Ni andra aspergerare, och vänskap?

@Monstermom sant. Jag var väldigt nöjd med att jag lärt mig det där. Men så lärde jag mig något mer, här på Buke. Jag hade gnölat över Saga Norén i Bron (tv), som anses ha AS även om det aldrig uttalas. Hon är en rollfigur som jag älskar men det jag gnölade över var att hon alltid stirrar folk i ögonen "och det gör ju inte AS".

Men då fick jag veta att så kan man också göra, med AS. Man kan ha en väldigt intensiv blick. Så då lärde jag mig det med. :D
 
Jag förstår att den hjälper att illustrera skillnaden, men det är ju en gissning utifrån det med om än från andra hållet? Eller?
Hon kan ju inte veta hur andra upplever att bli stirrade på från en dms håll, hon tror att det är liknande vad hon upplever vid ögonkontakt men hon vet egentligen inte mer än någon annan var skillnaden ligger...

Därmed inte sagt att det inte är en hjälpsam illustration! Men det är inte helt ovanligt (tycker jag) att sådana förklaringar blir till övertygande sanningar om hur aspergare är, och så finns det ännu en stereotyp där upplevelsen förklaras utifrån. Liknande vad många skrivit om i tråden, "men du måste vara feldiagnosticerad, du har ju känslor/kan le/kan prata inför grupp" osv...

Så jag säger inte att den är fel nödvändigtvis, men var försiktig med vad ni tar från den.

Ja, det finns ju inget facit, men jag tänker att det är så hon upplever det och nån annan kan uppleva det annorlunda. Att försöka förstå lite måste väl vara bättre än inget, sen bemöter man alla som de individer de faktiskt är efter förmåga. Men att ha med sig att vi fungerar väldigt olika är väl bra? Sen kan man inte förutsätta något på grund av en diagnos, men man kan ju tänka till lite extra. Jag vet ju aldrig om den jag möter har en, men man kan ju ta med sig att till exempel ögonkontakt kan vara jobbigt för en del, fysisk kontakt eller annat. Att mobilfippel inte nödvändigtvis innebär ointresse osv.
 
Vill tillägga, för de som inte vet, att Aspergare (som ingår i autism-spektrum) har en mycket högre aktivitet i amygdala än "normala", alltså ett avsevärt högre kortisol-och stresspåslag i hjärnan dygnet runt. Detta plus avsaknaden av filter i hjärnan, som filtrerar bort irrelevant/störande information, gör att vi har mycket närmare till fight-or-flight reaktioner och ångest än många andra. Så att "skärpa sig" och lära sig vad man ska tvinga sig att prioritera bort och inte, tar enormt mycket energi. Väldigt vanligt med sömnproblem hos autister dessutom, hjärnan stängs liksom inte av.

Jag tror detta gör att själv-analyserandet förstärks hos oss, analysen blir ett verktyg för oss att hantera ångesten och stressen som så ofta uppstår i nästan alla situationer. Det är tufft att behöva kämpa sig igenom alla situationer i livet, att aldrig ha någon autopilot, och att alltid känna av allting som är runtomkring, sinnesintryck, stämning, höga röster, skiftningar i temperatur, material som irriterar huden osv..
 
Efter förklaringen med konstant stresspåslag i hjärnan, kanske det blir lättare att förstå varför vi väljer att jobba ensamma, ha mycket egentid och undviker sociala situationer. Det är ju endast då som man själv har någon sorts kontroll över vad som händer, då är det mycket lättare att välja vad man har energi till och inte, utan att krasha totalt.

Då behövs inte lika många dagars återhämtning och vila efteråt heller.
 
Ja, det finns ju inget facit, men jag tänker att det är så hon upplever det och nån annan kan uppleva det annorlunda. Att försöka förstå lite måste väl vara bättre än inget, sen bemöter man alla som de individer de faktiskt är efter förmåga. Men att ha med sig att vi fungerar väldigt olika är väl bra? Sen kan man inte förutsätta något på grund av en diagnos, men man kan ju tänka till lite extra. Jag vet ju aldrig om den jag möter har en, men man kan ju ta med sig att till exempel ögonkontakt kan vara jobbigt för en del, fysisk kontakt eller annat. Att mobilfippel inte nödvändigtvis innebär ointresse osv.

Absolut är det det! Det jag reagerade på är främst att hon skulle kunna förstå hur stirrandet hon demonstrerade upplevs av normalfungerande, det är inte lättare för henne att sätta fingret på skillnaden än vad det är från andra hållet... Det är tydligare för henne att skillnaden finns, och hon gör ett försök att illustrera det som upplevs som väldigt träffande, men att det är en "korrekt" jämförelse (vad nu det är) går inte att säga utan att man kan hitta en magisk person som upplevt båda sidor.

@Monstermom sant. Jag var väldigt nöjd med att jag lärt mig det där. Men så lärde jag mig något mer, här på Buke. Jag hade gnölat över Saga Norén i Bron (tv), som anses ha AS även om det aldrig uttalas. Hon är en rollfigur som jag älskar men det jag gnölade över var att hon alltid stirrar folk i ögonen "och det gör ju inte AS".

Men då fick jag veta att så kan man också göra, med AS. Man kan ha en väldigt intensiv blick. Så då lärde jag mig det med. :D

På min tid - vilket är ett tag sedan :D - var det en del av utredningen/kriterium för diagnosen. Inte att man inte har ögonkontakt, utan att man inte har normal ögonkontakt. Intensivt stirrande var inte lika vanligt som undvikande, men jag har för mig det var något på 25-30 procent (från uppskattning, inte studie) som hade den strategin ändå. Så inte ovanligt alls. Och blandstrategier (beroende på nivå av skådespelsfärdighet?), intensivt stirrande avbrutet med blick någon helt annan stans och växlingar däremellan.
(Oavsett vad som skrivits i ögonkontakttråden ansågs det då inte normalt att stirra någon i ögonen oavbrutet. :angel:)
 
Intressant, har du lust att förklara mer? :)

Jag upplever inte att mitt föräldraskap och känslorna jag har för mitt barn skiljer sig från "normalstörda" föräldrar.

