Follow along with the video below to see how to install our site as a web app on your home screen.
OBS: This feature may not be available in some browsers.
Rakt på: jag är nöjd med ett barn, min sambo längtar innerligt efter fler.
Hur har ni andra resonerat, när ni vill olika?
Däremot så hade jag för resten av livet levt med en liten tagg i hjärtat att det inte blev en fyra. En saknad som aldrig skulle försvinna riktigt. En känsla av att blivit berövad något.
Vi har ett barn, min man vill ha fler.... Jag vill INTE! Jag har fullt upp med att orka sköta livet, huset och det barn vi har..... Med depressioner i vågor och en man som jobbar 65 tim i veckan så har jag lagt in mitt VETO. Det blir inga fler barn! Jag hade inte orkat vara en bra mamma till 2 barn som vår situation ser ut. Jag orkar nu tack vare att när gubben inte jobbar så ägnar han sig åt barnet och jag får chans till egentid och lite andlig återhämtning.
För mig är det viktigast att känna att jag kan vara en bra mamma, och om jag känner att jag inte orkar det till ett barn så ser jag ingen anledning att tro att det blir bättre med två barn. Det kan mycket väl vara så att min man lämnar mig pga detta, jag vet att hans barnlängtan är stark, men jag ser ingen annan väg för min egen del......
Vad betyder "nöjd med ett barn" för dig?
Jag som har ett barn, vuxet dessutom, har hela tiden känt att två barn eller fler skulle vara ett effektivt sätt att beröva mig det roliga med barn. Jag kan inte se någon som helst charm i att ha ett syskonpar, och jag står inte ut i ens tre minuter med syskon som tjafsar som syskon ofta gör. Jag är inte det minsta road av barn i "flock". (Givetvis hade jag älskat dem, men jag hade verkligen inte älskat mitt liv om jag hade haft flera barn.)
.
Hur kan du veta det?
Jag tycker det är jättemärkligt att kunna veta hur du kan veta att du inte hade älskat ditt liv bara för att du hade fått fler än ett barn. Du kan ju inte veta hur ditt liv hade tett sig då. Man har ju bara ett facit liksom.
Vad betyder "nöjd med ett barn" för dig?
Jag som har ett barn, vuxet dessutom, har hela tiden känt att två barn eller fler skulle vara ett effektivt sätt att beröva mig det roliga med barn. Jag kan inte se någon som helst charm i att ha ett syskonpar, och jag står inte ut i ens tre minuter med syskon som tjafsar som syskon ofta gör. Jag är inte det minsta road av barn i "flock". (Givetvis hade jag älskat dem, men jag hade verkligen inte älskat mitt liv om jag hade haft flera barn.)
Sen blev det ändå så att vi hade ett foster barn under några år, men då var båda ganska stora och självgående, så det blev inte alls som en "barnflock" att hantera.