När man var en elak liten skitunge

[underensten]

Eftersom frågan kom upp om ålder så kan jag säga igen att det var upp till femman, så 10 år.

Och jag har aldrig betett mig illa mot någon annan sen dess, trots vissas teorier här.

 

[Sel]

Eftersom frågan kom upp om ålder så kan jag säga igen att det var upp till femman, så 10 år.

Och jag har aldrig betett mig illa mot någon annan sen dess, trots vissas teorier här.

Jag tror diskussionen blivit betydligt bredare än situationen du tog upp i trådstarten, så jag hoppas verkligen att du inte tar alla inlägg i tråden personligt.

Edit: diskussionen Har blivit betydligt bredare...

 

[manda]

Tack, det sved. Så grattis till dig.

Det är ett alternativ att låta det svida och bära den smärtan (som din egen handling orsakar dig när du får se hur någon annan resonerar kring det), istället för att skulda den andra personen. Just i en tråd som handlar om hur en hanterar egna handlingar en inte är stolt över, ligger den tanken extra nära till hands för mig.

Att någon annan får saker att svida kan verkligen vara en dold gåva, så grattis till dig! Helt utan sarkasm. Du får en till liknande situation som den tidigare elakheten mot skolkompisen att titta på, som kan hjälpa dig att förstå varför och hur detta triggar och hur du vill agera. Om jag förstod rätt.

Tycker du det jag säger inte är relevant kan du självklart bortse från det. Jag känner inte dig, men det jag citerat kändes väldigt relevant för trådens ämne och tanken att bära sina egna misstag. Vad någon annan (nästan främling på nätet) tycker om dig spelar ingen roll! Men hur du känner inför dig själv, med flugvingedragande, elaka kommentarer och allt DET gör det. Om en sådan kommentar får dig att skulda andra verkar det vara en aktiv dynamik? Med det sagt ser jag ingen större vits heller i en generaliserad åsikt att alla människor som gör x, y eller z är a, b c, eftersom vi påverkas av så många faktorer. Onödig kommentar men också onödig att skulda för (om en nu inte vill skulda).

Och vad gäller hur samtalet fortsatt i stort så tror jag verkligen att barn gör rätt när de kan och att mobbing nästan alltid kommer av en sunkig kultur (vilket ju är de vuxnas ansvar att arbeta mot) och/eller egen utsatthet. Jag läste något sådant där käckt fb-citat idag som sa ”vi måste få pojkar att se våldtäkt som lika främmande som kannibalism” och det träffar ju en ton. I en kultur där mellanmänsklig respekt är en konstant och icke förhandlingsbar kommer mobbing vara otroligt mycket mindre vanlig än i en där vuxna modellar att respekt för varandra är avhängig hur väl vi presterar eller följer normen.

@underensten Jag menar: javisst rannsaka dig själv för att finna eventuella justeringar du vill göra (vilket jag också hör dig beskriva du redan gjort i viss grad), men vänd inte samma dömande tendenser mot dig själv (eller andra) som du känner ånger över att du lät någon annan få utstå då. Ingen av er är värda det. Bara för att du vet bättre och arbetat fram ett agerande som stämmer bättre med dina ideal nu än vad du (och din omgivning) hunnit göra då, så behöver inte de handlingarna skuldbeläggas. Bättre att använda som katalysator för utveckling. Men eftersom du tänker på det fast du beskriver att du redan gjort medvetna förändringar så finns ju en chans att du har ännu mer insikt kring hur du vill vara och leva att hämta ur situationen.

 

[Mkb]

För inte så länge sedan var det en pojke som blev våldtagen (som jag förstod det var det kulmen i en lång period av utfrysning och mobbing).

Egentligen inte ett svar till dig utan bara apropå att ämnet kom upp.

På tal om just sexualbrott bland barn så till exempel om någon läser och känner igen sig i att ha blivit utsatt eller för den delen utsatt någon som barn så finns det en dokumentär (En tyst berättelse) på svtplay av en som blev utsatt för övergrepp av ett annat barn och som sedan kontaktade förövaren i vuxen ålder.
Det är väl egentligen ett slags motsatt scenario till det som diskuteras nu och det rörde inte heller direkt mobbing (fast förövaren var mobbad om jag minns rätt), men där fanns även paralleller såsom barn som utsätter andra barn och eventuell förlåtelse eller vad man kanske kan tänkas vilja få ut av att som vuxen återvända till ett mörkt kapitel i livet.

