Ni andra aspergerare, och vänskap?

[Irmelinis]

Samma här, mer än en person i samtalet och det blir kortslutning i min hjärna. Umgås i grupp funkar inte alls, jag hänger inte med.
Om det inte är t.ex en hundkurs eller sport, där man utövar ett intresse och inte behöver prat-umgås.

 

[Elo]

Bor i mitten av värmland Känns inte som att någon på buke bor i något annat än stockholm och skåne

Varken eller, faktiskt.

Men pestkusten hjälper inte mycket

 

[Migo]

Åh vad jag känner igen det där. Jag är så himla otrevlig att jag sitter med mobilen genom halva kalasen för att jag inte orkar umgås med folket. Det är ju inget jag gör för att jag vill vara otrevlig, utan för att jag bara inte orkar med dom

Jag brukar ta prata lite kallprat i några min och sen kolla mobilen dubbla tiden innan jag lägger ifrån mig den och gör om proceduren.
Det är mitt sätt att orka med kalasen jag måste gå på. Annars undviker jag kalas så gott det går.

Samma här. Mobilen, eller om det finns ett husdjur man kan prata med, det fyller samma funktion för mig. Sittandes på golvet i ett hörn!

 

[Migo]

Motfråge-saken och kroppsspråket känns igen. Vill verkligen lära mig den konsten.. Svarar artigt men sen blir det stopp liksom, pinsamt Vad frågar man om, liksom? Det kommer inte naturligt för mig.

Jag brukar försöka komma ihåg att spegla frågan, eller möjligen fråga "hur är det annars?". Men det händer väääldigt ofta att jag kommer på efter 25 min att jag borde ha frågat nått tillbaka, istället för att bara svara "jorå" och sen tystna...

 

[Migo]

Ja... motfrågor och att hålla igång ett samtal. Det går inte och avvisande kropsspråk har jag alltid, det är så jag ser ut liksom. En del har sagt att jag är skrämmande pga det. Jättekul att få höra sånt....

Jag tränar aktivt. Läste och hade en del glädje av Henrik Fexeus första böcker, de gav mig lite konkreta saker att tänka på när det kommer till inbjudande/avvisande kroppspråk etc.

 

[Migo]

Samma här, mer än en person i samtalet och det blir kortslutning i min hjärna. Umgås i grupp funkar inte alls, jag hänger inte med.
Om det inte är t.ex en hundkurs eller sport, där man utövar ett intresse och inte behöver prat-umgås.

Bland det värsta jag vet är att behöva hålla igång ett samtal samtidigt som någon annan för ett samtal precis bredvid. Min hjärna klarar inte av att sortera vem som säger vad och varför, så allt klappar ihop och så tystnar jag.

Sen tror jag också att vi som upplever att vi har problem med sånt här, blir så självmedvetna att vi känner oss mer "off" än vi faktiskt är. När jag föreläser och undervisar går 25% av energin åt till att tänka på just kroppsspråk, möta allas ögon osv. Jag som tänker på det hela tiden känner mest att jag missar och gör fel ofta, men får istället beröm just för att jag framstår som trevlig, bjuder på mig själv och ger alla uppmärksamhet.

 

[Elementary]

Samma här. Mobilen, eller om det finns ett husdjur man kan prata med, det fyller samma funktion för mig. Sittandes på golvet i ett hörn!

Första gången jag firade jul med sambons gigantiska familj och deras vänner var en jättefin flatte med och både jag och sambon spenderade kvällen med vovven i ett hörn i andra delen av det superstora vardagsrummet.

 

[Lipperta]

Jag vet att jag har atypisk AS eller vad det nu är men undrar ändå.
Hur är det för er andra med kroppspråk, ögonkontakt osv. Klarar ni det?
Blir alltid samma jobbiga frågor hos doktorn på utredning etc 'Ja hur är det med kroppspråk avläsning och ögonkontakt och sånt' Inga problem säger jag men blir så olustig att jag beter mig konstigt istället för att vara som vanligt. Antingen stirrar jag i ögonen på hen eller så tittar jag i golvet.
Dumma staffetläkare som ska förstöra allt.

Jag kan känna att jag inte vet vart jag ska placera händerna, på höften, eller i kors, eller bara hängades? Försöker alltid ha något att hålla i, typ jacka eller telefon. Någon annan?

