Ni andra aspergerare, och vänskap?

[Elo]

På tal om fördomar om bristen på empati.

Jag har ett barn, och jag har en gång fått frågan "om jag älskar mitt barn som 'normala' människor gör".

 

[Elementary]

På tal om fördomar om bristen på empati.

Jag har ett barn, och jag har en gång fått frågan "om jag älskar mitt barn som 'normala' människor gör".

Men fy faaaan!

 

[ztsu]

På tal om fördomar om bristen på empati.

Jag har ett barn, och jag har en gång fått frågan "om jag älskar mitt barn som 'normala' människor gör".

Fast jag måste faktiskt, handen på hjärtat, säga att jag nog faktiskt inte älskar mitt barn på samma sätt som "normala". Iaf inte så som jag uppfattar att andra älskar sina barn. Jag älskar mina barn lika mycket, absolut, men på ett helt annat sätt tror jag.

När jag hör folk prata om hur de känner för sina barn (och hur de umgås med dem) så känner jag inte alls igen mig. Och när jag berättar om hur jag upplever känslorna jag har för mina barn och hur det är att vara förälder (och hur jag umgås med mina barn) så ser folk ut såhär typ..

 

[Kattennizze]

Fast jag måste faktiskt, handen på hjärtat, säga att jag nog faktiskt inte älskar mitt barn på samma sätt som "normala". Iaf inte så som jag uppfattar att andra älskar sina barn. Jag älskar mina barn lika mycket, absolut, men på ett helt annat sätt tror jag.

När jag hör folk prata om hur de känner för sina barn (och hur de umgås med dem) så känner jag inte alls igen mig. Och när jag berättar om hur jag upplever känslorna jag har för mina barn och hur det är att vara förälder (och hur jag umgås med mina barn) så ser folk ut såhär typ..

Ursäkta om jag trashar tråden, ignorera mitt inlägg bara annars, men jag är så nyfiken på hur du upplever att det skiljer sig?

 

[Elementary]

Fast jag måste faktiskt, handen på hjärtat, säga att jag nog faktiskt inte älskar mitt barn på samma sätt som "normala". Iaf inte så som jag uppfattar att andra älskar sina barn. Jag älskar mina barn lika mycket, absolut, men på ett helt annat sätt tror jag.

När jag hör folk prata om hur de känner för sina barn (och hur de umgås med dem) så känner jag inte alls igen mig. Och när jag berättar om hur jag upplever känslorna jag har för mina barn och hur det är att vara förälder (och hur jag umgås med mina barn) så ser folk ut såhär typ..

Men även om det skulle kunna vara så och personen är oerhört nyfiken på sådana saker så finns det ju sjuttioelva bättre sätt att ställa frågan.

 

[Killaloe]

Försöker tillsammans med psykkontakter hitta ett jobb med liknande arbetsuppgifter varje dag + väldigt lite mänsklig kontakt.

Det är väl kanske lite OT men funderade på det du skrev här och om du funderar att jobba med arkivering på något sätt? Vad jag förstått så borde det kunna leva upp ganska bra till kraven på rätt så samma arbetsuppgifter och att det finns arbetsplatser med ytterst lite mänsklig kontakt.

 

[Energi]

Det är väl kanske lite OT men funderade på det du skrev här och om du funderar att jobba med arkivering på något sätt? Vad jag förstått så borde det kunna leva upp ganska bra till kraven på rätt så samma arbetsuppgifter och att det finns arbetsplatser med ytterst lite mänsklig kontakt.

Det ska jag kolla upp, tack!

Jag har varit lite inne på medicinsk sekreterare. Jag har en vän som arbetar som det, och i hens arbetsuppgifter ingår i princip enbart journalskrivning, och hen kan jobba hemifrån mycket.

 

[Killaloe]

Det ska jag kolla upp, tack!

Jag har varit lite inne på medicinsk sekreterare. Jag har en vän som arbetar som det, och i hens arbetsuppgifter ingår i princip enbart journalskrivning, och hen kan jobba hemifrån mycket.

