Nej, sommar och semester är inte alls bara härligt!

[vemsomhelst123]

Jag har inte gjort något enbart för att träffa folk. Jag har fått kontakt med människor när jag gått kurser, när jag varit på hästevenemang och hundevenemang. De jag har fått kontakt med har då haft familj och "sitt".
Den vän jag har som inte har barn har redan ett fullt socialt liv tillsammans med sin partner. Hon och jag umgås med hundarna, men inte utöver det.

Jag antar att jag har vänner som är situationsbundna om du fattar. Det är hästvänner, hundvänner osv. Sen en vän som bara är vän, men som har 4 barn, varav ena fortfarande ammar. Så hon har fullt upp.

Jag söker/skulle vilja ha en obunden vän där vi ses bara för att ses. Någon man kan höra av sig till bara för att jag vill ha sällskap, där man kan vara lite spontan.

Fast det är väl bara göra? En nära vän jag har skaffat har familj, gård och djur. Vi umgås alltid på mitt initiativ. Hon har så mkt annat att tänka på och andra vänner som bor närmare. Likt förbaskat hämtar hon mig vid bussen, bjuder på mat, vin och härliga helger med övernattning varenda gång jag hör av mig. De flesta andra har ju annat att tänka på än mig, även om jag är lite egofixerad.

 

[Efwa]

Så känner jag också. Alltid jag som frågar. Alltid jag som ses på andras villkor. Så jävla tröttsamt

Jag förstår och "hör" vad du säger men jag är ju den andra sidan och reflekterar från den, kan man säga.
Jag har gård, hästar och familj och har fanimej att göra hela tiden, trots att jag bara jobbar halvtid.
Veckorna går med svindlande hastighet och vips har 3 veckor gått utan att jag hunnit med att reflektera över det.

Min bästa vän är singel och oftast är det hon som tar intiativ till att komma och hör av sig mest. Det är nästan alltid på mina villkor av många anledningar, de anledningar jag tog upp först. Vi är alltid här, inte hos henne. Hon får åka några mil varje gång, jag sitter hemma.

Vi har löst det så. Även fast hon är en stor del i mitt liv och jag älskar henne, så är familjen prioriterad. Det är ju inte konstigt och knappast är någon av er den som vill att man offrar det, antar jag?
När vi träffas, ca 1 gång i veckan, så är det jag som kör till de gemensamma ställena och vi bjuder på mat. Jag passar hennes hundar ibland.

Det är ju inte personligt mot singelpersonen utan en fråga om tid på dygnet.

Vi gör ingen skillnad när vi bjuder in folk på bjudning om de är singel eller par. Jag ser liksom inte folk på det sättet.

 

[nightcrawler]

Finns forskning att folks sätt att umgås ändras.
Fler nya kontakter och större nätverk vid 25.
Och efter 40 så fördjupas kontakten med ett mindre antal som man är mer nära.
Så tröskeln blir högre både för att komma in som ny och sen att klättra från att bara träffs till att bli stabila och regelbundna i umgänget.
Genomsnittligt alltså, sen varierar det nog mycket med personlighet och vilka miljöer man rör sig i.

Ha ha då förväntar jag mej vara eremit när jag fyller 40 har gått från att vara livrädd för att vara själv till att föredra att va själv. Har en vän som jag umgås med till vardags. Sen har jag lite med hästarna, träning och tävling. Har mer eller mindre dragit mej undan folk för jag känner att trivs så mycket bättre själv. Nån enstaka fest eller liknande nån gång för lite variation. Karlar har jag gett upp. Kommer dö som en crazy catlady

 

[vallhund]

Har ja fattat det rätt? Man skall alltså inte få skaffa sig gård om man har vänner som är singlar eftersom de kan bli kränkta?

 

[stjarnhimmel]

Jag förstår och "hör" vad du säger men jag är ju den andra sidan och reflekterar från den, kan man säga.
Jag har gård, hästar och familj och har fanimej att göra hela tiden, trots att jag bara jobbar halvtid.
Veckorna går med svindlande hastighet och vips har 3 veckor gått utan att jag hunnit med att reflektera över det.

Min bästa vän är singel och oftast är det hon som tar intiativ till att komma och hör av sig mest. Det är nästan alltid på mina villkor av många anledningar, de anledningar jag tog upp först. Vi är alltid här, inte hos henne. Hon får åka några mil varje gång, jag sitter hemma.

Vi har löst det så. Även fast hon är en stor del i mitt liv och jag älskar henne, så är familjen prioriterad. Det är ju inte konstigt och knappast är någon av er den som vill att man offrar det, antar jag?
När vi träffas, ca 1 gång i veckan, så är det jag som kör till de gemensamma ställena och vi bjuder på mat. Jag passar hennes hundar ibland.

Det är ju inte personligt mot singelpersonen utan en fråga om tid på dygnet.

Vi gör ingen skillnad när vi bjuder in folk på bjudning om de är singel eller par. Jag ser liksom inte folk på det sättet.

