Ni andra aspergerare, och vänskap?

[Energi]

Psykolog/terapi tant är pågång, står i väntelista ca tid en månad.
Men vet inte om jag törs prata om sånt, är väldigt paranoid och litar på väldigt få. Är så rädd att förlora friheten, typ tvångsinlagd. Ska se till att hon har full tystnadsplikt innan jag nämner något.

Jag kan prata med pojkvännen men det ger inget, jag får ge honom stöd istället

Jag förstår. Om du behöver så finns jag bara ett PM bort!

 

[Lipperta]

@Energi Tack Samma till dig

 

[Elo]

Psykolog/terapi tant är pågång, står i väntelista ca tid en månad.
Men vet inte om jag törs prata om sånt, är väldigt paranoid och litar på väldigt få. Är så rädd att förlora friheten, typ tvångsinlagd. Ska se till att hon har full tystnadsplikt innan jag nämner något.

Jag kan prata med pojkvännen men det ger inget, jag får ge honom stöd istället

Även med tre självmordsförsök i bagaget blev jag endast inlagd på eget bevåg. Dvs, jag var tvungen att gå med på att bli inlagd. Så det behöver du nog inte oroa dig för.

(jag vet att det är lätt att säga att du inte behöver oroa dig, men svårt att tro, men jag kan i alla fall försöka)

 

[Lipperta]

Fy vad jag blir ledsen att ni andra också har sådana besvär

 

[Elo]

Fy vad jag blir ledsen att ni andra också har sådana besvär

För tillfället bättre.

Inläggningen var, i slutändan, bra för mig. Fick träffat en pyskolog (medvetet felstavat) som föreslog utredning för AS.

Har sedan dess haft kontakt med vården men när jag är nere orkar jag inte gå, och efter försök med fyra olika anti-depp (som inte funkat) vägrar jag fler. (Jag får alla konstiga och ovanliga biverkningar samt extremt mkt och långvara in- och utsättningssymptom). Önskar att jag orkat hålla igång kontakten bättre än mail för att få ut mer natti-natti piller och ångestdämpande.

Fick en gång en tid till pyskolog för... nåt? Hantering av ångest? Kanske? Kommer inte ihåg. Kvinnan blev så förolämpad när jag sa att hennes föreslagna övning inte skulle funka för jag testat den innan att jag inte vågade gå tillbaka. Och efter det får jag inte träffa någon annan på enheten jag är knuten till heller.

 

[Lipperta]

För tillfället bättre.

Inläggningen var, i slutändan, bra för mig. Fick träffat en pyskolog (medvetet felstavat) som föreslog utredning för AS.

Har sedan dess haft kontakt med vården men när jag är nere orkar jag inte gå, och efter försök med fyra olika anti-depp (som inte funkat) vägrar jag fler. (Jag får alla konstiga och ovanliga biverkningar samt extremt mkt och långvara in- och utsättningssymptom). Önskar att jag orkat hålla igång kontakten bättre än mail för att få ut mer natti-natti piller och ångestdämpande.

Fick en gång en tid till pyskolog för... nåt? Hantering av ångest? Kanske? Kommer inte ihåg. Kvinnan blev så förolämpad när jag sa att hennes föreslagna övning inte skulle funka för jag testat den innan att jag inte vågade gå tillbaka. Och efter det får jag inte träffa någon annan på enheten jag är knuten till heller.

Men, vilken människa. Och sånna jobbar inom vård...

Jag vill inte heller ta anti depp, har dock aldrig testat. Men vill bara inte och min stödperson/assistent fattar inte detta och drar jämförelser med cancer då får man ju strålning.

Förstår precis vad du menar med att inte orka gå(tror jag). Jag vill ju egentligen jätte gärna ha hjälp att bli bättre och få mer energi etc men ibland orkar jag bara inte bry mig. Vill bara sitta hemma och spela dator spel och inte se en människa. Sen nästa vecka kan jag knata iväg och prata med någon. Typ.

 

[ztsu]

Hur får ni vardagen att fungera?

