Nekade ledighet

[MiaMia]

Det var du som jämförde honom med ett barn. Jag bara visade hur absurd den jämförelsen är.

Det gjorde jag inte.

 

[Lingon]

Det gjorde jag inte.

Jo, du jämförde valet att skaffa barn med valet att skaffa en viss make.

 

[stjarnhimmel]

Jag förstår absolut att barnet behöver tillsyn men har ofta märkt att barnfamiljer vill ha fyra- fem veckor ihop dvs att vara lediga samtidigt. "för det behöver vi som familj."
Ibland undrar jag om vissa familjer tror att de som är singlar sitter själv hemma och inte träffar en enda människa då jag fått kommentarer om att "som singel kan man ju ta semester närsom." Istället har jag ju mkt att planera om jag vill kunna ha semester tillsammans med andra människor såsom familj/ vänner.

 

[vemsomhelst123]

Det blir lätt så när man i inlägg efter inlägg påtalar att man har mer rätt till ledighet än andra och sen övertolkar svaren man får.

Sen är en del som missbrukar VAB/föräldrarledighet, men det har nog snarare med personens läggning och brist på samvete att göra än att de har barn. Folk missbrukar även sjukskrivning mm.

Jag tycker inte jag har sett någon som övertolkar svaren. Jag har fått rätt taskiga svar som gör att jag är glad för att jag inte tar åt mig av, men jag tycker de flesta som försöker förklara varför man kan behöva vissa veckor har hållit god ton. Jag har bara sett en förälder som inte har känt behovet av att ha den flexibiliteten som föräldraförsäkringen innebär och den personen tror jag fick barn rätt tidigt, vilket säkert gör mycket lättare både i fråga om att hitta barnvakter (vi stod ju i kö för att passa barn åt den av oss i kompisgänget som fick barn som 25-åring, not so much längre) och kanske i ork, det vet jag inget om!

 

[Lobelia]

Fast man har ju mer rätt till ”ledighet” så länge man har föräldradagar kvar.

Och, det har vi diskuterat till leda, vid det här laget borde du inse att ingen i tråden kan ha missat det.

Även om man har rätt till ledighet mer än andra innebär det inte att man inte an måste vara dryg och påpeka det hela tiden och inte heller att man inte kan visa hänsyn ibland försöka jämka så alla får en hyfsad semester

 

[Lingon]

Jag förstår absolut att barnet behöver tillsyn men har ofta märkt att barnfamiljer vill ha fyra- fem veckor ihop dvs att vara lediga samtidigt. "för det behöver vi som familj."
Ibland undrar jag om vissa familjer tror att de som är singlar sitter själv hemma och inte träffar en enda människa då jag fått kommentarer om att "som singel kan man ju ta semester närsom." Istället har jag ju mkt att planera om jag vill kunna ha semester tillsammans med andra människor såsom familj/ vänner.

Fast man kan verkligen behöva vara ledig tillsammans som familj. Småbarnsåren är rätt slitiga. Man får sova alldeles för lite. Stressa mellan hem, förskola, skola/fritids, jobb. Det är otroligt stor press att vara den perfekta föräldern, den perfekta anställde och den perfekta partnern. Det är otroligt lätt att glömma bort sin partner och att då glida isär just under småbarnsåren om man inte tar sig tid att vara tillsammans utan att behöva krama ur den sista droppen av energi hela tiden. Att bara få vara med sin familj. Det behovet var defintivt större för mig under småbarnsåren än det är nu när barnet närmar sig tonåren. Under småbarnsåren var jag nära att gå in i väggen konstant kändes det som. Hur mycket jag än ansträngde mig var jag aldrig bra nog på något. Energin och tiden räckte inte till. Konstant dåligt samvete för barnet, för jobbet osv. Det finns en anledning till att så många småbarnsföräldrar skiljer sig/separerar. Och någonstans mitt i allt det där ska man inte tappa bort sig själv. Otroligt lätt hänt!

Jag upplevde småbarnsåren som ett nödvändigt ont man ska ta sig igenom för att komma till tiden då barnet är äldre. Balansen i livet var helt satt ur spel. Att jobba deltid hjälpte lite. Att kunna ha lite mer ledigt under året (ta ut FL) hjälpte också. Men vardagen fick inte balans förrän barnet blev äldre och lite mer självgående.