 

[Tranan]

under sen sommaren var jag på en klass återträff.
några av mina mobbare var där.
men de kom inte fram till mig.
Jag var där som Jessica och det kändes bra och det kändes som att jag hade allierade i rummet.
Jag växlade inte ett ord med någon av mobbarna. De var upptagna med andra och jag hade många som pratade med mig.
så det var trots allt en bra upplevelse.

 

[WhoIsItAgain]

I mitt fall var det ingen sunkig kultur eller utsatta ungar. Det var elaka tonåringar helt enkelt. En klass.med 25 svenska medelklassungar, (vi hade 1 invandrare, han var från Spanien). Jag vet än idag inte varför jag blev utvald. Det.är nog det som är värst och har förstört mest. Jag litar inte på människor längre, jag gillar inte ens andra människor generellt, är hellre ensam och umgås.med.djur.

 

[Palermo]

@underensten jag är lite på samma spår som @Lilla här. Det här handlar i första hand om vuxna som inte tog sitt ansvar. Jag tror att både mobbare och mobbade tar skada av det. Jag tror att de flesta mobbare aldrig fattar attdet var mobbing de ägnade sig åt. De mobbade vet, däremot.

Nu vet jag inte hur gammal du är och hur länge sedan det var, men vill du agera på det här så vänd dig till lärarna. Berätta för dem.

 

[Palermo]

Jag håller med. Jag blev under en period också mobbad och utstött som liten så visst kan jag förstå känslan, men någonstans får man ju också inse att man var just det - barn. Både en själv och förövarna. Jag har ingen anledning att önska allt ont åt mina mobbare idag för att de inte visste bättre som barn. För min egen skull ser jag inte heller att det skulle vara så nyttigt att hålla sådan "grudge" för något som hände för så många år sedan.

Jag skulle dock tycka att det vore intressant om mobbare skildrade mobbingsituationen, efteråt, som vuxna. Hur har det tex format dem att de fick utrymme att bete sig så illa utan hjälp och vägledning från de vuxna? (De mobbades bild har jag sett skildrad i tex film och böcker, inte mobbarnas.)

 

[Twihard]

Jag var utfryst i grundskolan, om det har varit lika illa för den personen som du berättar om kan jag säga helt ärligt att de som försökt be om ursäkt betyder inte ett piss för mig, det handlar ju mest att de vill sona sitt dåliga samvete och må bättre själva. Allvarligt talat. Åt helvete med dem.

Samma här.

 

[Twihard]

Låter hårt att man ska vara för alltid dömd för det man gjorde som barn.
Jag hade nog varit mer bitter på vuxna som inte gjorde något.
Jag tycker att det är fint att du tänker på hur du påverkade någon. Men kom ihåg att du var ett barn.

De ärr och skador min mobbare orsakade mig; all den lidelse och alla sviter jag får leva med på grund av hennes ärligt talat vidrigt ondskefulla beteende (och andra mobbare) är så hemska att det kvittar om det var en skitunge (okej, barn) som orsakade detta eller en vuxen. Barn kan vara onda, så i detta fall och hon kom lindrigt undan. Skulle hon komma och be om förlåtelse idag hade jag hånskrattat henne rakt i ansiktet. För det hon förtjänar är att lida tio gånger värre än jag fick och än vad hon fått göra. Att för alltid vara dömd för de brott och synder man gjort med ondskefullt uppsåt - oberoende av annan påverkan (deras mentala hälsa osv) är INGENTING mot den smärta offer får lida av. Jag hade en tuff uppväxt till viss del men blev inte en ond mobbare för det.

Sen kan vissa anse det vara skillnad på olika typer av mobbing. I olika grad och åldrar. Men ingen ska förminska ett offers känslor. Om jag ex. lider från all misshandel jag utsatts för är inte det känslomässigt värre än om ex. lilla Lisa inte blev bjuden på kalas. För kanske det var vad som förstörde hennes liv.

