Krävande jobb vs barn.. hur funkar det??

[Lenis]

Fast så kan det ju vara, det finns jobb det helt enkelt inte funkar att ha om man ensam har ansvar för att ta hand om barn, utan möjlighet till någon annan (partner, släkt eller betald hjälp) som kan rycka in när det behövs.

Absolut. Grejen är att jag har inte alls begärt att få göra mindre än någon annan (förutom att få gå ner i tid så som jag har rätt till). Jag har bara frågat om jag inte kunde få ta mina jourer mer sammanhållet än som nu utspritt över månaden. Då kan jag jobba natt när pappan är hemma och liten får sova hemma. Många andra ställen har så att man har nattjoursvecka, det blir lite lättare än att ständigt växla dag/natt-pass och vore mycket lättare för mig att planera så pappan är på plats. Men villkoret för att jag skulle få prova det var att precis alla på kliniken skulle vilja ha det så också, det räckte med att en sa nej.. Så det sprack.
Det känns synd bara när det går på andra delar av sjukhuset men just på min så ska det vara som det alltid varit blablala. (Ja jag är lite omogen nu men jag blir så jäkla trött.. trött på att det är så stelbent, trött på att man ska förväntas vara på topp i dygn, trött på att det förväntas att man inte vabbar, jobbar graviditeten ut och blir hyllad om man jobbar tills värkarna börjar och inte avsäger sig några moment även om det innebär röntgen osv, trött på att veta att om jag säger upp mig med motiveringen att det inte funkar med barnet så blir jag stämplad som vek på hela sjukhuset och en sån som "inte pallade".. jag vet ju hur snacket gått om de som fallit ifrån tidigare..)
Jag har fantastiska kollegor också. Men det är lika många med machosyndromet. Och så länge vi kör med "alla måste vilja om något ska ändras" så händer inte ett skit.

Bläh, ursäkta rant. Det är lite motigt att känna uppförsbacke både hemma och på jobb. Men den här tråden gör iaf väldigt mycket för min syn på hur det är hemma. Lite i taget.

 

[escodobe]

Bådas jobb är väl lika viktigt? Jag tänker att en grundbult i att kunna ha barn tillsammans är att man respekterar varandras arbeten. Står inte den kirurgen där så gör väl nån annan det, eller, om man verkligen är så livsviktig på jobbet att man aldrig kan vara borta för då dör folk, så får man avstå från barn. För barn blir sjuka/måste till läkaren/dagis har stängt/APT whatever, man kommer vara borta ibland.

Sen är det förstås ett pusslande med vab, och ibland har man saker man inte kan missa på jobbet. Men att den enes jobb skulle vara så mycket viktigare att den andre konsekvent ska ta all vab? Aldrig att jag skulle ha barn med någon som hade den värderingen av våra respektive arbeten.

En vän till mig är disputerad hjärnkirurg, en av få i landet som kan göra vissa typer av avancerade operationer i hjärnan. Men märkligt nog har hon ändå kunnat vara sjuk ibland, eller av andra anledningar borta från jobbet, utan att världen har gått under eller folk har dött.

Jag begriper verkligen inte detta, att man skaffar barn, och sen kommer på att ”jamen jag kan såklart inte ta hand om dem, vara föräldraledig och vabba, det löser väl nån annan?”. Fullständigt obegripligt.

För att inte tala om hur surt det är att vara kollega till mamman i ett sådant förhållande (För det är nog mammor i 95%av fallen) . "Det är så svårt för honom att ta ledigt" jo jag tackar jag, när jag sliter röven av mig för att täcka upp..

Märkligt det där. Hur det är så svårt för män att vara pappor...

 

[cirkus]

Det här med att jag ska stå för en del av hans kostnader har han svårt att släppa för det tycker han är villkoret för att han ska bo här

Så han villkorar ert samboskap med att du ska försörja honom i passande grad? Jag tycker det är nära utpressning faktiskt.