Däremot upplever jag att jag kanske har lite större förståelse för barnets introverta sidor, hur hen känner inför nya saker, blyghet osv. Jag upplever att andra föräldrar peppar sina barn så som jag blev peppad när jag var liten. "Men tänk så spännande att få träffa en massa nya barn att leka med!"
Medan jag VERKLIGEN lider med mitt barn och försöker prata om det från det perspektivet.

Edit. Alltså är jag kanske inte så peppande, utan mer försöker hitta sätt som gör att det kan upplevas som mindre skrämmande för barnet.

Ursäkta om jag trashar tråden, ignorera mitt inlägg bara annars, men jag är så nyfiken på hur du upplever att det skiljer sig?

Jag vill försöka svara er men är rädd att jag ska uttrycka mig på ett sätt som gör att jag blir missuppfattad och framstår som en dålig förälder :nailbiting:
Be kind när ni läser! :heart
Och tänk på att jag på ett sätt hänger ut mina barn nu. Respektera det och om ni har negativa åsikter kring mitt föräldraskap så lämna gärna barnen utanför.

Mina barn är 5år och 12år gamla. 12-åringen har också AS. Dom bor varannan vecka hos mig och varannan vecka hos sin pappa.

Jag är en bra förälder. Många säger att jag verkar ha en så härlig relation till mina barn och att jag möter dom så bra i olika situationer. Och det är sant. Vi har väldigt kärleksfulla relationer och om det är något jag är hundratio procent säker på så är det att mina barn känner sig älskade, trygga och sedda. Jag säger till dom att jag älskar dom flera gånger om dagen (och menar det från hjärtat varje gång) och dom säger till mig att dom älskar mig. Jag bekräftar att dom är bra, bättre, bäst precis som dom är, som personer, och inte pga prestationer. Det finns absolut ingen brist på kärlek.

Jag skulle gå i döden för mina barn. Jag krigar för min aspie gällande skolan och rättigheter och jag står i alla lägen upp för mina barns rättigheter och känslor. Jag är en sån där typiskt "jobbig förälder". MEN, jag gör det för att det är rätt. Jag kan inte riktigt förklara, men en stor del i min diagnos är att jag har ett extremt rätt- och feltänk. Och rättvisetänk. Rätt ska vara rätt helt enkelt. Har mina barn, eller jag, rätt till något då ska de jävlar i det bara ha det. Jag vet intellektuellt vad som förväntas av mig som förälder och jag gör allt för mina barn, men känslan finns liksom inte där. Jag har aldrig känt igen mig i när andra föräldrar säger att de tycker det är jobbigt att vara ifrån sina barn. Jag tycker det är skönt när mina barn är borta. Jag njuter till fullo och har inga problem med att barnen är hos mormor i en vecka. Jag tänker knappt på dom öht när dom är borta. Jag måste på något sätt ha dom i samma rum för att kunna känna kärlek till dom. När dom är hos mig bubblar det i bröstet och jag vill ha dom nära och kramas, jag gråter ofta över hur mycket jag älskar dom. När femåringen kryper upp i min famn och säger att vi måste gossa, då går mitt hjärta nästan sönder av kärlek. Men när han, dom, är hos sin pappa skänker jag dom knappt en tanke. Jag tänker nästan aldrig på mina barn när dom inte är hos mig. Jag kan som sagt inte alls relatera till andra föräldrar som säger att de känner sig halva utan barnen eller att de längtar efter barnen när de är borta osv. När barnen var små och andra föräldrar till jämnåriga barn sa att deras barn aldrig haft barnvakt eller sovit borta :confused:

Jag tror att jag är väldigt egoistisk. Jag vet vad jag behöver för att må bra och det ser jag till att ge mig själv. Mina egna känslor och behov går först och allt annat får anpassa sig till det, så även barnen. Behöver jag vara ensam, då får dom vara hos någon annan, vill jag resa då gör jag det, osv. Dock ALLTID under förutsättning att barnens liv är som dom ska just då och att allt praktiskt är ordnat på absolut bästa sätt. Skulle aldrig lämna dom vind för våg eller dra iväg när dom behöver mig. Min 12-åring har i perioder extremt mycket ångest och andra svårigheter och jag skulle aldrig lämna honom då. När han mår dåligt släpper jag allt annat och vänder ut och in på mig själv för honom. För att det är rätt, för att det ska vara så. För att jag är hans mamma och han ska veta att han alltid är nummer ett och viktig och värdefull och mitt allt.
Att jag alltid har levt på det här sättet och gjort vad jag har velat och låtit barnen anpassa sig till det har gjort att jag har väldigt självständiga barn som klarar det mesta (utifrån deras ålder) på egen hand.

Jag har jättefina relationer till mina barn. Femåringen är ju fortfarande liten men min 12-åring och jag har en fantastisk relation. Han har en hel del problem och svårigheter och är verkligen inte som andra barn, och har aldrig varit, vilket gjort oss till ett extremt sammansvetsat team. Vi kan prata om precis allt, och han kommer ofta till mig med sina tankar. För mig är det det ultimata beviset på att han har förtroende för mig som mamma och älskar mig och är trygg, att han kommer till mig med sina bekymmer och tankar. Att han vet att jag alltid finns för honom, oavsett situation. Han har mycket tankar kring sexualitet och kön nu och inte heller det har vi några problem att prata om. Jag tror att det är för att jag alltid har bemött honom "som vem som helst", och aldrig "som ett barn". Jag har liksom inte förmågan att kategorisera människor, jag vet inte hur man gör. I min värld finns det bara ett sätt att bemöta människor. Alla människor. Och det är på rätt sätt. Svårt att förklara och sätta ord på det här. I min rättvisevärld är alla samma och lika och bemöts på samma sätt. Oavsett om det är mina barn eller min svärmor eller pedagogerna på förskolan eller tanten i kön på Ica. När det kommer till att bemöta andra människor är jag liksom helt hudlös. Jag kan inte "skådespela" mina känslor så som jag kan göra med hur jag framställer mig själv i mötet med människor. Det kanske låter motsägelsefullt men det är för att min förmåga att förklara i ord brister.

