Krävande jobb vs barn.. hur funkar det??

[athena_arabians]

Kära kära @Lenis. Du kommer fixa det skitbra. Du och din unge kommer ha det mycket bättre än med det där stolpskottet. Be vänner om hjälp. Be släktingar att komma och avlasta. Var inte rädd för att visa att du behöver hjälp, för då kommer du få det. Och får du inte det så kommer du reda ut det ändå. Du kommer ta bra beslut för dig och den lille, och du kommer fixa det finfint. Finns det nåt vi bukefalister kan göra, fysiskt eller på distans, så hojta till. Buke är fantastiskt när det gäller att kraftsamla.

Lita på dig själv. Du kommer fixa det kalasbra.

Kan inte annat än att instämma @Lenis.

 

[Sleepy]

Känner mig fortfarande taskig som på nåt sätt satt honom i dålig dager.

Jag känner mig skuldmedveten som ens skriver detta

Ingen tjänar på att du försöka måla upp honom till något bättre än vad han är. Ingen. Du ser ju reaktionerna här i tråden på det du delar med dig; detta är vad du har - ingen liten ljusglimt i personligheten kan uppväga ett sådant drummelbeteende.

Jag är bara så orolig att jag inte ska fixa allt själv.

Jag tror du kommer bli glatt överraskad av hur mycket lättare livet kommer att bli. Se det som att du rensar bort röran för att sen organisera upp det som du vill ha det. Du får hela ansvaret men också hela makten. Så befriande.

 

[Monstermom]

Tack för att ni fortsätter skriva. Känner mig fortfarande taskig som på nåt sätt satt honom i dålig dager. Samtidigt, som idag- han behagar sitta hemma på morgonen tills bebis börjar kinka och då passar det att dra. Bad honom ge bebis några skedar mat när vi ändå satt och åt frukost alla tre (vore ju skönt kunna få några tuggor själv också) men det är ju jag som är mammaledig säger han. Dvs bebis är min business. Då blev jag irriterad och sa ifrån att vi är båda föräldrar och när han inte jobbar delar vi ju..
Blev lite irriterad för att han alltid väljer att dra lagom tills bebisen blir "besvärlig" och vill något. Då blir han bara mer irriterad och säger att barn är skitjobbiga och att jag borde tänkt på det innan jag skaffade barn. Sen drar han.

Jag får fan spader. Jag känner mig skuldmedveten som ens skriver detta för saker som sägs när man är grinig kan ju alltid se illa ut i skrift, men det är liksom inte första gången. Inte alls.

Jag är bara så orolig att jag inte ska fixa allt själv. Hem, barn, även om ekonomin skulle funka med bara mina egna o barnets utgifter. Nu får jag ju iallafall hjälp (notera hjälp, som jag måste be om!!) med liten när det funkar, dvs kan gå till frissan eller tandläkaren eller träna en stund med hundarna. Utan pappan blir jag helt själv om jag inte hittar nån hjälp.. Och jag har typ noll familj att be. Är rädd jag berövar liten inte bara pappan (för han är ju inte så mycket pappa utom när det passar- ni skulle se honom om det är folk här, då är han så himla noggrann och har koll och bär runt på barnet..) utan även hans fantastiska farföräldrar. De bor också långt borta men kommer hit då och då och jag tycker väldigt mycket om dem. Vet inte hur det blir om vi delar på oss, då blir det ju inte så smidigt för dem kanske, de skulle nog inte bli arga på mig men det skulle ju inte vara som nu även om jag skulle göra allt jag kan för att de ska ha kontakt..

Känner mig som ett sånt fail. Så fångad i en rävsax. Så jäkla ensam. Min bästa vän som alltid funnits där så att vi stöttat varann är själv mitt i en skilsmässa av smutsigare art och kämpar själv för att hålla näsan över vattenytan så kan inte belasta henne mer än att pratas vid ibland. Fasen också. Min mormor var fast i ett uselt förhållande med morfar där hon var helt bunden till honom fast hon visste att han var otrogen, han hade pengarna och makten över barnen.. Jag har vuxit upp inpräntad i skallen att alltid ha min frihet, skaffa en karriär, alltid kunna packa väskan och gå och slippa ligga på min dödsbädd som mormor fick göra, och ropa till vårdpersonalen att min man inte får komma i närheten av mig för att åtminstone få dö ifred.. Och nu känner jag bara att jag fallerat allt det. Att jag inte kommer fixa nåt själv, att jag inte kommer ge det bästa till sonen osv. Och det blir helt koko i skallen av att försöka greppa att min moderna, alltid så snälla och omtänksamma om än något egensinniga sambo bara blivit en trotsig tonåring som glimtvis är underbar som pappa eller sambo men som i vardagen inte funkar. I mitt tycke då.