För mig funkar allt praktiskt bra, med hem jobb osv. Sålänge jag får ha saker och ting precis som jag vill ha dem. Och det får man ju sällan tyvärr, så det är en ständig kamp. Men inget som inter under kontroll. Relationer däremot. Totalt handikappad. Jag och min sambo, min livs kärlek, har just separerat. Det går bara inte. Jag kan inte vara i relationer med andra människor. Det förstör mitt liv

 

[Egonson_]

Knapplån

När jag gjorde min utredning blev utredaren (som skall ha jobbat med detta ett tag) ganska överraskad över det faktum att jag har körkort. Utredaren påstod att det var ovanligt med körkort hos ASare, eller i alla fall svårare att ta dem.

Hur har ni upplevt det? Har ni körkort? Var det svårt att ta? Var det något speciellt ni upplevde/upplever som svårt med körning?

Jag har körkort sedan 10 år och hade enkelt för körningen då jag tycker det är kul, men värre med det där med att köra upp och bli bedömd. Det är det värsta jag vet. Har för manuell också men kör helst automat för det är ju SÅ otroligt mycket bekvämare! För trots att jag vet hur man gör och har lätt för det nu och förstår hur det fungerar, kräver det energi och går inte per automatik att växla manuellt. Tog mig 2 år att lära mig växla utan att tänka efter på traktorns 3 spakar med totalt 12 växlar + fram och back.

Funderar på att ta B96 men samlar fortfarande mod just pga det där med att bli bedömd och av rädsla att inte förstå muntliga frågor och därav svara fel. Backa gör jag i sömnen.

 

[Egonson_]

Jag har körkort, tog det när jag var 19. Hade noll problem rent körmässigt eller teoretiskt men tyckte hela situationen var otroligt jobbig. För mycket nytt, ensam i en bil med handledare. Nä fy.

Precis så känner jag med! Nu inför ev.B-96 så har jag kontaktat trafikskolan och berättat om min diagnos och svårigheter. De trodde inte jag skulle ha några bekymmer att ta det utökade körkortet och de kunde prata med personen jag skulle köra upp för innan i så fall att jag vill ha klara tydliga frågor så jag vet vilken typ av svar som väntas av mig. Fullständigt hatar kuggfrågor osv

 

[Irmelinis]

Har inte körkort, är livrädd för att köra bil och för ansvaret man har över andra människor när man kör bil. Tror faktiskt inte jag skulle klara av alla intryck, alla riskfaktorer och planeringen som krävs. Jag kan inte ens höger och vänster, aldrig kunnat..

 

[ztsu]

Ja... Min är långt ifrån hållbar.

Jag vill ha ett vanligt liv. Eller egentligen inte, jag vill ju ha en stor gård med hästar och jobba inom häst, inte särskilt vanligt om man tänker efter.

Men jag vill att en enkel sak som att plocka ur diskmaskinen ska ta 5 minuter istället för 3 dagar av att må dpligt över att jag inte orkar plocka ur den. Sen får jag ett ryck då jag städar HELA huset, golv till tak på en dag.
Jag orkar med min personliga hygien, oftast, kan gå någon dag extra från att jag tänker att jag borde nog duscha idag. Tandborstning är ett jävla byg men det går, sällan på morgonen dock. Tuggummi är väl samma sak? ()

Ska på utredning över aktivitets ersättning snart, hoppas det går vägen, lever jsut nu på pojkvän och socialen det tar väldigt mycket på självkänslan.

Det gör den inte.

Vilket är en av anledningarna till att jag begärde aktivitetsersättningen. Jag orkar inte alltid laga mat, och ibland inte ens äta maten (om jag orkat laga). Orkar inte hålla på hygienen alltid, orkar inte städa/städar (fastnar) i fel grejor. Glömmer att betala räkningar. Klarar inte av kontakter med andra via telefon osv osv.

Inget går på rutin. Passar jag mig inte får jag mjöl i teet i stället för socker, tvål eller deodorant på tandborsten i stället för tandkräm, går ur duschen utan att sköljt ur schampot osv osv. Det gör ju inte heller att man blir mindre trött, liksom.

