Krävande jobb vs barn.. hur funkar det??

[soom]

Jag började skriva en massa saker, men det mesta var redan sagt, så här kommer det jag inte redan har kunnat läsa i tråden. Enligt lag har man rätt att jobba 75% tills barnet är 8 år, det får arbetsgivaren inte neka (ska inte gå att avtala bort vad jag förstår). Jag fattar att det är ett problem för dig ändå pga arbetsgivarens och kollegornas inställning, och arbetsdagarna/jourerna blir kanske inte kortare - men kanske färre?

 

[tuaphua]

Nej precis, familjen får anpassa sig efter hans jobb. Som då tydligen inte tillåter att han tar nån fp varav det av någon anledning har lagts exakt allt på mig. Allt med bebis. Inskolning, välja förskola, få det att funka med tider fast jag inte får gå ner i tid.. osv. Jag blir så jäkla stressad. Fast den hjälp jag får är ju förstås bättre än inget.

Jag känner verkligen med dig.
Jag lever väl lite som din kille gör i mitt jobb. Men det är också ett av skälen till varför jag inte har barn.
Och det funkar för att jag har en partner som tycker det är ok och också jobbar konstiga tider/mycket i perioder/borta i perioder. Vi matchar våra scheman så gott det går och har ordnat våra liv så att den andra aldrig behöver sköta "mitt/hans" när någon av oss jobbar borta.

Har man barn har jag svårt att se att hur jag lever skulle fungera.
Och jag skulle aldrig kunna bara dumpa den ansvaret på någon annan utöver missa den tiden själv med barnet. Därför har jag inga. För barn eller någon annan ska inte behöva betala för hur jag vill leva mitt liv.

Så skulle jag skaffa barn skulle jag vilja sluta leva som jag gör.
Och jag tror inte viljan att skaffa barn för mig kommer överstiga viljan att leva som jag gör.

Men då tycker jag man väljer det innan ev barn satts till världen. Sen är det i min värld för sent. Och det får vara ett jävligt väl övervägt val iom att det är ett annat liv det är frågan om, för resten av dennes liv även om 18 år/student liksom är minimum.

Så kan man tänka trots att man liksom vill leva lite så som din man vill.
Man kan tänka på andra iaf.. Låta bli att låta andra betala psykiskt eller i kronor för ens liv..

Känner med dig som sagt!

 

[Monstermom]

Vill tacka alla som tagit sig tid att svara Jag startade tråden för att diskutera mitt jobbs vara eller icke vara men ser att den gav sig iväg åt ett annat, men välbehövligt, håll. Har läst era inlägg flera gånger.
Vill poängtera att jag allt jag skrivit om min partner i den här tråden har jag försökt hålla så objektivt som möjligt, utan att värdera eller överdriva. Har försökt skriva det så att han skulle kunna tycka att det är korrekt efter hur vi lever om han läser det. Ändå landar svaren såhär. Jag trodde att tonen skulle vända efter att jag skrev att det var främst pga mig vi bor där vi gör men inte. Jag har heller inte tvingat honom hit, givetvis.

Har blivit mycket för mig att processa och jag känner att jag behöver ändra en hel del i hur jag lever i min relation. Jag har varit så inne i att det är han som offrat sig genom att flytta åt det här hållet, och att hans arbete är heligt för han kan absolut inte tänka sig att jobba med annat och jobbet dikterar allt (kruxet med någon som delvis jobbar hemma är att de kan ju alltid behöva jobba när det passar.. även om det finns fördelar också givetvis, inga restider de dagarna osv). Nu inser jag att alla kanske inte ser det så.

Prova att skriva ett till inlägg, om hur du själv faktiskt upplever din situation. Du behöver givetvis inte skriva det här på forumet, utan kan skriva det privat för dig själv om du inte vill att någon annan ska se vad du känner. Men gå i så fall tillbaka till det efter ett par dagar och läs det igen, och se vad du själv tycker om din situation...