Som jag uppfattar din situation nu så har du en "hjälp" som betyder att varje gång han "ställer upp" så sätter du dig själv i obestämd skuld som ska betalas av på i all oändlighet, där räntan bara fortsätter att öka... Han ska inte hjälpa till och ställa upp, han ska vara en pappa! Inte motsträvigt dra ett halvt strå och sedan kräva kompensation för sina uppoffringar.

Jag tror att han sliter något enormt på dig som det är nu, och det slitaget kommer bara att bli allt värre. Jag förstår att du känner att han är något slags hjälp och trygghet ändå, men det är inte bara en illusion (som det ser ut för mig) utan en fälla - han kommer att fortsätta förklara hur otroligt viktig han är och hur ansträngande hans bitar är, och du kommer gradvis att tro att han gör jättemycket och hur ska du någonsin kunna få någon annan att göra allt det. (Samtidigt som du orkar allt mindre, både pga det mentala nötandet och pga allt du måste göra för att kompensera honom.)

Han är en jäkla kvicksandsgrop, ta dig ur!

 

[leoparden]

Jag har sträckläst tråden och blivit så berörd av den. Du verkar vara en helt fantastisk mamma @Lenis och jag är ganska övertygad om att du är en minst lika bra läkare!

För att ge lite perspektiv på några av dina farhågor så gick min morbror och hans fru isär när mina kusiner var små. Min morbror är återfallsalkoholist och har tyvärr aldrig varit en särskilt närvarande pappa. Morbrors exfru har hållit kontakt med "vår" del av släkten (barnens farmor och farfar, barnens farbröder och fastrar, och barnens kusiner på pappas sida) och är en självklar del av vår familj! Hon har haft det tufft men mina kusiner har båda blivit helt underbara personer. Exfrun kommer ofta på våra släktträffar, medan min morbror väldigt sällan gör det p.g.a. sitt drickande som trots otaliga behandlingar fortfarande pågår. Med detta vill jag ha sagt att du och ditt barn inte alls behöver tappa kontakten med barnets farföräldrar bara för att du går isär med pappan.

Sen vill jag också säga att min sambo gjorde samma sak som din, dvs flyttade till min hemstad för att det passade bättre med mitt jobb (vi har dock inga barn än men jag är gravid i vecka 27). Han har under de år vi bott ihop pendlat till jobbet, vilket är både långt och dyrt, utan att knota minsta lilla. Han valde att flytta för att han ville bo ihop med mig, aldrig att han skulle begära att jag skulle betala för hans jobbresor. Han har heller aldrig påtalat att han flyttat "för min skull", därför att han ju flyttade för vår skull. Din sambos sätt att tänka låter för mig helt världsfrånvänt.

 

[cirkus]

Tack för att ni fortsätter skriva. Känner mig fortfarande taskig som på nåt sätt satt honom i dålig dager. Samtidigt, som idag- han behagar sitta hemma på morgonen tills bebis börjar kinka och då passar det att dra. Bad honom ge bebis några skedar mat när vi ändå satt och åt frukost alla tre (vore ju skönt kunna få några tuggor själv också) men det är ju jag som är mammaledig säger han. Dvs bebis är min business. Då blev jag irriterad och sa ifrån att vi är båda föräldrar och när han inte jobbar delar vi ju..
Blev lite irriterad för att han alltid väljer att dra lagom tills bebisen blir "besvärlig" och vill något. Då blir han bara mer irriterad och säger att barn är skitjobbiga och att jag borde tänkt på det innan jag skaffade barn. Sen drar han.

Jag får fan spader. Jag känner mig skuldmedveten som ens skriver detta för saker som sägs när man är grinig kan ju alltid se illa ut i skrift, men det är liksom inte första gången. Inte alls.

Jag är bara så orolig att jag inte ska fixa allt själv. Hem, barn, även om ekonomin skulle funka med bara mina egna o barnets utgifter. Nu får jag ju iallafall hjälp (notera hjälp, som jag måste be om!!) med liten när det funkar, dvs kan gå till frissan eller tandläkaren eller träna en stund med hundarna. Utan pappan blir jag helt själv om jag inte hittar nån hjälp.. Och jag har typ noll familj att be. Är rädd jag berövar liten inte bara pappan (för han är ju inte så mycket pappa utom när det passar- ni skulle se honom om det är folk här, då är han så himla noggrann och har koll och bär runt på barnet..) utan även hans fantastiska farföräldrar. De bor också långt borta men kommer hit då och då och jag tycker väldigt mycket om dem. Vet inte hur det blir om vi delar på oss, då blir det ju inte så smidigt för dem kanske, de skulle nog inte bli arga på mig men det skulle ju inte vara som nu även om jag skulle göra allt jag kan för att de ska ha kontakt..