Jag är så himla ledsen för din skull och att det blev såhär med pappan till barnet - du har beskrivit en massa situationer mellan er där han är inget annat än en fullblodsegoist (tänker på tex hunddiskussionen). Jag hoppas att ni kan komma fram till en rimlig lösning, men att vara ensamstående trots att pappan bor där är inte en av dom

 

[Lenis]

Så han villkorar ert samboskap med att du ska försörja honom i passande grad? Jag tycker det är nära utpressning faktiskt.

Jag är så himla ledsen för din skull och att det blev såhär med pappan till barnet - du har beskrivit en massa situationer mellan er där han är inget annat än en fullblodsegoist (tänker på tex hunddiskussionen). Jag hoppas att ni kan komma fram till en rimlig lösning, men att vara ensamstående trots att pappan bor där är inte en av dom

Tack Och vad gäller första stycket så är det just precis så. Det är i princip villkoret som det ser ut nu. O jag sliter verkligen

 

[vallhund]

Tack Och vad gäller första stycket så är det just precis så. Det är i princip villkoret som det ser ut nu. O jag sliter verkligen

 

[mandalaki]

Alltså jag dör lite över den här karln. Har han ens förstått att han blivit förälder? Bryr han sig alls om hur hans barn har det? Här är du på väg mot väggen pga jobb och ansvaret för barnet, du är och tittar på nattis som gör dig ledsen för att lösa barnpassningen - medan han begär att du ska jobba som du gör så att familjen går runt ekonomiskt? Så att han kan fortsätta sitt företagande i en osäker bransch?

Jag är fan MÅLLÖS.

 

[cirkus]

Tack Och vad gäller första stycket så är det just precis så. Det är i princip villkoret som det ser ut nu. O jag sliter verkligen

Så om du säger att nej, du tänker inte försörja en vuxen människa så flyttar han?

Jag tycker du har världshistoriens chans att bli av med honom utan att ni bråkar.
Jag är helt övertygad om att du kommer lösa din situation med lillen alldleles utmärkt. Heja dig!

 

[Hyacinth]

Tack Och vad gäller första stycket så är det just precis så. Det är i princip villkoret som det ser ut nu. O jag sliter verkligen

Det känns verkligen som att det är HAN som är problemet, i andra hand det oflexibla jobbet.
Bo själv för tusan, skaffa de hundar du vill och du kanske kan jobba några år inom ditt yrke men på en dagtjänst? Alla kan ju inte ha jour. Jag har en barnläkare i bekantskapskretsen med 4 yngre barn, ensamstående utan närvarande pappa. Hon jobbar enbart dagtid.

 

[Keb71]

Instämmer med alla ovanstående om att han är en idiot och du skulle må mycket bättre utan honom, men det kanske vore idé att ta hjälp av Familjerådgivningen?
Ibland biter det så mycket bättre om karl'n får höra från en utomstående man att han faktiskt tänker helt skevt.

Så var det för en av mina bästa vänner, hennes sambo var en light-version av din.
De var på några samtal på Familjerådgivningen som hade både en manlig och en kvinnlig samtalsterapeut samtidigt, på samtalen och det har blivit en ENORM skillnad både på arbetsfördelningen hemma och i deras relation.

 

[Keb71]

Var för sent ute för att komplettera...

Vad säger ditt arbetsmiljöombud?

Jag har full förståelse för att du har det svinjobbigt som får kriga både på jobbet och hemma, men det är då man bör ta hjälp av de som kan och vill hjälpa en.
Ta ett snack med ditt arbetsmiljöombud och ha med dig en facklig företrädare och lyft problemet.
Även om det "alltid varit så" är det inte omöjligt att förändra, speciellt om påtryckningarna för detta kommer "från rätt håll".
Och funkar det på andra avdelningar på samma sjukhus kanske dina chefer kan gå på kurs där?