Eftersom jag aldrig känner igen mig i andras beskrivningar av sina föräldraskap och ofta känner mig "konstig" som förälder så är det här väldigt känsligt för mig, och svårt att skriva om. Jag är rädd för att bli dömd, utdömd, som förälder. Men samtidigt vet jag att mina barn är älskade och trygga, och det måste ju vara huvudsaken. Och man får inte glömma att dom också har andra fantastiska människor omkring sig. Där jag brister där finns det andra som tar vid. Jag har tex aldrig lekt med mina barn eller läst för dom, jag har aldrig bakat med dom eller suttit med dom och ritat. Det betyder att inte att dom inte fått allt det också, det betyder bara att dom gjort det med andra. Med sin pappa, med min sambo, med mormor, med farfar, med sina gudföräldrar och mina vänner. Jag har gjort andra saker med dom. Sådant som jag klarar av. Jag har väldigt svårt att göra aktiviteter som jag inte har känsla för.

Nu trycker jag på skicka och hoppas att jag inte ska bli allt för hårt (ut)dömd :nailbiting::nailbiting:
 
Jag tänker knappt på dom öht när dom är borta. Jag måste på något sätt ha dom i samma rum för att kunna känna kärlek till dom.

Det tror jag är väldigt vanligt, i alla typer av relationer? Och tangerar @MM s ursprungsfråga, vänskap. En anledning att vänskapsrelationer faller samman tror jag är - för många, givetvis inte alla - för att den spontana kontakten inte infinner sig från aspergarhållet. Den man inte saknar tar man inte kontakt med. Det betyder inte alls att man inte tycker om personen (vännen i det här fallet då), och verkligen gillar att ha kontakt. Utan ett slags "out of sight, out of mind"... Men från vännens håll upplevs det som att man inte är viktig eller omtyckt, och måste göra allt jobb med att hålla relationen vid liv?
 
Jag vill försöka svara er men är rädd att jag ska uttrycka mig på ett sätt som gör att jag blir missuppfattad och framstår som en dålig förälder :nailbiting:
Be kind när ni läser! :heart
Och tänk på att jag på ett sätt hänger ut mina barn nu. Respektera det och om ni har negativa åsikter kring mitt föräldraskap så lämna gärna barnen utanför.

Mina barn är 5år och 12år gamla. 12-åringen har också AS. Dom bor varannan vecka hos mig och varannan vecka hos sin pappa.

Jag är en bra förälder. Många säger att jag verkar ha en så härlig relation till mina barn och att jag möter dom så bra i olika situationer. Och det är sant. Vi har väldigt kärleksfulla relationer och om det är något jag är hundratio procent säker på så är det att mina barn känner sig älskade, trygga och sedda. Jag säger till dom att jag älskar dom flera gånger om dagen (och menar det från hjärtat varje gång) och dom säger till mig att dom älskar mig. Jag bekräftar att dom är bra, bättre, bäst precis som dom är, som personer, och inte pga prestationer. Det finns absolut ingen brist på kärlek.

Jag skulle gå i döden för mina barn. Jag krigar för min aspie gällande skolan och rättigheter och jag står i alla lägen upp för mina barns rättigheter och känslor. Jag är en sån där typiskt "jobbig förälder". MEN, jag gör det för att det är rätt. Jag kan inte riktigt förklara, men en stor del i min diagnos är att jag har ett extremt rätt- och feltänk. Och rättvisetänk. Rätt ska vara rätt helt enkelt. Har mina barn, eller jag, rätt till något då ska de jävlar i det bara ha det. Jag vet intellektuellt vad som förväntas av mig som förälder och jag gör allt för mina barn, men känslan finns liksom inte där. Jag har aldrig känt igen mig i när andra föräldrar säger att de tycker det är jobbigt att vara ifrån sina barn. Jag tycker det är skönt när mina barn är borta. Jag njuter till fullo och har inga problem med att barnen är hos mormor i en vecka. Jag tänker knappt på dom öht när dom är borta. Jag måste på något sätt ha dom i samma rum för att kunna känna kärlek till dom. När dom är hos mig bubblar det i bröstet och jag vill ha dom nära och kramas, jag gråter ofta över hur mycket jag älskar dom. När femåringen kryper upp i min famn och säger att vi måste gossa, då går mitt hjärta nästan sönder av kärlek. Men när han, dom, är hos sin pappa skänker jag dom knappt en tanke. Jag tänker nästan aldrig på mina barn när dom inte är hos mig. Jag kan som sagt inte alls relatera till andra föräldrar som säger att de känner sig halva utan barnen eller att de längtar efter barnen när de är borta osv. När barnen var små och andra föräldrar till jämnåriga barn sa att deras barn aldrig haft barnvakt eller sovit borta :confused:

Jag tror att jag är väldigt egoistisk. Jag vet vad jag behöver för att må bra och det ser jag till att ge mig själv. Mina egna känslor och behov går först och allt annat får anpassa sig till det, så även barnen. Behöver jag vara ensam, då får dom vara hos någon annan, vill jag resa då gör jag det, osv. Dock ALLTID under förutsättning att barnens liv är som dom ska just då och att allt praktiskt är ordnat på absolut bästa sätt. Skulle aldrig lämna dom vind för våg eller dra iväg när dom behöver mig. Min 12-åring har i perioder extremt mycket ångest och andra svårigheter och jag skulle aldrig lämna honom då. När han mår dåligt släpper jag allt annat och vänder ut och in på mig själv för honom. För att det är rätt, för att det ska vara så. För att jag är hans mamma och han ska veta att han alltid är nummer ett och viktig och värdefull och mitt allt.
Att jag alltid har levt på det här sättet och gjort vad jag har velat och låtit barnen anpassa sig till det har gjort att jag har väldigt självständiga barn som klarar det mesta (utifrån deras ålder) på egen hand.