Jag skulle aldrig vilja ha en vänskap där bara den ena hör av sig.
Får du inte ut något av att umgås med din vän? Det låter som hen ska vara så tacksam att du tar dig tid?
Självklart har alla mkt att göra. Men ett sms kan man ju skicka någon gång tycker jag om man är intresserad...?

 

[stjarnhimmel]

Har ja fattat det rätt? Man skall alltså inte få skaffa sig gård om man har vänner som är singlar eftersom de kan bli kränkta?

Det handlar väl inte om gården utan att det är trevligt om båda visar intresse? Att båda hör av sig och inte bara en?

 

[stjarnhimmel]

@Efwa
Jag ska tillägga att det är det jag söker i mina vänskaper och lite det jag tror TS söker.
Däremot om det funkar för dig och din vän är det ju kanon.
Vänskaper kan ju se väldigt olika ut.

 

[Efwa]

Jag skulle aldrig vilja ha en vänskap där bara den ena hör av sig.
Får du inte ut något av att umgås med din vän? Det låter som hen ska vara så tacksam att du tar dig tid?
Självklart har alla mkt att göra. Men ett sms kan man ju skicka någon gång tycker jag om man är intresserad...?

Det kan ju låta så i en beskrivning på nätet, i skrift; att min kompis ska vara tacksam och att jag inte får ut något av vår vänskap men det är ju något som du kanske läser mellan raderna?

Denna gång har du ju själv tolkat det som om jag aldrig hör av mig vilket inte är sant. Det står ju "oftast". Det bästa är ju att läsa precis som det står.

Vi får givetvis ut massor av vår vänskap åt båda hållen. Annars skulle vi ju inte vara vänner längre. Vi har ju ändå varit vänner väldigt länge och tröttnar inte på varandra än.
Att förutsätta något annat är ju inte rättvist, kan jag tycka.

Jag skulle säga att det är ett förhållande som liknar det som @vemsomhelst123 beskriver i sitt inlägg.

 

[TheRedLightning]

Finns forskning att folks sätt att umgås ändras.
Fler nya kontakter och större nätverk vid 25.
Och efter 40 så fördjupas kontakten med ett mindre antal som man är mer nära.
Så tröskeln blir högre både för att komma in som ny och sen att klättra från att bara träffs till att bli stabila och regelbundna i umgänget.
Genomsnittligt alltså, sen varierar det nog mycket med personlighet och vilka miljöer man rör sig i.

Glöm inte bort regeln som bekräftar undantaget också.

 

[mandalaki]

Det kan ju låta så i en beskrivning på nätet, i skrift; att min kompis ska vara tacksam och att jag inte får ut något av vår vänskap men det är ju något som du kanske läser mellan raderna?

Denna gång har du ju själv tolkat det som om jag aldrig hör av mig vilket inte är sant. Det står ju "oftast". Det bästa är ju att läsa precis som det står.

Vi får givetvis ut massor av vår vänskap åt båda hållen. Annars skulle vi ju inte vara vänner längre. Vi har ju ändå varit vänner väldigt länge och tröttnar inte på varandra än.
Att förutsätta något annat är ju inte rättvist, kan jag tycka.

Jag skulle säga att det är ett förhållande som liknar det som @vemsomhelst123 beskriver i sitt inlägg.

Jag har haft det som jag tror att du menar, i ett par olika vänskapsrelationer. De har varit rätt upptagna med familjebestyr och jag har varit singel, vi har inte kunnat långfika på stan, göra spontangrejer ihop osv.

Men jag har alltid varit välkommen i deras hem, tillbringat helger där, umgåtts väldigt kravlöst i familjen. Det har funkat jättebra.

 

[mandalaki]

Glöm inte bort regeln som bekräftar undantaget också.

Eller tvärtom. Undantaget som bekräftar regeln.

 

[Efwa]

Jag har haft det som jag tror att du menar, i ett par olika vänskapsrelationer. De har varit rätt upptagna med familjebestyr och jag har varit singel, vi har inte kunnat långfika på stan, göra spontangrejer ihop osv.

Men jag har alltid varit välkommen i deras hem, tillbringat helger där, umgåtts väldigt kravlöst i familjen. Det har funkat jättebra.

Precis!!
Jag är så glad att mina vänner kan göra detta för mig; att hålla kontakten (jag är ju introvert också) så kan jag göra annat för dem.
Inget kan göra mig lyckligare, liksom.

Tack!

 

[mandalaki]

Precis!!
Jag är så glad att mina vänner kan göra detta för mig; att hålla kontakten (jag är ju introvert också) så kan jag göra annat för dem.
Inget kan göra mig lyckligare, liksom.

Tack!

Jag har faktiskt sett det lite som en bonus att jag fått lite familjeliv också.

 

[Ray]

Jag är en sån med familj. Och vänner. Men jag saknar oxå den där spontana vänskapen som åker och shoppar eller fikar på stan.
Och det är väl ömsesidigt för mig- jag är inte alltid ledig... Hästar och familj och jobb och hem tar mycket tid.
Tror absolut det blir lite tuffare att hitta den typen av vänskap i just den här åldern när det är mycket med jobb och familj. Oavsett hur rolig man är...
Sen verkar det bli lättare när man är pensionär.