Nej, jag kan inte förlåta, och jag vill inte förlåta. Det är inte att vara hård utan man straffar sina mobbare på de vis man kan när de kom för lindrigt undan. Lever de idag med dåligt samvete? Tror knappast det. Men tja, om de gör det har de sig själva att skylla. Har jag bearbetat och gått vidare? Ja för längesedan. Men glömmer man? Aldrig. Ärren finns alltid kvar och mobbingen förstörde mitt liv, även om jag kan leva ett okej bra liv idag trots allt.

 

[Twihard]

De ärr och skador min mobbare orsakade mig; all den lidelse och alla sviter jag får leva med på grund av hennes ärligt talat vidrigt ondskefulla beteende (och andra mobbare) är så hemska att det kvittar om det var en skitunge (okej, barn) som orsakade detta eller en vuxen. Barn kan vara onda, så i detta fall och hon kom lindrigt undan. Skulle hon komma och be om förlåtelse idag hade jag hånskrattat henne rakt i ansiktet. För det hon förtjänar är att lida tio gånger värre än jag fick och än vad hon fått göra. Att för alltid vara dömd för de brott och synder man gjort med ondskefullt uppsåt - oberoende av annan påverkan (deras mentala hälsa osv) är INGENTING mot den smärta offer får lida av. Jag hade en tuff uppväxt till viss del men blev inte en ond mobbare för det.

Sen kan vissa anse det vara skillnad på olika typer av mobbing. I olika grad och åldrar. Men ingen ska förminska ett offers känslor. Om jag ex. lider från all misshandel jag utsatts för är inte det känslomässigt värre än om ex. lilla Lisa inte blev bjuden på kalas. För kanske det var vad som förstörde hennes liv.

Nej, jag kan inte förlåta, och jag vill inte förlåta. Det är inte att vara hård utan man straffar sina mobbare på de vis man kan när de kom för lindrigt undan. Lever de idag med dåligt samvete? Tror knappast det. Men tja, om de gör det har de sig själva att skylla. Har jag bearbetat och gått vidare? Ja för längesedan. Men glömmer man? Aldrig. Ärren finns alltid kvar och mobbingen förstörde mitt liv, även om jag kan leva ett okej bra liv idag trots allt.

Blev mobbad från årskurs 4-9 (liiite gymnasiet) men värst var högstadiet (ifall det är relevant). MEN den tidigare mobbingen påverkar mig än idag också, men inte lika allvarligt.

 

[hastflicka]

Min mellanstadie larare mobbade mig. Jag var en av de fa barn som kunde umgas med alla olika grupper i klassen ... Men av nagon anledning jag an i dag inte forstar valde lararen att mobba mig.
Jag var valdigt osaker och angslig och hysteriskt radd att gora fel. Dessutom helt hopplost blaogd och trodde alla om gott. Klass kamraterna var bra och nar mina foraldrar inte trodde mig nar jag sa att froken mobbade mig sa vandrade de flesta hem till mig for att beratta att det var sant.

Jag far fortfarande ont i magen nar jag tanker pa henne,
"Det ar verligen ingen ide att jag forklarar for dig, du kommer inte att forsta i alla fall". Nar jag rackte upp handen och bad om hjalp.
"Det ar val ingen ide att fraga er dotter pa Engelsk lectionerna, hon kan ju svaren". Nar pappa ringde och undrade varfor jag aldrig fick svara i Engelska.

Och nej, jag har inte gatt pa nagon klasstraff, aven om jag garna traffat majoriteten av kompisarna igen. Jag skulle formodligen skalla ut henne om hon kom och ville be om ursakt, eller saga forlat, sa det ar mycket battre jag slipper saga saker jag sakert skulle angra om hon dok upp.

 

[Lingon]

Och jag tänker att båda är offer, fast på väldigt olika sätt. Det finns bara förlorare när alla är ledsna. Är enda vägen ut att glömma?

Jag är ledsen men håller inte alls med dig. Idioten som hotade att köra på min älskade hund med sin moppe om han såg oss ute på promenad kommer jag aldrig se som ett offer det är synd om. Hade jag fått veta att det på nåt sätt är synd om honom, att hans liv gått åt helvete hade det gjort mig glad efter de 3 år av terror han utsatte mig för.

