Ni andra aspergerare, och vänskap?

[tavla]

Väldigt intressant tråd! Hur fungerar arbetet för er? Vad jobbar ni med?

Privat kan man ju välja vilka man vill umgås med gå på kalas m.m men det går ju inte i arbetet, jag sitter i hop med "fel" personer som jag inte passar ihop med alls och hatar alla efter jobb aktiviterer som AW, konferanser m.m men man är såklart tvungen att vara med.

 

[Irmelinis]

Är totalt kass på att underhålla vänskaper också. Eller så har jag bara haft otur, upplever själv att de gånger jag lyckats bli vän med någon så har personen glidit iväg rätt så fort, och sen slutat att höra av sig. Detta trots att jag ansträngt mig för att underhålla relationen så gott jag kunnat.

Så är det för mig också. Jag anstränger mig till tusen, vilket antagligen uppfattas som alldeles för onaturligt "på" av andra. Jag blir ofta besviken för att mina vänner inte lägger ner lika mycket energi på relationen som jag (men problemet ligger hos mig, jag har helt fel förväntningar på hur vänskap ska funka, har jag ju insett). Många har sagt att jag är intensiv att vara vän med, det är allt eller inget.. svårt att göra mig nöjd, jag vill bara ha mer, typ. Men när en vänskap känns så där himla perfekt och personen gör mig glad, självklart vill jag ha mer tid med den personen!

Jag kan tyvärr bli lite smått "besatt" eller nästan kär i folk jag blir vän med, och när det blir så så är det dömt att misslyckas. Plus att jag kräver ganska mycket bekräftelse.. pga osäkerhet i relationer, även nu som vuxen :/ och vem orkar med en sån vän. High maintenance, liksom.

 

[Elo]

Väldigt intressant tråd! Hur fungerar arbetet för er? Vad jobbar ni med?

Privat kan man ju välja vilka man vill umgås med gå på kalas m.m men det går ju inte i arbetet, jag sitter i hop med "fel" personer som jag inte passar ihop med alls och hatar alla efter jobb aktiviterer som AW, konferanser m.m men man är såklart tvungen att vara med.

Är utbildad lärare och har jobbat som det men krashar med långa sjukskrivningar som följd. Har sökt aktivitetsersättning från FK men fått avslag för "AS är övergående"

Jag klarar av undervisningssitutionen men arbetsrum som man delar med många andra, kontakten med (idiot)föräldrar - speciellt de som vill att man ringer - samt viss stress (fick arbetsbelastningen ökad från 1000 undervisningsminuter till 1400 undervisningsminuter/vecka, vilket också innebär många fler elever osv). Samt möten. ATPer? GAH

Deltid där jag jobbade lite varje dag (så som FK tycker att man skall göra) funkar inte heller. Jag behöver hela dagar där jag kan ladda batterierna igen.

 

[Monstermom]

"AS är övergående"

What?

 

[Elo]

What?

Jupp. Motiveringen från FK om varför jag inte kunde få aktivitetsersättning.

 

[Monstermom]

Jupp. Motiveringen från FK om varför jag inte kunde få aktivitetsersättning.

Men det är ju helt vansinnigt...
När var detta?

 

[Irmelinis]

Dumheter.
Övergående.. närdå? Försvinner det när man blir pensionär, eller?

 

[Energi]

Väldigt intressant tråd! Hur fungerar arbetet för er? Vad jobbar ni med?

Privat kan man ju välja vilka man vill umgås med gå på kalas m.m men det går ju inte i arbetet, jag sitter i hop med "fel" personer som jag inte passar ihop med alls och hatar alla efter jobb aktiviterer som AW, konferanser m.m men man är såklart tvungen att vara med.

Jag har aktivitetsersättning.
Utbildad undersköterska och har jobbat inom äldrevården. Jag gillar kontakten med de äldre men inte kollegor och anhöriga. Det är alldeles för uttröttande för mig, så jag kan tyvärr inte fortsätta.

Försöker tillsammans med psykkontakter hitta ett jobb med liknande arbetsuppgifter varje dag + väldigt lite mänsklig kontakt.