 

[stjarnhimmel]

Fast man kan verkligen behöva vara ledig tillsammans som familj. Småbarnsåren är rätt slitiga. Man får sova alldeles för lite. Stressa mellan hem, förskola, skola/fritids, jobb. Det är otroligt stor press att vara den perfekta föräldern, den perfekta anställde och den perfekta partnern. Det är otroligt lätt att glömma bort sin partner och att då glida isär just under småbarnsåren om man inte tar sig tid att vara tillsammans utan att behöva krama ur den sista droppen av energi hela tiden. Att bara få vara med sin familj. Det behovet var defintivt större för mig under småbarnsåren än det är nu när barnet närmar sig tonåren. Under småbarnsåren var jag nära att gå in i väggen konstant kändes det som. Hur mycket jag än ansträngde mig var jag aldrig bra nog på något. Energin och tiden räckte inte till. Konstant dåligt samvete för barnet, för jobbet osv. Det finns en anledning till att så många småbarnsföräldrar skiljer sig/separerar. Och någonstans mitt i allt det där ska man inte tappa bort sig själv. Otroligt lätt hänt!

Jag upplevde småbarnsåren som ett nödvändigt ont man ska ta sig igenom för att komma till tiden då barnet är äldre. Balansen i livet var helt satt ur spel. Att jobba deltid hjälpte lite. Att kunna ha lite mer ledigt under året (ta ut FL) hjälpte också. Men vardagen fick inte balans förrän barnet blev äldre och lite mer självgående.

Ja jag kan förstå det. Men på samma sätt är det bra att föräldrar förstår att jag med tex många sjukdomar etc också har det slitigt och behöver också träffa personen för min hälsas skull.
Det behöver gå åt båda håll. Det är inte bara småbarnsförälder som sliter.

 

[MiaMia]

Jo, du jämförde valet att skaffa barn med valet att skaffa en viss make.

Det var @vemsomhelst123 som sade att allt handlade om val som kommentar på mitt tidigare inlägg. (som i sig inte hade det fokuset)

OM allt som påverkar semestern ses som egna individuella val (utifrån att det lyftes som hennes perspektiv), så undrade jag varför vissa val då skulle prioriteras olika (underförstått vid semesterplaneringen)
Vill man ha julisemester så får en väl låta bli att välja barnen, lika väl som en får låta bli att välja fel make borde bli den logiska konsekvensen om man antar den hållningen.

Jag har inte sagt att jag anser man ska ha det perspektivet, och jag har inte sagt att val av barn och val av make är jämförbara storheter.

 

[Lobelia]

Jag tycker inte jag har sett någon som övertolkar svaren. Jag har fått rätt taskiga svar som gör att jag är glad för att jag inte tar åt mig av, men jag tycker de flesta som försöker förklara varför man kan behöva vissa veckor har hållit god ton. Jag har bara sett en förälder som inte har känt behovet av att ha den flexibiliteten som föräldraförsäkringen innebär och den personen tror jag fick barn rätt tidigt, vilket säkert gör mycket lättare både i fråga om att hitta barnvakter (vi stod ju i kö för att passa barn åt den av oss i kompisgänget som fick barn som 25-åring, not so much längre) och kanske i ork, det vet jag inget om!

Och så har vi det här med behöver, det är faktiskt inte så för det mesta. Behöver är ett utryck jag använder när det inte finns några andra möjligheter. Så är det sällan. Är det så att kommunen faktiskt bryter mot reglerna och inte erbjuder dagis på sommaren trots att de är skyldiga eller att de erbjuder ett dagis som kräver att man har bil och inte har det och liknande, så behöver man ledigt dessa veckor. De flesta andra gånger så är det så att man vill, önskar starkt och liknande.

Min föräldrageneration klarade av det med mycket mindre generösa regler och mindre engagemang av pappan i allmänhet, sen tycker jag inte vi ska tillbaks till den tiden men de flesta ungar överlevde, ungefär samma andel som idag skulle jag tro.

Angående taskiga svar, så har jag sett ungefär samma nivå på vad du skriver som du fått svar.