 

[gul_zebra]

Jag vet att jag har atypisk AS eller vad det nu är men undrar ändå.
Hur är det för er andra med kroppspråk, ögonkontakt osv. Klarar ni det?
Blir alltid samma jobbiga frågor hos doktorn på utredning etc 'Ja hur är det med kroppspråk avläsning och ögonkontakt och sånt' Inga problem säger jag men blir så olustig att jag beter mig konstigt istället för att vara som vanligt. Antingen stirrar jag i ögonen på hen eller så tittar jag i golvet.
Dumma staffetläkare som ska förstöra allt.

Jag kan känna att jag inte vet vart jag ska placera händerna, på höften, eller i kors, eller bara hängades? Försöker alltid ha något att hålla i, typ jacka eller telefon. Någon annan?

Ögonkontakt tycker jag beror på sjukt många omständigheter - vem mänskan är, situation, dagsform, osv osv osv. Min familj kan jag stirra på om jag skulle känna för det. Nya mänskor beror på, en del är lättare än andra. Skiter det sig så kan jag ibland titta ner i golvet eller lite överallt utom på personen, eller så flackar jag mellan ögonkontakt och typ väggen bakom. Vissa dagar framstår jag som någorlunda normal så sett, andra är det tvärtom Kroppsspråk är värre, fattar ingenting. Har snappat upp att man inte ska ha armarna i kors men glömmer av det jämt.

Samma problem som dig med händerna. Den som uppfann handväskan ska fan ha medalj!

 

[gul_zebra]

På tal om händer, för att ta en lite mer privat fråga - sex, funkar ni andra med händer där? Jag fattar ju att även snubben vill bli smekt och sådär han också men jag kan fan inte med, brukar grabba tag i en kudde eller nåt bara för att ha händerna nånstans

 

[Elo]

På tal om händer, för att ta en lite mer privat fråga - sex, funkar ni andra med händer där? Jag fattar ju att även snubben vill bli smekt och sådär han också men jag kan fan inte med, brukar grabba tag i en kudde eller nåt bara för att ha händerna nånstans

Smeka andra funkar (erm... har läst alldelles för mkt erotiska historier) men klarar INTE att andra rör vid mig. Helt avtändande. Så har get upp hela sex-grejen.

 

[Elementary]

Jag vet att jag har atypisk AS eller vad det nu är men undrar ändå.
Hur är det för er andra med kroppspråk, ögonkontakt osv. Klarar ni det?
Blir alltid samma jobbiga frågor hos doktorn på utredning etc 'Ja hur är det med kroppspråk avläsning och ögonkontakt och sånt' Inga problem säger jag men blir så olustig att jag beter mig konstigt istället för att vara som vanligt. Antingen stirrar jag i ögonen på hen eller så tittar jag i golvet.
Dumma staffetläkare som ska förstöra allt.

Jag kan känna att jag inte vet vart jag ska placera händerna, på höften, eller i kors, eller bara hängades? Försöker alltid ha något att hålla i, typ jacka eller telefon. Någon annan?

Fipplar alltid med nåt. Håller jag inte i min tjöja eller jacka så fipplar jag på ett spänne eller nåt.
Kan inte ens se film och annat passivt utan att fippla med nåt så det är mer problem med det än hur jag ska hålla armarna. Behöver inte tänka på armarna eftersom jag har fullt upp med att hitta nåt att fippla med.

Ögonkontakt är usch. Tittar på folks ögonbryn, näsa, kinder osv om jag vill visa att jag lyssnar. Pratar jag själv tittar jag på annat än personen. Kroppsspråk vet jag inte hur jag själv är, jag kan ju inte se mig själv när det väl gäller. Läsa av är inga problem. Har haft mycket tid att studera både i verkliga livet och folk på film och så.

 

[MM]

Jag vet att jag har atypisk AS eller vad det nu är men undrar ändå.
Hur är det för er andra med kroppspråk, ögonkontakt osv. Klarar ni det?
Blir alltid samma jobbiga frågor hos doktorn på utredning etc 'Ja hur är det med kroppspråk avläsning och ögonkontakt och sånt' Inga problem säger jag men blir så olustig att jag beter mig konstigt istället för att vara som vanligt. Antingen stirrar jag i ögonen på hen eller så tittar jag i golvet.
Dumma staffetläkare som ska förstöra allt.

Jag kan känna att jag inte vet vart jag ska placera händerna, på höften, eller i kors, eller bara hängades? Försöker alltid ha något att hålla i, typ jacka eller telefon. Någon annan?