Det låter ju verkligen som ett vettigt jobb om det går att ha sådana förutsättningar Hoppas du kan hitta något som du vill göra och som är anpassat efter dig!

 

[Energi]

Fast jag måste faktiskt, handen på hjärtat, säga att jag nog faktiskt inte älskar mitt barn på samma sätt som "normala". Iaf inte så som jag uppfattar att andra älskar sina barn. Jag älskar mina barn lika mycket, absolut, men på ett helt annat sätt tror jag.

När jag hör folk prata om hur de känner för sina barn (och hur de umgås med dem) så känner jag inte alls igen mig. Och när jag berättar om hur jag upplever känslorna jag har för mina barn och hur det är att vara förälder (och hur jag umgås med mina barn) så ser folk ut såhär typ..

Intressant, har du lust att förklara mer?

Jag upplever inte att mitt föräldraskap och känslorna jag har för mitt barn skiljer sig från "normalstörda" föräldrar.

Däremot upplever jag att jag kanske har lite större förståelse för barnets introverta sidor, hur hen känner inför nya saker, blyghet osv. Jag upplever att andra föräldrar peppar sina barn så som jag blev peppad när jag var liten. "Men tänk så spännande att få träffa en massa nya barn att leka med!"
Medan jag VERKLIGEN lider med mitt barn och försöker prata om det från det perspektivet.

Edit. Alltså är jag kanske inte så peppande, utan mer försöker hitta sätt som gör att det kan upplevas som mindre skrämmande för barnet.

 

[gul_zebra]

Är det bara jag som svär något jävligt? Är det bara jag som är sån eller har ni andra det ''problemet'' också?
Det är inget problem egentligen men gamla damer brukar bli lite chockade

Svordomar hör till min normala vokabulär och är ingenting jag tänker på. Det är kraftuttryck bara.
Försöker för det mesta hålla sånt borta online däremot efter att ha hängt en del på forum med galet lågt i tak där jag mest upplevde att det blev häxjakt på mig till slut. Så fort ett inlägg saknade smiley var jag tydligen skitförbannad och elak och en svordom då hjälper ju inte precis. Själv försökte jag mest vara tydlig med vad jag menade men det örat ville folk inte lyssna på

Den här fördomen att vi är helt sympati- och empatilösa, är det nåt ni möter?

Jag har full förmåga att sätta mig in i hur nån känner och förstå varför de känner som de gör (empati) men jag har inget "intresse" av att göra det. Det hjälper inte andra och det hjälper verkligen inte mig att jag tänker på det. Jag har fullt upp med mina egna problem. Så jag har av och till fått höra att jag är totalt empatilös när jag bara fortsätter mitt liv som vanligt när nåt händer nån annan.
Sympati har jag problem med på det sättet att det blir jättestort för mig om nån i min närhet är ledsen. Jag blir superledsen för att de är ledsna men vet verkligen inte alls hur jag ska hantera dem eller mig själv. Så det blir typ total kortslutning och jag gör ingenting.
Tänker att det har med vänskapsfrågan att göra då det här varit ett stort problem i just vänskapsrelationer, speciellt sympatigrejen.

En annan sak som påverkat vänskapsrelationer är mina perceptionsstörningar, för folk har tagit illa upp när jag inte klarar av kramar (beröring kan vara jättejobbigt), deras mat (viss konsistens/textur kan få mig att kräkas) eller deras lukt (vilket jag förstår för det är superkänsligt). Att vissa typer av ljud gör det supersvårt för mig att koncentrera mig (så jag uppfattas som ointresserad och otrevlig). Att ljuset i en lokal på riktigt kan få mig att må dåligt och att jag inte vill gå för att jag ogillar sällskapet osv. Det enda av mina sinnen som fungerar "normalt" är smak.
Det har skapat oerhört många jobbiga situationer och det har aldrig hjälpt att förklara. Vännen hör inte ljudet eller störs inte av ljuset så jag "hittar bara på", och "kommer med undanflykter". Nånting har "helt normal konsistens, vad är det för feeeel på dig?". "Men vafan drar du dig undan för, har du nåt problem med mig eller!?" osv. Och alla typer av förklaringar viftas bort som undanflykter och jag stämplas som otrevlig och elak.