/Arbetsmiljöombudet som varit med om att vända en skuta från ett sjunkande skepp.

 

[Lenis]

 

[Sleepy]

Tack Och vad gäller första stycket så är det just precis så. Det är i princip villkoret som det ser ut nu. O jag sliter verkligen

Men vet du vad, du behöver verkligen göra dig av med honom. Omgående, innan du går under.

Kast ut, anställ nån som avlastar dig med barnet, se dig om efter en ny tjänst på ett ställe med mer moderna villkor. I den ordningen.

 

[Lenis]

Tack för att ni fortsätter skriva. Känner mig fortfarande taskig som på nåt sätt satt honom i dålig dager. Samtidigt, som idag- han behagar sitta hemma på morgonen tills bebis börjar kinka och då passar det att dra. Bad honom ge bebis några skedar mat när vi ändå satt och åt frukost alla tre (vore ju skönt kunna få några tuggor själv också) men det är ju jag som är mammaledig säger han. Dvs bebis är min business. Då blev jag irriterad och sa ifrån att vi är båda föräldrar och när han inte jobbar delar vi ju..
Blev lite irriterad för att han alltid väljer att dra lagom tills bebisen blir "besvärlig" och vill något. Då blir han bara mer irriterad och säger att barn är skitjobbiga och att jag borde tänkt på det innan jag skaffade barn. Sen drar han.

Jag får fan spader. Jag känner mig skuldmedveten som ens skriver detta för saker som sägs när man är grinig kan ju alltid se illa ut i skrift, men det är liksom inte första gången. Inte alls.

Jag är bara så orolig att jag inte ska fixa allt själv. Hem, barn, även om ekonomin skulle funka med bara mina egna o barnets utgifter. Nu får jag ju iallafall hjälp (notera hjälp, som jag måste be om!!) med liten när det funkar, dvs kan gå till frissan eller tandläkaren eller träna en stund med hundarna. Utan pappan blir jag helt själv om jag inte hittar nån hjälp.. Och jag har typ noll familj att be. Är rädd jag berövar liten inte bara pappan (för han är ju inte så mycket pappa utom när det passar- ni skulle se honom om det är folk här, då är han så himla noggrann och har koll och bär runt på barnet..) utan även hans fantastiska farföräldrar. De bor också långt borta men kommer hit då och då och jag tycker väldigt mycket om dem. Vet inte hur det blir om vi delar på oss, då blir det ju inte så smidigt för dem kanske, de skulle nog inte bli arga på mig men det skulle ju inte vara som nu även om jag skulle göra allt jag kan för att de ska ha kontakt..

Känner mig som ett sånt fail. Så fångad i en rävsax. Så jäkla ensam. Min bästa vän som alltid funnits där så att vi stöttat varann är själv mitt i en skilsmässa av smutsigare art och kämpar själv för att hålla näsan över vattenytan så kan inte belasta henne mer än att pratas vid ibland. Fasen också. Min mormor var fast i ett uselt förhållande med morfar där hon var helt bunden till honom fast hon visste att han var otrogen, han hade pengarna och makten över barnen.. Jag har vuxit upp inpräntad i skallen att alltid ha min frihet, skaffa en karriär, alltid kunna packa väskan och gå och slippa ligga på min dödsbädd som mormor fick göra, och ropa till vårdpersonalen att min man inte får komma i närheten av mig för att åtminstone få dö ifred.. Och nu känner jag bara att jag fallerat allt det. Att jag inte kommer fixa nåt själv, att jag inte kommer ge det bästa till sonen osv. Och det blir helt koko i skallen av att försöka greppa att min moderna, alltid så snälla och omtänksamma om än något egensinniga sambo bara blivit en trotsig tonåring som glimtvis är underbar som pappa eller sambo men som i vardagen inte funkar. I mitt tycke då.