Hade tidigare mkt hjälp av min mamma, men när hon gick bort försvann liksom allt mitt stöd. Får boendstöd men vet inte hur mkt det faktiskt hjälper, speciellt eftersom det är så lätt att finta bort dem om jag är trött (och så blir inget gjort i alla fall).

Jag vill fråga er en sak. Jag har själv inga problem med hygienen, jag har andra problem. Min 12-åring (med AS) däremot har stora problem med hygienen och jag jag vet inte riktigt hur jag ska möta honom i det. Det är den enda av hans svårigheter där jag känner mig osäker. Antagligen för att jag aldrig har haft de problemet själv.

Jag upplever att han dels inte har någon uppfattning om hur ofta man behöver duscha och borsta tänderna och kamma håret osv. Han har liksom ingen inbyggd känsla för det och jag måste säga åt honom varje gång, annars gör han det inte. När jag säger till honom gör han det, han har ingen motvilja inför det på något sätt, han tänker bara inte på det själv.
Däremot är det rätt uppenbart att han inte kan. Trots att jag under hela hans uppväxt tränat med honom på saker som att tvätta håret, borstat tänderna osv så kan han inte. Trots att han duschar tre gånger i veckan så har han ingrodd skit på kroppen. Trots att han borstar tänderna morgon och kväll har han tjockt med beläggningar. Trots att han sköljer ur schampot är det ofta schampo kvar. Han klarar heller inte av saker som att skölja av disk, göra rent toan med toaborsten, osv. Det spelar ingen roll hur mycket jag visar för det går inte ändå. Så jag har faktiskt slutat med det nu. Jag känner att han är i en känslig ålder och för varje gång jag visar hur man tex sköljer en tallrik så tänker jag att jag inkräktar på hans självkänsla. Att han är så stor nu att han fattar att det är "onormalt" att inte kunna göra en sådan sak, att jag inte också behöver köra upp det i ansiktet på honom.

Min fråga är egentligen flera.
1. Är det någon av er som har, eller hade när ni var yngre, svårigheter som han med att motoriskt klara av momenten?
2. Hur bemötte era föräldrar era specifika svårigheter?
3. Var det bra eller önskar ni att de hade bemött er annorlunda?
4. Hur upplevde ni att "bli tjatade på" ang. duschning och sådant (om ni blev det)?
5. Hur skulle ni säga att jag ska bemöta min son och hjälpa honom?

Han är ju i puberteten nu och luktar tidvis mycket svett. Jag brukar vara ärlig mot honom och säga, på ett avdramatiserat och icke skuldläggande sätt, att han luktar svett och behöver duscha. Han känner det inte själv. Jag brukar också säga till honom att för min del får han lukta hur mycket svett som helst, jag älskar honom ändå, men det kan hända att kompisarna i skolan inte tycker att det är trevligt. Vi pratar ofta och öppet om hans känsla av att vara annorlunda i skolan (vi har verkligen världens finaste relation) och han kan själv resonera kring att om man luktar svett kan man kanske bli kallad smeknamn eller så. För mig är det viktigt att han vet att han är perfekt precis som han är i alla avseenden, men också att han förstår att samhället har normer och vad konsekvenserna kan bli om man inte passar in i dem, självvalt eller icke självvalt.

Nu blev det en uppsats här. Som vanligt när jag skriver

 

[gul_zebra]

Har inte körkort, är livrädd för att köra bil och för ansvaret man har över andra människor när man kör bil. Tror faktiskt inte jag skulle klara av alla intryck, alla riskfaktorer och planeringen som krävs. Jag kan inte ens höger och vänster, aldrig kunnat..

Jag kan inte höger och vänster jag heller (nåja, jag kan om jag får rabbla väderstrecken, men det tar för lång tid) men det går bra ändå Min körlärare konstaterade att jag som förare ska skydda min passagerare. Således ska jag vid tex högerregeln släppa fram från höger så inte min passagerare blir mos av en bil i sidan. Mycket lättare att komma ihåg på det viset

 

[gul_zebra]

Jag vill fråga er en sak. Jag har själv inga problem med hygienen, jag har andra problem. Min 12-åring (med AS) däremot har stora problem med hygienen och jag jag vet inte riktigt hur jag ska möta honom i det. Det är den enda av hans svårigheter där jag känner mig osäker. Antagligen för att jag aldrig har haft de problemet själv.