Jag säger inte att jag inte klarar av någons lukt för att vara elak , utan för att förklara ett verkligt problem som får mig att må dåligt. Jag kan inte ljuga heller och att linda in ord kommer inte naturligt så jag är ofta alldeles för rakt på sak. Blöööh.

Definitivt, vi är väl empatilösa monster hela högen typ. När tom "experter" på området påstår såna dumheter så är jag inte förvånad över att folk faktiskt tror att vi är empatilösa as.
Själv känner jag absolut empati men jag har problem att visa det och kan bli jävligt stressad över just den biten, liksom hur jag ska bete mig, vad ska jag säga, osv. Hell jag fick hålla mig rejält för gråt när ledsagaren halkade en gång - hon var oskadd, det var bara lite "ojdå" liksom, men stressen kom som en käftsmäll innan hon ens landat på backen.

Däremot, när mina föräldrar vid utredningen fick fylla i frågeformulär om min barndom så hette det i formulären att jag hade för mycket empati, och den åsikten står kvar än vad jag vet. Det har jag svårt att begripa, för jag ser det definitivt inte som nånting man kan ha för mycket av förrän man ojar sig över att buskarna fryser om vintern typ. Jag skulle snarare önska att resten av mänskligheten kände samma empati. Empatiska människor tvingar inte folk att riskera sina och sina barns liv på medelhavet. Empatiska människor skiter inte i att barn drunknar så fort bilden på Alan blivit bortglömd. Världen behöver mer empati.

 

[gul_zebra]

Världen behöver mer empati och jag behöver lära mig att fatta mig kort

 

[Energi]

Svordomar hör till min normala vokabulär och är ingenting jag tänker på. Det är kraftuttryck bara.
Försöker för det mesta hålla sånt borta online däremot efter att ha hängt en del på forum med galet lågt i tak där jag mest upplevde att det blev häxjakt på mig till slut. Så fort ett inlägg saknade smiley var jag tydligen skitförbannad och elak och en svordom då hjälper ju inte precis. Själv försökte jag mest vara tydlig med vad jag menade men det örat ville folk inte lyssna på


Definitivt, vi är väl empatilösa monster hela högen typ. När tom "experter" på området påstår såna dumheter så är jag inte förvånad över att folk faktiskt tror att vi är empatilösa as.
Själv känner jag absolut empati men jag har problem att visa det och kan bli jävligt stressad över just den biten, liksom hur jag ska bete mig, vad ska jag säga, osv. Hell jag fick hålla mig rejält för gråt när ledsagaren halkade en gång - hon var oskadd, det var bara lite "ojdå" liksom, men stressen kom som en käftsmäll innan hon ens landat på backen.

Däremot, när mina föräldrar vid utredningen fick fylla i frågeformulär om min barndom så hette det i formulären att jag hade för mycket empati, och den åsikten står kvar än vad jag vet. Det har jag svårt att begripa, för jag ser det definitivt inte som nånting man kan ha för mycket av förrän man ojar sig över att buskarna fryser om vintern typ. Jag skulle snarare önska att resten av mänskligheten kände samma empati. Empatiska människor tvingar inte folk att riskera sina och sina barns liv på medelhavet. Empatiska människor skiter inte i att barn drunknar så fort bilden på Alan blivit bortglömd. Världen behöver mer empati.

De kanske menar att en har för mycket empati som i "ligger i sängen och gråter och kan inte ta tag i någonting pga tänker på allt hemskt i världen"? Alltså när empatin gör så att en blir begränsad. För det kan jag uppleva som ett problem för min egen del.

 

[gul_zebra]

De kanske menar att en har för mycket empati som i "ligger i sängen och gråter och kan inte ta tag i någonting pga tänker på allt hemskt i världen"? Alltså när empatin gör så att en blir begränsad. För det kan jag uppleva som ett problem för min egen del.