Jag har jättefina relationer till mina barn. Femåringen är ju fortfarande liten men min 12-åring och jag har en fantastisk relation. Han har en hel del problem och svårigheter och är verkligen inte som andra barn, och har aldrig varit, vilket gjort oss till ett extremt sammansvetsat team. Vi kan prata om precis allt, och han kommer ofta till mig med sina tankar. För mig är det det ultimata beviset på att han har förtroende för mig som mamma och älskar mig och är trygg, att han kommer till mig med sina bekymmer och tankar. Att han vet att jag alltid finns för honom, oavsett situation. Han har mycket tankar kring sexualitet och kön nu och inte heller det har vi några problem att prata om. Jag tror att det är för att jag alltid har bemött honom "som vem som helst", och aldrig "som ett barn". Jag har liksom inte förmågan att kategorisera människor, jag vet inte hur man gör. I min värld finns det bara ett sätt att bemöta människor. Alla människor. Och det är på rätt sätt. Svårt att förklara och sätta ord på det här. I min rättvisevärld är alla samma och lika och bemöts på samma sätt. Oavsett om det är mina barn eller min svärmor eller pedagogerna på förskolan eller tanten i kön på Ica. När det kommer till att bemöta andra människor är jag liksom helt hudlös. Jag kan inte "skådespela" mina känslor så som jag kan göra med hur jag framställer mig själv i mötet med människor. Det kanske låter motsägelsefullt men det är för att min förmåga att förklara i ord brister.

Eftersom jag aldrig känner igen mig i andras beskrivningar av sina föräldraskap och ofta känner mig "konstig" som förälder så är det här väldigt känsligt för mig, och svårt att skriva om. Jag är rädd för att bli dömd, utdömd, som förälder. Men samtidigt vet jag att mina barn är älskade och trygga, och det måste ju vara huvudsaken. Och man får inte glömma att dom också har andra fantastiska människor omkring sig. Där jag brister där finns det andra som tar vid. Jag har tex aldrig lekt med mina barn eller läst för dom, jag har aldrig bakat med dom eller suttit med dom och ritat. Det betyder att inte att dom inte fått allt det också, det betyder bara att dom gjort det med andra. Med sin pappa, med min sambo, med mormor, med farfar, med sina gudföräldrar och mina vänner. Jag har gjort andra saker med dom. Sådant som jag klarar av. Jag har väldigt svårt att göra aktiviteter som jag inte har känsla för.

Nu trycker jag på skicka och hoppas att jag inte ska bli allt för hårt (ut)dömd :nailbiting::nailbiting:

Jag tycker att du låter som en FANTASTISK förälder och det bevisar ju eran relation att du faktiskt är.

Och jag förstår verkligen vad du menar, med att rätt/feltänket och hur du beskriver att du inte leker med dina barn. Det gör inte jag heller. Jag kan däremot baka/rita/pyssla med barnet för det är aktiviteter som jag själv får ut något av.
 
Ztsu, jag känner igen mig i det du säger. Jag är likadan som förälder (fast inte lika bra på att kommunicera med mitt barn som du är). Har inga problem att distansera mig, eller vad man ska kalla det. Vara i min egen bubbla. Min värld är inte barn-centrerad, jag lever inte för mitt barn, om man säger så. Många andra säger att barn är meningen med livet, att de inte klarar sig utan dem, allt handlar om barn och barnbarn, typ.. Så är det inte för mig. Det är en härlig "bonus" i livet att kunna vara förälder, men jag har även valt bort att skaffa fler barn, ett räcker..
 
Jag vill försöka svara er men är rädd att jag ska uttrycka mig på ett sätt som gör att jag blir missuppfattad och framstår som en dålig förälder :nailbiting:
Be kind när ni läser! :heart
Och tänk på att jag på ett sätt hänger ut mina barn nu. Respektera det och om ni har negativa åsikter kring mitt föräldraskap så lämna gärna barnen utanför.

Mina barn är 5år och 12år gamla. 12-åringen har också AS. Dom bor varannan vecka hos mig och varannan vecka hos sin pappa.

Jag är en bra förälder. Många säger att jag verkar ha en så härlig relation till mina barn och att jag möter dom så bra i olika situationer. Och det är sant. Vi har väldigt kärleksfulla relationer och om det är något jag är hundratio procent säker på så är det att mina barn känner sig älskade, trygga och sedda. Jag säger till dom att jag älskar dom flera gånger om dagen (och menar det från hjärtat varje gång) och dom säger till mig att dom älskar mig. Jag bekräftar att dom är bra, bättre, bäst precis som dom är, som personer, och inte pga prestationer. Det finns absolut ingen brist på kärlek.