 

[stjarnhimmel]

Det kan ju låta så i en beskrivning på nätet, i skrift; att min kompis ska vara tacksam och att jag inte får ut något av vår vänskap men det är ju något som du kanske läser mellan raderna?

Denna gång har du ju själv tolkat det som om jag aldrig hör av mig vilket inte är sant. Det står ju "oftast". Det bästa är ju att läsa precis som det står.

Vi får givetvis ut massor av vår vänskap åt båda hållen. Annars skulle vi ju inte vara vänner längre. Vi har ju ändå varit vänner väldigt länge och tröttnar inte på varandra än.
Att förutsätta något annat är ju inte rättvist, kan jag tycka.

Jag skulle säga att det är ett förhållande som liknar det som @vemsomhelst123 beskriver i sitt inlägg.

Ja Det var ju därför jag skrev ett till inlägg sen där jag skrev att om ni tycker det funkar bra är det ju jättebra. Vänskaper är olika och folk vill göra på olika sätt.
Jag reagerade på att du svarade @purity_666 som inte gillade att det bara var en som ska höra av sig med att det blir så om man har familj och gård.
För mig handlar det om att ha vänner som tycker ungefär lika om hur vänskapen ska se ut.

 

[Petruska]

Jag har faktiskt sett det lite som en bonus att jag fått lite familjeliv också.

När du säger det. Jag uppfattade nog att i alla fall ett par vänner som hängde rätt mycket hos mig under mina mer aktiva föräldraår (då jag ju också tillbringade ganska mycket tid just hemma), tyckte att det var rätt trevligt att just ramla in i det ständigt pågående familjelivet - och att sen ramla ut igen när de fått sin dos.

 

[purity_666]

Fast det är väl bara göra? En nära vän jag har skaffat har familj, gård och djur. Vi umgås alltid på mitt initiativ. Hon har så mkt annat att tänka på och andra vänner som bor närmare. Likt förbaskat hämtar hon mig vid bussen, bjuder på mat, vin och härliga helger med övernattning varenda gång jag hör av mig. De flesta andra har ju annat att tänka på än mig, även om jag är lite egofixerad.

Vad är bara att göra?

 

[Frokennordberg]

Det är skittrist. Jag slits dessutom mellan att vilja träffa nytt folk och att det är jobbigt och ansträngande att träffa nytt folk. Och att jag ibland missar det som är mitt framför näsan på mig

@tott @purity_666 @hemlig "@Allandra" - inte så att någon av er bor i närheten av Gbg?

 

[mandalaki]

När du säger det. Jag uppfattade nog att i alla fall ett par vänner som hängde rätt mycket hos mig under mina mer aktiva föräldraår (då jag ju också tillbringade ganska mycket tid just hemma), tyckte att det var rätt trevligt att just ramla in i det ständigt pågående familjelivet - och att sen ramla ut igen när de fått sin dos.

Haha, ja, jag var faktiskt nära att lägga till det: att sedan var det väldigt skönt att komma hem till mitt igen.

 

[purity_666]

Jag förstår och "hör" vad du säger men jag är ju den andra sidan och reflekterar från den, kan man säga.
Jag har gård, hästar och familj och har fanimej att göra hela tiden, trots att jag bara jobbar halvtid.
Veckorna går med svindlande hastighet och vips har 3 veckor gått utan att jag hunnit med att reflektera över det.

Min bästa vän är singel och oftast är det hon som tar intiativ till att komma och hör av sig mest. Det är nästan alltid på mina villkor av många anledningar, de anledningar jag tog upp först. Vi är alltid här, inte hos henne. Hon får åka några mil varje gång, jag sitter hemma.

Vi har löst det så. Även fast hon är en stor del i mitt liv och jag älskar henne, så är familjen prioriterad. Det är ju inte konstigt och knappast är någon av er den som vill att man offrar det, antar jag?
När vi träffas, ca 1 gång i veckan, så är det jag som kör till de gemensamma ställena och vi bjuder på mat. Jag passar hennes hundar ibland.

Det är ju inte personligt mot singelpersonen utan en fråga om tid på dygnet.

Vi gör ingen skillnad när vi bjuder in folk på bjudning om de är singel eller par. Jag ser liksom inte folk på det sättet.

Jag har en sån vän, men det gör också att jag är jäkligt ensam. Eller flera såna egentligen,.

Men det är ju det som gör mig ensam. Vill jag åka på marknad, ut och äta lite spontant, åka och bada.. ja då får jag göra det själv. En filmkväll och pizza lite spontant en torsdag? Då får jag vara själv.
Allt sånt som andra gör med barn/familj/partner, där står jag själv. Det är en SÅN vän jag saknar i mitt liv. Inte någon som jag alltid ska åka hem till för att vi överhuvudtaget ska ses. Såna har jag redan.