När lämna sitt barn första gången?

[MiniLi]

Sv: När lämna sitt barn första gången?

De flesta i den här tråden har väl snarare ansett att alla sorters känslouttryck ska accepteras. Både de som har lätt för att lämna bort barn och de som tycker det är svårt.

 

[LadyCovergirl]

Sv: När lämna sitt barn första gången?

Jag kunde inte instämma mer.

Jag fattar inte varför de där känslouttrycken ska förhärligas så till den grad. De verkar ju inte vara till nytta för någon av de inblandade.

Verkligen inte! Det verkar ohyggligt jobbigt att gråta för att man inte är i barnets absoluta närhet. Jobbar inte folk? (Eller ja, det tycks mest vara mammor som reagerar såhär och jag antar att pappan är oberörd och fortfarande jobbar utan ångest och gråtande.) Om man nu inte jobbar, åker man aldrig till affären utan barn? Till stallet? Till simhallen? Till ett fik med sina kompisar? Går ut och äter med andra vuxna människor? Går på bio?

 

[LadyCovergirl]

Sv: När lämna sitt barn första gången?

De flesta i den här tråden har väl snarare ansett att alla sorters känslouttryck ska accepteras. Både de som har lätt för att lämna bort barn och de som tycker det är svårt.

Men är det verkligen rimligt att supporta ett beteende som innebär att en person låser sig fullständigt vid sitt barn? Så till den milda grad att personen inte ens kan lämna sitt barn i en halvtimme.

 

[Lupino]

Sv: När lämna sitt barn första gången?

Men det är helt okej att insinuera att de föräldrar som inte sitter ihop med sitt barn 24/7 är sorgliga?
Förutom det här (i mina ögon) oändliga argumentet att "det svider i mammahjärtat", "tigermammakänslor" osv. Det har varit uppe i tidigare trådar också. Att det för vissa ses som fullt naturligt att bli en hormonstyrd, gråtande och känslostormande mamma som inte låter andra ens peta på barnet. Jag tycker alltså inte att det är rimligt att supporta ett sådant beteende men det är ju jag det. (Dessutom upplever jag rätt ofta att det hintas om att det är det beteende som är riktigt och rätt.)

Visst är vi alla olika men faktum kvarstår. Vi har alla hjärnor att använda, även efter en förlossning.

Nä, men så har jag inte heller skrivit, jag menar bara att vissa är så snabba att döma andra utan att reflektera att det som är rätt för en familj/ett barn kan vara fel för någon annan. Utifrån min erfarenhet från hur mina egna barn är så kan jag ibland bli förvånad över hur annorlunda andra handlar, men eftersom jag vet att alla är olika kan jag konstatera att "så skulle inte jag ha gjort" och sen är det bra med det, jag kallar dig absolut inte sorglig, det är väl fantastiskt du har ett så frimodigt barn, det gör ju livet väldigt mycket enklare!

Jag kan exemplifiera med ett annat fall också. En arbetskamrat förfasade sig över att vi smög på kvällarna när vårt första barn var några månader och sov. Han hade minsann vant sitt barn vid att sova i oljud. Vad han inte visste var att vår dotter alltid sov där vi var när hon var spädbarn i alla möjliga oljud, men efter någon/några månader så vaknade hon konstant och vi upptäckte att hon bara sov bra om det var tyst. Hon sover fortfarande oroligt och är 6 år, det är bara sån hon är.

 

[Petruska]

Sv: När lämna sitt barn första gången?

De flesta i den här tråden har väl snarare ansett att alla sorters känslouttryck ska accepteras. Både de som har lätt för att lämna bort barn och de som tycker det är svårt.

Det beror på vad du menar med acceptans, skulle jag säga. Om tex min partner grät och inte kunde lämna ifrån sig bebisen om vi hade någon, skulle jag se det som ett problem att diskutera. Inte som att hans tigerpappahormoner måste respekteras.

För som du skriver handlar det här ju inte om att barn möjligen är olika frimodiga, utan det handlar om de vuxna. De vuxna har ett helt annat ansvar för sina känslor, känslouttryck och handlingar än vad barn någonsin kan ha.

 

[MiniLi]

Sv: När lämna sitt barn första gången?

Men är det verkligen rimligt att supporta ett beteende som innebär att en person låser sig fullständigt vid sitt barn? Så till den milda grad att personen inte ens kan lämna sitt barn i en halvtimme.

Antar att du syftar på TS syster och ja, varför inte? De har ju hittat ett sätt som funkar för dem.
Varför skulle det ses som ett problem?

Vi vet ju egentligen ingenting om hur deras föräldra-barn relation ser ut. Kanske finns det annat som skulle föranleda oro men att mamman har svårt att vara ifrån barnet behöver ju inte ses som ett problem.