 

[Vallmo]

Vill tacka alla som tagit sig tid att svara Jag startade tråden för att diskutera mitt jobbs vara eller icke vara men ser att den gav sig iväg åt ett annat, men välbehövligt, håll. Har läst era inlägg flera gånger.
Vill poängtera att jag allt jag skrivit om min partner i den här tråden har jag försökt hålla så objektivt som möjligt, utan att värdera eller överdriva. Har försökt skriva det så att han skulle kunna tycka att det är korrekt efter hur vi lever om han läser det. Ändå landar svaren såhär. Jag trodde att tonen skulle vända efter att jag skrev att det var främst pga mig vi bor där vi gör men inte. Jag har heller inte tvingat honom hit, givetvis.

Har blivit mycket för mig att processa och jag känner att jag behöver ändra en hel del i hur jag lever i min relation. Jag har varit så inne i att det är han som offrat sig genom att flytta åt det här hållet, och att hans arbete är heligt för han kan absolut inte tänka sig att jobba med annat och jobbet dikterar allt (kruxet med någon som delvis jobbar hemma är att de kan ju alltid behöva jobba när det passar.. även om det finns fördelar också givetvis, inga restider de dagarna osv). Nu inser jag att alla kanske inte ser det så.

Jag tror du är så objektiv man kan vara i en sån här situation och jag tycker det märks att du håller igen lite till hans fördel, faktiskt.
För mig låter det helt orimligt att han ensam dikterar ALLA villkor i er familj och att han vägrar anpassa sig det minsta. Han verkar vara väldigt egocentrisk utifrån vad du beskriver.
Jag skulle bli helt slut av att behöva hålla i allt som du gör.

Herregud, som jag har gnällt på min sambo här på buke, delvist av andra anledningar men ändå. Han arbetar också hemma mycket i perioder (dock inte egen företagare) och han är väldigt flexibel med sin arbetstid. Den här tråden har sannerligen gett mig perspektiv på saker och ting.

Min sambo tar ALLA lämningar till skolan och hämtar i stort sett alla de gånger då barnen inte går hem själva från skola-fritids.
Han tar ALLA läxor. Han lagar i stort sett all mat till barnen.
På helgerna hjälps vi åt att städa. Om vi inte hunnit på helgen och jag städar en ledig veckodag så hjälper han till trots att det är på arbetstid för honom.
Han kliver upp sju dagar i veckan och ger barnen frukost.
Han bokar alla utvecklingssamtal och håller reda på fritidsaktiviteter, skolaktiviteter mm.
Han köper födelsedagspresenter till barnen och deras kompisar när det är kalas osv. Han tar barnen på ALLA fritidsaktiviteter.
Idag var han iväg och köpte grejer till mig på arbetstid så jag kan stå i garaget och hålla på med mitt nya intresse möbelrenovering.
Ska tillägga också att vi har haft gemensam ekonomi från de att vi fick barn.
Jag har dessutom varit sjukskriven i fyra år och då har han fått ut tredubbelt mot vad jag har fått ut men det har aldrig varit något ekonomiskt tjafs om det.

Kan säga också att så här har det inte alltid varit. Jag har satt ner foten rejält hemma och talat om att jag ensam inte kan fixa allt.
Det största problemet när det gäller din sambo är väl att han inte verkar det minsta intresserad av sitt barn. Hur kan man inte bry sig, liksom? Det är väl det som provocerar mest, tycker jag i alla fall.

Du behöver nog sätta dig ner och tala om hur du upplever din/er situation och konkret tala om vad du tycker brister och hur du vill ha det. Sen får du väl ta det därifrån. Det kan ju hända att poletten ramlar ner även om chansen tyvärr inte verkar vara så stor.

 

[AraSlei]

@Lenis
Jag blir så himla beklämd när jag läser dina inlägg. Fyfan vilken gris, rent ut sagt.
Har nog egentligen inget konstruktivt att säga, men vill i alla fall skicka en stor kram!

 

[Snubbelfot]

Vill poängtera att jag allt jag skrivit om min partner i den här tråden har jag försökt hålla så objektivt som möjligt, utan att värdera eller överdriva. Har försökt skriva det så att han skulle kunna tycka att det är korrekt efter hur vi lever om han läser det.
[... ...]
Jag har varit så inne i att det är han som offrat sig genom att flytta åt det här hållet, och att hans arbete är heligt för han kan absolut inte tänka sig att jobba med annat och jobbet dikterar allt (kruxet med någon som delvis jobbar hemma är att de kan ju alltid behöva jobba när det passar.. även om det finns fördelar också givetvis, inga restider de dagarna osv).