 

[Miao]

Jag blev ledsen nog när jag läste hur svinig han var i hundfrågan, men att läsa det här skär sönder hjärtat på mig för din skull:

Bad honom ge bebis några skedar mat när vi ändå satt och åt frukost alla tre (vore ju skönt kunna få några tuggor själv också) men det är ju jag som är mammaledig säger han. Dvs bebis är min business.
(...)

Då blir han bara mer irriterad och säger att barn är skitjobbiga och att jag borde tänkt på det innan jag skaffade barn. Sen drar han.

.

Vad i helvete är han för en idiot?!?!

Edit; förlåt för mitt aggressiva utspel, jag blir bara så frustrerad och okonstruktiv

 

[Lingon]

Jag förstår att din situation är skitjobbig och att det är skrämmande att tänka sig att bli ensamstående. Men jag tror att du får det lättare att klara av vardagen utan honom. Det låter som att han dränerar din mentala energi rätt ordentligt. Rätta mig om jag har fel.

 

[Trott]

Jag blir helt mållös. Så du har gått och skaffat barn på egen hand menar han? Eller du kanske är som jungfru Maria som blev gravid utan att nån (han) ens har vart i närheten
Tror du verkligen det kommer vara jobbigare att vara själv än att ha det så här? Jag har svårt att tro det.
Och angående farföräldrarna till den lille, du kan förhoppningsvis fortfarande ha god kontakt med dom! Mina föräldrar gick isär för typ 26 år sedan, förra hösten var jag och min mamma ner till min farmor (55 mil bort) och hälsade på och sov kvar över en helg. Mina föräldrar har ingen kontakt i dagsläget, men min mamma och min farmor pratar fortfarande ofta, ses när det går och skickar julkort/julklappar/födelsedags present. Senast i helgen köpte vi julklapp åt farmor från mamma Så trots separation betyder det inte att man måste bryta all kontakt med farföräldrarna!
Kram till dig kan förstå att det känns för jävligt att inte veta varken ut eller in

 

[vallhund]

Tack för att ni fortsätter skriva. Känner mig fortfarande taskig som på nåt sätt satt honom i dålig dager. Samtidigt, som idag- han behagar sitta hemma på morgonen tills bebis börjar kinka och då passar det att dra. Bad honom ge bebis några skedar mat när vi ändå satt och åt frukost alla tre (vore ju skönt kunna få några tuggor själv också) men det är ju jag som är mammaledig säger han. Dvs bebis är min business. Då blev jag irriterad och sa ifrån att vi är båda föräldrar och när han inte jobbar delar vi ju..
Blev lite irriterad för att han alltid väljer att dra lagom tills bebisen blir "besvärlig" och vill något. Då blir han bara mer irriterad och säger att barn är skitjobbiga och att jag borde tänkt på det innan jag skaffade barn. Sen drar han.

Jag får fan spader. Jag känner mig skuldmedveten som ens skriver detta för saker som sägs när man är grinig kan ju alltid se illa ut i skrift, men det är liksom inte första gången. Inte alls.

Jag är bara så orolig att jag inte ska fixa allt själv. Hem, barn, även om ekonomin skulle funka med bara mina egna o barnets utgifter. Nu får jag ju iallafall hjälp (notera hjälp, som jag måste be om!!) med liten när det funkar, dvs kan gå till frissan eller tandläkaren eller träna en stund med hundarna. Utan pappan blir jag helt själv om jag inte hittar nån hjälp.. Och jag har typ noll familj att be. Är rädd jag berövar liten inte bara pappan (för han är ju inte så mycket pappa utom när det passar- ni skulle se honom om det är folk här, då är han så himla noggrann och har koll och bär runt på barnet..) utan även hans fantastiska farföräldrar. De bor också långt borta men kommer hit då och då och jag tycker väldigt mycket om dem. Vet inte hur det blir om vi delar på oss, då blir det ju inte så smidigt för dem kanske, de skulle nog inte bli arga på mig men det skulle ju inte vara som nu även om jag skulle göra allt jag kan för att de ska ha kontakt..

