Neeeeeeeeej!!!!!

[GotAsecret]

Då så är det nog bra om du är någon annan stans när det kommer.
Så att ert förhållande slipper att ta den nötningen.

Ja, men vart?

 

[Inte_Ung]

Ja, men vart?

Tacka ja till de erbjudanden som du har fått här i tråden.

 

[GotAsecret]

Jag får försöka göra det...men...

 

[pulkaskurk]

Ja, men vart?

Du är välkommen hit också vännen!
Du får gärna vara arg och ledsen här, skrika om du behöver det.
Det finns en häst att rida på och pyssla med och 3 hundar som mer än gärna tar hand om dig.
Är du i Gävle nu eller vart är du?
Jag bor ju bara 1h från Gävle med bil och kan hämta dig där om det behövs.

 

[Inte_Ung]

Jag får försöka göra det...men...

Inga men.
Bara gör.
Alla vill dig väl och du behöver ta emot det nu.
Mer än någonsin.

 

[GotAsecret]

Du är välkommen hit också vännen!
Du får gärna vara arg och ledsen här, skrika om du behöver det.
Det finns en häst att rida på och pyssla med och 3 hundar som mer än gärna tar hand om dig.
Är du i Gävle nu eller vart är du?
Jag bor ju bara 1h från Gävle med bil och kan hämta dig där om det behövs.

Jag är i Hudiksvall just nu, annars bor jag i Uppsala.,
Jag vet inte hur länge jag blir kvar här, men lär veta mer när vi träffat läkaren idag...
Och oavsett kommer det nog inte komma någon reaktion förrän jag är hemma och verkligheten slår mig med en dunderklubba!

@Inte_Ung - du har så rätt. Men jag vet ju ingenting.
Jag funderar, tänker och gråter - medan pappa tycker "bit ihop bara". Det må vara hans sätt att hantera det, men för mig fungerar det inte så.
Jag VET att jag KOMMER att behöva stöd i det här, men jag är ytterst tveksam till att jag får det av pappa och bröderna, vi har inte den relationen, det visas inga "svaga" känslor från något håll.
Jag VILL kunna bryta ihop - och jag VILL veta att där finns någon som kan ta hand om mig NÄR jag gör det. Pappa vägrar ta dit en präst, vilket är förståeligt på så vis, men jag vet inte vad för annat krisstöd man kan få på plats?
Hur mycket kommer sjukhuspersonalen hjälpa till?
Kommer någon ta hänsyn till mina känslor, eller kommer de backa tillbaka om de andra vill det?

...och så alla "tänk om..." som far runt...

 

[Lovisaleonora]

Det finns kurator knuten till avdelningen. Be närmsta sjuksköterska om hjälp att få kontakt med denna. Därifrån kan ni säkert lösa resten.

 

[mandalaki]

Jag VET att jag KOMMER att behöva stöd i det här, men jag är ytterst tveksam till att jag får det av pappa och bröderna, vi har inte den relationen, det visas inga "svaga" känslor från något håll.

I det här läget skulle jag inte utesluta dem innan jag prövat ... Att ni inte stöttat varann innan kanske inte betyder något nu. Ni har ju aldrig varit i just den här situationen tidigare.

Men det är klart att kurator/präst också kan vara guld värda.

 

[GotAsecret]

I det här läget skulle jag inte utesluta dem innan jag prövat ... Att ni inte stöttat varann innan kanske inte betyder något nu. Ni har ju aldrig varit i just den här situationen tidigare.

Men det är klart att kurator/präst också kan vara guld värda.

Nej, du har ju helt rätt i att jag inte ska UTGÅ ifrån det, men..(det finns så många "men..." i allt detta känner jag, men så får det vara) det visar sig ju när (det är ju inte en fråga om "om" längre ) när vi väl är där.
Jag hoppas, och tror, att alla runtomkring oss kommer göra sitt bästa för oss där, de gör redan sitt bästa för mamma

Hmm...jag ska nog höra med vår vän E om hon kan göra något...hon är ett enormt stöd redan nu. Kanske helt enkelt skulle fråga om jag kunde vara där ett tag?
Då är det nära här dessutom, men det är klart, hon jobbar ju mycket och oregelbundet (och då har hon hunden med sig...) så jag vet inte om det ger så mycket.

Kanske skulle jag släppa allt sådant och se hur det löser sig, för på något vis lär det ju falla på plats.

Funderar på om jag skull skriva av mig i bloggen...men då är jag rädd för att de som läser (vänner på fb ser ju när det kommer ett inlägg på bloggen, även om läsarantalet i normala fall är typ...5 pers) ska reagera negativt och då blir det ju onekligen svårt att skriva fritt.
Visst, de kan säkert leta sig hit också, men då får det väl vara så...

