Neeeeeeeeej!!!!!

[cirkus]

Det finns verkligen inte ord.
Jag vet inte hur ni ska klara det bara att ni gör det. Jag vet inte var man söker tröst eller hur man ska tänka. Du verkar ändå ha fått en massa bra verktyg som kan hjälpa dig.
Jag kommer att tänka på dig och på din familj och allra mest din mamma.

 

[astronaut]

Imorgon ska de göra sista försöket att väcka henne och sista kollen av hjärnan, därefter tas beslut i samråd med läkare om huruvida det är värt att försöka ens. Ingen av oss vill att hon ska sluta som ett kolli om det finns minsta risk för det.
Hur det går till rent praktiskt vet jag inte, men risken finns att detta "slutar" imorgon
Hur fan ska jag/vi klara detta???!

Vi var där en gång, vi har också tagit det där beslutet hurvida vi ska fortsätta behandling eller stänga av men skillnaden då och nu är väl att pappa hade ett ord i det hela med och kunde bestämma men skulle beskedet komma att pappa skulle bli ett kolli så var vi alla överens om att vi hellre slutar behandling än fortsätter.

Det är svårt, otroligt svårt och man vill liksom inte förstå att det man inte vill händer. Det är inte lätt men sådana beslut ska väl inte alltid vara lätt att genomföra men tur att ni alla är överens om hur ni vill göra när det sker så det inte blir ett bråk om det också mellan er i familjen.

Tänk på alla goda minnen ni har, på det positiva och framför allt: försök tänk framåt.

 

[Myzan87]

Kram!

jag tycker du verkar stark och har utvecklats som person trots en svår kris. Buke är ett fantastiskt ställe att få stöttning och råd ifrån.

Jag och sambon fick för ett år sedan ta förväl av hans mormor hastigt. Hon fick en hjärnblödning och chansen att vakna igen var obefintlig. Bara 1,5 dygn senare skulle vi åka iväg till Thailand och min sambo hade inte packat nånting. För mej, som sambo, fick jag se till att allting fungerade runt honom. Resväskan fick jag också packa klart. Så jag tyckte det var svårt att dels stå vid sidan om och dels få allting att fungera och känslan av maktlöshet var svår att hantera.

Åter igen, kram på dig!

 

[Lejonelle]

Ingen av oss vill att hon ska sluta som ett kolli om det finns minsta risk för det.
Hur det går till rent praktiskt vet jag inte, men risken finns att detta "slutar" imorgon
Hur fan ska jag/vi klara detta???!

Hur det än går vill jag du ska minnas att ingenting någonsin som kommer ut av detta är eller kommer vara ditt fel. Ni tar alla de bästa beslut ni kan, baserat på den information som finns, och med din mammas bästa för ögonen. Och under de allra svåraste omständigheter man kan tänka sig. En stor kram till dig och en bön att du ska få kraften du behöver. Du och din familj finns i tankarna.

 

[GotAsecret]

Tack än en gång för alla kloka ord och tankar. Jag tar till mig precis allt ni skriver! Ni är så himla fantastiska allihop!
När jag kommer hem ska jag ringa en tatuerare, jag ska tatuera in samma motiv som det mamma har, fast större. Det känns rätt i hela själen...och det får bannemig kosta precis vad det vill!
Fick även en jättefin bild på henne av pappa. En bild som visar precis hur jag vill minnas henne - frisk, pigg och välmående där hon gör något som hon verkligen tycker om att göra. Jag ska köpa en riktigt fin ram till den.
...och fortfarande har jag svårt att förstå att det är mamma jag skriver om...

 

[athena_arabians]

När man älskar någon är det så satans svårt att släppa taget om denne. Se till att vara på det sätt (och som det tyvärr med största sannolikhet kommer att bli) sörj så som det känns rätt för dig. Det finns inga rätt eller fel i en sådan här situation.

Din pojkvän är uppenbarligen i kris själv och vet inte hur han ska hantera det hela. Ta det lugnt med honom och fokusera på dig själv och ta hjälp från alla du kan.

*stor kram*

 

[SaraMara]

Tack än en gång för alla kloka ord och tankar. Jag tar till mig precis allt ni skriver! Ni är så himla fantastiska allihop!
När jag kommer hem ska jag ringa en tatuerare, jag ska tatuera in samma motiv som det mamma har, fast större. Det känns rätt i hela själen...och det får bannemig kosta precis vad det vill!
Fick även en jättefin bild på henne av pappa. En bild som visar precis hur jag vill minnas henne - frisk, pigg och välmående där hon gör något som hon verkligen tycker om att göra. Jag ska köpa en riktigt fin ram till den.
...och fortfarande har jag svårt att förstå att det är mamma jag skriver om...

Åh nej, läste tråden i början och trodde det gått väl. Jag beklagar verkligen och tänker på dig, det är en fruktansvärd chock och förlust att förlora en förälder för tidigt, men man överlever - och det kommer du också att göra. Det är väldigt fint att se hur Buke sluter upp dessutom. Var rädd om dig!

 

[Inte_Ung]

Kommer du att vara där i morgon?

 

[GotAsecret]

Kommer du att vara där i morgon?

Ja...jag ska försöka vara med så långt det går...undrar hur de gör rent praktiskt när beslutet om att inga fler åtgärder ska göras?
Låter de henne bara ligga och försvinna av sig själv, Eller kommer de "koppla bort" henne från allt livsuppehållande, men se till så att hon inte lider/har ont?
Kommer vi att få någon form av stöd?
...fan...!

