå men jag fick ina kramar för det har dom allt sett att det vill inte folk med AS ha, de gillar inte kroppskontakt

Men
För "svärmor" tog det ganska lång tid att acceptera sambons diagnos eftersom hennes bild av den kom från TV-program där den framställs som så himla mycket mer extrem. Lite som att vissa tror att alla med AS är exakt som Saga i Bron (trots att det aldrig sägs att det ska föreställa AS). Hon hörde av sig så fort hon sett nåt program med nån som påstods ha AS. I programmen framställdes ofta en person som ett typexempel trots att denne var extrem och "det är så här det är att ha AS", så hon höll länge på och argumenterade att "så är ju inte du, du kan ju inte ha AS" osv.
Tror att hon har accepterat det nu. Hon har i alla fall släppt det. Tack och lov

 

[Lipperta]

Men
För "svärmor" tog det ganska lång tid att acceptera sambons diagnos eftersom hennes bild av den kom från TV-program där den framställs som så himla mycket mer extrem. Lite som att vissa tror att alla med AS är exakt som Saga i Bron (trots att det aldrig sägs att det ska föreställa AS). Hon hörde av sig så fort hon sett nåt program med nån som påstods ha AS. I programmen framställdes ofta en person som ett typexempel trots att denne var extrem och "det är så här det är att ha AS", så hon höll länge på och argumenterade att "så är ju inte du, du kan ju inte ha AS" osv.
Tror att hon har accepterat det nu. Hon har i alla fall släppt det. Tack och lov

Och min mamma
Titta på tv med mig ikväll det är special avsnitt om As, jaha vad kul du vill att jag ska titta på överdrivna program som inte stämmer överens med mig?

Folk kan bara inte fatta att en diagnos inte förändrar en över en natt eller att man vill add de ska ändra sig.
Sen är jag av tron att alla har någon form av någon diagnos så spela roll liksom.

 

[gul_zebra]

Jag förstår inte hur det ska vara så svårt för folk att förstå att film är film? Klart filmskapare överdriver, Asperger är ju ett sk "osynligt handikapp" av en anledning liksom... Tror folk att Tim Allen är tomten och att Willy Wonka och chokladfabriken är en dokumentär också eller?

 

[Lipperta]

@Hyacinth Varför är du så intresserad av As? Bara ren och gris skär nyfikenhet

 

[Elo]

Jag tror att ett stort problem när det kommer till andras uppfattning om AS är för att de baserar det hela på helt felaktiga uppgifter. Det gör ju till viss del även de professionella.

Tex det här med att man inte har känslor. Det har ju nu äntligen börjat bli lite utsuddat då man faktiskt börjat prata med personer med diagnosen i stället för tex släktingar. Skillnaden mellan 'har inga känslor' och 'uttrycker inte känslor på samma sätt som neuronormativa' är ju milsvid liksom.

Eller den där jäkla föreläsaren de tagit till skolan där jag jobbade som pratade så fel att jag var tvungen att gå därifrån. Utifrån denna felaktiga föreläsning skulle sedan mina kolleger gå och möta elever med aurismspektrumdiagnoser. När jag på ett möte efter föreläsningen påpekade att mkt av det han sagt kanske inte var sant fick jag svaret att 'han är ju professionell'. Det flyter omkring så himla mkt fördomar och felaktigheter (även bland dessa så kallade professionella) bara för att de inte faktiskt frågar oss.

Grrrrrr

 

[ztsu]

Vilken fin tråd! Kan inte sova och har läst hela tråden nu till mitt kaffe. Har nickat igenkännande och blivit både glad och sorgsen över att så många, typ alla, beskriver just sådant som jag dealar med varje dag. Tänk vad befriande det är att gå från att vara "lite konstig" i den "normala världen" till att vara helt normal i AS-världen. För det är precis vad jag känner när jag läser vad ni skriver, jag känner en stor befrielse. Jag tycker ofta att jag är "för sjuk" för att vara normal (generaliserat normal, för vad är normalt egentligen?) men för "frisk" för att passa in i den generellt uppmålade beskrivningen av AS. Precis det ni skriver om, hur AS gestaltas i filmer och böcker. Och inom vården. Jag känner aldrig riktigt igen mig när jag läser om AS på typ 1177 och sådana ställen. Men här inne, i den här tråden, känner jag igen mig i nästan allt.