Känner mig som ett sånt fail. Så fångad i en rävsax. Så jäkla ensam. Min bästa vän som alltid funnits där så att vi stöttat varann är själv mitt i en skilsmässa av smutsigare art och kämpar själv för att hålla näsan över vattenytan så kan inte belasta henne mer än att pratas vid ibland. Fasen också. Min mormor var fast i ett uselt förhållande med morfar där hon var helt bunden till honom fast hon visste att han var otrogen, han hade pengarna och makten över barnen.. Jag har vuxit upp inpräntad i skallen att alltid ha min frihet, skaffa en karriär, alltid kunna packa väskan och gå och slippa ligga på min dödsbädd som mormor fick göra, och ropa till vårdpersonalen att min man inte får komma i närheten av mig för att åtminstone få dö ifred.. Och nu känner jag bara att jag fallerat allt det. Att jag inte kommer fixa nåt själv, att jag inte kommer ge det bästa till sonen osv. Och det blir helt koko i skallen av att försöka greppa att min moderna, alltid så snälla och omtänksamma om än något egensinniga sambo bara blivit en trotsig tonåring som glimtvis är underbar som pappa eller sambo men som i vardagen inte funkar. I mitt tycke då.

Alltså - vad fan!
Han är ju inte nyttig vare sig för díg eller för ert barn.

Du har ett bra jobb och en underbar unge - nu måste infrastrukturen lösa sig och det kommer den göra, jag tror det måste vara utan honom för nu är han bara en källa till besvikelse. Du kommer alltid göra det bästa för din son. Det är så mycket bättre att stå upp för dig och honom än käka smulorna från sambons bord - det är sånt som barn upptäcker på notime.

 

[Trott]

Det är så mycket bättre att stå upp för dig och honom än käka smulorna från sambons bord - det är sånt som barn upptäcker på notime.

Det här tänker jag ofta på bland par som "håller ihop för barnens skull". Barn mår inte alls bra av att ha en "kärnfamilj" om de vuxna i det bara bråkar, är osams, någon blir nedvärderad kanske till och med utnyttjad, det är tjat och gnat mellan föräldrarna hela tiden osv... Barn märker sånt och mår knappast bra av det.

 

[Pontevecchio]

Tack för att ni fortsätter skriva. Känner mig fortfarande taskig som på nåt sätt satt honom i dålig dager. Samtidigt, som idag- han behagar sitta hemma på morgonen tills bebis börjar kinka och då passar det att dra. Bad honom ge bebis några skedar mat när vi ändå satt och åt frukost alla tre (vore ju skönt kunna få några tuggor själv också) men det är ju jag som är mammaledig säger han. Dvs bebis är min business. Då blev jag irriterad och sa ifrån att vi är båda föräldrar och när han inte jobbar delar vi ju..
Blev lite irriterad för att han alltid väljer att dra lagom tills bebisen blir "besvärlig" och vill något. Då blir han bara mer irriterad och säger att barn är skitjobbiga och att jag borde tänkt på det innan jag skaffade barn. Sen drar han.

Jag får fan spader. Jag känner mig skuldmedveten som ens skriver detta för saker som sägs när man är grinig kan ju alltid se illa ut i skrift, men det är liksom inte första gången. Inte alls.

Jag är bara så orolig att jag inte ska fixa allt själv. Hem, barn, även om ekonomin skulle funka med bara mina egna o barnets utgifter. Nu får jag ju iallafall hjälp (notera hjälp, som jag måste be om!!) med liten när det funkar, dvs kan gå till frissan eller tandläkaren eller träna en stund med hundarna. Utan pappan blir jag helt själv om jag inte hittar nån hjälp.. Och jag har typ noll familj att be. Är rädd jag berövar liten inte bara pappan (för han är ju inte så mycket pappa utom när det passar- ni skulle se honom om det är folk här, då är han så himla noggrann och har koll och bär runt på barnet..) utan även hans fantastiska farföräldrar. De bor också långt borta men kommer hit då och då och jag tycker väldigt mycket om dem. Vet inte hur det blir om vi delar på oss, då blir det ju inte så smidigt för dem kanske, de skulle nog inte bli arga på mig men det skulle ju inte vara som nu även om jag skulle göra allt jag kan för att de ska ha kontakt..

Känner mig som ett sånt fail. Så fångad i en rävsax. Så jäkla ensam. Min bästa vän som alltid funnits där så att vi stöttat varann är själv mitt i en skilsmässa av smutsigare art och kämpar själv för att hålla näsan över vattenytan så kan inte belasta henne mer än att pratas vid ibland. Fasen också. Min mormor var fast i ett uselt förhållande med morfar där hon var helt bunden till honom fast hon visste att han var otrogen, han hade pengarna och makten över barnen.. Jag har vuxit upp inpräntad i skallen att alltid ha min frihet, skaffa en karriär, alltid kunna packa väskan och gå och slippa ligga på min dödsbädd som mormor fick göra, och ropa till vårdpersonalen att min man inte får komma i närheten av mig för att åtminstone få dö ifred.. Och nu känner jag bara att jag fallerat allt det. Att jag inte kommer fixa nåt själv, att jag inte kommer ge det bästa till sonen osv. Och det blir helt koko i skallen av att försöka greppa att min moderna, alltid så snälla och omtänksamma om än något egensinniga sambo bara blivit en trotsig tonåring som glimtvis är underbar som pappa eller sambo men som i vardagen inte funkar. I mitt tycke då.