 

[Elo]

Men det är ju helt vansinnigt...
När var detta?

Ett par år sedan. Tappade helt lusten att bråka med dem efter det

 

[ztsu]

Ni är flera som säger att ni (liksom jag) måste fippla med något hela tiden, och att det då ofta blir telefonen. Jag fattar inte hur jag kan ha så otroligt svårt med flera intryck samtidigt i vissa sammanhang (tex måste jag gå undan när jag ska prata i telefon, jag kan inte prata med någon samtidigt som hen gör något annat typ diskar eller så, osv) men när det kommer till att titta på tv måste jag ha tusen intryck samtidigt. Jag kan sitta med tvn på och titta på den samtidigt som jag chattar i telefonen samtidigt som jag bläddrar i en tidning samtidigt som jag äter. När jag däremot äter vid matbordet klarar jag inte av att någon gör något annat än sitter lugnt och stilla, annars kan jag inte äta.

Det här med attständigt ha telefonen klistrad i handen har jag dock förstått inte är helt socialt accepterat. Min sambo blir emellanåt kränkt och tycker att jag ger "dom i telefonen" mer uppmärksamhet än honom. Jag har försökt förklara för honom att det inte är så, att jag bara måste ha något att greja med, men det är svårt för honom att förstå. När vi är med min mamma eller svärföräldrarna eller när jag är på jobbet (när jag har mina raster, använder såklart inte telefonen i det aktiva arbetet) eller så märker jag också att det inte är okej att sitta med telefonen. Jag har försökt förklara även i dessa situationer som för min sambo men också att jag blir utmattad av intryck och behöver mikropauser, men jag upplever som sagt att det inte är socialtaccepterat. Är det fler än jag som upplever det så? Vad kan man göra istället?

 

[Kattennizze]

Hoppas det är ok att jag också hoppar in i tråden som @Hyacinth men vilken fantastisk tråd! Min man sedan 22 år har också AS så jag upplever ju problematiken rätt nära. Jag har inte detta själv och upplever många gånger det som så svårt att förstå varför han funkar annorlunda men jag lär mig hela tiden. Det jag tycker är så bra med er tråd är att jag läser och faktiskt fattar hur min man har det stundtals men som han nog har svårt att uttrycka.

 

[Hyacinth]

Hoppas det är ok att jag också hoppar in i tråden som @Hyacinth men vilken fantastisk tråd! Min man sedan 22 år har också AS så jag upplever ju problematiken rätt nära. Jag har inte detta själv och upplever många gånger det som så svårt att förstå varför han funkar annorlunda men jag lär mig hela tiden. Det jag tycker är så bra med er tråd är att jag läser och faktiskt fattar hur min man har det stundtals men som han nog har svårt att uttrycka.

Jag tycker det är lite synd att många känner behovet av att bete sig så annorlunda mot hur de fungerar. Men det kanske är tvunget pga sociala normer?
Men jag önskar att det fanns mer spelrum att att vara sig själv, särskilt när jag läser att många män inte alls anpassar sig i samma utsträckning.

Jag misstänker att många kvinnor är så duktiga på det sociala spelet att vi andra aldrig märker att det skaver och därmed inte heller anpassar oss efter det i någon mån.
Jag visar gärna hänsyn, men då måste jag veta hur jag ska göra.

 

[Raderad medlem 120709]

Många har sagt att jag är intensiv att vara vän med, det är allt eller inget.. svårt att göra mig nöjd, jag vill bara ha mer, typ. Men när en vänskap känns så där himla perfekt och personen gör mig glad, självklart vill jag ha mer tid med den personen!

Jag kan tyvärr bli lite smått "besatt" eller nästan kär i folk jag blir vän med, och när det blir så så är det dömt att misslyckas. Plus att jag kräver ganska mycket bekräftelse.. pga osäkerhet i relationer, även nu som vuxen :/ och vem orkar med en sån vän. High maintenance, liksom.