Känner mig som ett sånt fail. Så fångad i en rävsax. Så jäkla ensam. Min bästa vän som alltid funnits där så att vi stöttat varann är själv mitt i en skilsmässa av smutsigare art och kämpar själv för att hålla näsan över vattenytan så kan inte belasta henne mer än att pratas vid ibland. Fasen också. Min mormor var fast i ett uselt förhållande med morfar där hon var helt bunden till honom fast hon visste att han var otrogen, han hade pengarna och makten över barnen.. Jag har vuxit upp inpräntad i skallen att alltid ha min frihet, skaffa en karriär, alltid kunna packa väskan och gå och slippa ligga på min dödsbädd som mormor fick göra, och ropa till vårdpersonalen att min man inte får komma i närheten av mig för att åtminstone få dö ifred.. Och nu känner jag bara att jag fallerat allt det. Att jag inte kommer fixa nåt själv, att jag inte kommer ge det bästa till sonen osv. Och det blir helt koko i skallen av att försöka greppa att min moderna, alltid så snälla och omtänksamma om än något egensinniga sambo bara blivit en trotsig tonåring som glimtvis är underbar som pappa eller sambo men som i vardagen inte funkar. I mitt tycke då.

Vilket praktashle!
Både jag o min son hade en mycket bra relation med hans farföräldrar tills de dog för ca 10 år sedan.

 

[athena_arabians]

Tack för att ni fortsätter skriva. Känner mig fortfarande taskig som på nåt sätt satt honom i dålig dager. Samtidigt, som idag- han behagar sitta hemma på morgonen tills bebis börjar kinka och då passar det att dra. Bad honom ge bebis några skedar mat när vi ändå satt och åt frukost alla tre (vore ju skönt kunna få några tuggor själv också) men det är ju jag som är mammaledig säger han. Dvs bebis är min business. Då blev jag irriterad och sa ifrån att vi är båda föräldrar och när han inte jobbar delar vi ju..
Blev lite irriterad för att han alltid väljer att dra lagom tills bebisen blir "besvärlig" och vill något. Då blir han bara mer irriterad och säger att barn är skitjobbiga och att jag borde tänkt på det innan jag skaffade barn. Sen drar han.

Jag får fan spader. Jag känner mig skuldmedveten som ens skriver detta för saker som sägs när man är grinig kan ju alltid se illa ut i skrift, men det är liksom inte första gången. Inte alls.

Jag är bara så orolig att jag inte ska fixa allt själv. Hem, barn, även om ekonomin skulle funka med bara mina egna o barnets utgifter. Nu får jag ju iallafall hjälp (notera hjälp, som jag måste be om!!) med liten när det funkar, dvs kan gå till frissan eller tandläkaren eller träna en stund med hundarna. Utan pappan blir jag helt själv om jag inte hittar nån hjälp.. Och jag har typ noll familj att be. Är rädd jag berövar liten inte bara pappan (för han är ju inte så mycket pappa utom när det passar- ni skulle se honom om det är folk här, då är han så himla noggrann och har koll och bär runt på barnet..) utan även hans fantastiska farföräldrar. De bor också långt borta men kommer hit då och då och jag tycker väldigt mycket om dem. Vet inte hur det blir om vi delar på oss, då blir det ju inte så smidigt för dem kanske, de skulle nog inte bli arga på mig men det skulle ju inte vara som nu även om jag skulle göra allt jag kan för att de ska ha kontakt..