 

[kayoba]

Kan du inte be om hjälp ändå av en präst eller kurator, dvs att någon av dem finns med för din skull fast då utanför rummet. Då stör det inte din far eller bröder och du kan gå ut och få hjälpen ändå.
Om du behöver hjälp så behöver du det, oavsett vad din far tycker om det hela just nu (han kanske ändrar sig också), du måste också tänka på dig själv och dina behov i det här läget!


/ kayoba

 

[OutOfService]

Min familj är ingen känslofamilj. Vi pratar inte om jobbiga saker/känslor, kramas inte, talar inte om för varandra att vi älskar varandra osv. Har aldrig varit såna, bara är så.

Men i december så var morfar så dålig i sin cancer att läkaren sa att han kommer dö. Han överlevde 12 dagar och sista 2 dagarna var han på paliativa avdelningen, vi var där allihopa och vi var alla ett enormt stöd för varandra. Mer än nånsin och även efteråt. Vi kom varandra närmare än vi gjort i hela livet innan.

Så förkasta inte din familj, i såna här stunder blir det oftast aldrig som man trott!

Och jag vet att man inte vill va till besvär.. men ta emot stödet härifrån också, gapa och skrik på oss här, det är okej!

*kram*

 

[mandalaki]

Hmm...jag ska nog höra med vår vän E om hon kan göra något...hon är ett enormt stöd redan nu. Kanske helt enkelt skulle fråga om jag kunde vara där ett tag?
Då är det nära här dessutom, men det är klart, hon jobbar ju mycket och oregelbundet (och då har hon hunden med sig...) så jag vet inte om det ger så mycket.

Klart du ska höra med henne om hon känns som rätt person! Och låt henne avgöra om hon kan hjälpa dig eller inte. Det här är force majeure, vet du.

 

[Inte_Ung]

Jag VET att jag KOMMER att behöva stöd i det här, men jag är ytterst tveksam till att jag får det av pappa och bröderna, vi har inte den relationen, det visas inga "svaga" känslor från något håll.

De har fullt upp med sin egen sorg, så det skall du definitivt inte lägga på dem.
Du måste söka stöd hos någon som inte är inblandad alls för egen del.
Någon utan egen sorg för din mamma.

 

[athena_arabians]

Instämmer med kayoba mfl, om du känner att en präst skulle vara ett stöd för dig så ta det stödet.

Jag tror faktiskt ändå att din familj kommer att stötta varandra även om du inte riktigt förväntar dig det (ibland blir man förvånad!). Min familj och min fars vänner var ett enormt stöd för mig när han gick bort.

 

[GotAsecret]

Igen - Ni har så rätt, ni är så himla kloka och jag är så glad att ni finns här!
Jag får ta det som det kommer, och känna efter vad JAG behöver i MIN sorg och se till att JAG får det så bra som möjligt, det blir väl ändå även en hjälp för de andra? Så tänker jag i alla fall, just nu.
Ni hjälper mig verkligen med att samla tankar och känslor, det är jag i enormt stort behov av så...ja, tack igen!

 

[lil-sis]

@whwycd

Det är bara att säga till när du vet att du ska hem.

 

[Inte_Ung]

Ja ni måste ju alla känna efter vad just ni själva behöver.
Både du, din pappa och dina bröder.
Din pappa har just förlorat sin livskamrat, det måste vara oändligt tungt för honom.

 

[Philosophia]

Jag håller med Inte_Ung. Man får inte glömma att hur man bearbetar kriser och sorg är individuellt. Din pappa och bröder är också i chock och har också en sorg att så småningom bearbeta. Att söka stöd hos någon som inte är anhörig är nog därför att föredra. Jag tror också att ni också har större möjlighet att trösta varandra om ingen av er behöver anpassa sig i hur sorgen och chocken bearbetas.

Nu hann du, @whwycd, skriva ett inlägg mellan. Du tänker helt rätt här. Kramar till dig!

 

[mandalaki]

Instämmer med kayoba mfl, om du känner att en präst skulle vara ett stöd för dig så ta det stödet.

Jag tror faktiskt ändå att din familj kommer att stötta varandra även om du inte riktigt förväntar dig det (ibland blir man förvånad!). Min familj och min fars vänner var ett enormt stöd för mig när han gick bort.

Fast delad sorg kan också vara ett stöd. Det ena är inte rättare än det andra, snarare är det nog individuellt.

 

[ajdidodii]

Ja, men vart?

Du kan få komma hit också, det kan vara lättare ibland att dela allt med en främling som du inte behöver träffa igen. Eller så ser jag till att du kan bo i familjens sommarstuga om du behöver vara ensam.
Jag har en kramvänlig hund och två sociala ponnyer, varav den ena kan stå i timmar och klia på dig om du sätter dig i hagen.

Vi har även båtar, kajaker och en kanot så man kan ta sig ut på sjön. Eller bara sitta på klippan, gråta lite och se på solnedgången.