Neeeeeeeeej!!!!!

[Tass]

Jag funderar på om jag ska ta med mig en blomma eller något till pappa, och en nalle till mamma, som hon kan ha hos sig?
Eller är det bara dumt?

Det låter jättebra med Nalle. Krama och pussa den ordentligt, ge den en riktig kärleksförklaring och låt den dofta av dig!

 

[astronaut]

Jag funderar på om jag ska ta med mig en blomma eller något till pappa, och en nalle till mamma, som hon kan ha hos sig?
Eller är det bara dumt?

Självklart är det inte dumt, en nalle till din mamma är väl något fint tycker jag. Jag målade en liten nallebjörn som höll i ett hjärta när pappa låg på dödsbädden och det uppskattades enormt för även om man inte är där just då så tror jag det där lilla visade att jag bryr mig samt älskar honom. Att ge henne något litet är ju ett tecken ändå och jag tror med all säkerhet att hon skulle uppskatta den

Chokladask är ju också bra det med, gott är det ju också

Du vet vart jag finns om du vill/måste prata.

 

[Kilauea]

Choklad är om inte annat bra energi för er. Man behöver energi för att orka.
Pappa har med sig sin maskot sen mer än 50 år, maskoten har varit med på alla hans resor och kommer följa honom på denna sista också. Om inte annat känns det bra för mig.

Har du kommit till din mamma än?

 

[GotAsecret]

Hon kommer aldrig vakna upp mer, de ska försöka "väcka" henne uppkopplad på EEG för att se om det finns någon mikromilimeter av hjärnan som fungerar, men risken är enorm att hon kommer få ännu ett ep-anfall och ja...då är det slut
Det känns ju ännu värre eftersom jag har både ep och hjärtfel och så händer detta mamma, som ändå varit i princip frisk hela tiden. ..så orättvist, så himla orättvist...

 

[mandalaki]

Det finns ingen rättvisa i sånt här, tänk inte i de termerna. Du kan ju bara föreställa dig vad din mamma skulle ha tänkt om det faktiskt varit du.

 

[Pigalle]

Fy så tragiskt..

 

[lil-sis]

Hon kommer aldrig vakna upp mer, de ska försöka "väcka" henne uppkopplad på EEG för att se om det finns någon mikromilimeter av hjärnan som fungerar, men risken är enorm att hon kommer få ännu ett ep-anfall och ja...då är det slut
Det känns ju ännu värre eftersom jag har både ep och hjärtfel och så händer detta mamma, som ändå varit i princip frisk hela tiden. ..så orättvist, så himla orättvist...

Livet är inte rättvist, det är bara så det är.

Du har ju iaf haft möjlighet att njuta av att ha din mamma och hon har fått se dig bli en suverän människa på alla sätt och vis. De man älskar vill man ju alltid ha kvar och de lämnar ett stort tomt hål.

Och tänk vilken förmån att hon har fått vara frisk hela sitt liv!

 

[GardenAngel]

Usch, vad hemskt. Jag kan inte ens börja föreställa mig hur du känner och vad ni går igenom just nu, men jag tänker på dig och finns här iaf du behöver något

 

[GotAsecret]

Det finns ingen rättvisa i sånt här, tänk inte i de termerna. Du kan ju bara föreställa dig vad din mamma skulle ha tänkt om det faktiskt varit du.

Du har helt rätt, jag vet ju att det är så - men det är så tankarna snurrat nu, och jag gör mitt bästa för att inte döma de tankarna, utan bara låta dem vara där tills de ger sig. Alla möjliga tankar kommer och går, vissa realistiska, andra inte - men heller inga konstiga tankar på så vis. Jag försöker låta tankar och känslor finnas så länge de inte tar över, då får jag ta tag i det.
Om de blir allt för påträngande får jag väl doppa fötterna i ån

 

[Sonic76]

Och ringa mig kan du alltid göra!!!
Kramar till dig älskade vän.

 

[Flinga62]

Tycker du är så klok i ditt sätt att resonera. Jag miste min pappa för många år sen efter drygt tre veckor på intensiven (medvetslös, tidvis nedsövd, propp i hjärnstammen). Det kom vågor av tankar men det var bäst att låta dem vara tills de mattades av, de som inte ville ge sig fick jag ta hand om.
Tankarna om orättvisa kom också, pappa hade precis fått sitt första barnbarn, hade inte ens fyllt 60 och skulle precis gå i tjänstepension. Fast de tankarna får man låta mala en stund sen får de bort och bytas mot vad man kan vara tacksam för. Det tar tid, men för min del var det tex att pappa hann träffa sitt första barnbarn.
Sorg och oro tar mycket kraft så var rädd om dig och samla kraft hos de som står dig nära, ser att det finns underbara vänner som stödjer dig här på Buke också
Jag vet inte alls vem du är men hoppas att du kommer igenom denna hemska situation så bra som möjligt.

 

[Sonic76]

Behöver du så löser vi det sen så du kan komma hit ett par dagar.
Kan vara skönt att komma iväg.

Jag vet ju hur det är att vara i den overklighetsbubblan. Varje gång jag åkte hem till Dalsland så kändes det som det aldrig hänt, förutom samtalen då. Sen ramlade det på en när man åkte till Uppsala igen.