Vi hade en lång tråd tidigare ang jämställdhet och det är fan inte lätt.
Jag bråkade satan med min sambo, krävde millimeterrättvisa och var på om ALLT. Vi löste problemet men lätt var det inte alltid. Jag var dock beredd på att gå om han inte klev in och blev förälder på samma villkor som mig.

jag hade gjort ett schema om jag var du som han helt enkelt fick. Du är FL dina 40 timmar i veckan, resten av tiden ska barnet ses om 50/50. Om det inte passar, om han har viktigare saker för sig så har du viktigare saker för dig än han. Då är du den du vet du är egentligen, den som säger nej och ser efter dig och ditt barn.kram!

 

[clusia]

Men alltså på riktigt. Jag blir helt mållös över hans beteende. Han är så sjukt barnslig, fattar inte hur han kan rättfärdiga det för sig själv ens.

Mitt barns kusin har en jättefin relation med sin farmor trots att barnet inte har kontakt med pappan alls (sitter i fängelset). Så bara för att pappan inte vill ta sitt ansvar betyder inte det att relationen med farföräldrarna är körd.

Kram!

 

[Hyacinth]

Man kan faktiskt uträtta ärenden när barnet är på förskola. Vi har ingen släkt nära, men vi har ett nätverk av vänner, en del av dessa träffade vi när första började på förskola och vi hämtar och lämnar varandras barn vid behov. Slipper du denna påtvingade skuldkänsla tror jag du ser fler lösningar. Din vän hjälper dig säkert också, och du henne. Man får hjälpas åt.

 

[Sar]

Tack för att ni fortsätter skriva. Känner mig fortfarande taskig som på nåt sätt satt honom i dålig dager. Samtidigt, som idag- han behagar sitta hemma på morgonen tills bebis börjar kinka och då passar det att dra. Bad honom ge bebis några skedar mat när vi ändå satt och åt frukost alla tre (vore ju skönt kunna få några tuggor själv också) men det är ju jag som är mammaledig säger han. Dvs bebis är min business. Då blev jag irriterad och sa ifrån att vi är båda föräldrar och när han inte jobbar delar vi ju..
Blev lite irriterad för att han alltid väljer att dra lagom tills bebisen blir "besvärlig" och vill något. Då blir han bara mer irriterad och säger att barn är skitjobbiga och att jag borde tänkt på det innan jag skaffade barn. Sen drar han.

Jag får fan spader. Jag känner mig skuldmedveten som ens skriver detta för saker som sägs när man är grinig kan ju alltid se illa ut i skrift, men det är liksom inte första gången. Inte alls.

Jag är bara så orolig att jag inte ska fixa allt själv. Hem, barn, även om ekonomin skulle funka med bara mina egna o barnets utgifter. Nu får jag ju iallafall hjälp (notera hjälp, som jag måste be om!!) med liten när det funkar, dvs kan gå till frissan eller tandläkaren eller träna en stund med hundarna. Utan pappan blir jag helt själv om jag inte hittar nån hjälp.. Och jag har typ noll familj att be. Är rädd jag berövar liten inte bara pappan (för han är ju inte så mycket pappa utom när det passar- ni skulle se honom om det är folk här, då är han så himla noggrann och har koll och bär runt på barnet..) utan även hans fantastiska farföräldrar. De bor också långt borta men kommer hit då och då och jag tycker väldigt mycket om dem. Vet inte hur det blir om vi delar på oss, då blir det ju inte så smidigt för dem kanske, de skulle nog inte bli arga på mig men det skulle ju inte vara som nu även om jag skulle göra allt jag kan för att de ska ha kontakt..

