Kan inte sova utan ligger och snurrar i sängen och funderar på något som psykoterapeuten sa till mig i dag.
Jag ska besluta mig. För vilken väg jag ska gå. Och förstå att jag är värdefull, älskad och att mitt värde inte sitter i vad jag har varit med om. Att det inte är min identitet utan något som andra gjort mot mig. Att jag inte är ensam och att jag är buren av Gud och kan låta mig tro på att vilket beslut jag än fattar så är det det rätta. Att jag ska lyssna på mig, min röst och min vilja. Inte vad andra vill att jag ska göra eller säger åt mig, alltid har sagt åt mig. Att jag ska känna trygghet i min tro, på mig själv och på det jag tror på. Att jag ska säga positiva saker till mig själv. Hur gör man det?
Och att jag ska fatta beslut om att släppa taget och gå vidare, att det onda bara gör ont en stund och jag kommer må bättre sedan. Men hur vet man att det bara gör ont en stund och blir bra sedan?
Det här låter flummigt och snurrigt och jag tycker att besöken med "blunda-känn dina händer, ben, ögonlock osv" avslappning (och vilken färg, form och utseende har den känslan och var sitter den) faktiskt är lite ... ja, jag vet inte, helt olikt min stil så att säga, men jag ger det en chans. Det ska visst vara terapi. Om det är traumaterapi vet jag inte, men det var vad jag skulle ha egentligen och inte vet jag om vi har kommit särdeles långt i det heller eller hur effektivt det är. Men det ger mig tankar och det är ju meningen att det ska göra.
Den här gången har det fått mig att fundera på, hur släpper man taget på sin trauma-ryggsäck? Om man avskyr sig själv, verkligen hatar, hur fattar man beslut om att man är värdefull? För, om jag hade kunnat lägga mina upplevelser bakom mig och gå vidare i livet, bara sådär, så hade jag gjort det för länge sedan istället för att låta dem påverka mig. Jag har slängt in dem i ett skåp och stängt igen och låst det i ett försök att "släppa taget" och det har inte varit effektivt. Så, vad gör man istället? Hur fattar man beslutet?
Jag känner mig... ja, vet inte, förvirrad, jag kan inte svara på frågor jag får för jag förstår inte sammanhanget. Jag kan inte förklara vad för färg något har eller vad för känsla jag känner, det blir mycket "jag vet inte" svar på besöken. Kanske för att jag inte förstår varför det spelar någon roll vad för färg, form, utseende en känsla har, vad känslan har för budskap och vad jag har för budskap till den? Vad hjälper det mig i min väg att dumpa min ryggsäck och mina upplevelser? Jag förstår nog inte. Kommer vi ens att prata om dem eller kommer vi att fortsätta gå runt dem som katten kring het gröt och så plötsligt "är allt klart"?
Detta och lite till funderar jag på nu när jag borde sova. Men frågan jag funderar mest är nog, hur man beslutar sig för att dumpa sin trauma-ryggsäck? Det är ju inte så att jag ältar, den bara sitter där, jag har försökt gömma undan vilket resulterat i att det liksom poppar upp och påverkar mig trots att jag inte vill, jag vill ju inte bli påverkad eller minnas.
Hur har ni gjort? Hur har ni beslutat er?
P.s. Att hon nämner Gud är för att hon FÅR göra det eftersom jag ÄR troende och det är en del av mig, och en del som jag även "döljer, trycker undan" eftersom jag blivit mobbad av min egna familj för att jag tror tex. Det är alltså inget hon hade gjort om vi inte hade pratat om min tro och hur jag står i den. Det var jag som tog upp den, inte hon. Så, bara så att ingen känner att man behöver angripa henne som oseriös för det.
Men det är i flummigaste laget för mig, mindfulness är inte min grej alls i vanliga fall, har alltid avskytt det.