Jag upplever att han dels inte har någon uppfattning om hur ofta man behöver duscha och borsta tänderna och kamma håret osv. Han har liksom ingen inbyggd känsla för det och jag måste säga åt honom varje gång, annars gör han det inte. När jag säger till honom gör han det, han har ingen motvilja inför det på något sätt, han tänker bara inte på det själv.
Däremot är det rätt uppenbart att han inte kan. Trots att jag under hela hans uppväxt tränat med honom på saker som att tvätta håret, borstat tänderna osv så kan han inte. Trots att han duschar tre gånger i veckan så har han ingrodd skit på kroppen. Trots att han borstar tänderna morgon och kväll har han tjockt med beläggningar. Trots att han sköljer ur schampot är det ofta schampo kvar. Han klarar heller inte av saker som att skölja av disk, göra rent toan med toaborsten, osv. Det spelar ingen roll hur mycket jag visar för det går inte ändå. Så jag har faktiskt slutat med det nu. Jag känner att han är i en känslig ålder och för varje gång jag visar hur man tex sköljer en tallrik så tänker jag att jag inkräktar på hans självkänsla. Att han är så stor nu att han fattar att det är "onormalt" att inte kunna göra en sådan sak, att jag inte också behöver köra upp det i ansiktet på honom.

Min fråga är egentligen flera.
1. Är det någon av er som har, eller hade när ni var yngre, svårigheter som han med att motoriskt klara av momenten?
2. Hur bemötte era föräldrar era specifika svårigheter?
3. Var det bra eller önskar ni att de hade bemött er annorlunda?
4. Hur upplevde ni att "bli tjatade på" ang. duschning och sådant (om ni blev det)?
5. Hur skulle ni säga att jag ska bemöta min son och hjälpa honom?

Han är ju i puberteten nu och luktar tidvis mycket svett. Jag brukar vara ärlig mot honom och säga, på ett avdramatiserat och icke skuldläggande sätt, att han luktar svett och behöver duscha. Han känner det inte själv. Jag brukar också säga till honom att för min del får han lukta hur mycket svett som helst, jag älskar honom ändå, men det kan hända att kompisarna i skolan inte tycker att det är trevligt. Vi pratar ofta och öppet om hans känsla av att vara annorlunda i skolan (vi har verkligen världens finaste relation) och han kan själv resonera kring att om man luktar svett kan man kanske bli kallad smeknamn eller så. För mig är det viktigt att han vet att han är perfekt precis som han är i alla avseenden, men också att han förstår att samhället har normer och vad konsekvenserna kan bli om man inte passar in i dem, självvalt eller icke självvalt.

Nu blev det en uppsats här. Som vanligt när jag skriver

Motoriskt vet jag inte vad man ska göra (habiliteringen eller så borde kunna hjälpa med den biten), men tänker kring att han inte vet när det är dags att duscha och sådär att en fast rutin kanske kan göra susen? Samma tid, samma dagar i veckan, liksom. Alternativt i samband med annat som redan är en rutin, som frukost eller så?

Ang schampo, kollar han om schampot är ursköljt och felbedömer eller antar han bara att det är klart? Själv brukar jag dra en hand i håret och kolla om det är schampo på handen. Har aldrig haft en tanke på det utan det har följt med sen jag var barn, kanske är något alla gör, vem vet

 

[Lipperta]