Jag skulle gå i döden för mina barn. Jag krigar för min aspie gällande skolan och rättigheter och jag står i alla lägen upp för mina barns rättigheter och känslor. Jag är en sån där typiskt "jobbig förälder". MEN, jag gör det för att det är rätt. Jag kan inte riktigt förklara, men en stor del i min diagnos är att jag har ett extremt rätt- och feltänk. Och rättvisetänk. Rätt ska vara rätt helt enkelt. Har mina barn, eller jag, rätt till något då ska de jävlar i det bara ha det. Jag vet intellektuellt vad som förväntas av mig som förälder och jag gör allt för mina barn, men känslan finns liksom inte där. Jag har aldrig känt igen mig i när andra föräldrar säger att de tycker det är jobbigt att vara ifrån sina barn. Jag tycker det är skönt när mina barn är borta. Jag njuter till fullo och har inga problem med att barnen är hos mormor i en vecka. Jag tänker knappt på dom öht när dom är borta. Jag måste på något sätt ha dom i samma rum för att kunna känna kärlek till dom. När dom är hos mig bubblar det i bröstet och jag vill ha dom nära och kramas, jag gråter ofta över hur mycket jag älskar dom. När femåringen kryper upp i min famn och säger att vi måste gossa, då går mitt hjärta nästan sönder av kärlek. Men när han, dom, är hos sin pappa skänker jag dom knappt en tanke. Jag tänker nästan aldrig på mina barn när dom inte är hos mig. Jag kan som sagt inte alls relatera till andra föräldrar som säger att de känner sig halva utan barnen eller att de längtar efter barnen när de är borta osv. När barnen var små och andra föräldrar till jämnåriga barn sa att deras barn aldrig haft barnvakt eller sovit borta :confused:

Jag tror att jag är väldigt egoistisk. Jag vet vad jag behöver för att må bra och det ser jag till att ge mig själv. Mina egna känslor och behov går först och allt annat får anpassa sig till det, så även barnen. Behöver jag vara ensam, då får dom vara hos någon annan, vill jag resa då gör jag det, osv. Dock ALLTID under förutsättning att barnens liv är som dom ska just då och att allt praktiskt är ordnat på absolut bästa sätt. Skulle aldrig lämna dom vind för våg eller dra iväg när dom behöver mig. Min 12-åring har i perioder extremt mycket ångest och andra svårigheter och jag skulle aldrig lämna honom då. När han mår dåligt släpper jag allt annat och vänder ut och in på mig själv för honom. För att det är rätt, för att det ska vara så. För att jag är hans mamma och han ska veta att han alltid är nummer ett och viktig och värdefull och mitt allt.
Att jag alltid har levt på det här sättet och gjort vad jag har velat och låtit barnen anpassa sig till det har gjort att jag har väldigt självständiga barn som klarar det mesta (utifrån deras ålder) på egen hand.

Jag har jättefina relationer till mina barn. Femåringen är ju fortfarande liten men min 12-åring och jag har en fantastisk relation. Han har en hel del problem och svårigheter och är verkligen inte som andra barn, och har aldrig varit, vilket gjort oss till ett extremt sammansvetsat team. Vi kan prata om precis allt, och han kommer ofta till mig med sina tankar. För mig är det det ultimata beviset på att han har förtroende för mig som mamma och älskar mig och är trygg, att han kommer till mig med sina bekymmer och tankar. Att han vet att jag alltid finns för honom, oavsett situation. Han har mycket tankar kring sexualitet och kön nu och inte heller det har vi några problem att prata om. Jag tror att det är för att jag alltid har bemött honom "som vem som helst", och aldrig "som ett barn". Jag har liksom inte förmågan att kategorisera människor, jag vet inte hur man gör. I min värld finns det bara ett sätt att bemöta människor. Alla människor. Och det är på rätt sätt. Svårt att förklara och sätta ord på det här. I min rättvisevärld är alla samma och lika och bemöts på samma sätt. Oavsett om det är mina barn eller min svärmor eller pedagogerna på förskolan eller tanten i kön på Ica. När det kommer till att bemöta andra människor är jag liksom helt hudlös. Jag kan inte "skådespela" mina känslor så som jag kan göra med hur jag framställer mig själv i mötet med människor. Det kanske låter motsägelsefullt men det är för att min förmåga att förklara i ord brister.

Eftersom jag aldrig känner igen mig i andras beskrivningar av sina föräldraskap och ofta känner mig "konstig" som förälder så är det här väldigt känsligt för mig, och svårt att skriva om. Jag är rädd för att bli dömd, utdömd, som förälder. Men samtidigt vet jag att mina barn är älskade och trygga, och det måste ju vara huvudsaken. Och man får inte glömma att dom också har andra fantastiska människor omkring sig. Där jag brister där finns det andra som tar vid. Jag har tex aldrig lekt med mina barn eller läst för dom, jag har aldrig bakat med dom eller suttit med dom och ritat. Det betyder att inte att dom inte fått allt det också, det betyder bara att dom gjort det med andra. Med sin pappa, med min sambo, med mormor, med farfar, med sina gudföräldrar och mina vänner. Jag har gjort andra saker med dom. Sådant som jag klarar av. Jag har väldigt svårt att göra aktiviteter som jag inte har känsla för.

Nu trycker jag på skicka och hoppas att jag inte ska bli allt för hårt (ut)dömd :nailbiting::nailbiting:
Vet inte om du vill ha mina tankar iom att jag inte har AS men jag känner att det är väl jättebra att du kan tanka energi så du kan vara en bra mamma när de är hos dig? Finns ingen mall för perfekta föräldern utan vi alla gör så gott vi kan och det som fungerar för oss. Gällande sömn, vet inte om ni är fler som gör såhär men vår dotter har alltid sovit grymt bra, som tur är för jag hade gått sönder om jag inte fått sova på nätterna, hon använder en golvfläkt. Dvs hon sätter på den nästan på max och ställer nära sängen, vet inte om det är ljudet eller konstanta "brisen" men somnar gör hon som en stock och sover hela nätter. Inga mediciner av ngt slag för sömn.
 