 

[Lobelia]

Ja jag kan förstå det. Men på samma sätt är det bra att föräldrar förstår att jag med tex många sjukdomar etc också har det slitigt och behöver också träffa personen för min hälsas skull.
Det behöver gå åt båda håll. Det är inte bara småbarnsförälder som sliter.

Det vet du väl, vi är alla jämlika, småbarnsföräldrar är bara lite mer jämlika så de går före...

 

[miumiu]

Alltså det är en sån sjukt tråkig, ironiserande, generaliserande ton mot småbarnsföräldrar nu så jag lämnar tråden.

 

[sjoberga]

Alltså det är en sån sjukt tråkig, ironiserande, generaliserande ton mot småbarnsföräldrar nu så jag lämnar tråden.

Jag tycker det är en sjukt tråkig ton mer allmänt än så, och dessutom har vi full rundgång på sjuttielfte varvet.

I verkligheten har jag aldrig upplevt den här viljan att inte förstå, annat än från enstaka exemplar av människor som bara ser föräldraledighet som ytterligare ett vapen i kampen att vägra bry sig om sina kollegor och se till att man tar hem "vinsten" oavsett vad det kostar för andra.

 

[Linn-Nora]

Ingen har väl förespråkat att man helt ska bortse från barnen eller anpassning till dem. Men att det blir problematiskt när anpassningen blir mer eller mindre ensidig för en part.

Tänk om jag har en partner som sitter fast i obligatorisk industrisemester. Och jag aldrig -under ett helt arbetsliv- kan få semester samtidigt för att dessa veckor alltid ska gå till dem som har barn.
Tror ingen i den situationen klagar på att ett antal juliveckor anpassas bort. Men om det inte går att ordna så någon vecka kan bli gemensam i vart fall vissa år så börjar det bli en annan sak.

Jag tycker också det skall vara åt båda håll. Man ska ha förståelse för och försöka ställa upp för sina kollegor.

Det låter som ett tråkigt scenario, och jag tycker såklart att man får samsas. Jag har aldrig sagt att jag tycker det är sympatiskt att söka semester och om den inte går igenom slänga in föräldraledighet. Men att i god tid söka föräldraledighet först tycker jag är rimligt. Sen har jag personligen inte haft möjlighet att spara min FP så jag avundas mest dom som har möjligheten

Så bara för att man logiskt kan tänka ska man alltid behöva anpassa sig?

Jag argumenterar ju för att förskolor ska ha öppet hela sommaren för att alla föräldrar ska kunna vara med sina barn då och det utan att alla andra ska behöva anpassa sig.

Men iom att detta fortsätter vara ett "problem" år efter år efter år så kan det ju dels inte upplevas som ett problem stort nog för föräldrar (no shit Sherlock, julisemester here I come. Sorry, var tvungen, lite elakt jag vet) att försöka göra något åt. Och för de som faktiskt upplever det som ett problem år efter år har no saying in the matter.

Jag "löser" det genom att aldrig ens försöka få semester de attraktiva tiderna och därmed slippa besvikelsen att bli nekad pga föräldrar. (Då hade jag nog varit extremt bitter på barn vid det här laget och det vill jag inte) Det innebär inte att jag också skulle vilja vara ledig de där mellandagarna, Falsterboveckan mm någon gång. Jag klagar inte, det är "självvalt" men inget jag skulle gjort år efter år om det inte var för att jag redan vet utgången.

Jag önskade att någon gång också bli bemött med ett ärligt förstående från en förälder över att andra behöver anpassa sig för deras barns skull men det kommer aldrig utan det kommer alltid bara att de har sin rätt. DET tycker jag är det sorgligaste faktiskt.

Näe, men man kanske får vara den som får göra det oftare i vissa avseenden?
Tänk om du åker buss och det kommer på en gammal eller skör person, då är det rimligt när man själv är frisk och kry att man erbjuder sin plats. Även om det såklart är goare att sitta kvar. Så jag som ung och frisk får resa mig oftare än någon äldre än mig. Helt rimligt.

Din andra meningen fattar jag inte riktigt.. Men jag kanske bara är trög. Menar du att småbarnsföräldrar inte upplever semestrarna som problem så därför gör dom inget åt det?
Alltså jag tror att de flesta med små barn pusslar ganska ordentligt för att få ens en eller två veckors semester tillsammans. Och det unnar jag dom lika väl som jag unnar barnfria det.

