Terapi

[starcraft]

Ja färgen på känslor får mig att vilja skrika "Känslor har ingen färg de bara ÄR!!!", men så kommer jag på att jag måste ge det en chans och försöker fundera Men det är i flummigaste laget för mig, mindfulness är inte min grej alls i vanliga fall, har alltid avskytt det.

Jag har ingen input på övriga saker, men på detta tycker jag att du ska säga. Ni gör terapin för din skull. För mig är inte mindfullness något som funkar heller och jag blir jättestressad istället så jag har helt enkelt sagt det och förklarat vad jag känner och så har det anpassats efter mig.

 

[tuaphua]

Kan inte sova utan ligger och snurrar i sängen och funderar på något som psykoterapeuten sa till mig i dag.

Jag ska besluta mig. För vilken väg jag ska gå. Och förstå att jag är värdefull, älskad och att mitt värde inte sitter i vad jag har varit med om. Att det inte är min identitet utan något som andra gjort mot mig. Att jag inte är ensam och att jag är buren av Gud och kan låta mig tro på att vilket beslut jag än fattar så är det det rätta. Att jag ska lyssna på mig, min röst och min vilja. Inte vad andra vill att jag ska göra eller säger åt mig, alltid har sagt åt mig. Att jag ska känna trygghet i min tro, på mig själv och på det jag tror på. Att jag ska säga positiva saker till mig själv. Hur gör man det?

Och att jag ska fatta beslut om att släppa taget och gå vidare, att det onda bara gör ont en stund och jag kommer må bättre sedan. Men hur vet man att det bara gör ont en stund och blir bra sedan?

Det här låter flummigt och snurrigt och jag tycker att besöken med "blunda-känn dina händer, ben, ögonlock osv" avslappning (och vilken färg, form och utseende har den känslan och var sitter den) faktiskt är lite ... ja, jag vet inte, helt olikt min stil så att säga, men jag ger det en chans. Det ska visst vara terapi. Om det är traumaterapi vet jag inte, men det var vad jag skulle ha egentligen och inte vet jag om vi har kommit särdeles långt i det heller eller hur effektivt det är. Men det ger mig tankar och det är ju meningen att det ska göra.

Den här gången har det fått mig att fundera på, hur släpper man taget på sin trauma-ryggsäck? Om man avskyr sig själv, verkligen hatar, hur fattar man beslut om att man är värdefull? För, om jag hade kunnat lägga mina upplevelser bakom mig och gå vidare i livet, bara sådär, så hade jag gjort det för länge sedan istället för att låta dem påverka mig. Jag har slängt in dem i ett skåp och stängt igen och låst det i ett försök att "släppa taget" och det har inte varit effektivt. Så, vad gör man istället? Hur fattar man beslutet?

Jag känner mig... ja, vet inte, förvirrad, jag kan inte svara på frågor jag får för jag förstår inte sammanhanget. Jag kan inte förklara vad för färg något har eller vad för känsla jag känner, det blir mycket "jag vet inte" svar på besöken. Kanske för att jag inte förstår varför det spelar någon roll vad för färg, form, utseende en känsla har, vad känslan har för budskap och vad jag har för budskap till den? Vad hjälper det mig i min väg att dumpa min ryggsäck och mina upplevelser? Jag förstår nog inte. Kommer vi ens att prata om dem eller kommer vi att fortsätta gå runt dem som katten kring het gröt och så plötsligt "är allt klart"?

Detta och lite till funderar jag på nu när jag borde sova. Men frågan jag funderar mest är nog, hur man beslutar sig för att dumpa sin trauma-ryggsäck? Det är ju inte så att jag ältar, den bara sitter där, jag har försökt gömma undan vilket resulterat i att det liksom poppar upp och påverkar mig trots att jag inte vill, jag vill ju inte bli påverkad eller minnas.

Hur har ni gjort? Hur har ni beslutat er?

P.s. Att hon nämner Gud är för att hon FÅR göra det eftersom jag ÄR troende och det är en del av mig, och en del som jag även "döljer, trycker undan" eftersom jag blivit mobbad av min egna familj för att jag tror tex. Det är alltså inget hon hade gjort om vi inte hade pratat om min tro och hur jag står i den. Det var jag som tog upp den, inte hon. Så, bara så att ingen känner att man behöver angripa henne som oseriös för det.

Jag gick i vanlig terapi först och fick väl inget jätteresultat. Sen fick jag gå enskilt i trauma-behandling med både EMDR och lite hypnos-inslag hos psykoterapeut med trauma-inriktning. Jag var inte myndig ens då jag började i terapi pga flera stora trauman. Därefter gick jag i speciell grupp för folk med svåra trauman. Det var heltid ett gäng veckor och var både olika terapiformer med samma terapeut som jag gick enskilt hos och en psykiater som forskade inom trauma. De forskade alltså ihop, han och psykologen och utbildade en del andra.
Jag var så pass blockerad att jag fick gå enskilt en sväng till och sen gå gruppen igen.
Efter det var jag fri från alla trauman. Jag gick också Schematerapi för att få till sundare strategier etc.
Från suicid utan framtidstro redan som omyndig till livsglädje och många verktyg att hantera ev svackor. Det är väldigt länge sen jag mådde dåligt! Så ENORMT tacksam att jag råkade hamna hos just den psykologen! Hon var helt jäkla otrolig!
Och jag inser det om och om igen när man hör om andras psykologer/vård etc.
Givetvis måste man jobba på själv. Men hon var fantastisk på att se varje persons problem och med tough love guida folk genom skiten och ge en verktyg. Och att hon kunde individanpassa så beroende på vad olika personer behövde. Aldrig stött på en så skicklig person inom psyk, ingen av de andra i grupperna heller.
Man måste ju till viss del känna och bli påverkad för att bli klar med skiten. Bearbeta. Men man ska ju heller inte fastna i att älta. Och man kan behöva hjälp med att hitta en sund attityd till det som skett. Ibland kan man ändra attityd ever so slightly men få en totalt annan känsla kring så enormt mkt av det. Sånt kan man behöva traumaterapeutens hjälp med.