Jag har jobbat på ganska precis samma sätt som din barnafader, i många år. Egenföretagare i mediabranschen, mycket resor, en del hemmajobb. Trivdes egentligen bättre som anställd av flera skäl, men branschen - framför allt på produktionssidan - förändrades under 90- och 00-talet och en stor andel av alla yrkesverksamma fick i praktiken bestämma sig för om de skulle byta bransch/yrke eller byta arbetsform. Jag och de flesta av mina kollegor valde det senare, och i många yrken existerar helt enkelt inte anställningar idag annat än i helt marginell omfattning - och då uteslutande i de tre storstadsregionerna. Men det där vet du ju säkert redan.
För många är yrket en stor del av identiteten, det gäller mig själv och även i din egen yrkeskategori, och då kan det förstås vara ett stort livsval att byta yrke.
Men att skaffa barn är ännu större! Jag får intrycket att han inte fullt ut greppat det än.

Idag har jag, trots allt, efter 25+ år bytt försörjningsyrke och jobbar också som landstingsanställd i gröna myskläder. Tryggt. Miminala möjligheter till påverkan på verksamhet och arbetssituation, och jämförelsevis obefintlig grad av självförverkligande och bekräftelse. Men lönen kommer varje månad, och hade jag haft familj kvar så hade jag funnits hos dem på vardagkvällar och helger. Och jag har möjlighet att ha ett ben kvar i mediabranschen och plocka russinen ur kakan litet grann.

Sedan, på ett helt annat spår, tänker jag ändå på din arbetssituation i stort. Även utan småbarn är dygnsjourer banne mig tveksamt, på flera sätt. I synnerhet om man opererar. Alla är olika som människor, men jag själv hade haft svårt att se det du beskriver som en hållbar arbetssituation över längre tid. En begränsad period på några år, visst. Men inte tillsvidare. Och jag vet att det ibland finns något slags outtalad supermänniskonorm bland jourtunga specialiteter, man ska minsann härda ut (och gilla det) - det har ju alla andra gjort, det är ju så det ÄR.
Tja. Det kanske ÄR så det oundvikligen och av naturlag är. Men jag hade nog försökt titta mig omkring efter andra tjänster, kanske andra kliniker/arbetsplatser, helt oavsett barn- och familjebiten.

 

[Pontevecchio]

Så om ni separerar och han flyttar får han betala underhållsbidrag till dig. då kan du anlita au-pair eller liknande. Vore inte det en ekonomisk vinst för dig? (och win win win på alla plan typ).

 

[Philosophia]

@Lenis Jag halkade in på den här tråden av en slump så här på morgonkvisten. Vet du, jag sitter med en stor klump i magen när jag läser ditt inlägg. En riktigt stor svart klump av sorg och illamående.

Jag har faktiskt aldrig hört talas om en människa som verkar så självupptagen som din sambo. Jag började egentligen skriva på ett längre inlägg än det jag nu skriver, men inser att det nog är överflödigt.

Skulle du känna att du vill lämna honom (vilket jag, frankt uttryckt, rekommenderar) så tycker jag inte att du ska tvivla över saken för att du i och med det skulle beröva barnet en hel familj och en närvarande pappa. Den saken har ju pappan redan själv ordnat. Snälla, lämna honom innan han har kört både dig och din karriär i botten!

Jag kan tillägga att det är första gången i mitt liv som jag har rekommenderat någon annan människa att lämna ett förhållande (annat än när det har förekommit uppenbar missandel eller någon form av övergrepp).

 

[Mabuse]

Jag har alltid tänkt att just läkare faktiskt är ett yrke där det känns rimligt att slippa VAB i stor utsträckning. Jag har en kollega med liknande typ av kontorsjobb som jag har som har en partner som är kirurg, att då argumentera för att slippa VAB för att kunna åka till kontoret/på möte känns lite fjuttigt när den andra föräldern förbättrar/räddar människors liv på sitt jobb. Just tjänstemän kan ju dessutom ofta vobba lite om så krävs.