Känner mig som ett sånt fail. Så fångad i en rävsax. Så jäkla ensam. Min bästa vän som alltid funnits där så att vi stöttat varann är själv mitt i en skilsmässa av smutsigare art och kämpar själv för att hålla näsan över vattenytan så kan inte belasta henne mer än att pratas vid ibland. Fasen också. Min mormor var fast i ett uselt förhållande med morfar där hon var helt bunden till honom fast hon visste att han var otrogen, han hade pengarna och makten över barnen.. Jag har vuxit upp inpräntad i skallen att alltid ha min frihet, skaffa en karriär, alltid kunna packa väskan och gå och slippa ligga på min dödsbädd som mormor fick göra, och ropa till vårdpersonalen att min man inte får komma i närheten av mig för att åtminstone få dö ifred.. Och nu känner jag bara att jag fallerat allt det. Att jag inte kommer fixa nåt själv, att jag inte kommer ge det bästa till sonen osv. Och det blir helt koko i skallen av att försöka greppa att min moderna, alltid så snälla och omtänksamma om än något egensinniga sambo bara blivit en trotsig tonåring som glimtvis är underbar som pappa eller sambo men som i vardagen inte funkar. I mitt tycke då.

Så himla sorgligt att din sambo väljer att uppföra sig på det här viset. Du är absolut inget fail, du kämpar ju som ett djur för att allt ska ordna sig.
Jag förstår oron över att stå själv med hela ansvaret men egentligen är du redan där... Jag tror att du både för bebis och din egen skull får sätta stopp och bygga ett liv utan din sambo. Jag tror inte att det nödvändigtvis behöver betyda att du förlorar dina svärföräldrar. Kram

 

[glittra]

Tack för att ni fortsätter skriva. Känner mig fortfarande taskig som på nåt sätt satt honom i dålig dager. Samtidigt, som idag- han behagar sitta hemma på morgonen tills bebis börjar kinka och då passar det att dra. Bad honom ge bebis några skedar mat när vi ändå satt och åt frukost alla tre (vore ju skönt kunna få några tuggor själv också) men det är ju jag som är mammaledig säger han. Dvs bebis är min business. Då blev jag irriterad och sa ifrån att vi är båda föräldrar och när han inte jobbar delar vi ju..
Blev lite irriterad för att han alltid väljer att dra lagom tills bebisen blir "besvärlig" och vill något. Då blir han bara mer irriterad och säger att barn är skitjobbiga och att jag borde tänkt på det innan jag skaffade barn. Sen drar han.

Jag får fan spader. Jag känner mig skuldmedveten som ens skriver detta för saker som sägs när man är grinig kan ju alltid se illa ut i skrift, men det är liksom inte första gången. Inte alls.

Jag är bara så orolig att jag inte ska fixa allt själv. Hem, barn, även om ekonomin skulle funka med bara mina egna o barnets utgifter. Nu får jag ju iallafall hjälp (notera hjälp, som jag måste be om!!) med liten när det funkar, dvs kan gå till frissan eller tandläkaren eller träna en stund med hundarna. Utan pappan blir jag helt själv om jag inte hittar nån hjälp.. Och jag har typ noll familj att be. Är rädd jag berövar liten inte bara pappan (för han är ju inte så mycket pappa utom när det passar- ni skulle se honom om det är folk här, då är han så himla noggrann och har koll och bär runt på barnet..) utan även hans fantastiska farföräldrar. De bor också långt borta men kommer hit då och då och jag tycker väldigt mycket om dem. Vet inte hur det blir om vi delar på oss, då blir det ju inte så smidigt för dem kanske, de skulle nog inte bli arga på mig men det skulle ju inte vara som nu även om jag skulle göra allt jag kan för att de ska ha kontakt..

Känner mig som ett sånt fail. Så fångad i en rävsax. Så jäkla ensam. Min bästa vän som alltid funnits där så att vi stöttat varann är själv mitt i en skilsmässa av smutsigare art och kämpar själv för att hålla näsan över vattenytan så kan inte belasta henne mer än att pratas vid ibland. Fasen också. Min mormor var fast i ett uselt förhållande med morfar där hon var helt bunden till honom fast hon visste att han var otrogen, han hade pengarna och makten över barnen.. Jag har vuxit upp inpräntad i skallen att alltid ha min frihet, skaffa en karriär, alltid kunna packa väskan och gå och slippa ligga på min dödsbädd som mormor fick göra, och ropa till vårdpersonalen att min man inte får komma i närheten av mig för att åtminstone få dö ifred.. Och nu känner jag bara att jag fallerat allt det. Att jag inte kommer fixa nåt själv, att jag inte kommer ge det bästa till sonen osv. Och det blir helt koko i skallen av att försöka greppa att min moderna, alltid så snälla och omtänksamma om än något egensinniga sambo bara blivit en trotsig tonåring som glimtvis är underbar som pappa eller sambo men som i vardagen inte funkar. I mitt tycke då.

Vad ledsen jag blir av att läsa detta!
Hans tillkortakommanden som förälder (och partner) är inte ditt misslyckande!!!