Det tror jag är väldigt vanligt, i alla typer av relationer? Och tangerar @MM s ursprungsfråga, vänskap. En anledning att vänskapsrelationer faller samman tror jag är - för många, givetvis inte alla - för att den spontana kontakten inte infinner sig från aspergarhållet. Den man inte saknar tar man inte kontakt med. Det betyder inte alls att man inte tycker om personen (vännen i det här fallet då), och verkligen gillar att ha kontakt. Utan ett slags "out of sight, out of mind"... Men från vännens håll upplevs det som att man inte är viktig eller omtyckt, och måste göra allt jobb med att hålla relationen vid liv?

Jag har verkligen aldrig sett det sambandet. Det är ju precis så det är! Tack :love:

Jag tycker att du låter som en FANTASTISK förälder och det bevisar ju eran relation att du faktiskt är.

Och jag förstår verkligen vad du menar, med att rätt/feltänket och hur du beskriver att du inte leker med dina barn. Det gör inte jag heller. Jag kan däremot baka/rita/pyssla med barnet för det är aktiviteter som jag själv får ut något av.

Tack, vad glad jag blir. Jag känner mig ofta ifrågasatt och annorlunda i min föräldraroll så det känns fint att någon säger tvärt om :)

Ztsu, jag känner igen mig i det du säger. Jag är likadan som förälder (fast inte lika bra på att kommunicera med mitt barn som du är). Har inga problem att distansera mig, eller vad man ska kalla det. Vara i min egen bubbla. Min värld är inte barn-centrerad, jag lever inte för mitt barn, om man säger så. Många andra säger att barn är meningen med livet, att de inte klarar sig utan dem, allt handlar om barn och barnbarn, typ.. Så är det inte för mig. Det är en härlig "bonus" i livet att kunna vara förälder, men jag har även valt bort att skaffa fler barn, ett räcker..

Jag har också valt bort fler barn. Skulle inte ha ork till ett till. Tycker det är otroligt skönt nu när barnen är mer självständiga. Småbarnsåren var verkligen fruktansvärda. Och det är väl en annan sak som skiljer mig från andra föräldrar, jag kan inte filtrera det som jag tror att de flesta känner. Barn är skitjobbiga emellanåt! :D

Vet inte om du vill ha mina tankar iom att jag inte har AS men jag känner att det är väl jättebra att du kan tanka energi så du kan vara en bra mamma när de är hos dig? Finns ingen mall för perfekta föräldern utan vi alla gör så gott vi kan och det som fungerar för oss. Gällande sömn, vet inte om ni är fler som gör såhär men vår dotter har alltid sovit grymt bra, som tur är för jag hade gått sönder om jag inte fått sova på nätterna, hon använder en golvfläkt. Dvs hon sätter på den nästan på max och ställer nära sängen, vet inte om det är ljudet eller konstanta "brisen" men somnar gör hon som en stock och sover hela nätter. Inga mediciner av ngt slag för sömn.

Nej, det vet jag. Jag försökte bara förklara hur jag tror att mina känslor för mina barn och mitt förhållningssätt som förälder skiljer sig från "normalas".

Jag sover också ofta med fläkt faktiskt :)
 
Jag såg vad jag tror är en skitbra illustration till det där i en tidningsartikel. Den byggde på en intervju med ett ungt par som hade AS och de beskrev det såhär: den ena av dem ställde sig gränsle över den sittande partnerns knä och illstirrade i hans ögon med ansiktet typ en decimeter från hans.

Så beskrev hon alltså hur hon själv upplevde "titta i ögonen". För mig var det en gigantisk aha-upplevelse. Jag tror att man ska vara väldigt försiktig med "men så där är ju jag också" när folk med t ex AS berättar hur de upplever något.
Instämmer.
Jag tror en del av problemen med förståelse från NTs håll är just att folk känner igen sig för mycket, i kombination med en oförståelse för att det finns grader i helvetet - just för att Asperger egentligen är på ett vis ganska normala personlighetsdrag som alla har, men dragna till extrema nivåer. Jag vet inte hur ofta jag fått höra tex att "ja men jag har också svårt för att ringa, det är bara att lyfta luren och få det gjort" eller "jag har också svårt att komma igång med saker men det är bara att..." och det blir alltid lika fel, för intensiteten i problemet är så grymt olika och resultatet blir ett ständigt förminskande.
 
Instämmer.
Jag tror en del av problemen med förståelse från NTs håll är just att folk känner igen sig för mycket, i kombination med en oförståelse för att det finns grader i helvetet - just för att Asperger egentligen är på ett vis ganska normala personlighetsdrag som alla har, men dragna till extrema nivåer. Jag vet inte hur ofta jag fått höra tex att "ja men jag har också svårt för att ringa, det är bara att lyfta luren och få det gjort" eller "jag har också svårt att komma igång med saker men det är bara att..." och det blir alltid lika fel, för intensiteten i problemet är så grymt olika och resultatet blir ett ständigt förminskande.
Jag förstår dig precis. Och det var också just det jag var ute efter. Man SKA inte säga att "jamen såna drag har jag också" för det är att förminska den det handlar om. Jag kan jämföra med något så enkelt som när jag pratar om migrän, och någon annan säger "usch ja, jag får också en hemsk huvudvärk ibland" (DÖ!) eller med något så komplicerat som när en utlandsfödd berättar om diskriminering och kränkningar och möts av "men det där händer mig också, det beror inte på etnicitet".

Varav följer, @Monstermom, att jag tyckte den där illustrationen av titta i ögonen var så bra, om än yxig (hon kan ju, precis som du säger, inte veta om den är "rätt"). Men den var så brutalt tydlig att den fick mig att stanna upp och ÅH FAN. Det behöver ju inte betyda att jag tror att det är exakt så det är, men det får mig (i bästa fall) att inse att här är något jag inte förstår, öppna öronen och lyssna.
 