Jag har utöver min AS en "motpolsdiagnos" i min borderline (vem sjutton kom på "emotionell instabil personlighetsstörning"?, det är ju för långt för att säga/skriva), och när jag var yngre var det den som var "huvuddiagnos" och styrde mig mest. De senare åren har den dock dämpats men då har istället AS tagit över och jag har idag tyvärr i vissa situationer rätt handikappande bekymmer pga den

Gällande ursprungsfrågan så umgås jag via FB, IG och sms. Aldrig telefon, har fruktansvärd telefonfobi. Jag har en riktigt nära vän som jag älskar att umgås med, men han bor i en annan del av Sverige tyvärr. Honom har jag inga problem med att besöka och umgås med 24/7 i en vecka, medan alla andra människor gör mig utmattad bara efter någon timme eller två. Dels för att jag läst mig till hur man ska umgås och det är otroligt energikrävande att "skådespela" och hela tiden tänka på att göra rätt och dels för att alla andra människor är så jävla flata och ointressanta. Är det någon mer än jag som tycker det? Min sambo och min ex-make är de enda människorna utöver min BFF som inte är ointressanta och flata. Ska jag orka umgås på ett avslappnat sätt längre än någon/ra timmar med någon annan behöver jag alkohol

 

[Hyacinth]

@Hyacinth Varför är du så intresserad av As? Bara ren och gris skär nyfikenhet

Jag är intresserad av hur andra människor tänker och funkar generellt, varför vi resonerar som vi gör osv. Jag jobbar mycket med kommunikation och utbildning och just hur jag ska nå olika människor med olika förutsättningar är det roligaste med mitt jobb.

 

[Reykjavik]

Sen tror jag också att vi som upplever att vi har problem med sånt här, blir så självmedvetna att vi känner oss mer "off" än vi faktiskt är. När jag föreläser och undervisar går 25% av energin åt till att tänka på just kroppsspråk, möta allas ögon osv. Jag som tänker på det hela tiden känner mest att jag missar och gör fel ofta, men får istället beröm just för att jag framstår som trevlig, bjuder på mig själv och ger alla uppmärksamhet.

Jag försökte skriva ett mer specifikt inlägg men det här stycket sammanfattar det rätt bra. För mig är det som en evighetslång checklista att ständigt ha koll på samtidigt som jag aktivt arbetar med alla krafter jag har för att det inte ska synas att jag använder den. Om jag ignorerar min checklista framstår jag som Saga i Bron.

Jag är helt slut efter cirka två timmar om jag träffar folk ute och vill hem och sova en hel helg. I skrift blir det förstås inte lika tydligt, de flesta av mina vänner umgås jag med "online" eftersom det är så vi träffats och de flesta bor alldeles för långt bort för spontana besök.

Rent generellt är jag obekväm med kroppskontakt men har accepterat att det hör till vett och etikett när man träffar andra och känner att en kram eller två är enklare än att behöva repetera samma diskussion gång på gång med exempelvis släktingar.

 

[Elo]

Vilken fin tråd! Kan inte sova och har läst hela tråden nu till mitt kaffe. Har nickat igenkännande och blivit både glad och sorgsen över att så många, typ alla, beskriver just sådant som jag dealar med varje dag. Tänk vad befriande det är att gå från att vara "lite konstig" i den "normala världen" till att vara helt normal i AS-världen. För det är precis vad jag känner när jag läser vad ni skriver, jag känner en stor befrielse. Jag tycker ofta att jag är "för sjuk" för att vara normal (generaliserat normal, för vad är normalt egentligen?) men för "frisk" för att passa in i den generellt uppmålade beskrivningen av AS. Precis det ni skriver om, hur AS gestaltas i filmer och böcker. Och inom vården. Jag känner aldrig riktigt igen mig när jag läser om AS på typ 1177 och sådana ställen. Men här inne, i den här tråden, känner jag igen mig i nästan allt.