Men gud ja! Precis så där är jag med, allt eller inget, oavsett vad det gäller, men kanske speciellt i relationer. Det känns aldrig som att jag får nog bekräftelse, och jag försöker lägga band på mig så folk inte ska bli dödströtta, men tydligen är jag inte bra på det eftersom de ändå fasar ut mig ur bekantskapskretsen. Det som är normalt engagemang för andra känns som rena dödskylan för mig.

Väldigt intressant tråd! Hur fungerar arbetet för er? Vad jobbar ni med?

Jag har aktivitetsersättning, och det lär så förbli om inte FK bestämmer sig för att tjura i framtiden. Jag har haft turen att få en bra handläggare som förstår att AS är rätt oföränderligt, så det har hittills inte varit några problem med att få ersättning beviljad.

Hankade mig igenom skoltiden med nöd och näppe pga min problematik, så vidare utbildning har aldrig varit på tapeten. Jag har varit ute på flera olika arbetsplatser och försökt jobba några timmar per vecka, men det har tyvärr aldrig gått att anpassa tillräckligt för att det ska fungera för mig på längre sikt.

 

[Migo]

Väldigt intressant tråd! Hur fungerar arbetet för er? Vad jobbar ni med?

Privat kan man ju välja vilka man vill umgås med gå på kalas m.m men det går ju inte i arbetet, jag sitter i hop med "fel" personer som jag inte passar ihop med alls och hatar alla efter jobb aktiviterer som AW, konferanser m.m men man är såklart tvungen att vara med.

Jag klarade inte av skolmiljön så har hoppat av gymnasiet fyra gånger Har istället gått div lärlingsutbildningar lever nu på att träna vallhundar och driver fårgård. Att jag kan styra mina tider och bokningar själv är en förutsättning för att jag ska fungera alls. Det är inga problem att jobba dygnet runt med lamning i fem veckor, så länge jag får göra det ensam

 

[Umbria]

Jag tänker bara skriva ett inlägg här eftersom jag inte har någon diagnosticerad AS men har har länge misstänkt att jag har något åt det hållet. Många som har diagnosen har sagt liknande saker som

Jag har aktivitetsersättning.
Utbildad undersköterska och har jobbat inom äldrevården. Jag gillar kontakten med de äldre men inte kollegor och anhöriga. Det är alldeles för uttröttande för mig, så jag kan tyvärr inte fortsätta.

Försöker tillsammans med psykkontakter hitta ett jobb med liknande arbetsuppgifter varje dag + väldigt lite mänsklig kontakt.

Jag har känt liknande när jag har jobbat/umgåtts med personer som tillhör en grupp som jag själv inte tillhör, där jag liksom redan är en outsider som inte förväntas vara likadan som dem, t ex äldre, sjuka (när jag jobbade inom vården), barn, invandrare osv. Där känner jag att jag inte behöver spela normal så mycket eftersom jag ändå inte är som de, och jag kan hålla mig på min kant utan att det är något konstigt med det. Och när jag hade en yrkesroll att gå in i. Obekvämast är jag bland kvinnor i min egen ålder, där jag känner förväntningar (mina egna kanske mest) på att passa in. I den gruppen blir jag helt trött och slut.

 

[Kattennizze]

Jag tycker det är lite synd att många känner behovet av att bete sig så annorlunda mot hur de fungerar. Men det kanske är tvunget pga sociala normer?
Men jag önskar att det fanns mer spelrum att att vara sig själv, särskilt när jag läser att många män inte alls anpassar sig i samma utsträckning.

Jag misstänker att många kvinnor är så duktiga på det sociala spelet att vi andra aldrig märker att det skaver och därmed inte heller anpassar oss efter det i någon mån.
Jag visar gärna hänsyn, men då måste jag veta hur jag ska göra.

Det som framförallt retar gallfeber på mig är hur arbetsmarknaden och skolan fungerar. Att många unga människor inte kan få ett jobb som är anpassat efter deras behov, helt obegripligt. Ungefär som om som en diabetiker skulle få jobba med att äta choklad....att inte skolan kan anpassas, helt vansinnigt och i stället blir de här barnen hemmasittare med ofta en iq långt över det normala (inte alltid, men ofta) och får hitta sina aktiviteter själva och leva i fattigdom och inte få en chans att utveckla sina talanger. Sorgligt är vad det är.