Fast - de allra flesta barn har två föräldrar. Om förskolan är stängd säg vecka 28-31 som väl är typ det som förr kallades för industrisemestern/byggsemestern, så behöver inte både mamma och pappa vara lediga 28-31 tillsammans. Barnet är nog minst lika nöjd om föräldrarna delar upp det och är hemma under en längre tid med barnet men nödvändigtvis inte med varandra. Mina föräldrar har aldrig kunnat ta mer än två veckor gemensamt under den tiden de hade barn i barnomsorgen, vilket var ganska länge eftersom de har en spridning på åtta år mellan yngst och äldst. Det var först när minsta barnet var så pass stort att barnomsorgen inte längre var aktuellt/äldre syskon kunde ställa upp som barnvakt som de kunde börja ha gemensam semester. Har man färre barn är detta under en mer begränsad tid.

Jag som barnlös skulle aldrig argumentera/bråka för att mina behov skulle gå före en ensamstående förälder som måste lösa sommaren för sitt barn. Men argumentet att föräldrar vill vara lediga tillsammans med den andra föräldern ska inte gå före att någon annan vill vara ledig samtidigt som sin partner eller ens att någon vill vara ledig vissa veckor oavsett anledning. Det har inte ett skit med barnet att göra, barnet kan föräldern vara ledig med vecka 25 eller 33 också, men handlar det om att föräldern vill vara ledig med sin partner ska väl inte det prioriteras bara för att dessa två har barn? Och är det så fruktansvärt viktigt att vara ledig just då, lägg föräldraledighet från början. Ändra inte det när det redan blivit nej på semesteransökan från chefen bara för att få sin vilja fram.

Ja, många barn har två föräldrar. Sen hur det familjelivet ser ut varierar nog på lika många sätt som det finns familjer, så man ska nog inte förutsätta att det är lätt att lösa bara för att man är två.

Bortsett från det så tror jag ingen, i alla fall här i tråden, argumenterar för att småbarnsföräldrar alltid skall ha alla veckor tillsammans. Precis som jag skrivit ovan så är nog väldigt många glada om dom får en eller två veckor då det i min verklighet i alla fall är nödvändigt att gå om varandra.
Och just veckorna när förskolan är stängd är mer komplicerade. Nu råkar de infinna sig i juli.
Jag hade gärna sett att det varit nån annan gång för sommaren är inte min favoritårstid att vara ledig, gillar inte värme Men nu är det så.

 

[MiaMia]

Alltså det är en sån sjukt tråkig, ironiserande, generaliserande ton mot småbarnsföräldrar nu så jag lämnar tråden.

Tror att ni som tolkar det så missuppfattar hela fokus i diskussionen.

Alla är fullt medvetna om att det inte är ALLA småbarnsföräldrar som vi diskuterar, utan de argument och beteenden som lyfts fram i de sammanhangen när det är konflikter kring semestern där barnen brukas som ett universellt trumfkort.

Om man vänder det till att handla om att någon skulle vara för eller emot barn, föräldrar eller barns behov så kantrar hela diskussionen för att man bortser från de premisser som var utgångspunkten.

 

[Lingon]

Alltså det är en sån sjukt tråkig, ironiserande, generaliserande ton mot småbarnsföräldrar nu så jag lämnar tråden.

Ja, de barnlösa i tråden uppmuntrar inte direkt till att man ska ta mer hänsyn till dem direkt.

 

[Thaliaste]

Såhär, jag tror inte småbarnsföräldrar i allmänhet skulle opponera sig mot att förskolorna är öppna på sommaren. Tror jag att de skulle kunna tänka sig att tja, skriva under någon slags protestlista mot stängda förskolor? Ja, kanske. Men jag tror att engagemanget i frågan kanske sträcker sig nånstans dit för dom allra flesta.

Ja, jag tycker många i tråden låter tjuriga. Även vi som har barn har varit barnlösa, och kommer i framtiden ha äldre barn som inte behövs tas hänsyn till på samma sätt. Men barn är små en kort period, och bör tas hänsyn till av samhället när dom är just små barn. Jag tycker man missar att se den större helheten här.