@ztsu Min fråga är egentligen flera.
1. Är det någon av er som har, eller hade när ni var yngre, svårigheter som han med att motoriskt klara av momenten?
Inga problem just med att ''klara'' av det, var mer en fråga om jag ville eller inte. Städa/duscha är ju det tråkigaste som finns. Dock var jag rädd att stå ut så ville inte gå runt och lukta svett, jag var ju nog annorlunda ändå. Men väntade typ en dag extra med duschningen inget läbbigt, jag har ju ätstörning i botten så ville inte duscha för jag ville heller inte se min kropp.
2. Hur bemötte era föräldrar era specifika svårigheter?
I tidiga tonåren borstade jag inte tänderna varje dag, äckligt jag vet. Det var bara tråkigt och onödigt. Mamma prövade det där med att säfa att det är lite äckligt och då sket jag bara i att göra det ännu mer bara för att visa att jag kan tänka själv typ.
3. Var det bra eller önskar ni att de hade bemött er annorlunda?
Jag tror inte att hon kunnat ändra det på något sätt. Hade hon stått inne på toan och vänta på att jag skulle borsta hade vi stått där hela natten. Jag har alltid hatat att bli pratad med som yngre än jag är. På något sätt måste jag bli bemött som en vuxen, men det är svårt när det gäller sånt.
4. Hur upplevde ni att "bli tjatade på" ang. duschning och sådant (om ni blev det)?
Tjata har aldrig hjälpt på mig om något. Då vill jag endast bevisa att jag är min egen människa och gör precis tvärtemot vad tjataren säger, även nu i vuxna livet.
5. Hur skulle ni säga att jag ska bemöta min son och hjälpa honom?
Alla är ju sp himla olika inom AS så det är svårt. Om du kan bemöta honom lite vuxnare tror jag kan hjälpa, det gör det för mig.
Sen vet jag att många med AS har svårt med sarkasm, jag är uppväxt i en familj där vi är sarkastiska mer än vi talar sanning så jag har väl blivit van, men iallfall var försiktig med det då han kan tolka det som vad du säger inte vad du menar.

När jag duschade i yngre tonår så gick jag in schampoo i håret, skölja sen ut. Ingen duschkräm, kanske gör han samma, det är ju piss tråkigt.
Mamma köpte dyr duschkräm till mig som luktade jättegott och då var det ok att använda, i samma veva som jag blev intresserad av smink och hudvård.
Kanske en fancy karl kräm kan hjälpa? Men försiktigt hur du bemöter så det inte låter som ''Nu ska du få en vuxen kräm så bete dig som det också''.
Min mor bara sa ''jag köpte kräm åt dig online, testa om du vill''. Jag måste ha mycket frihet för att gilla något, något mamma lärde sig. Så det var alltid ''om jag vill''.

Det där med håret, kanske en ny frisyr? Något kort som inte behövs kammas och underhållas mycket.

Nu kanske han är totalt ointresserad av hår och krämer, men det funkade på mig.

Vissa kan tycka det är jätte skönt att ha schema. Söndag: Duscha,Tisdag : Duscha etc etc.
Jag avskydde det dock och kastade shemat genom förstret

Eftersom ni har fin relation kan du ta upp sånt med honom? Typ hur känner du om vi gör ett schema, istället för nu har vi ett schema som ska följas.
Igen, det var väldigt viktigt för mig att känna att jag hade ett val, jag kunde säga nej.

Förlåt för romanen men hoppas det hjälper lite.

 

[gul_zebra]

Vissa kan tycka det är jätte skönt att ha schema. Söndag: Duscha,Tisdag : Duscha etc etc.
Jag avskydde det dock och kastade shemat genom förstret

Gud vad uppfriskande med en till aspie som avskyr scheman Jag älskade scheman i skolan och sådär men schema över sysslor hemma är bara eländigt. Inte gör det någon skillnad heller, det är ju inte som att ett schema slår en på fingrarna om man skjuter upp nånting

 

[grodan21]

Gud vad uppfriskande med en till aspie som avskyr scheman Jag älskade scheman i skolan och sådär men schema över sysslor hemma är bara eländigt. Inte gör det någon skillnad heller, det är ju inte som att ett schema slår en på fingrarna om man skjuter upp nånting

Det enda jag har "schema" för är just duscha. Just för att det är något man måste göra och jag tycker att det är jobbigt.