 

[Lejonelle]

det är så tankarna snurrat nu, och jag gör mitt bästa för att inte döma de tankarna, utan bara låta dem vara där tills de ger sig. Alla möjliga tankar kommer och går, vissa realistiska, andra inte - men heller inga konstiga tankar på så vis. Jag försöker låta tankar och känslor finnas så länge de inte tar över, då får jag ta tag i det.
Om de blir allt för påträngande får jag väl doppa fötterna i ån

Bra. Du tänker rätt.

 

[Kilauea]

Att tänka att det är orättvist är helt naturligt. Men oerhört jobbigt.
Beklagar verkligen sorgen du och din familj får gå igenom.

 

[TinyWiny]

Du har helt rätt, jag vet ju att det är så - men det är så tankarna snurrat nu, och jag gör mitt bästa för att inte döma de tankarna, utan bara låta dem vara där tills de ger sig. Alla möjliga tankar kommer och går, vissa realistiska, andra inte - men heller inga konstiga tankar på så vis. Jag försöker låta tankar och känslor finnas så länge de inte tar över, då får jag ta tag i det.
Om de blir allt för påträngande får jag väl doppa fötterna i ån

Du är så fantastisk vännen. Mitt i allt detta så kan du låta tankarna vara just tankar. Det är inte många som faktiskt kan det.

Du ska inte tänka att det borde varit du. En förälder ska aldrig behöva begrava sitt barn. Jag kan ändå förstå din tankegång för jag har tänkt likadant när en i bekantskapskretsen dog ung och hade varit frisk hela sitt liv att det borde ju ha varit jag, jag som ändå är så sjuk men det var inte min tur då helt enkelt. Det var hennes tyvärr. Det finns ingen synlig mening med det som sker. Det händer bara och det är inget vi kan styra utan vi kan bara hänga med.

En dag kan du förhoppningsvis glädjas åt att din mamma fick vara frisk hela livet. Det är ni som lider nu. Inte hon. Det är alla ni anhöriga, ni som håller henne kär som far illa. Hon märker inte av det ni ser. Visst kände hon obehag av tuben men då var de ju snabba med att söva henne och det vet ju både du och jag att när man är sövd så märker man inte av någonting. När jag har vaknat med tuben i halsen så har jag rent instinktivt varit där och försökt ta bort den för det ska ju liksom inte finnas något i halsen men det har egentligen inte varit något obehag utan mer en reflex att ta bort den. Kanske var det likadant för din mamma när hon vaknade till med tuben i halsen?

Jag tycker absolut att du ska ta med kaninen till henne. Det finns en "själ" i varje gosedjur som den har fått av den som den har blivit kramad och älskad utav och den sprider trygghet omkring sig. Choklad till din pappa är verkligen också en bra ide för det kan ju vara svårt att äta när det är såhär tungt och då kan choklad få upp energinivån lite.

Jag är så hemskt ledsen för din skull och jag önskar så att det ska hända ett mirakel. Du ska veta att du alltid finns i mina tankar och du vet var jag finns om du vill prata. Jag är vaken lite när som helst på dygnet så skicka ett meddelande så svarar jag så fort jag ser det.

Många varma kärleksfulla kramar.

 

[cili]

Men nej vad hemskt
Och jag blir så himla imponerad av hur stark du ändå verkar mitt i det här.
Säg till om det finns något jag kan göra, oavsett om det gäller att hjälpa till att laga mat, hitta på något tillsammans eller att bara vara sällskap.

 

[GotAsecret]

Jag tackar inte nej till sällskap, förmiddagar är jag ensam (från 8-14) och det känns obehagligt. Jag hatar ensamhet i vanliga fall, i kris känns det som att ensamheten kan bli outhärdlig!
Så jag tackar verkligen inte nej till sällskap, tvärtom. ..jag behöver all sällskap jag kan få. Inte minst för att pojkvännen ska få "vila" lite han också.
Jag hör gärna av mig när jag kommer hem, om det är ok?

 

[_husmusen_]

Åh, men det var ju inte såhär det skulle gå! Jag beklagar verkligen! Massor med kramar.

 

[GotAsecret]

Imorgon ska de göra sista försöket att väcka henne och sista kollen av hjärnan, därefter tas beslut i samråd med läkare om huruvida det är värt att försöka ens. Ingen av oss vill att hon ska sluta som ett kolli om det finns minsta risk för det.
Hur det går till rent praktiskt vet jag inte, men risken finns att detta "slutar" imorgon
Hur fan ska jag/vi klara detta???!

 

[cili]

Jag tackar inte nej till sällskap, förmiddagar är jag ensam (från 8-14) och det känns obehagligt. Jag hatar ensamhet i vanliga fall, i kris känns det som att ensamheten kan bli outhärdlig!
Så jag tackar verkligen inte nej till sällskap, tvärtom. ..jag behöver all sällskap jag kan få. Inte minst för att pojkvännen ska få "vila" lite han också.
Jag hör gärna av mig när jag kommer hem, om det är ok?

Självklart! Finns på både fb och mobil