Jag har utöver min AS en "motpolsdiagnos" i min borderline (vem sjutton kom på "emotionell instabil personlighetsstörning"?, det är ju för långt för att säga/skriva), och när jag var yngre var det den som var "huvuddiagnos" och styrde mig mest. De senare åren har den dock dämpats men då har istället AS tagit över och jag har idag tyvärr i vissa situationer rätt handikappande bekymmer pga den

Gällande ursprungsfrågan så umgås jag via FB, IG och sms. Aldrig telefon, har fruktansvärd telefonfobi. Jag har en riktigt nära vän som jag älskar att umgås med, men han bor i en annan del av Sverige tyvärr. Honom har jag inga problem med att besöka och umgås med 24/7 i en vecka, medan alla andra människor gör mig utmattad bara efter någon timme eller två. Dels för att jag läst mig till hur man ska umgås och det är otroligt energikrävande att "skådespela" och hela tiden tänka på att göra rätt och dels för att alla andra människor är så jävla flata och ointressanta. Är det någon mer än jag som tycker det? Min sambo och min ex-make är de enda människorna utöver min BFF som inte är ointressanta och flata. Ska jag orka umgås på ett avslappnat sätt längre än någon/ra timmar med någon annan behöver jag alkohol

Telefoner är jävulens påfund!

I övrigt blir många kvinnliga AS are handikappade av att man framförallt beskriver manlig AS, speciellt i litteraturen. Vilket gör att även tjejer antas passa i samma mall. Fast det gör vi inte.

Speciellt det där med att spela teater för att passa in, det är ju något som de manliga väldigt sällan gör, och en av anledningarna till att många kvinnor blir diagnosticerade sent. (28 var jag....). Jag har ju lyckats kombinera handikappande svår AS med att vara hyperintelligent, även för diagnosen, vilket gör att jag kompenserat med ren hjärnkraft. Vill jag inte märks min diagnos inte, men går hem och får utmattningsmigrän efter.

 

[Elo]

Jag är intresserad av hur andra människor tänker och funkar generellt, varför vi resonerar som vi gör osv. Jag jobbar mycket med kommunikation och utbildning och just hur jag ska nå olika människor med olika förutsättningar är det roligaste med mitt jobb.

Tycker själv det är jättebra att du frågar! Blir liksom glad när folk visar intresse för hur man kan ha det, och är öppen med det. Och inte bara läser ngt i en bok och sedan hävdar att jag ska passa in i den mallen för det har personen läst.

 

[Elementary]

Telefoner är jävulens påfund!

I övrigt blir många kvinnliga AS are handikappade av att man framförallt beskriver manlig AS, speciellt i litteraturen. Vilket gör att även tjejer antas passa i samma mall. Fast det gör vi inte.

Speciellt det där med att spela teater för att passa in, det är ju något som de manliga väldigt sällan gör, och en av anledningarna till att många kvinnor blir diagnosticerade sent. (28 var jag....). Jag har ju lyckats kombinera handikappande svår AS med att vara hyperintelligent, även för diagnosen, vilket gör att jag kompenserat med ren hjärnkraft. Vill jag inte märks min diagnos inte, men går hem och får utmattningsmigrän efter.

Satt precis och försökte formulera ett inlägg på samma tema. Könskillnaderna alltså.
Min lillebror fick diagnosen när han var 7 efter flera år lång grundlig utredning. Jag snubblade tyst genom livet och fick min diagnos dagen jag fyllde 22.
När de frågade mig precis innan utredningen vad jag trodde att jag hade sa jag "inte AS iaf, det har min bror och jag är inte alls som honom eller som det beskrivs." Nähänä...
Lillebror har aldrig spelat teater, aldrig lärt sig hur man "ska göra" när det kommer till det sociala. Han är en ångvält, minst sagt. Men han är så genomgod och vill vara alla till lags att det funkat bra för honom ändå.

Fick också under utredningen veta att jag anses vara extremt intelligent och oerhört snabbtänkt. Synd då att hjärnan bara funkar som den ska om den inte är under nån form av press.

 

[Elo]

Fick också under utredningen veta att jag anses vara extremt intelligent och oerhört snabbtänkt. Synd då att hjärnan bara funkar som den ska om den inte är under nån form av press.

Precis.