 

[Enya]

Ja...jag ska försöka vara med så långt det går...undrar hur de gör rent praktiskt när beslutet om att inga fler åtgärder ska göras?
Låter de henne bara ligga och försvinna av sig själv, Eller kommer de "koppla bort" henne från allt livsuppehållande, men se till så att hon inte lider/har ont?
Kommer vi att få någon form av stöd?
...fan...!

De kommer kanske att helt enkelt stänga av maskinerna så att kroppen helt enkelt ger upp helt. Det var så de gjorde på min systerson när det efter 48 timmar lång undersökning av hjärnan meddelade att han var hjärndöd och inget mer fanns att göra. Det var jobbigt att vara med och om du har möjlighet att ha något extra stöd, en riktig vän till dig, som kan fokusera på just dig, så ha med det i morgon.

Ni kan ha med sjukhusprästen hela tiden om ni vill och behöver. Det är det de är där för.

Beklagar verkligen!

 

[Sonic76]

De kommer ju ge ev smärtlindring och sådant om det behövs.
Många kramar

 

[Lejonelle]

Kommer vi att få någon form av stöd?

Ja. Det vågar jag lova. Speciellt om ni ber om det.

Sjukhuskyrkan i Hudiksvall:
Ann-Louise Åkerlund, Sjukhuspräst, 0650-925 46
ann-louise.akerlund@lg.se

Eva Edström, Sjukhuspastor, 0650-922 41
eva.edstrom@lg.se

Erik B Tanzborn, Sjukhuspräst, 0650-293 06
erik.b.tanzborn@svenskakyrkan.se

Säg till om du behöver hjälp att nå någon annan inom kyrkan.

 

[Tarnin]

När min syster fick hjärnblödning och senare blev hjärndöd, blodkärlen i hjärnan krampade också.
De fick stöd av en kurator från sjukhuset, hon pratade med dem flera gånger på sjukhuset och de kunde kontakta henne så fort det var något.
De frågade även hennes barn om organdonation.

 

[karamelldrottningen]

Vart jätteledsen kan knappt föreställa mig det du går igenom nu. Du verkar oerhört stark person när man läser dina inlägg. Känns hemskt att det ska behöva sluta så här.

Vet inte riktigt vad jag ska skriva men ta all stöd du kan få och behöver.

Kram

 

[GotAsecret]

@Enya - det är nog så det kommer att bli. ..kanske redan idag!
@Tarnin - det är just så mamma har det

Jag tror det börjar sjunka in nu - och jag är mer arg och bitter än ledsen.
För mig har ilskan alltid varit ett enormt problem, folk drar sig undan sårade, ledsna, rädda, arga (fullt förståeligt) när jag "går igång" och jag är väldigt rädd att ilskan kommer att bli okontrollerbar om inte detta övergår till ren ledsenhet så att jag får ut det på ett funktionellt sätt..men hur?
Folk har nog större förståelse för om jag gråter 24/7 än skriker åt de som bryr sig/försöker hjälpa...
Kanske skulle fly fältet?
Men det lär ju bli lika illa oavsett vart jag i så fall tar vägen.
Skit.

@lil-sis - Edwind vore nog ett bra sällskap när jag kommer hem...fast jag vet ju inte när det blir, eller hur...

 

[Inte_Ung]

Vi förstår nog ilskan också.
Så den biten behöver du inte oroa dig för.

 

[Sonic76]

Helt förståeligt med ilskan ju!!
Finns ju inget rätt sätt att hantera denna situation på.

Kramar..

 

[GotAsecret]

Jag vet att ni förstår ♡
...men det är ju pojkvännen som kommer få ta det

 

[Inte_Ung]

Då så är det nog bra om du är någon annan stans när det kommer.
Så att ert förhållande slipper att ta den nötningen.

 

[TinyWiny]

@Enya - det är nog så det kommer att bli. ..kanske redan idag!
@Tarnin - det är just så mamma har det

Jag tror det börjar sjunka in nu - och jag är mer arg och bitter än ledsen.
För mig har ilskan alltid varit ett enormt problem, folk drar sig undan sårade, ledsna, rädda, arga (fullt förståeligt) när jag "går igång" och jag är väldigt rädd att ilskan kommer att bli okontrollerbar om inte detta övergår till ren ledsenhet så att jag får ut det på ett funktionellt sätt..men hur?
Folk har nog större förståelse för om jag gråter 24/7 än skriker åt de som bryr sig/försöker hjälpa...
Kanske skulle fly fältet?
Men det lär ju bli lika illa oavsett vart jag i så fall tar vägen.
Skit.

@lil-sis - Edwind vore nog ett bra sällskap när jag kommer hem...fast jag vet ju inte när det blir, eller hur...

Om du har behov av att gapa och skrika och vara arg och förbannad så finns jag här och lyssnar och tar emot. Om du har behov av att förbanna ditt öde och att gråta tills tårarna tar slut så finns jag här och lyssnar och tar emot.
Vill du komma bort ett tag så är du så välkommen. Här finns förutom jag, en katt som smyger upp i ditt knä och aldrig får nog av gos, en hund som buttar med nosen under din arm för att uppmärksamma dig på att han aldrig får nog av gos. Det finns också två hästar som med kloka ögon tittar på dig och lyssnar på dig närhelst du vill.
Du är välkommen.
Många varma styrkekramar.