Små barn är en kort period för varje enskilt barn. Sett till varje familj är perioden oftast över flera barn och sett till en arbetsplats kan perioden med små barn variera mellan obefintlig och konstant. Och det är på samhällsnivå och inte på individnivå som det är intressant att diskutera.

 

[Thaliaste]

Fast oavsett pappans närvaro eller ej så VILL ju jag vara med mitt barn. Annars hade jag inte skaffat det. Jag vill dessutom vara med min man (inte gå omlott hela semestern och leva nåt jäkla parallellt liv). Småbarnsåren är ofta slitiga för en relation och man behöver tid tillsammans för att relationen ska hålla. Så ja, jag kommer göra det som är bäst för min familj. Inte för mina kollegor. Men jag har aldrig tagit ut FL på veckor där chefen avvisat min semesteransökan. Nu har det aldrig hänt pga hur mitt jobb ser ut. Men det förfarandet är främmande för mig. Men jag kan förstå de som gör så.

Det var dessutom några år sen jag ens fick ta ut FL. När mitt barn var i den åldern var det till barnet är 8 år gällde. Mitt barn är äldre än så och den sista FL-dag är uttagen sen flera år tillbaka.

Självklart förstår jag att du VILL vara med ditt barn! (Och det är ju bra i sig självt) Frågan är ju mer I vilken grad den viljan ska övertrumfa andras viljor i de situationer som du har alternativ (dvs du är inte ensam med barnet och stängd förskola eller själv är under isen).

Jag kanske skulle vilja spendera hela sommaren med min älskade häst som ska säljas till hösten, eller spendera tid med min mamma som är sjuk eller hälsa på syrran som bor ett par år i Australien. Din relation med ditt barn kommer ju (med största sannolikhet) finnas kvar lång tid framöver, medan mina relationer med mamma och häst inte kommer det. Jag menar inte att göra en tävling om vem det är mest synd om, jag vill bara visa på att vi har alla olika behov och önskemål, och relationer vi behöver lägga tid på. Om man återkommande inte får ledigt så att man kan umgås med sina nära och kära så påverkar det även dem utan barn starkt.

 

[Kirre]

Näe, men man kanske får vara den som får göra det oftare i vissa avseenden?
Tänk om du åker buss och det kommer på en gammal eller skör person, då är det rimligt när man själv är frisk och kry att man erbjuder sin plats. Även om det såklart är goare att sitta kvar. Så jag som ung och frisk får resa mig oftare än någon äldre än mig. Helt rimligt.

Din andra meningen fattar jag inte riktigt.. Men jag kanske bara är trög. Menar du att småbarnsföräldrar inte upplever semestrarna som problem så därför gör dom inget åt det?
Alltså jag tror att de flesta med små barn pusslar ganska ordentligt för att få ens en eller två veckors semester tillsammans. Och det unnar jag dom lika väl som jag unnar barnfria det.

När "oftare" blir till "alltid", är det ok?

Jag menar att de som skulle kunna påverka att förskolor inte stänger samma veckor år efter år inte gör det tillräckligt för att det ska till en förändring. Det gissar jag betyder att de inte anser att problemet är stort nog. Och de i det här fallet är föräldrarna som får pussla evinnerligt för att få ihop det. Icke föräldrar kommer aldrig kunna driva det till en förändring.

* vidare tanke, ej svar på ditt inlägg.
Jag tror aldrig jag hört en förälder säga till en barnlös att de flyttar på sin sem/FL så att denne kan få fira jul/semester med sin familj och kanske syskonbarn som de står nära. Däremot har jag hört väldigt många utan barn som tagit julen för x:e raden i följd så att föräldern kan få fira med sina barn, igen.

Jag har verkligen inga problem med att anpassa och ställa upp "oftare" men när det övergår till alltid och känslan är att det inte ens uppskattas utan det hänvisas till sin lagliga rätt. Där lackar jag ur.