 

[MiaMia]

Tack för att ni fortsätter skriva. Känner mig fortfarande taskig som på nåt sätt satt honom i dålig dager. Samtidigt, som idag- han behagar sitta hemma på morgonen tills bebis börjar kinka och då passar det att dra. Bad honom ge bebis några skedar mat när vi ändå satt och åt frukost alla tre (vore ju skönt kunna få några tuggor själv också) men det är ju jag som är mammaledig säger han. Dvs bebis är min business. Då blev jag irriterad och sa ifrån att vi är båda föräldrar och när han inte jobbar delar vi ju..
Blev lite irriterad för att han alltid väljer att dra lagom tills bebisen blir "besvärlig" och vill något. Då blir han bara mer irriterad och säger att barn är skitjobbiga och att jag borde tänkt på det innan jag skaffade barn. Sen drar han.

Jag får fan spader. Jag känner mig skuldmedveten som ens skriver detta för saker som sägs när man är grinig kan ju alltid se illa ut i skrift, men det är liksom inte första gången. Inte alls.

Jag är bara så orolig att jag inte ska fixa allt själv. Hem, barn, även om ekonomin skulle funka med bara mina egna o barnets utgifter. Nu får jag ju iallafall hjälp (notera hjälp, som jag måste be om!!) med liten när det funkar, dvs kan gå till frissan eller tandläkaren eller träna en stund med hundarna. Utan pappan blir jag helt själv om jag inte hittar nån hjälp.. Och jag har typ noll familj att be. Är rädd jag berövar liten inte bara pappan (för han är ju inte så mycket pappa utom när det passar- ni skulle se honom om det är folk här, då är han så himla noggrann och har koll och bär runt på barnet..) utan även hans fantastiska farföräldrar. De bor också långt borta men kommer hit då och då och jag tycker väldigt mycket om dem. Vet inte hur det blir om vi delar på oss, då blir det ju inte så smidigt för dem kanske, de skulle nog inte bli arga på mig men det skulle ju inte vara som nu även om jag skulle göra allt jag kan för att de ska ha kontakt..

Känner mig som ett sånt fail. Så fångad i en rävsax. Så jäkla ensam. Min bästa vän som alltid funnits där så att vi stöttat varann är själv mitt i en skilsmässa av smutsigare art och kämpar själv för att hålla näsan över vattenytan så kan inte belasta henne mer än att pratas vid ibland. Fasen också. Min mormor var fast i ett uselt förhållande med morfar där hon var helt bunden till honom fast hon visste att han var otrogen, han hade pengarna och makten över barnen.. Jag har vuxit upp inpräntad i skallen att alltid ha min frihet, skaffa en karriär, alltid kunna packa väskan och gå och slippa ligga på min dödsbädd som mormor fick göra, och ropa till vårdpersonalen att min man inte får komma i närheten av mig för att åtminstone få dö ifred.. Och nu känner jag bara att jag fallerat allt det. Att jag inte kommer fixa nåt själv, att jag inte kommer ge det bästa till sonen osv. Och det blir helt koko i skallen av att försöka greppa att min moderna, alltid så snälla och omtänksamma om än något egensinniga sambo bara blivit en trotsig tonåring som glimtvis är underbar som pappa eller sambo men som i vardagen inte funkar. I mitt tycke då.

Du kan inte hitta någon människa i närheten som vill vara typ låtsasmormor.
Hämta på dagis en gång i veckan, leka med barnet, ordna kvällsmat (och kanske sova över natten om det behövs för jobbet)
Borde finnas fler sådana som jag även där du bor. Som inte har egen familj och saknar någon att vara viktig för i sin vardag och på orten där man bor.

 

[glittra]

Bådas jobb är väl lika viktigt? Jag tänker att en grundbult i att kunna ha barn tillsammans är att man respekterar varandras arbeten. Står inte den kirurgen där så gör väl nån annan det, eller, om man verkligen är så livsviktig på jobbet att man aldrig kan vara borta för då dör folk, så får man avstå från barn. För barn blir sjuka/måste till läkaren/dagis har stängt/APT whatever, man kommer vara borta ibland.

Sen är det förstås ett pusslande med vab, och ibland har man saker man inte kan missa på jobbet. Men att den enes jobb skulle vara så mycket viktigare att den andre konsekvent ska ta all vab? Aldrig att jag skulle ha barn med någon som hade den värderingen av våra respektive arbeten.

En vän till mig är disputerad hjärnkirurg, en av få i landet som kan göra vissa typer av avancerade operationer i hjärnan. Men märkligt nog har hon ändå kunnat vara sjuk ibland, eller av andra anledningar borta från jobbet, utan att världen har gått under eller folk har dött.

Jag begriper verkligen inte detta, att man skaffar barn, och sen kommer på att ”jamen jag kan såklart inte ta hand om dem, vara föräldraledig och vabba, det löser väl nån annan?”. Fullständigt obegripligt.

Jag håller med. Har nog en bild sv läkaryrket som är alltför färgad av många timmars tittande på ER och Greys Anatomy.