Tack för att ni delar med er <3
Jag har inte AS själv, vad jag vet, men min dotter som är 12 år har AS och ADHD.
Hon har varit mobbad i skolan, barn kan vara så ofattbart grymma, vilket gick så långt att hon nu har anpassad studiegång. Hon går i skola hemma hos sin fröken. Hon är ensam men vill inte vara det, jo under själva undervisningen vill hon det men hon önskar sig en vän. Jag tycker att det är jättesvårt att hjälpa henne där då vi bor mitt ute i obygden, inte många barn, och barn i hennes ålder som finns här förstår henne inte alls. De tycker att hon är märklig. Ju kyligare de blir ju mer anstränger hon sig :( hon gillar minecraft och sims men totalt ointresserad av kläder, smink, pojkar/tjejer, och tisseltassel och småprat. Hon försöker förtvivlat det gör hon men det blir liksom ändå fel.Vi har haft ngn hästtjej som varit här och verkligen försökt men min tös kan rykta ponny och pyssla men sen vill hon gärna spela och det är få tjejer här som spelar. Nog bara hon och grabbarna som är så spelintresserade.
Som förälder är det svårt att veta hur man ska göra, jag anser att varför knäcka sig själv för att fungera med barn när du sen kommer vara vuxen i 70 år? Jag vill ju att hon ska älska sig själv och inte ödsla energi på folk som inte tycker om henne som hon är. Jag tycker ju att hennes ärlighet och syn på saker är så uppfriskande, inte massa onödig energi som läggs på yta som egentligen i det stora hela är totalt slöseri med tid och energi. Vi har provat att träffa andra via aspergergrupper men det har varit pojkar vi kommit i kontakt med och det fungerade inte så bra då den ena kille var väldigt grov och aggressiv.

Jag undrar, om ni fick helt välja själva. Bara skala av all "som man ska vara" ja den sociala normen, hur vill ni att en vänskapsrelation ska vara? Hur är en god vän i era ögon? Hur ska man som förälder stötta? Ska vi försöka stärka henne i att duger hon inte som hon är så fuck off! Eller ska vi försöka hjälpa henne mer med "skådespelet"? Sistnämnda känns så otroligt fel då ingen önskar ju sitt barn att behöva låtsas vara ngn annan för att man inte duger som man är :cry: Hoppas att ni inte tar illa upp av mina frågor, känner bara att nu har jag er här ute som är äldre och vet vad det faktiskt handlar om.

Nu har du fått jättebra svar men har ni fått nån hjälp från BUP angående socialt samspel? När jag fick min diagnos (var 12-13 nånting, dålig på tid bakåt) så fick jag gå hos en psykolog som hjälpte mig med att "förstå" kroppsspråk och träna på det. Jag är fortfarande inte hundra på det men blev lite skillnad, var saker som vilket avstånd man har när man pratar med en annan person, hur man tar sig in i ett samtal och liknande. Kroppsspråket är så stor del av vår kommunikation så kanske kan vara värt att testa om ni inte redan stött på det :)
Sen så, spelar hon hästspel? Det finns ett som heter Star stable som är väldigt poppis bland unga hästtjejer nu, kanske är något som skulle funka att spela med den där hästtjejen du nämnde?
 
Nu har du fått jättebra svar men har ni fått nån hjälp från BUP angående socialt samspel? När jag fick min diagnos (var 12-13 nånting, dålig på tid bakåt) så fick jag gå hos en psykolog som hjälpte mig med att "förstå" kroppsspråk och träna på det. Jag är fortfarande inte hundra på det men blev lite skillnad, var saker som vilket avstånd man har när man pratar med en annan person, hur man tar sig in i ett samtal och liknande. Kroppsspråket är så stor del av vår kommunikation så kanske kan vara värt att testa om ni inte redan stött på det :)
Sen så, spelar hon hästspel? Det finns ett som heter Star stable som är väldigt poppis bland unga hästtjejer nu, kanske är något som skulle funka att spela med den där hästtjejen du nämnde?
Nej tyvärr har vi inte fått den formen av stöd trots att vi efterfrågat det. De hänvisar till habiliteringen som i sin tur inte riktigt gett oss den typen av stöd. Får göra ett nytt försök! Hon har star stable och spelar det från och till men inga av de som varit här är särskilt intresserade av spel. Tack för input :)
 
Nu har du fått jättebra svar men har ni fått nån hjälp från BUP angående socialt samspel? När jag fick min diagnos (var 12-13 nånting, dålig på tid bakåt) så fick jag gå hos en psykolog som hjälpte mig med att "förstå" kroppsspråk och träna på det. Jag är fortfarande inte hundra på det men blev lite skillnad, var saker som vilket avstånd man har när man pratar med en annan person, hur man tar sig in i ett samtal och liknande. Kroppsspråket är så stor del av vår kommunikation så kanske kan vara värt att testa om ni inte redan stött på det :)
Sen så, spelar hon hästspel? Det finns ett som heter Star stable som är väldigt poppis bland unga hästtjejer nu, kanske är något som skulle funka att spela med den där hästtjejen du nämnde?

Och killar :)
Min 12-åring med AS spelar Star Stable hela tiden. Faktiskt ett jättebra spel som har lärt honom massor om hur man avläser kompass, om ekonomi, om att planera sin tid och strategier, osv. Dessutom är det himla socialt. Han skypear med andra samtidigt som de spelar tillsammans. Vilket gör att han som avskyr fysiskt socialt samspel får träna jättemycket på sitt sociala samspel på annat sätt. Utan det hade han aldrig umgåtts med någon, och nu umgås han hela tiden fast bakom skärm :up:
 
Och killar :)
Min 12-åring med AS spelar Star Stable hela tiden. Faktiskt ett jättebra spel som har lärt honom massor om hur man avläser kompass, om ekonomi, om att planera sin tid och strategier, osv. Dessutom är det himla socialt. Han skypear med andra samtidigt som de spelar tillsammans. Vilket gör att han som avskyr fysiskt socialt samspel får träna jättemycket på sitt sociala samspel på annat sätt. Utan det hade han aldrig umgåtts med någon, och nu umgås han hela tiden fast bakom skärm :up:

Det är verkligen ett super spel, har faktiskt inte tänkt på att man tränar väldigt mycket utan att märka det. Jag spelar också men använder det mer som avkoppling. Sen är det kul att det är så olika åldrar, även om barn/ungdomar är de vanligaste så finns det rätt många i min ålder(26) och min kompis är bekant med en 54-åring som också spelar :)
 
Väldigt intressant tråd! Hur fungerar arbetet för er? Vad jobbar ni med?