 

[Viva]

Jag ska inte kapa tråden allt för mycket eftersom den bara är för människor med AS men jag känner igen mig i så mycket att det trots allt är en lättnad att läsa. Jag brukar säga att det sociala småpratet för mig mest känns som en arbetsintervju när jag försöker förklara för människor hur det känns.

 

[Hyacinth]

Det som framförallt retar gallfeber på mig är hur arbetsmarknaden och skolan fungerar. Att många unga människor inte kan få ett jobb som är anpassat efter deras behov, helt obegripligt. Ungefär som om som en diabetiker skulle få jobba med att äta choklad....att inte skolan kan anpassas, helt vansinnigt och i stället blir de här barnen hemmasittare med ofta en iq långt över det normala (inte alltid, men ofta) och får hitta sina aktiviteter själva och leva i fattigdom och inte få en chans att utveckla sina talanger. Sorgligt är vad det är.

Oerhört. Jag träffar ju de som är "högfungerade" så tillvida att de har en utbildning och anställning, jag har vad jag vet ingen i min privata sfär med diagnos.
Men det är en suverän tråd av @MM som ger mig massa roliga infallsvinklar att fundera på!

 

[Hyacinth]

Jag tycker det är lite synd att många känner behovet av att bete sig så annorlunda mot hur de fungerar. Men det kanske är tvunget pga sociala normer?
Men jag önskar att det fanns mer spelrum att att vara sig själv, särskilt när jag läser att många män inte alls anpassar sig i samma utsträckning.

Jag misstänker att många kvinnor är så duktiga på det sociala spelet att vi andra aldrig märker att det skaver och därmed inte heller anpassar oss efter det i någon mån.
Jag visar gärna hänsyn, men då måste jag veta hur jag ska göra.

Eller att det skaver på insidan fast det inte märks utåt även om man inte låtsas?
Jag vet inte hur jag ska formulera det.

Kontentan är att jag syftar på att vi tror ofta att småsaker märks mer än de gör, och att man är sin hårdaste kritiker. Jag gillar inte att sitta och stirra folk i ögonen (gör någon det?) äter jag och min partner själva sitter vi oftast en på långsidan och en på kortsidan just för att det är mysigare och mer bekvämt. Jag tror ni reflekterar långt mer över ert kroppsspråk och agerande än andra, vilket kan behövas till viss del men man kanske inte behöver anstränga sig så himla mycket att det förtar allt nöje med socialt umgänge? Eftersom relationer med folk ni känner funkar väl så är det ju också ett ok agerande? Eller är jag ute och cyklar?

 

[ztsu]

Men gud ja! Precis så där är jag med, allt eller inget, oavsett vad det gäller, men kanske speciellt i relationer. Det känns aldrig som att jag får nog bekräftelse, och jag försöker lägga band på mig så folk inte ska bli dödströtta, men tydligen är jag inte bra på det eftersom de ändå fasar ut mig ur bekantskapskretsen. Det som är normalt engagemang för andra känns som rena dödskylan för mig.

Gud vad jag känner igen det där! Och det som är normalt engagemang för mig är rena stalkerterrorn för andra

Det här är jobbigt i förhållanden tycker jag för det blir såklart alltid så att (min upplevelse blir att) jag ger så otroligt mycket mer än jag får. Både min nuvarande och mina tidigare partners har tyckt att de ju också ger men på sitt sätt. Bara det att jag är helt oförmögen att ta in bekräftelse och kärlek på andra sätt än de sätt jag själv ger det på, för jag fattar inte. Jag kan inte läsa av deras sätt vilket slutar med att de tycker att de bekräftat och visat kärlek men jag har inte alls fattat det och undrar varför det hela tiden är jag som bara ger och ger
Min nuvarande partner är dock väldigt lyhörd och försöker verkligen göra så att jag kan uppfatta och ta in, vilket i sig är en otroligt fin kärlekshandling