Dock är jag inte förvånad över att din disputerade vän kan vara sjuk eller vabba (om det finns barn), kvinnor brukar lösa sånt medan det är en omöjlighet för manliga egenföretagare (och kanske läkare?). Helt skevt naturligtvis.

 

[hastflicka]

Tack för att ni fortsätter skriva. Känner mig fortfarande taskig som på nåt sätt satt honom i dålig dager. Samtidigt, som idag- han behagar sitta hemma på morgonen tills bebis börjar kinka och då passar det att dra. Bad honom ge bebis några skedar mat när vi ändå satt och åt frukost alla tre (vore ju skönt kunna få några tuggor själv också) men det är ju jag som är mammaledig säger han. Dvs bebis är min business. Då blev jag irriterad och sa ifrån att vi är båda föräldrar och när han inte jobbar delar vi ju..
Blev lite irriterad för att han alltid väljer att dra lagom tills bebisen blir "besvärlig" och vill något. Då blir han bara mer irriterad och säger att barn är skitjobbiga och att jag borde tänkt på det innan jag skaffade barn. Sen drar han.

Jag får fan spader. Jag känner mig skuldmedveten som ens skriver detta för saker som sägs när man är grinig kan ju alltid se illa ut i skrift, men det är liksom inte första gången. Inte alls.

Jag är bara så orolig att jag inte ska fixa allt själv. Hem, barn, även om ekonomin skulle funka med bara mina egna o barnets utgifter. Nu får jag ju iallafall hjälp (notera hjälp, som jag måste be om!!) med liten när det funkar, dvs kan gå till frissan eller tandläkaren eller träna en stund med hundarna. Utan pappan blir jag helt själv om jag inte hittar nån hjälp.. Och jag har typ noll familj att be. Är rädd jag berövar liten inte bara pappan (för han är ju inte så mycket pappa utom när det passar- ni skulle se honom om det är folk här, då är han så himla noggrann och har koll och bär runt på barnet..) utan även hans fantastiska farföräldrar. De bor också långt borta men kommer hit då och då och jag tycker väldigt mycket om dem. Vet inte hur det blir om vi delar på oss, då blir det ju inte så smidigt för dem kanske, de skulle nog inte bli arga på mig men det skulle ju inte vara som nu även om jag skulle göra allt jag kan för att de ska ha kontakt..

Känner mig som ett sånt fail. Så fångad i en rävsax. Så jäkla ensam. Min bästa vän som alltid funnits där så att vi stöttat varann är själv mitt i en skilsmässa av smutsigare art och kämpar själv för att hålla näsan över vattenytan så kan inte belasta henne mer än att pratas vid ibland. Fasen också. Min mormor var fast i ett uselt förhållande med morfar där hon var helt bunden till honom fast hon visste att han var otrogen, han hade pengarna och makten över barnen.. Jag har vuxit upp inpräntad i skallen att alltid ha min frihet, skaffa en karriär, alltid kunna packa väskan och gå och slippa ligga på min dödsbädd som mormor fick göra, och ropa till vårdpersonalen att min man inte får komma i närheten av mig för att åtminstone få dö ifred.. Och nu känner jag bara att jag fallerat allt det. Att jag inte kommer fixa nåt själv, att jag inte kommer ge det bästa till sonen osv. Och det blir helt koko i skallen av att försöka greppa att min moderna, alltid så snälla och omtänksamma om än något egensinniga sambo bara blivit en trotsig tonåring som glimtvis är underbar som pappa eller sambo men som i vardagen inte funkar. I mitt tycke då.

Mitt ex lamnade mig nar barnen var 2 och 5 ar gamla. Sedan traffade jag Maken och vi skaffade sa smaningom ett barn till. Exets foraldrar kallades farmor och farfar av alla tre. Farmor och Farfar var barnvakt till bade de tva de verkligen var farmor och farfar till och till den lille nykomlingen.
Nar det var fodelsedagar och jular fick alla presenter ... De var fantastiska rollmodeller och jag saknar dem annu.

Nu vet jag att inte alla ar lika accepterande ... men min mamma skrattade ibland och ansag att mer an halften i det forhallandet berodde pa mig. Kanske hade hon ratt. I dag kan jag ju saga att som farmor skulle jag ga till vilka extremer som helst for att ha ett bra forhallande med mitt barnbarn.

Om de ar sa bra nu kan det sakert fortsatta med ett bra forhallande aven om barnets pappa inte finns med i bilden langre. Tvart om, var "farmor och farfar" papekade ibland att de traffade barnen mycket mer genom mig an genom sin son (som hittade pa ursakter for att inte ha dem regelbundet) och de var mer mana om sitt forhallande till barnbarnen an till sin vuxna son som de sallan traffade.