Privat kan man ju välja vilka man vill umgås med gå på kalas m.m men det går ju inte i arbetet, jag sitter i hop med "fel" personer som jag inte passar ihop med alls och hatar alla efter jobb aktiviterer som AW, konferanser m.m men man är såklart tvungen att vara med.

Just nu är jag föräldrarledig och arbetslös vilket jag varit större delen av mitt liv (31 år) men jag är utbildad travkusk. Det var mitt specialintresse i tonåren och jag jobbade med travet fram tills året jag skulle fylla 21 år. Drog även utomlands några månader och hade stora planer, som jag gav upp för annat.
Haft arbetsträning i stor matbutik - slutade med djup depression och det var inte min grej.
Sedan kom jag ut på arbetsprövning mot anställning som hotellstäderska och som aspie passade det mig visst rätt bra med tanke på rutinerna och att allt ska se perfekt och likadant ut varje dag. Efter en månad blev jag erbjuden sommarjobb. Tog det och sommarjobbade och har sen varit hemma med mini. Jobbade visst så bra att chefen sa att jag skulle ringa när jag ville börja jobba igen efter ledigheten. Har även träffat på henne på stan och hon undrar när jag kommer tillbaka. Lovordar mig framför min man och tyvärr, men jag känner bara ångest för det. Prestationsångest. Jag förstår att hon tycker jag var duktig men det är ändå en press att se till att allt är perfekt hela tiden.
Tillägger att jag har sjukersättning på 50% och jobbar således bara 50%.
Inte pga min AS för den diagnosen fick jag efter sjukersättningen utan för mina andra diagnoser som jag också har - Bipolär sjukdom, borderline, ätstörning UNS och social fobi. Även om min AS även bidragit till min sjukskrivning men diagnosen social fobi har ju sammanfattat problematiken där ändå.
 
Hoppas det är ok att jag också hoppar in i tråden som @Hyacinth men vilken fantastisk tråd! Min man sedan 22 år har också AS så jag upplever ju problematiken rätt nära. Jag har inte detta själv och upplever många gånger det som så svårt att förstå varför han funkar annorlunda men jag lär mig hela tiden. Det jag tycker är så bra med er tråd är att jag läser och faktiskt fattar hur min man har det stundtals men som han nog har svårt att uttrycka.

Det är helt okej :)
Varför jag skrev som jag gjorde i TS var för att jag trodde att jag/vi med AS skulle bli påhoppade eller utfrågade på ett negativt vis så jag ville markera att jag inte ville ha någon negativ energi i tråden.
Tvärtom så har jag bara sett positiv nyfikenhet från icke AS personer och det är mycket välkommet :)
Jag känner att jag väldigt lätt blir missförstådd i den "normala" världen och som dom flesta AS personer skrev här i början så kände vi alla oss hemma i tråden direkt och allt vi skrev kände vi igen oss i och är normalt för oss, och jag var bara rädd att det skulle komma någon och trycka ner oss i skorna.
Jag blev väldigt positivt överraskad när jag gick in och läste tråden snabbt igår kväll innan jag somnade.
 
Det är helt okej :)
Varför jag skrev som jag gjorde i TS var för att jag trodde att jag/vi med AS skulle bli påhoppade eller utfrågade på ett negativt vis så jag ville markera att jag inte ville ha någon negativ energi i tråden.
Tvärtom så har jag bara sett positiv nyfikenhet från icke AS personer och det är mycket välkommet :)
Jag känner att jag väldigt lätt blir missförstådd i den "normala" världen och som dom flesta AS personer skrev här i början så kände vi alla oss hemma i tråden direkt och allt vi skrev kände vi igen oss i och är normalt för oss, och jag var bara rädd att det skulle komma någon och trycka ner oss i skorna.
Jag blev väldigt positivt överraskad när jag gick in och läste tråden snabbt igår kväll innan jag somnade.

Du är ju en av mina idoler här, jag tycker du verkar fantastisk! Och du verkar må så mycket bättre än för några år sedan, vilket är fantastiskt kul:)
 
  • Gilla
Reactions: MM

Liknande trådar

Relationer Har tänkt lääänge nu att jag måste skriva av mig här på buke åter igen för att få lite råd från kloka individer. Jag har varit singel...
2 3
Svar
58
· Visningar
13 312
Senast: LovingLife
·
Relationer Just nu är jag bara ledsen över situationen som uppstått. Jag har jobbat på samma jobb i några år och trivs jättebra, främst då jag...
5 6 7
Svar
121
· Visningar
16 979
Senast: QueenLilith
·
Relationer Skriver under anonymt nick nu. Det är väldigt långt och jag vet inte om jag kommer få några svar, men känner att jag behöver stöd och är...
2
Svar
27
· Visningar
10 512
Senast: Imna
·
Kropp & Själ Alltså. Det finns ju organisationer för de som inte har någon att "fira" ihop med, att umgås med och bara är allmänt ensamma på...
2
Svar
20
· Visningar
2 270
Senast: gul_zebra
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Tvättstugedrama
Tillbaka
Upp