Och man är ensam i ett ljudlöst rum, med stadig belysning och inget som rör sig

 

[Energi]

Vilken fin tråd! Kan inte sova och har läst hela tråden nu till mitt kaffe. Har nickat igenkännande och blivit både glad och sorgsen över att så många, typ alla, beskriver just sådant som jag dealar med varje dag. Tänk vad befriande det är att gå från att vara "lite konstig" i den "normala världen" till att vara helt normal i AS-världen. För det är precis vad jag känner när jag läser vad ni skriver, jag känner en stor befrielse. Jag tycker ofta att jag är "för sjuk" för att vara normal (generaliserat normal, för vad är normalt egentligen?) men för "frisk" för att passa in i den generellt uppmålade beskrivningen av AS. Precis det ni skriver om, hur AS gestaltas i filmer och böcker. Och inom vården. Jag känner aldrig riktigt igen mig när jag läser om AS på typ 1177 och sådana ställen. Men här inne, i den här tråden, känner jag igen mig i nästan allt.

Jag har utöver min AS en "motpolsdiagnos" i min borderline (vem sjutton kom på "emotionell instabil personlighetsstörning"?, det är ju för långt för att säga/skriva), och när jag var yngre var det den som var "huvuddiagnos" och styrde mig mest. De senare åren har den dock dämpats men då har istället AS tagit över och jag har idag tyvärr i vissa situationer rätt handikappande bekymmer pga den

Gällande ursprungsfrågan så umgås jag via FB, IG och sms. Aldrig telefon, har fruktansvärd telefonfobi. Jag har en riktigt nära vän som jag älskar att umgås med, men han bor i en annan del av Sverige tyvärr. Honom har jag inga problem med att besöka och umgås med 24/7 i en vecka, medan alla andra människor gör mig utmattad bara efter någon timme eller två. Dels för att jag läst mig till hur man ska umgås och det är otroligt energikrävande att "skådespela" och hela tiden tänka på att göra rätt och dels för att alla andra människor är så jävla flata och ointressanta. Är det någon mer än jag som tycker det? Min sambo och min ex-make är de enda människorna utöver min BFF som inte är ointressanta och flata. Ska jag orka umgås på ett avslappnat sätt längre än någon/ra timmar med någon annan behöver jag alkohol

Men verkligen. Jag känner mig plötsligt som alla andra!

Jag har ju också borderline, och jag upplever ofta att jag har diagnoserna som folk har mest fördomar om.

 

[lady_vip]

Jag har många vänner, men ganska ytliga vänskapsrelationer och föredrar att umgås runt ett intresse och inte "umgänge för umgängets skull". Blir väldigt trött av socialt kallprat och att hålla uppe skenet av social kompetens och behöver ladda batterierna länge efteråt. Lägger mycket kraft på att komma ihåg att titta folk i ögonen, ställa motfrågor och inte vara väldigt avvisande i mitt kroppsspråk.

Undviker aktivt fester, kalas, högtidsfiranden och annat där man förväntas vara social och närvarar absolut inte om det kommer drickas alkohol.

Jag känner en tjej som är likadan, jag tycker att hon är superhärlig och social och vi funkar bra ihop. Hon har ju förklarat att det krävs massor av henne för att vara social kompetent och därför blir hon helt slut av det.

Ang AS i stort känner jag flera och det är ju väldigt olika. Ibland känns det som att "blond hårfärg" är ungefär samma spridningsgrad på personligheter som inom AS.

 

[ztsu]

Men verkligen. Jag känner mig plötsligt som alla andra!

Jag har ju också borderline, och jag upplever ofta att jag har diagnoserna som folk har mest fördomar om.

Verkligen! Speciellt borderline tycker jag.

Men jag skulle vilja påstå att, iaf i mitt fall, så hjälper det faktum att diagnoserna har "motsatt problematik" mig en del. Ett tydligt exempel är att mitt behov av att systematisera, katergorisera, förutsägbarhet och "rätt ska vara rätt" dämpar mina impulser otroligt mycket. Jag skulle vilja säga att det har räddat mitt liv på många sätt, många gånger. Samtidigt som min oförmåga att kontrollera mina impulser tvingar mig utanför min comfort zone varesig jag vill eller inte, vilket tex lett till att jag inte isolerar mig.