Stapla inte upp problem som kanske inte kommer. Satt dig ner och gor en lista pa "for och emot". Om du verkligen tycker att din man forhojer livskvaliteten for dig och lillen ... stanna och jobba med saken. Om du daremot inte tycker att han tillfor tillrackligt till er familj ar det kanske tid for dig att ta steget ur ert forhallande.

Du fixar det!

 

[Mois]

För att göra det enklare så kanske du kan fundera på den senaste veckan eller månaden och se vad mannen har bidragit med i form av delaktighet, positiv energi och stöttning. Tror det blir enklare för dig att då se att han faktiskt främst tynger dig. Jag förstår att det känns läskigt att stå som ensamstående men jag tror faktiskt att livet skulle bli enklare för dig.

 

[lil-sis]

Jag tror att tanken på att vara själv är läskigare än att vara själv.

När du står där och slipper hantera mannen och hans idéer och kan ordna ditt och barnets liv så det passar er tror jag det kommer kännas bättre.

När barnet går på förskolan kan man försöka knyta föräldrakontakter som kan ta även ditt barn (och tvärtom) den dagen allt skiter sig totalt.

 

[TinyWiny]

Du kan inte hitta någon människa i närheten som vill vara typ låtsasmormor.
Hämta på dagis en gång i veckan, leka med barnet, ordna kvällsmat (och kanske sova över natten om det behövs för jobbet)
Borde finnas fler sådana som jag även där du bor. Som inte har egen familj och saknar någon att vara viktig för i sin vardag och på orten där man bor.

Jamen precis! Jag hade visserligen hemmaboende halvstora barn då och var strax över trettio då så kanske inte som extramormor men gjorde så ändå. Jag hade barnet två dagar i veckan från hen var 6 månader till drygt två år då mamman var ensam. Tanken var att barnets pappa skulle varit hemma de där två dagarna men ja, han drog och det blev svårt att få till det på hennes jobb om hon inte kom tillbaka på deltid som avtalat efter sex månaders föräldraledighet. Det fungerade jättebra och när barnet egentligen kunde gått heltid på förskolan fortsatte vi som förut då det fungerade så bra för alla parter. Även när hen senare gick heltid på förskolan fortsatte jag att hämta då och nu när det behövdes (vi hade säkerligen fortsatt med två dagar i veckan om jag inte hade blivit för sjuk för att klara av det hela). Jag gjorde det dels för att jag tycker om att umgås med barn och dels för att jag vet hur tufft det är att vara ensam utan avlastning. Jag tog inget för att göra det heller utan just för att det var roligt.

 

[Tassetass]

Jag tror att tanken på att vara själv är läskigare än att vara själv.

Det tror jag med.

Det här är kanske inte alls jämförbart, men min karl är borta i perioder, som längst har han varit borta nästan tre veckor men i regel tre till sju dagar. Inför såna perioder, oavsett om det är tre dagar eller en vecka, så undrar jag alltid hur fan det ska gå utan honom. Varenda gång går det exakt hur bra som helst, och då har jag ju en karl som faktiskt tar sitt ansvar så när han är borta blir det mer för mig att göra (istället för mindre, som det antagligen skulle bli för @Lenis ).

 

[FengurLaugar]

Det tror jag med.

Det här är kanske inte alls jämförbart, men min karl är borta i perioder, som längst har han varit borta nästan tre veckor men i regel tre till sju dagar. Inför såna perioder, oavsett om det är tre dagar eller en vecka, så undrar jag alltid hur fan det ska gå utan honom. Varenda gång går det exakt hur bra som helst, och då har jag ju en karl som faktiskt tar sitt ansvar så när han är borta blir det mer för mig att göra (istället för mindre, som det antagligen skulle bli för @Lenis ).

Känner igen mig i detta. Min man är iväg på kurser med jobbet titt som tätt, oftast ett par nätter "bara" men har även varit en hel arbetsvecka. Jag gruvar mig varje gång när jag ska ha ansvaret för barnen, huset och alla djur helt själv plus att jag ska jobba också. Men precis som för Tassetass så går det hur bra som helst varje gång!

 

[kryddelydd]

I mitt schemaläggningsprogram dyker det tom upp "Otillåtet! För lite dygnsvila!" efter jag rapporterat in jourer. Vi informeras om att ignorera dialogrutorna... På något vänster måste det ju vara lagligt. Jag har dock aldrig undersökt bakomliggande lagstiftning.

Mvh jobbar 50-60 h-veckor likaså

Enligt arbetstidslagen får ett arbetspass vara upp till 13 timmar tror jag...

sjukvården löser det fiffigt, i avtal med de olika fackförbunden, genom att inte räkna den tid som schematekniskt kallas beredskap, i arbetspasset.
Fast egentligen bryter det mot reglerna om både dygns- och veckovila.

Lite sorgligt med ATL är att enda påföljden i stort sett är lite böter, och att fackförbunden snabbt ville utforma lokala undantag.