 

[Lipperta]

@gul_zebra Har alltid hatat scheman även i skolan. Slutade med att jag sket i skolarbete när specialiserade lärare skulle hjälpa mig och ''alla med AS älskar schema och struktur'' de förstörde hela glädjen med skolarbeten.
Älskade historia, gjorde 8:annts historia nivå i 7:an men fick inte fortsätta med det för specialisterna. Då var det 35 minuter för varja ämne varvat över hela dagen.
Klagade till morsan oc fick sen göra som jag ville. På 35 minuter har jag just börjat bli intresserad av någon och inne i ett flow, och då ska jag sluta?

Aspie var ett fint ord

 

[Elo]

Min fråga är egentligen flera.

1. Är det någon av er som har, eller hade när ni var yngre, svårigheter som han med att motoriskt klara av momenten?

För mig är det inte bara motoriskt som sådant, men det är också jobbigt för att det känns äckligt. Jag har löst del av dusch-problematiken genom att delvis bada och delvis hitta schampo, balsam och tvål som jag 'tål' lukten och känslan av.

Klarar tex inte av tandkräm som skummar. Det finns dock tandkrämer utan skum så nu slipper jag bli kräkfärdig när jag borstar tänderna.

2. Hur bemötte era föräldrar era specifika svårigheter?

Jag var ju tvungen att duscha (bada) efter jag varit i stallet för mamma tyckte inte om att jag luktade häst. Så det löste sig 'ganska bra' då jag var i stallet typ 4 ggr/veckan.

Det var värre med kläder. Skulle jag inte utanför dörren vägrade jag kläder. På sin höjd gick jag med på att ha badrock. Hela dagen.

3. Var det bra eller önskar ni att de hade bemött er annorlunda?

Det funkade ganska bra att ha några få BENHÅRDA regler och sedan mer som inte var så hårt. Tex slapp jag städa rummet och diska. För det gick bara inte. Istället fick jag vattna blommorna.

4. Hur upplevde ni att "bli tjatade på" ang. duschning och sådant (om ni blev det)?

Det blev ju inget tjat iom att stallet -> tvätta sig.

Över lag funkade inte tjat. Har man inte ork nog att göra det blir det inte bättre av tjatet, liksom.

5. Hur skulle ni säga att jag ska bemöta min son och hjälpa honom?

Fråga honom?

 

[Elo]

Gud vad uppfriskande med en till aspie som avskyr scheman Jag älskade scheman i skolan och sådär men schema över sysslor hemma är bara eländigt. Inte gör det någon skillnad heller, det är ju inte som att ett schema slår en på fingrarna om man skjuter upp nånting

Scheman är värst!

 

[Elementary]

Jag avskyr scheman eftersom jag inte klarar av att göra saker alls ibland. Om det står att jag ska duscha eller städa och kroppen eller hjärnan bara skriker nej så blir det inte av, och istället för att bara känna att "nehepp, det funkade inte idag" så blir det ett jättemisslyckande om det är planerat att det skulle funka. Jag måste få göra saker i min egen takt för att ta mig igenom dagarna, vilket gör att jag knappt kan planera in ett läkarbesök ens. Boendestöd funkade inte alls och gjorde bara att jag fick panikångestattacker, så jag sade upp det.
Har som ni förstår ingen fungerande vardag alls. Sambon är betydligt mer samlad och har inga andra besvär så han sköter hushåll och matlagning efter bästa förmåga. Gör så mycket jag kan för att hjälpa men kan inte låta bli att känna mig riktigt värdelös och dålig av och till.

Jag har f.ö. jättesvårt att duscha. Har både problem med att vattenstrålar känns obehagliga mot huden och att jag har svårt att känna mig klar. Så jag kan stå i timmar och försöka skölja av tvål och schampo samtidigt som jag blir illamående av känslan. Trots att jag vet att den är borta så känns det inte så. Så det tar en evighet innan jag kan känna mig okej med att kliva ur duschen, och sen tar det lång tid innan jag vill utsätta mig för hela processen igen. Jag har en handdusch/bidédusch på toan, använder tvättlappar och massa annat för att hålla mig så fräsch som möjligt mellan gångerna. Är jättenoga med att inte känna mig svettig eller lukta illa.
Skulle vilja ha ett badkar men har inte hittat nått som både ser bekvämt ut och som får plats i badrummet.