Om så vore fallet hade jag absolut kunnat hålla med, men icke. Har inga som helst problem så sett. Kan gråta en skvätt åt något hemskt på nyheterna, tänk Utöya, men är inte det fullt normalt så är det ärligt talat jävligt illa I övrigt, no prob.
(och där kom en svordom ja - kraftuttryck! )

 

[Fenestra]

Tack för att ni delar med er
Jag har inte AS själv, vad jag vet, men min dotter som är 12 år har AS och ADHD.
Hon har varit mobbad i skolan, barn kan vara så ofattbart grymma, vilket gick så långt att hon nu har anpassad studiegång. Hon går i skola hemma hos sin fröken. Hon är ensam men vill inte vara det, jo under själva undervisningen vill hon det men hon önskar sig en vän. Jag tycker att det är jättesvårt att hjälpa henne där då vi bor mitt ute i obygden, inte många barn, och barn i hennes ålder som finns här förstår henne inte alls. De tycker att hon är märklig. Ju kyligare de blir ju mer anstränger hon sig hon gillar minecraft och sims men totalt ointresserad av kläder, smink, pojkar/tjejer, och tisseltassel och småprat. Hon försöker förtvivlat det gör hon men det blir liksom ändå fel.Vi har haft ngn hästtjej som varit här och verkligen försökt men min tös kan rykta ponny och pyssla men sen vill hon gärna spela och det är få tjejer här som spelar. Nog bara hon och grabbarna som är så spelintresserade.
Som förälder är det svårt att veta hur man ska göra, jag anser att varför knäcka sig själv för att fungera med barn när du sen kommer vara vuxen i 70 år? Jag vill ju att hon ska älska sig själv och inte ödsla energi på folk som inte tycker om henne som hon är. Jag tycker ju att hennes ärlighet och syn på saker är så uppfriskande, inte massa onödig energi som läggs på yta som egentligen i det stora hela är totalt slöseri med tid och energi. Vi har provat att träffa andra via aspergergrupper men det har varit pojkar vi kommit i kontakt med och det fungerade inte så bra då den ena kille var väldigt grov och aggressiv.

Jag undrar, om ni fick helt välja själva. Bara skala av all "som man ska vara" ja den sociala normen, hur vill ni att en vänskapsrelation ska vara? Hur är en god vän i era ögon? Hur ska man som förälder stötta? Ska vi försöka stärka henne i att duger hon inte som hon är så fuck off! Eller ska vi försöka hjälpa henne mer med "skådespelet"? Sistnämnda känns så otroligt fel då ingen önskar ju sitt barn att behöva låtsas vara ngn annan för att man inte duger som man är Hoppas att ni inte tar illa upp av mina frågor, känner bara att nu har jag er här ute som är äldre och vet vad det faktiskt handlar om.

 

[gul_zebra]

Tack för att ni delar med er
Jag har inte AS själv, vad jag vet, men min dotter som är 12 år har AS och ADHD.
Hon har varit mobbad i skolan, barn kan vara så ofattbart grymma, vilket gick så långt att hon nu har anpassad studiegång. Hon går i skola hemma hos sin fröken. Hon är ensam men vill inte vara det, jo under själva undervisningen vill hon det men hon önskar sig en vän. Jag tycker att det är jättesvårt att hjälpa henne där då vi bor mitt ute i obygden, inte många barn, och barn i hennes ålder som finns här förstår henne inte alls. De tycker att hon är märklig. Ju kyligare de blir ju mer anstränger hon sig hon gillar minecraft och sims men totalt ointresserad av kläder, smink, pojkar/tjejer, och tisseltassel och småprat. Hon försöker förtvivlat det gör hon men det blir liksom ändå fel.Vi har haft ngn hästtjej som varit här och verkligen försökt men min tös kan rykta ponny och pyssla men sen vill hon gärna spela och det är få tjejer här som spelar. Nog bara hon och grabbarna som är så spelintresserade.
Som förälder är det svårt att veta hur man ska göra, jag anser att varför knäcka sig själv för att fungera med barn när du sen kommer vara vuxen i 70 år? Jag vill ju att hon ska älska sig själv och inte ödsla energi på folk som inte tycker om henne som hon är. Jag tycker ju att hennes ärlighet och syn på saker är så uppfriskande, inte massa onödig energi som läggs på yta som egentligen i det stora hela är totalt slöseri med tid och energi. Vi har provat att träffa andra via aspergergrupper men det har varit pojkar vi kommit i kontakt med och det fungerade inte så bra då den ena kille var väldigt grov och aggressiv.