Jag har alltid haft svårt för kroppsspråk och ögonkontakt. Det står i mina journaler sen jag var liten (fick diagnos som vuxen) och har blivit tvingad till ögonkontakt av sjukvården innan jag fick min diagnos. Kroppskontakt stod det att jag ryggade tillbaka till när någon annan gav när jag var yngre men att det var okej på mina egna villkor och så är det fortfarande. Tar jag initiativet eller om det är en person som vet var gränsen går så är det okej (tex en vän som vet att en kram är okej).
Armarna hade jag alltid i kors tidigare, och har väl mycket än idag.
Jag kommer ihåg att när jag gick mycket på polisförhör som 14-15 åring och inte tittade polisen i ögonen utan på väggen under dom timtals långa förhören som dom spelade in så kändes det som att min trovärdighet försvann för att jag inte kunde titta henne i ögonen. Likaså hade det varit skönt under ätstörningsbehandlingen att inte bli tvingad att titta min behandlare i ögonen under samtalen, men det var ett måste tydligen för det kändes för hennes del som att jag ignorerade henne och inte lyssnade på henne, trots att jag förklarade mina svårigheter flera gånger och dessutom skrev ett brev om det till henne

 

[Lipperta]

Jag har alltid haft svårt för kroppsspråk och ögonkontakt. Det står i mina journaler sen jag var liten (fick diagnos som vuxen) och har blivit tvingad till ögonkontakt av sjukvården innan jag fick min diagnos. Kroppskontakt stod det att jag ryggade tillbaka till när någon annan gav när jag var yngre men att det var okej på mina egna villkor och så är det fortfarande. Tar jag initiativet eller om det är en person som vet var gränsen går så är det okej (tex en vän som vet att en kram är okej).
Armarna hade jag alltid i kors tidigare, och har väl mycket än idag.
Jag kommer ihåg att när jag gick mycket på polisförhör som 14-15 åring och inte tittade polisen i ögonen utan på väggen under dom timtals långa förhören som dom spelade in så kändes det som att min trovärdighet försvann för att jag inte kunde titta henne i ögonen. Likaså hade det varit skönt under ätstörningsbehandlingen att inte bli tvingad att titta min behandlare i ögonen under samtalen, men det var ett måste tydligen för det kändes för hennes del som att jag ignorerade henne och inte lyssnade på henne, trots att jag förklarade mina svårigheter flera gånger och dessutom skrev ett brev om det till henne

Gud vad jobbigt att inte bli trodd och att andra ska känna att du ignorerar dom. Fy sådana människor ska inte jobba med sånt.
Jag hade tur när jag var ca 13 och fick kurator, hon fattade mig perfekt och vi spelade kort på våra möten samtidigt som vi pratade om allt.

Jag har också väldigt jobbiga journaler. En hel bunt ca 10cm tjock och jag överdriver inte.
Där står allt möjligt ljug som förförljer mig i vuxen livet, typ att jag inte förstår kroppsspråk, det har aldrig varit några problem, eller att jag inte kan vara social, vill vara ensam, kan inte föra mig bland folk osv osv eftersom jag inte lekte med klasskompisarna, ja och vilka kompisar, kasta in mig i skåp, låsa in mig på toaletten, kasta saker efter mig i korridorer, även isbitar hackade dom mig i huvudet med i åk2, konstigt att jag inte ville/vågade vara social med dessa ''vänner''. Och lärarna såg ju aldrig något
Har försökt förklara till olika läkare att det var pga mobbning jag inte var social men det hjälper inte, så jag blir följd av dessa saker som inte stämmer med mig, riktigt arg blir jag.

 

[Hyacinth]

Får man ställa en fråga?
Jag läser med stort intresse, men kan ine bidra till ämnet.
Men jag vet ju att en del av er lever i relationer, och då undrar jag hur det funkar?
För mig är det också en vänskapsrelation. Har ni hittat någon som ni ändå klickar så bra med, nån med samma diagnos eller "bara" nån som ni kan leva med och som ni kan kommunicera med?

Be mig dra åt skogen om det känns bättre än att svara.

 

[Migo]

Får man ställa en fråga?
Jag läser med stort intresse, men kan ine bidra till ämnet.
Men jag vet ju att en del av er lever i relationer, och då undrar jag hur det funkar?
För mig är det också en vänskapsrelation. Har ni hittat någon som ni ändå klickar så bra med, nån med samma diagnos eller "bara" nån som ni kan leva med och som ni kan kommunicera med?