 

[Thaliaste]

Fast man kan verkligen behöva vara ledig tillsammans som familj. Småbarnsåren är rätt slitiga. Man får sova alldeles för lite. Stressa mellan hem, förskola, skola/fritids, jobb. Det är otroligt stor press att vara den perfekta föräldern, den perfekta anställde och den perfekta partnern. Det är otroligt lätt att glömma bort sin partner och att då glida isär just under småbarnsåren om man inte tar sig tid att vara tillsammans utan att behöva krama ur den sista droppen av energi hela tiden. Att bara få vara med sin familj. Det behovet var defintivt större för mig under småbarnsåren än det är nu när barnet närmar sig tonåren. Under småbarnsåren var jag nära att gå in i väggen konstant kändes det som. Hur mycket jag än ansträngde mig var jag aldrig bra nog på något. Energin och tiden räckte inte till. Konstant dåligt samvete för barnet, för jobbet osv. Det finns en anledning till att så många småbarnsföräldrar skiljer sig/separerar. Och någonstans mitt i allt det där ska man inte tappa bort sig själv. Otroligt lätt hänt!

Jag upplevde småbarnsåren som ett nödvändigt ont man ska ta sig igenom för att komma till tiden då barnet är äldre. Balansen i livet var helt satt ur spel. Att jobba deltid hjälpte lite. Att kunna ha lite mer ledigt under året (ta ut FL) hjälpte också. Men vardagen fick inte balans förrän barnet blev äldre och lite mer självgående.

Jag förstår absolut att småbarnsåren är tuffa! Och kanske är det just pga det du skriver om som vi ska lyfta blicken gällande utformningen av systemet. Istället för att dividera om hur mycket småbarnsförälder ska ha rätt att bestämma över sin ledighet själva för att det är så synd om dem och de är så utmattade kanske vi borde ifrågasätta från andra hållet. Det mina vänner gör under sina semesterveckor är oftast fyllt av aktiviteter. Det blir snudd på panik om det blir tjafs om ledighet över hela julveckan för det behövs ju ledigt hela veckan för att hinna fara runt till alla far- och morföräldrar, kusiner m.fl som förväntar sig besök, och om barnen ska orka med. Och sedan behövs några dagars ledighet till för att vila upp sig efter den veckan. Och det förstår jag. Men kanske är det i andra änden vi ska lösa problemet? Att dra ner lite på förväntningarna på att vara den perfekta föräldern, den perfekta partnern, den perfekta dottern, den perfekta vännen, att inte gå miste om karriären osv. Att dra ner lite på tempot hela året, så att man inte är helt slut i juli.

Nu pratar jag återigen inte om just ditt liv för det har jag ingen aning om, utan generellt.

 

[Linn-Nora]

När "oftare" blir till "alltid", är det ok?

Jag menar att de som skulle kunna påverka att förskolor inte stänger samma veckor år efter år inte gör det tillräckligt för att det ska till en förändring. Det gissar jag betyder att de inte anser att problemet är stort nog. Och de i det här fallet är föräldrarna som får pussla evinnerligt för att få ihop det. Icke föräldrar kommer aldrig kunna driva det till en förändring.

* vidare tanke, ej svar på ditt inlägg.
Jag tror aldrig jag hört en förälder säga till en barnlös att de flyttar på sin sem/FL så att denne kan få fira jul/semester med sin familj och kanske syskonbarn som de står nära. Däremot har jag hört väldigt många utan barn som tagit julen för x:e raden i följd så att föräldern kan få fira med sina barn, igen.

Jag har verkligen inga problem med att anpassa och ställa upp "oftare" men när det övergår till alltid och känslan är att det inte ens uppskattas utan det hänvisas till sin lagliga rätt. Där lackar jag ur.

Alltså, om det blir "alltid" då får man ju ta upp det med sin närmsta chef. Och vidare till facket om det är så. Antar att det är nästa steg. Är det så illa att det inte kan få till en förändring så är det nog ett hopplöst fall på den arbetsplatsen och då gör man bäst i att försöka byta.

Jag tror inte det går att påverka utan att ändra hur hela samhället ser på sommarledighet. Men vill man ha en förändring får man försöka driva frågan. Eftersom det går att lösa med pussel och föräldraledighet och det för den enskilda rör sig om ett isolerat antal år så tror jag inte så många kommer driva frågan heller.

Angående ditt sista så beror det nog på vart man jobbar och med vilka människor. När jag jobbat där det varit öppet på julafton så har det aldrig varit ett problem utan kollegorna kom överens, och det var både de med barn och de utan barn som jobbade på julafton.
Men igen, det blir anekdotiskt så det tillför egentligen ingenting mer än att bevisa att det är olika, människor är olika och arbetsplatser och dess kultur är olika.