Känner mig som ett sånt fail. Så fångad i en rävsax. Så jäkla ensam. Min bästa vän som alltid funnits där så att vi stöttat varann är själv mitt i en skilsmässa av smutsigare art och kämpar själv för att hålla näsan över vattenytan så kan inte belasta henne mer än att pratas vid ibland. Fasen också. Min mormor var fast i ett uselt förhållande med morfar där hon var helt bunden till honom fast hon visste att han var otrogen, han hade pengarna och makten över barnen.. Jag har vuxit upp inpräntad i skallen att alltid ha min frihet, skaffa en karriär, alltid kunna packa väskan och gå och slippa ligga på min dödsbädd som mormor fick göra, och ropa till vårdpersonalen att min man inte får komma i närheten av mig för att åtminstone få dö ifred.. Och nu känner jag bara att jag fallerat allt det. Att jag inte kommer fixa nåt själv, att jag inte kommer ge det bästa till sonen osv. Och det blir helt koko i skallen av att försöka greppa att min moderna, alltid så snälla och omtänksamma om än något egensinniga sambo bara blivit en trotsig tonåring som glimtvis är underbar som pappa eller sambo men som i vardagen inte funkar. I mitt tycke då.

OM det blir så att i går isär kommer du att fixa det Du roddar det mesta själv redan och i ett sådant läge slipper du det stora, kinkiga barnet Så länge du visar din son att du älskar honom kommer du att ha gjort det bästa för honom.

Kolla på så många här på Buke som uppfostrat sina barn själv, det går. Min moster skilde sig när tvillingarna var småbarn (2 år kanske och deras syster 5-6 år). Det har blivit folk av allihopa och de har ett bra förhållande till båda sina föräldrar. Mina morföräldrar behandlade inte hennes fd man på något annat sätt än tidigare och han firade alltid jul med oss.

 

[TinyWiny]

@Lenis Du kommer klara dig utmärkt själv med ditt barn. Visst är det tufft att vara ensam men att tro att man är ett par och i slutänden ändå stå där ensam är värre. Den ständiga besvikelsen tar så enormt mycket energi och det bryter ner en människa totalt till slut. Att som förälder kunna säga som han säger att "du borde tänkt på det innan du skaffade barn" är så vidrigt illa. Ni var ju två. Ni är ju två och om han inte vill så kommer han ändå inte finnas där oavsett vad du gör eller inte gör. Det är hemskt men man kan aldrig tvinga någon att ha en relation. Inte ens med sitt eget barn.

Vad gäller farföräldrarna så är de vettiga så kanske de vill ha kontakt ändå? Jag upprätthöll kontakten med mina barns farföräldrar och de var båda positivt inställda till det trots att de särskilt i början tyckte att det var jobbigt att deras son hade blivit en sådan idiot rent ut sagt men att de fick behålla kontakten med sina barnbarn var viktigare än så.

All den energi du idag lägger på att trippa på tå för honom, curla honom, göra honom till viljes, all besvikelse över att han gör som han gör och inte det han borde kommer du kunna lägga på så mycket bättre och viktigare saker sedan. Det kommer säkerligen vara tjafs sedan med men att kunna stänga sin dörr, få vara ifred och inte behöva leva med detta 24/7 är befriande ändå.

Människor förändras och ibland är förändringen total. Den man älskat så högt blir en främling i den man älskats kropp. Det är skrämmande och väldigt svårt att förstå att någon kan förändras så men sådant händer. Du är tyvärr inte ensam om att uppleva det här och det finns tyvärr inget du kan göra för att förändra honom tillbaka till den han var.

Det du kan göra är att gå innan han har knäckt dig totalt. Du är värd så mycket mer än det liv du har idag.

 

[inverterad]

Kära kära @Lenis. Du kommer fixa det skitbra. Du och din unge kommer ha det mycket bättre än med det där stolpskottet. Be vänner om hjälp. Be släktingar att komma och avlasta. Var inte rädd för att visa att du behöver hjälp, för då kommer du få det. Och får du inte det så kommer du reda ut det ändå. Du kommer ta bra beslut för dig och den lille, och du kommer fixa det finfint. Finns det nåt vi bukefalister kan göra, fysiskt eller på distans, så hojta till. Buke är fantastiskt när det gäller att kraftsamla.

Lita på dig själv. Du kommer fixa det kalasbra.