Neeeeeeeeej!!!!!

[Kilauea]

Inget party här heller, sitter ju med min pappa.
Varma kramar till dig!

 

[Lovisaleonora]

I de här riktigt svåra stunderna är det som livet därutanför pågår för någon annan. Det har inget med mig att göra. Det är som att vara i en bubbla, där man tittar ut på allt som man vet att man varit en del av. Som fortsätter, medan man själv stannar upp och är i den verklighet som sjukhuset och katastrofen utgör.

Till slut blir det nästan en skräck att behöva gå ut och fortsätta som vanligt. Kan jag? Vill jag? Orkar jag? Hur gör jag? Hur ska det fungera? Det är ju den sista biten, att släppa taget och "återgå". Fast livet blir ju aldrig detsamma igen.

 

[GotAsecret]

CillaW, post: 16375542, member: 797"]Kära lilla du.... Tiden står stilla, ändå fortsätter världen utanför som om inget hade hänt. I ett parallellt universum.
Känner du hur värmen strömmar mot dig från alla oss som tycker om dig och ömmar för dig nu?

Jag känner. ..precis det känner jag. Det "parallella universumet" och en massa, massa värme

 

[GotAsecret]

Men nu är jag så trött att jag hoppas på att sängen är på väg, så kan mamma och jag snarka ikapp!

 

[svea]

Sov gott!

/Svea, som bor i närheten och vakar i bakgrunden.

 

[Sonic76]

Vi vakade ju över nyår med pappa. Helt surrealistiskt med massa raketer och annat och vi låg nerbäddade på en dagavdelning och försökte vila

 

[Lena Furberg]

Jag känner. ..precis det känner jag. Det "parallella universumet" och en massa, massa värme

Jag har följt din tråd i tysthet men inte vetat vad jag ska skriva. Jag minns bara, att de sista nätterna i min pappas liv, låg även jag i en säng intill hans på sjukhuset. Det var ett stort, stort privilegium att få följa honom den här sista biten, få hålla hans hand när han andades ut för sista gången. Lite som att finnas där när en människa föds - fast nu en människa som föds in i något annat. Det är stort! Fruktansvärt och ohyggligt ledsamt, men stort. Igen - det är ett privilegium! Stor kram från mig till dig!

 

[GotAsecret]

...och nu slog det mig...att hon, min älskade mamma, som ligger i sängen bredvid och snarkar snart inte finns (fysiskt) mer...undrar om hon vet om det? Om hon på något sätt antingen förbereder sig, eller klamrar sig fast vid oss?
Att en dag (inom alldeles för snar framtid) vakna upp utan henne? Åh satan vad ont det gör nu! (Men äntligen, äntligen kommer tårarna!)
nu tänker jag sätta mig hos henne och släppa ut det...

 

[Pigan]

Tag chansen att prata med henne, berätta att ni älskar henne men också att hon får lov att gå, att hon inte behöver stanna. Säg allt det där som aldrig blev sagt - många kramar

 

[Sonic76]

Gör du helt rätt i.
Kramar om

 

[athena_arabians]

Åh raring, gråt döden är det sista stora mysteriet och vi som lever kan (och ska nog) inte veta något om det. Jag tror fullt och fast att den som ligger för döden stannar så länge den behöver och sedan släpper taget. Vi ska sakna och sörja de som går före oss men jag vägrar tro på att livet ordnat så att vi mår dåligt i våra sista andetag.

Som tidigare sagts, ring om du behöver. Vi finns här *kramar om*

 

[svea]

Jag stjäl en bit av en låt av Lisa Nilsson (Genom tid och rum)

Vakar ensam med mitt tända ljus
Här vid din kropp
Ett liv som snart brinner ut
I denna stund passerar allt som hänt
Men minnet kommer aldrig att dö

Sorgeskepnad går ur skuggan fram
Visar en smärta djupare än trädets rot
Han bär en bön i hjärtat
Som är stark och klar
Den är en blomma till dig

Långt,långt borta hörs hans djupa röst
Den vill berätta för mig:

"Nu måste du skrika av all din kraft,min vän
Och andas djupt
Din stund har inte kommit än
Och en dag ska ni två förenas igen
Men den väg du ska gå
Leder fram, leder inte bort"

Vi är många som tänker på dig och din mamma i natt.

 

[CillaW]

Jag var också hos min mamma hennes sista dygn. Jag höll hennes hand när hon bad att bli sövd över det sista, för att slippa uppleva det som hände. Jag höll henne i handen när hon somnade, jag sov hos henne, jag höll henne i min famn när hon till sist slutade andas.

Jag vet att det var precis så hon ville ha det, och det hade jag lovat henne innan hon fick somna; att jag eller min bror skulle vara hos henne precis hela tiden.

 

[GotAsecret]

Jag stjäl en bit av en låt av Lisa Nilsson (Genom tid och rum)

Vakar ensam med mitt tända ljus
Här vid din kropp
Ett liv som snart brinner ut
I denna stund passerar allt som hänt
Men minnet kommer aldrig att dö

Sorgeskepnad går ur skuggan fram
Visar en smärta djupare än trädets rot
Han bär en bön i hjärtat
Som är stark och klar
Den är en blomma till dig

Långt,långt borta hörs hans djupa röst
Den vill berätta för mig:

"Nu måste du skrika av all din kraft,min vän
Och andas djupt
Din stund har inte kommit än
Och en dag ska ni två förenas igen
Men den väg du ska gå
Leder fram, leder inte bort"

Vi är många som tänker på dig och din mamma i natt.

Så underbar...♡
Nu har jag skrikit (kvävt med kudde) spytt, gråtit och tagit lugnande. ..jag borde somna av ren utmattning typ nu...

 

[GotAsecret]

@CillaW - du är fantastisk!
Eller ja, ni är fantastiska allihop! Men tack vare lite extra hjälp kan jag kanske sova nu, kanske. ...

 

[GotAsecret]

Jag fick sova lite i alla fall. Nu kom de in och vände henne + gav henne smärtlindring/slem"stoppare" så hon kommer snart lugna ner sig igen och då kanske jag kan somna om.
Huvudsaken är ju att hon har det så bra som det går..lilla mamma

 

[Inte_Ung]

Vi finns här sedan och kan sopa ihop dig om du blir till en hög.
Så utanför bubblan i det parallella universumet så väntar vi tålmodigt på att du skall komma tillbaka.
Och du kommer att vara så välkommen så.
Precis som du är och som du mår.

Många kramar.

 

[GotAsecret]

Nu har hon somnat in...
Gissa om jag är glad att jag stannade kvar hos henne i natt?

 

[cassina]

Kramar i massor!

 

[Sleepy]

@whwycd

Håller om.