I alla fall, om jag var du hade jag:
Försökt gå ner något i tid och försöka påverka schemat så mycket det går. Letat efter bra pålitlig barnvakt.
Pratat mycket med barnet inför inskolning på förskola och avsatt ganska mycket tid för inskolning. Betraktat mig själv som ensamstående, i alla fall ur föräldrahänseende. Hade i samband med detta också slutat med all betalning av sådant som enbart gäller din partner (som hans pendling).

Bådas jobb är väl lika viktigt? Jag tänker att en grundbult i att kunna ha barn tillsammans är att man respekterar varandras arbeten. Står inte den kirurgen där så gör väl nån annan det, eller, om man verkligen är så livsviktig på jobbet att man aldrig kan vara borta för då dör folk, så får man avstå från barn. För barn blir sjuka/måste till läkaren/dagis har stängt/APT whatever, man kommer vara borta ibland.

Sen är det förstås ett pusslande med vab, och ibland har man saker man inte kan missa på jobbet. Men att den enes jobb skulle vara så mycket viktigare att den andre konsekvent ska ta all vab? Aldrig att jag skulle ha barn med någon som hade den värderingen av våra respektive arbeten.

En vän till mig är disputerad hjärnkirurg, en av få i landet som kan göra vissa typer av avancerade operationer i hjärnan. Men märkligt nog har hon ändå kunnat vara sjuk ibland, eller av andra anledningar borta från jobbet, utan att världen har gått under eller folk har dött.

Jag begriper verkligen inte detta, att man skaffar barn, och sen kommer på att ”jamen jag kan såklart inte ta hand om dem, vara föräldraledig och vabba, det löser väl nån annan?”. Fullständigt obegripligt.

 

[Lenis]

Så om ni separerar och han flyttar får han betala underhållsbidrag till dig. då kan du anlita au-pair eller liknande. Vore inte det en ekonomisk vinst för dig? (och win win win på alla plan typ).

Har tänkt på det där, men vet inte alls vad han kan tänkas betala. Har ju eget företag och det verkar himla lurigt att räkna på vad de ska betala då.. massa inkomster som liksom inte syns för de går in i företaget igen när saker kan dras av osv..? Men nån tusenlapp antar jag det blir iaf.

@Philosophia Tack för ditt inlägg. Uppskattar att du tog tiden att få ner det där, många inlägg i den här tråden har varit ögonöppnare för mig och så även detta.

 

[Badger]

Har tänkt på det där, men vet inte alls vad han kan tänkas betala. Har ju eget företag och det verkar himla lurigt att räkna på vad de ska betala då.. massa inkomster som liksom inte syns för de går in i företaget igen när saker kan dras av osv..? Men nån tusenlapp antar jag det blir iaf.

@Philosophia Tack för ditt inlägg. Uppskattar att du tog tiden att få ner det där, många inlägg i den här tråden har varit ögonöppnare för mig och så även detta.

https://www.forsakringskassan.se/pr...Barnet_bor_inte_hos_dig/underhallsbidragslank det finns en mall. Men antar att det var det som var problemet, att han inte vet vad han har för inkomster?

 

[Lenis]

Liten update: Tog ett snack om det här med jobbet med mannen. Togs initialt emot väldigt dåligt, han blev arg och drog.. Kände mig chockad faktiskt.. Jag försökte vara sansad och ta det här om att vi är två och att jag måste jobba för att kunna dra runt ekonomin. Han fattar nu bättre att han måste hjälpa till där jag går in och jobbar när han är hemma, att vi är två om det och jag tar noll skit i detta nu, jag måste få sova lite när jag jobbat och jag vägrar få gnäll och klagande när jag ska jobba för att det stör hans jobb. Det är en enorm skillnad för mig även om jag ni jobbar väldigt lite. Det här med att jag ska stå för en del av hans kostnader har han svårt att släppa för det tycker han är villkoret för att han ska bo här så det ser lite sådär ut.. jobbresorna är iaf avhandlade och de får han ta själv. Så nu tar jag en dag i taget och känner efter..