Jag undrar, om ni fick helt välja själva. Bara skala av all "som man ska vara" ja den sociala normen, hur vill ni att en vänskapsrelation ska vara? Hur är en god vän i era ögon? Hur ska man som förälder stötta? Ska vi försöka stärka henne i att duger hon inte som hon är så fuck off! Eller ska vi försöka hjälpa henne mer med "skådespelet"? Sistnämnda känns så otroligt fel då ingen önskar ju sitt barn att behöva låtsas vara ngn annan för att man inte duger som man är Hoppas att ni inte tar illa upp av mina frågor, känner bara att nu har jag er här ute som är äldre och vet vad det faktiskt handlar om.

Jag skulle nog säga en kombination. Absolut så ska hon duga som hon är och den biten är skitviktig för självkänslans skull - men, om hon är typen som vill umgås så är ensamhet förjävligt det också. Skådespeleriet är ju nånting som följer med upp i åldern och gör nytta i vuxenlivet också, och kan inte minst bli nödvändigt för att skaffa/behålla jobb exempelvis.

Med tanke på att aspies ofta tenderar att dras med depressioner så ser jag personligen det som viktigt att både bygga på självkänsla och skådespeleri, eller snarare ge verktyg för att kunna umgås so to speak - heck, beroende på hur man ser det kan man lika gärna se det som att lära sig ett nytt språk. I alla fall för mig så har bägge delarna varit väldigt saknade i alla år och det skulle definitivt göra stor skillnad om jag fått hjälp med de bitarna redan som barn.

 

[Görel]

Jag som är barn till en med AS tycker att det är intressant att läsa vad ni skriver och känner igen mycket hos min förälder. Min förälder har inga vänner och har haft svårt att förstå sig på de sociala koderna och hur man småpratar etc. Jag och mitt syskon har inte fått lära oss hur man bygger relationer och förstår sociala koder, det har vi fått lära oss själva som vuxna.

Det jag upplevt är absolut inte känslolöshet, utan en bristande förmåga i att förstå hur det egna beteendet påverkar andra. T ex när en släktings lilla barn döptes och min förälder pratar om att det väcker känslor från när mitt syskon var i samma ålder och höll på att dö av hjärnhinneinflammation. Detta var förstås helt olämpligt eftersom det påminde den nyblivna föräldern om att bebisen kunde dö.

 

[Fenestra]

Jag skulle nog säga en kombination. Absolut så ska hon duga som hon är och den biten är skitviktig för självkänslans skull - men, om hon är typen som vill umgås så är ensamhet förjävligt det också. Skådespeleriet är ju nånting som följer med upp i åldern och gör nytta i vuxenlivet också, och kan inte minst bli nödvändigt för att skaffa/behålla jobb exempelvis.

Med tanke på att aspies ofta tenderar att dras med depressioner så ser jag personligen det som viktigt att både bygga på självkänsla och skådespeleri, eller snarare ge verktyg för att kunna umgås so to speak - heck, beroende på hur man ser det kan man lika gärna se det som att lära sig ett nytt språk. I alla fall för mig så har bägge delarna varit väldigt saknade i alla år och det skulle definitivt göra stor skillnad om jag fått hjälp med de bitarna redan som barn.

Tack för ditt svar vi får försöka hitta en balansgång helt enkelt. Just nu svårt då hon blir så nervös med andra just för att hon vill så mycket. Vid dessa tillfällen så börjar hon bla leka drake vilket gick utmärkt när hon var 6 år men nu är "konstigt", just där har vi pratat med henne om att draken kan hon plocka fram hemma men att den får slumra när hon är med de andra barnen. Som tur är så har hon en lillebror som är tio år som hon har en väldigt fin relation med. Detta med empati är intressant och inget som stämmer på vår tjej, att hon inte skulle ha empatisk förmåga alltså. Kan det vara så att män med AS har större svårigheter med empati eller är det bara en myt?