I relationer är det dock en förbannelse utan dess like! Som om det inte hade varit svårt nog att ha relationer (alla sorters; kollegor, kärlek, vänner, barn, osv) med bara den ena eller den andra diagnosen, men med båda?!??! Känner mig såhär tusen gånger varje dag, haha Jag har PMDS också

 

[Energi]

Verkligen! Speciellt borderline tycker jag.

Men jag skulle vilja påstå att, iaf i mitt fall, så hjälper det faktum att diagnoserna har "motsatt problematik" mig en del. Ett tydligt exempel är att mitt behov av att systematisera, katergorisera, förutsägbarhet och "rätt ska vara rätt" dämpar mina impulser otroligt mycket. Jag skulle vilja säga att det har räddat mitt liv på många sätt, många gånger. Samtidigt som min oförmåga att kontrollera mina impulser tvingar mig utanför min comfort zone varesig jag vill eller inte, vilket tex lett till att jag inte isolerar mig.

I relationer är det dock en förbannelse utan dess like! Som om det inte hade varit svårt nog att ha relationer (alla sorters; kollegor, kärlek, vänner, barn, osv) med bara den ena eller den andra diagnosen, men med båda?!??! Känner mig såhär tusen gånger varje dag, haha Jag har PMDS också

Borderlinediagnosen är, för mig, absolut värst i vårdsituationer. Jag uppsökte akuten efter en olycka, jag hade fruktansvärt ont pga frakturer. Jag fick direkt när jag kom dit morfin med orden "säg till om det gör ont så får du mer, du ska inte behöva ha såhär ont".

Sen läste de min journal. Och sen fick jag inget mer morfin. Anledningen? "Borderlinepatienter har ofta missbruksproblematik".
Okej, men JAG har inte det och har aldrig haft!

Aspergerdiagnosen ställer egentligen inte till det så mycket, eftersom jag lärt mig att inte berätta om den. Men om jag råkar göra det blir jag efter det behandlad som lite lätt dum i huvudet.

 

[Raderad medlem 120709]

Jag har typ inga vänner irl, utan umgås i stort sett bara med familjen. Har även ett fåtal internetkompisar, men de bor inte i Sverige så det är tyvärr inte ett alternativ att träffa dem.

Jag blir totalt slutkörd av att umgås med folk om jag inte känner dem väldigt väl. Är det välbekanta som jag litar på så går det lite bättre, för jag känner inte att jag behöver "spela normal" på samma sätt. Det har alltid varit svårt för mig att få nya vänner, och de gånger jag lyckats har jag ändå bara känt mig som en reserv och ett jävla ufo som bara får vara med för att de tycker synd om mig.

Är totalt kass på att underhålla vänskaper också. Eller så har jag bara haft otur, upplever själv att de gånger jag lyckats bli vän med någon så har personen glidit iväg rätt så fort, och sen slutat att höra av sig. Detta trots att jag ansträngt mig för att underhålla relationen så gott jag kunnat.

Så jag känner mig rätt färdig med det sociala. Ensamheten är ett rent helvete, men jag vet inte hur jag ska ta mig ur den när det känns så övermäktigt att fortsätta försöka.

 

[Irmelinis]

Får man ställa en fråga?
Jag läser med stort intresse, men kan ine bidra till ämnet.
Men jag vet ju att en del av er lever i relationer, och då undrar jag hur det funkar?
För mig är det också en vänskapsrelation. Har ni hittat någon som ni ändå klickar så bra med, nån med samma diagnos eller "bara" nån som ni kan leva med och som ni kan kommunicera med?

Be mig dra åt skogen om det känns bättre än att svara.

Det har varit väldigt svårt att få kärleksrelationer att fungera tidigare i livet (är nu 37 år), men har nu en partner sen några år tillbaka som också har AS och vi förstår varandra väldigt bra. Detta med att vi är så bra på att visa varandra förståelse är det som håller ihop vårat förhållande, vi känner oss trygga tillsammans. Sexlivet däremot är knepigt, tyvärr. Kommunikation är ju ett stort handikapp hos oss båda, antagligen pga autismen, så där har vi ändå fått jobba hårt. Men det börjar gå riktigt smidigt nu.