Jag ska på möte med chefen nästa vecka och se vad vi kan komma fram till. Pratade med en släkting som är chef över en annan typ av företag (men även där helgjobb) som sa att hon aldrig hade vågat låta bli att försöka pussla det till det bästa om man har en anställd som har ensam vårdnad, att det skulle vara en mardröm fackligt och medialt att en mamma inte skulle kunna fortsätta jobba för att man inte kan försöka jämka så det fungerar att hämta osv på förskola. Hon menar att det är därför man har rätt att gå ner i tid. Vet inte hur just mitt jobb ställer sig till detta, och jag får väl se. Annars kommer jag se mig om efter annat jobb.. främst pga liten och att jag kommer vara helt bunden till pappan om jag är kvar, men också till viss del för att om de inte kan försöka hjälpa till något alls i detta så vill jag nog inte vara kvar. Det tråkiga är att de inte verkar fatta att det finns de som är helt ensamma om att ta hand om ett barn, "alla andra här löser det ju" som chefen sa innan jag gick. Men alla andra har partners, övrig familj osv.. Skulle jag hamna i tex en trafikolycka fel dag skulle väl soc få hämta på förskolan tills släkten kom från andra sidan landet

 

[Mabuse]

Liten update: Tog ett snack om det här med jobbet med mannen. Togs initialt emot väldigt dåligt, han blev arg och drog.. Kände mig chockad faktiskt.. Jag försökte vara sansad och ta det här om att vi är två och att jag måste jobba för att kunna dra runt ekonomin. Han fattar nu bättre att han måste hjälpa till där jag går in och jobbar när han är hemma, att vi är två om det och jag tar noll skit i detta nu, jag måste få sova lite när jag jobbat och jag vägrar få gnäll och klagande när jag ska jobba för att det stör hans jobb. Det är en enorm skillnad för mig även om jag ni jobbar väldigt lite. Det här med att jag ska stå för en del av hans kostnader har han svårt att släppa för det tycker han är villkoret för att han ska bo här så det ser lite sådär ut.. jobbresorna är iaf avhandlade och de får han ta själv. Så nu tar jag en dag i taget och känner efter..

Jag ska på möte med chefen nästa vecka och se vad vi kan komma fram till. Pratade med en släkting som är chef över en annan typ av företag (men även där helgjobb) som sa att hon aldrig hade vågat låta bli att försöka pussla det till det bästa om man har en anställd som har ensam vårdnad, att det skulle vara en mardröm fackligt och medialt att en mamma inte skulle kunna fortsätta jobba för att man inte kan försöka jämka så det fungerar att hämta osv på förskola. Hon menar att det är därför man har rätt att gå ner i tid. Vet inte hur just mitt jobb ställer sig till detta, och jag får väl se. Annars kommer jag se mig om efter annat jobb.. främst pga liten och att jag kommer vara helt bunden till pappan om jag är kvar, men också till viss del för att om de inte kan försöka hjälpa till något alls i detta så vill jag nog inte vara kvar. Det tråkiga är att de inte verkar fatta att det finns de som är helt ensamma om att ta hand om ett barn, "alla andra här löser det ju" som chefen sa innan jag gick. Men alla andra har partners, övrig familj osv.. Skulle jag hamna i tex en trafikolycka fel dag skulle väl soc få hämta på förskolan tills släkten kom från andra sidan landet

Fast så kan det ju vara, det finns jobb det helt enkelt inte funkar att ha om man ensam har ansvar för att ta hand om barn, utan möjlighet till någon annan (partner, släkt eller betald hjälp) som kan rycka in när det behövs.

 

[stjarnhimmel]

Fast så kan det ju vara, det finns jobb det helt enkelt inte funkar att ha om man ensam har ansvar för att ta hand om barn, utan möjlighet till någon annan (partner, släkt eller betald hjälp) som kan rycka in när det behövs.

Ja många kontorsjobb är ju tex 8-17. Sen har man kanske lite restid så barnet ska då vara på förskola 7-18 om man är ensamstående, inte har hjälp av någon som ska hämta eller inte kan flexa.

 

[Mabuse]

Ja många kontorsjobb är ju tex 8-17. Sen har man kanske lite restid så barnet ska då vara på förskola 7-18 om man är ensamstående, inte har hjälp av någon som ska hämta eller inte kan flexa.

Ja, men det funkar ju i alla fall, om förskolan har öppet till 18. Men jobb där man aldrig kan vara borta, t ex, eller där man reser mycket och är borta några dagar per vecka.