Be mig dra åt skogen om det känns bättre än att svara.

Jag tenderar att be den stackars partnern dra åt skogen, lagom när nyförälskelsen lagt sig efter dryga året eller nått. Har slutat försöka

 

[hollypolly]

Jag vet att jag har atypisk AS eller vad det nu är men undrar ändå.
Hur är det för er andra med kroppspråk, ögonkontakt osv. Klarar ni det?
Blir alltid samma jobbiga frågor hos doktorn på utredning etc 'Ja hur är det med kroppspråk avläsning och ögonkontakt och sånt' Inga problem säger jag men blir så olustig att jag beter mig konstigt istället för att vara som vanligt. Antingen stirrar jag i ögonen på hen eller så tittar jag i golvet.
Dumma staffetläkare som ska förstöra allt.

Jag kan känna att jag inte vet vart jag ska placera händerna, på höften, eller i kors, eller bara hängades? Försöker alltid ha något att hålla i, typ jacka eller telefon. Någon annan?

Jag kollar inte folk i ögonen ofta , känner mig väldigt obekväm av människor som behöver mycket ögonkontakt.
Jag går gärna en promenad om någon vill prata.
Tycker inte om att sitta mitt emot och äta.
Börjar dra mig i håret och blir supernervig då.

 

[hollypolly]

Får man ställa en fråga?
Jag läser med stort intresse, men kan ine bidra till ämnet.
Men jag vet ju att en del av er lever i relationer, och då undrar jag hur det funkar?
För mig är det också en vänskapsrelation. Har ni hittat någon som ni ändå klickar så bra med, nån med samma diagnos eller "bara" nån som ni kan leva med och som ni kan kommunicera med?

Be mig dra åt skogen om det känns bättre än att svara.

Jag har alltid fungerat bra i förhållanden.
Känner mig ofta nervös om jag ska träffa vänner även om det är bra vänner kan jag ha ångest för det är jobbigt att ses fast jag egentligen vill ses men inte vågar.
Men med mina pojkvänner har det alltid varit lätt förutom i början.
Men när jag känner dom bra blir det som dom är en del av mig bara och det bara funkar.
Inte för att vara snuskig men jag tror sex är förlösande på det viset.
Att när man för sånt är det lättare att umgås när kroppskontakten redan är ordnad.
Jag har väldigt svårt med kroppskontakt annars och blir obekväm när folk står nära och jag vet inte vart man ska ta vägen

 

[Lipperta]

@Hyacinth Självklart får du fråga

Har haft pojkvän i 2 år nu, möttes på online spel och pratade mycket innan och lärde känna honom på det viset. Pratade först endast om spelet sen blev det mer vad ska du göra idag då och sen gick det vidare, hade aldrig typ telefon sex eller skickade naken bilder, dock en del lättklädda
Åkte till England själv och träffade honom, mådde väldigt bra i den perioden av mitt liv, hjälpte en bekant med hennes hästar 3/4 gånger vecka och mådde underbart.
Min komun avslutade mitt stödboende i samma veva så hade inget att förlora.

Allt gick jätte bra så vi bara bestämde att jag stannar där, inga problem. Stannade i 2 år flyttade sen hit till sverige i november och bor hos min mormor tills vi ordat upp nytt jobb till honom och något till mig så vi kan flytta ut. Mormor erkänner det inte men hon tycker det är mygist med oss här

För mig är inte han en vän, han är liksom bara han går inte att jämföra med något.

I perioder mår jag värre och tyvärr går det ut över honom och jag hatar det. Är otroligt avis och har dålig självklänsla osv ätstörning vet väl alla om på buke nu och det hjälper ju inte självkänslan precis.
Han förstår inte alla mina problem men han försöker verkligen och han accepterar att jag inte är perfekt. Vem är det egentligen, ja förutom han då

Har aldrig känt relationen till honom jobbig eller att jag behövt försöka något vilket är skit skönt, vi kan sitta bredvid varanda och kolla på film och peta navelludd

 

[Lipperta]

Jag går gärna en promenad om någon vill prata.
Tycker inte om att sitta mitt emot och äta.

Precis, allt är bättre än att bara stå rätt uppochned och prata, vidrigt

Sen sa du något, jag gillar inte heller att sitta mitt emot någon, sitter hellre bredvid eller på sniskan. Har inte tänkt på det förut