 

[mandalaki]

Eller att det skaver på insidan fast det inte märks utåt även om man inte låtsas?
Jag vet inte hur jag ska formulera det.

Kontentan är att jag syftar på att vi tror ofta att småsaker märks mer än de gör, och att man är sin hårdaste kritiker. Jag gillar inte att sitta och stirra folk i ögonen (gör någon det?) äter jag och min partner själva sitter vi oftast en på långsidan och en på kortsidan just för att det är mysigare och mer bekvämt. Jag tror ni reflekterar långt mer över ert kroppsspråk och agerande än andra, vilket kan behövas till viss del men man kanske inte behöver anstränga sig så himla mycket att det förtar allt nöje med socialt umgänge? Eftersom relationer med folk ni känner funkar väl så är det ju också ett ok agerande? Eller är jag ute och cyklar?

Jag såg vad jag tror är en skitbra illustration till det där i en tidningsartikel. Den byggde på en intervju med ett ungt par som hade AS och de beskrev det såhär: den ena av dem ställde sig gränsle över den sittande partnerns knä och illstirrade i hans ögon med ansiktet typ en decimeter från hans.

Så beskrev hon alltså hur hon själv upplevde "titta i ögonen". För mig var det en gigantisk aha-upplevelse. Jag tror att man ska vara väldigt försiktig med "men så där är ju jag också" när folk med t ex AS berättar hur de upplever något.

 

[Hyacinth]

Jag såg vad jag tror är en skitbra illustration till det där i en tidningsartikel. Den byggde på en intervju med ett ungt par som hade AS och de beskrev det såhär: den ena av dem ställde sig gränsle över den sittande partnerns knä och illstirrade i hans ögon med ansiktet typ en decimeter från hans.

Så beskrev hon alltså hur hon själv upplevde "titta i ögonen". För mig var det en gigantisk aha-upplevelse. Jag tror att man ska vara väldigt försiktig med "men så där är ju jag också" när folk med t ex AS berättar hur de upplever något.

Såna där beskrivningar är lysande! Det förklarar så himla bra. Man känner ju ofta igen sig, men det ören sån skillnad i upplevelse som är svår att förstå.

 

[Monstermom]

Jag såg vad jag tror är en skitbra illustration till det där i en tidningsartikel. Den byggde på en intervju med ett ungt par som hade AS och de beskrev det såhär: den ena av dem ställde sig gränsle över den sittande partnerns knä och illstirrade i hans ögon med ansiktet typ en decimeter från hans.

Så beskrev hon alltså hur hon själv upplevde "titta i ögonen". För mig var det en gigantisk aha-upplevelse. Jag tror att man ska vara väldigt försiktig med "men så där är ju jag också" när folk med t ex AS berättar hur de upplever något.

Såna där beskrivningar är lysande! Det förklarar så himla bra. Man känner ju ofta igen sig, men det ören sån skillnad i upplevelse som är svår att förstå.

Jag förstår att den hjälper att illustrera skillnaden, men det är ju en gissning utifrån det med om än från andra hållet? Eller?
Hon kan ju inte veta hur andra upplever att bli stirrade på från en dms håll, hon tror att det är liknande vad hon upplever vid ögonkontakt men hon vet egentligen inte mer än någon annan var skillnaden ligger...

Därmed inte sagt att det inte är en hjälpsam illustration! Men det är inte helt ovanligt (tycker jag) att sådana förklaringar blir till övertygande sanningar om hur aspergare är, och så finns det ännu en stereotyp där upplevelsen förklaras utifrån. Liknande vad många skrivit om i tråden, "men du måste vara feldiagnosticerad, du har ju känslor/kan le/kan prata inför grupp" osv...

Så jag säger inte att den är fel nödvändigtvis, men var försiktig med vad ni tar från den.