Jag vill försöka svara er men är rädd att jag ska uttrycka mig på ett sätt som gör att jag blir missuppfattad och framstår som en dålig förälder
Be kind när ni läser!
Och tänk på att jag på ett sätt hänger ut mina barn nu. Respektera det och om ni har negativa åsikter kring mitt föräldraskap så lämna gärna barnen utanför.
Mina barn är 5år och 12år gamla. 12-åringen har också AS. Dom bor varannan vecka hos mig och varannan vecka hos sin pappa.
Jag är en bra förälder. Många säger att jag verkar ha en så härlig relation till mina barn och att jag möter dom så bra i olika situationer. Och det är sant. Vi har väldigt kärleksfulla relationer och om det är något jag är hundratio procent säker på så är det att mina barn känner sig älskade, trygga och sedda. Jag säger till dom att jag älskar dom flera gånger om dagen (och menar det från hjärtat varje gång) och dom säger till mig att dom älskar mig. Jag bekräftar att dom är bra, bättre, bäst precis som dom är, som personer, och inte pga prestationer. Det finns absolut ingen brist på kärlek.
Jag skulle gå i döden för mina barn. Jag krigar för min aspie gällande skolan och rättigheter och jag står i alla lägen upp för mina barns rättigheter och känslor. Jag är en sån där typiskt "jobbig förälder". MEN, jag gör det för att det är rätt. Jag kan inte riktigt förklara, men en stor del i min diagnos är att jag har ett extremt rätt- och feltänk. Och rättvisetänk. Rätt ska vara rätt helt enkelt. Har mina barn, eller jag, rätt till något då ska de jävlar i det bara ha det. Jag vet intellektuellt vad som förväntas av mig som förälder och jag gör allt för mina barn, men känslan finns liksom inte där. Jag har aldrig känt igen mig i när andra föräldrar säger att de tycker det är jobbigt att vara ifrån sina barn. Jag tycker det är skönt när mina barn är borta. Jag njuter till fullo och har inga problem med att barnen är hos mormor i en vecka. Jag tänker knappt på dom öht när dom är borta. Jag måste på något sätt ha dom i samma rum för att kunna känna kärlek till dom. När dom är hos mig bubblar det i bröstet och jag vill ha dom nära och kramas, jag gråter ofta över hur mycket jag älskar dom. När femåringen kryper upp i min famn och säger att vi måste gossa, då går mitt hjärta nästan sönder av kärlek. Men när han, dom, är hos sin pappa skänker jag dom knappt en tanke. Jag tänker nästan aldrig på mina barn när dom inte är hos mig. Jag kan som sagt inte alls relatera till andra föräldrar som säger att de känner sig halva utan barnen eller att de längtar efter barnen när de är borta osv. När barnen var små och andra föräldrar till jämnåriga barn sa att deras barn aldrig haft barnvakt eller sovit borta
Jag tror att jag är väldigt egoistisk. Jag vet vad jag behöver för att må bra och det ser jag till att ge mig själv. Mina egna känslor och behov går först och allt annat får anpassa sig till det, så även barnen. Behöver jag vara ensam, då får dom vara hos någon annan, vill jag resa då gör jag det, osv. Dock ALLTID under förutsättning att barnens liv är som dom ska just då och att allt praktiskt är ordnat på absolut bästa sätt. Skulle aldrig lämna dom vind för våg eller dra iväg när dom behöver mig. Min 12-åring har i perioder extremt mycket ångest och andra svårigheter och jag skulle aldrig lämna honom då. När han mår dåligt släpper jag allt annat och vänder ut och in på mig själv för honom. För att det är rätt, för att det ska vara så. För att jag är hans mamma och han ska veta att han alltid är nummer ett och viktig och värdefull och mitt allt.
Att jag alltid har levt på det här sättet och gjort vad jag har velat och låtit barnen anpassa sig till det har gjort att jag har väldigt självständiga barn som klarar det mesta (utifrån deras ålder) på egen hand.
Jag har jättefina relationer till mina barn. Femåringen är ju fortfarande liten men min 12-åring och jag har en fantastisk relation. Han har en hel del problem och svårigheter och är verkligen inte som andra barn, och har aldrig varit, vilket gjort oss till ett extremt sammansvetsat team. Vi kan prata om precis allt, och han kommer ofta till mig med sina tankar. För mig är det det ultimata beviset på att han har förtroende för mig som mamma och älskar mig och är trygg, att han kommer till mig med sina bekymmer och tankar. Att han vet att jag alltid finns för honom, oavsett situation. Han har mycket tankar kring sexualitet och kön nu och inte heller det har vi några problem att prata om. Jag tror att det är för att jag alltid har bemött honom "som vem som helst", och aldrig "som ett barn". Jag har liksom inte förmågan att kategorisera människor, jag vet inte hur man gör. I min värld finns det bara ett sätt att bemöta människor. Alla människor. Och det är på rätt sätt. Svårt att förklara och sätta ord på det här. I min rättvisevärld är alla samma och lika och bemöts på samma sätt. Oavsett om det är mina barn eller min svärmor eller pedagogerna på förskolan eller tanten i kön på Ica. När det kommer till att bemöta andra människor är jag liksom helt hudlös. Jag kan inte "skådespela" mina känslor så som jag kan göra med hur jag framställer mig själv i mötet med människor. Det kanske låter motsägelsefullt men det är för att min förmåga att förklara i ord brister.
Eftersom jag aldrig känner igen mig i andras beskrivningar av sina föräldraskap och ofta känner mig "konstig" som förälder så är det här väldigt känsligt för mig, och svårt att skriva om. Jag är rädd för att bli dömd, utdömd, som förälder. Men samtidigt vet jag att mina barn är älskade och trygga, och det måste ju vara huvudsaken. Och man får inte glömma att dom också har andra fantastiska människor omkring sig. Där jag brister där finns det andra som tar vid. Jag har tex aldrig lekt med mina barn eller läst för dom, jag har aldrig bakat med dom eller suttit med dom och ritat. Det betyder att inte att dom inte fått allt det också, det betyder bara att dom gjort det med andra. Med sin pappa, med min sambo, med mormor, med farfar, med sina gudföräldrar och mina vänner. Jag har gjort andra saker med dom. Sådant som jag klarar av. Jag har väldigt svårt att göra aktiviteter som jag inte har känsla för.
Nu trycker jag på skicka och hoppas att jag inte ska bli allt för hårt (ut)dömd