Det finns ingen ursäkt som skulle vara stark nog för att jag skulle förlåta. Hade han kommit till mig nu och bett om ursäkt hade jag förklarat för honom hur illa han gjorde mig. Det finns inte många människor jag hatar. Men han är en av dem. Oftast tycker jag bara illa om idioter och raderar dem från mitt liv. Den här människan har jag inte sett sen skolavslutningen i nian och jag hatar honom fortfarande. Nä, det kostar mig inget att hata honom. Oftast tänker jag inte ens på att han existerar. Jag föredrar det så. Skulle han plötsligt få dåligt samvete så får han reda ut det utan mig. Jag tänker inte hjälpa till.

 

[Lingon]

Ah. Så man föds ond eller god och det är sedan ens lott i livet? Sorry, men det är ren BS.

Det är inte offrets skyldighet att hjälpa förövaren med hens ångest och dåliga samvete. Jag kan nog hålla med i att man är den man är. Få människor förändras någonsin.

 

[Lingon]

Mobbning förekommer bland barn i förskoleåldern. Det vore tragiskt om dessa barn redan då skulle stämplas som elaka, dumma och med låg moral trots att deras hjärnor ska utvecklas i ytterligare ca 20 år.

Själv tror jag att det är viktigt att titta på drivkrafterna bakom mobbarbeteendet hos de som är drivande. (Det är självklart inte något som den mobbade ska behöva bry sig om.)
Barn är i högsta grad formbara om man inte bara lämnar dem åt sitt öde.

Ändå är det så det blir. Och mobbing förekommer i alla åldrar. Inte bara i förskoleåldern! Mina mobbare gick på högstadiet.

 

[vemsomhelst123]

Jag tror inte man förändras som person bara för att man växer upp, kanske lär man sig mer hur man ska vara i samhället och mot andra människor rent tekniskt och lättare kan skilja på rätt och fel. Moralen förändras sällan tycker jag. Det är extremt få som förändras som personer från barn till vuxna, vuxna är oftast bara duktigare på att dölja den sidan.

Det är inte alls okej att se tillbaka på att det man gjort som barn är något "bara". Det är inte mindre allvarligt eller dåligt bara för att man var "barn" när man gjorde det.

Om inte annat så ser man tydligt tycker jag på många forum på nätet hur galet elaka och dumma och mobbande många vuxna människor är.

Men visst, vissa få kanske faktiskt förändras men det är ovanligt, stor eloge till dom som faktiskt känner av det dom gjorde och mår dåligt över det i vuxen ålder. Jag har tack och lov aldrig blivit mobbad men jag vet vad jag tycker om mobbare ändå.

Jag kan bara tala för mig själv men jag hade verkligen inte utvecklat konsekvenstänk i flera steg när jag var 13-14, dvs jag kunde inte se att vår kollektiva hämnd var onödig och dum eftersom jag och mina vänner var i ”överläge” på så många plan. Jag kan absolut inte se mig själv i dagsläget bete mig som jag gjorde då. Sen är vi alla ”djur” innerst inne och jag kan till viss del hålla med dig, flera av de som i denna tråd skrivit att de hatar mobbare/varit utsatta har i mina ögon tangerat eller gått långt över den gräns jag satt för mig själv i hur man bemöter andra i skrift. Och människor generellt är nog rätt onda varelser i grunden baserat på världsläget.

 

[Milosari]

De ärr och skador min mobbare orsakade mig; all den lidelse och alla sviter jag får leva med på grund av hennes ärligt talat vidrigt ondskefulla beteende (och andra mobbare) är så hemska att det kvittar om det var en skitunge (okej, barn) som orsakade detta eller en vuxen. Barn kan vara onda, så i detta fall och hon kom lindrigt undan. Skulle hon komma och be om förlåtelse idag hade jag hånskrattat henne rakt i ansiktet. För det hon förtjänar är att lida tio gånger värre än jag fick och än vad hon fått göra. Att för alltid vara dömd för de brott och synder man gjort med ondskefullt uppsåt - oberoende av annan påverkan (deras mentala hälsa osv) är INGENTING mot den smärta offer får lida av. Jag hade en tuff uppväxt till viss del men blev inte en ond mobbare för det.

Sen kan vissa anse det vara skillnad på olika typer av mobbing. I olika grad och åldrar. Men ingen ska förminska ett offers känslor. Om jag ex. lider från all misshandel jag utsatts för är inte det känslomässigt värre än om ex. lilla Lisa inte blev bjuden på kalas. För kanske det var vad som förstörde hennes liv.