 

[Raderad medlem 6459]

Det här med att jag ska stå för en del av hans kostnader har han svårt att släppa för det tycker han är villkoret för att han ska bo här så det ser lite sådär ut.

Återigen förlåt för hur jag uttrycker mig men: vilken jävla idiot han är. Ni är en familj. Ni har valt att bo där - oavsett vems idé det initialt var. Hur länge ska du straffas ekonomiskt för att han är sur över att ni bor där? Jag fattar inte.

Jag tycker din man verkar otroligt elak och egoistisk.

 

[Wysiwyg]

@Lenis

Jag stämmer in i kören som säger att han verkar vara en riktig idiot.

Och att han skulle flytta tillbaka till Stockholm och inte träffa ert barn så mycket, det är INTE ditt fel någonstans. Det är HANS val. Du kan inte bära fram en relation med ert barn till honom. Kratta (skotta) inte mer för honom nu. Det är inte värt att knäcka dig själv över.

Jag förstår absolut att du kan behöva byta jobb men gör det isåfall för barnets och din egen skull. Inte för mannens.

 

[athena_arabians]

Liten update: Tog ett snack om det här med jobbet med mannen. Togs initialt emot väldigt dåligt, han blev arg och drog.. Kände mig chockad faktiskt.. Jag försökte vara sansad och ta det här om att vi är två och att jag måste jobba för att kunna dra runt ekonomin. Han fattar nu bättre att han måste hjälpa till där jag går in och jobbar när han är hemma, att vi är två om det och jag tar noll skit i detta nu, jag måste få sova lite när jag jobbat och jag vägrar få gnäll och klagande när jag ska jobba för att det stör hans jobb. Det är en enorm skillnad för mig även om jag ni jobbar väldigt lite. Det här med att jag ska stå för en del av hans kostnader har han svårt att släppa för det tycker han är villkoret för att han ska bo här så det ser lite sådär ut.. jobbresorna är iaf avhandlade och de får han ta själv. Så nu tar jag en dag i taget och känner efter..

Jag ska på möte med chefen nästa vecka och se vad vi kan komma fram till. Pratade med en släkting som är chef över en annan typ av företag (men även där helgjobb) som sa att hon aldrig hade vågat låta bli att försöka pussla det till det bästa om man har en anställd som har ensam vårdnad, att det skulle vara en mardröm fackligt och medialt att en mamma inte skulle kunna fortsätta jobba för att man inte kan försöka jämka så det fungerar att hämta osv på förskola. Hon menar att det är därför man har rätt att gå ner i tid. Vet inte hur just mitt jobb ställer sig till detta, och jag får väl se. Annars kommer jag se mig om efter annat jobb.. främst pga liten och att jag kommer vara helt bunden till pappan om jag är kvar, men också till viss del för att om de inte kan försöka hjälpa till något alls i detta så vill jag nog inte vara kvar. Det tråkiga är att de inte verkar fatta att det finns de som är helt ensamma om att ta hand om ett barn, "alla andra här löser det ju" som chefen sa innan jag gick. Men alla andra har partners, övrig familj osv.. Skulle jag hamna i tex en trafikolycka fel dag skulle väl soc få hämta på förskolan tills släkten kom från andra sidan landet

Öh, det var väl ingen som tog en pistol och satte mot hans huvud och tvingade honom att flytta?! Han får ju skärpa sig och släppa det där! Att dra när man vill diskutera familjens situation är så jäkla lågt och barnsligt att det finns inte.

Dock förstår jag att du funderar på att byta arbetsplats, att köra på så där i ett yrke där man verkligen behöver vara på topp är vansinne. Plus att det stinker av gammal unken machomentalitet då.

 

[Sleepy]

Tog ett snack om det här med jobbet med mannen. Togs initialt emot väldigt dåligt, han blev arg och drog.

Så moget.

Det här med att jag ska stå för en del av hans kostnader har han svårt att släppa för det tycker han är villkoret för att han ska bo här

Och vad tycker du?

"alla andra här löser det ju" som chefen sa innan jag gick.

Vad har det med din situation att göra? Dålig stil.

 

[Monstermom]

Jag tycker din man verkar otroligt elak och egoistisk.

Bingo.