Nej, jag kan inte förlåta, och jag vill inte förlåta. Det är inte att vara hård utan man straffar sina mobbare på de vis man kan när de kom för lindrigt undan. Lever de idag med dåligt samvete? Tror knappast det. Men tja, om de gör det har de sig själva att skylla. Har jag bearbetat och gått vidare? Ja för längesedan. Men glömmer man? Aldrig. Ärren finns alltid kvar och mobbingen förstörde mitt liv, även om jag kan leva ett okej bra liv idag trots allt.

Så du menar alltså att det man gjorde som barn innebär att man förtjänar att straffas 10 ggr värre än att bli mobbad? Att de får skylla sig själva? Hade du velat att mobbande barn ska straffas där och då (hur?), eller ska man vänta tills de blivit vuxna? Tänk om du får barn och det visar sig att det är din unge som varit taskig mot någon annan?

KL
Har man tillbringat några timmar med barn så blir det rätt snabbt uppenbart att de som snabbt sluter upp och vill frysa ut andra är de som är socialt osäkra. Det är en jättehemsk egenskap, men det är också en väldigt mänsklig egenskap. I vissa fall kan goda föräldrar förhindra detta, men där de inte lyckas är det ju skolan som är ansvarig för det som händer på skoltid. Är det något man ska vara förbannad på så är det ju ett fallerat skolsystem. Börjar man att dela in världen i de onda och de goda, att man aldrig kan sona sina brott osv så har man helt låst fast sig i en position där ingen förbättring kan ske.

 

[Lingon]

Så du menar alltså att det man gjorde som barn innebär att man förtjänar att straffas 10 ggr värre än att bli mobbad? Att de får skylla sig själva? Hade du velat att mobbande barn ska straffas där och då (hur?), eller ska man vänta tills de blivit vuxna? Tänk om du får barn och det visar sig att det är din unge som varit taskig mot någon annan?

KL
Har man tillbringat några timmar med barn så blir det rätt snabbt uppenbart att de som snabbt sluter upp och vill frysa ut andra är de som är socialt osäkra. Det är en jättehemsk egenskap, men det är också en väldigt mänsklig egenskap. I vissa fall kan goda föräldrar förhindra detta, men där de inte lyckas är det ju skolan som är ansvarig för det som händer på skoltid. Är det något man ska vara förbannad på så är det ju ett fallerat skolsystem. Börjar man att dela in världen i de onda och de goda, att man aldrig kan sona sina brott osv så har man helt låst fast sig i en position där ingen förbättring kan ske.

Jag kommer aldrig som du gör här ställa mig på förövarnas sida. Det är inte offrets fel. Det är förövarens fel. Ja, jag önskar att mina mobbare hade straffats! Istället hände inte ett jävla skit. Skolan visste om det. Det bästa hade varit om de hade tvingats bort från den skolan vi gick på. Jag bryr mig inte om varför de terroriserade och hotade mig. Mina ärr kommer inte påverkas av det.

 

[Ninnurur]

Jag skiter i hur synd det var om de som mobbade mig. De har förstört mitt liv och förtjänar enligt MIG att brinna i helvetet. De kanske är goda människor nu, men de knappt älskas av någon annan. Hos mig kommer de aldrig att förlåtas eller accepteras.
För några år sedan fick jag just ett sån där "oj jag var nog inte så snäll" meddelande, och det enda det gjorde var att ge mig en panikångest attack.

Min erfarenhet nu som mamma är också att de barn som mobbar har föräldrar som även de har varit mobbare och nu har översittarattityd. Beteendet nedärvs starkt.

 

[Milosari]

Jag kommer aldrig som du gör här ställa mig på förövarnas sida. Det är inte offrets fel. Det är förövarens fel. Ja, jag önskar att mina mobbare hade straffats! Istället hände inte ett jävla skit. Skolan visste om det. Det bästa hade varit om de hade tvingats bort från den skolan vi gick på. Jag bryr mig inte om varför de terroriserade och hotade mig. Mina ärr kommer inte påverkas av det.

Men va? Var har jag skrivit att det är offrets fel?

Jag står inte på någons sida. Jag har inte blivit mobbad och har inte mobbat. Men jag tycker inte att något barn förtjänar att hatas på det sättet som beskrivs i tråden.