Det beror på vad du menar med acceptans, skulle jag säga. Om tex min partner grät och inte kunde lämna ifrån sig bebisen om vi hade någon, skulle jag se det som ett problem att diskutera. Inte som att hans tigerpappahormoner måste respekteras.

För som du skriver handlar det här ju inte om att barn möjligen är olika frimodiga, utan det handlar om de vuxna. De vuxna har ett helt annat ansvar för sina känslor, känslouttryck och handlingar än vad barn någonsin kan ha.

Vuxna har väl lika mycket rätt till sina känslor som barn har?
Sålänge det inte skadar barnet (och det kan vi omöjligen avgöra utifrån den infon TS har angett) så får man väl anta att det inte är något problem?

 

[LadyCovergirl]

Sv: När lämna sitt barn första gången?

Antar att du syftar på TS syster och ja, varför inte? De har ju hittat ett sätt som funkar för dem.
Varför skulle det ses som ett problem?

Vi vet ju egentligen ingenting om hur deras föräldra-barn relation ser ut. Kanske finns det annat som skulle föranleda oro men att mamman har svårt att vara ifrån barnet behöver ju inte ses som ett problem.

Inte bara på TS syster. Fler i tråden, och i tidigare trådar, har uttryckt att de agerat på ett likartat vis.
Och om även pappan skulle få för sig att börja agera på det här viset? Hur tycker du att det ska lösas då?
Om min partner hade reagerat på ett sådant vis när dottern var nyfödd, eller för den delen nu, så hade jag blivit uppriktigt bekymrad över hans brist på att agera rationellt.

Vuxna har väl lika mycket rätt till sina känslor som barn har?
Sålänge det inte skadar barnet (och det kan vi omöjligen avgöra utifrån den infon TS har angett) så får man väl anta att det inte är något problem?

Ingen har väl sagt att personerna inte får känna på ett särskilt sätt? Däremot måste vuxna människor inte alltid följa sina känslor utan kan agera med hjärnan som beslutsfattare.

 

[LadyCovergirl]

Sv: När lämna sitt barn första gången?

Nä, men så har jag inte heller skrivit, jag menar bara att vissa är så snabba att döma andra utan att reflektera att det som är rätt för en familj/ett barn kan vara fel för någon annan. Utifrån min erfarenhet från hur mina egna barn är så kan jag ibland bli förvånad över hur annorlunda andra handlar, men eftersom jag vet att alla är olika kan jag konstatera att "så skulle inte jag ha gjort" och sen är det bra med det, jag kallar dig absolut inte sorglig, det är väl fantastiskt du har ett så frimodigt barn, det gör ju livet väldigt mycket enklare!

Jag kan exemplifiera med ett annat fall också. En arbetskamrat förfasade sig över att vi smög på kvällarna när vårt första barn var några månader och sov. Han hade minsann vant sitt barn vid att sova i oljud. Vad han inte visste var att vår dotter alltid sov där vi var när hon var spädbarn i alla möjliga oljud, men efter någon/några månader så vaknade hon konstant och vi upptäckte att hon bara sov bra om det var tyst. Hon sover fortfarande oroligt och är 6 år, det är bara sån hon är.

Men min fråga är om det kan anses som rätt (i betydelsen positivt antar jag) att den ena föräldern är så bunden till sitt barn? Är det inte mer optimalt om föräldern kan använda sitt sunda förnuft och möjliggöra för t.ex. pappan, mormor, farfar osv att umgås på egen hand med barnet. Kanske genom något så enkelt som en promenad i vintersolen. Eller en tur till badhuset för lite plask och lek i babysim-gruppen.

Angående jämförelsen med ert lättsovande barn så är det just ett barn. Jag antar att TS syster är vuxen. Där tycker jag att man kan kräva olika nivåer av hänsynstagande.

 

[Sar]

Sv: När lämna sitt barn första gången?

Men är det verkligen rimligt att supporta ett beteende som innebär att en person låser sig fullständigt vid sitt barn? Så till den milda grad att personen inte ens kan lämna sitt barn i en halvtimme.

Så vad är ditt förslag över vad man bör göra i en sådan situation?
Jag har faktiskt aldrig hört talas om det när det gäller äldre barn utan det är just bebisar som avses. Ska man "träna" den förälder det gäller? Och vad blir slutsumman om nu "träningen" inte fungerar. Gynnar det barnet och föräldern? I TS trådstart verkar ju heller mamman inte ha några problem med att pappan tar hand om barnet, hade inte heller det gått hade jag nog sett ett större problem.

Jag hade själv otroligt jobbigt med att jag inte fick tillgång till mina första barn förrän det gått flera timmar. Jag trodde att jag hade bearbetat det nog men när det visade sig att 3:e barnet var på gång så var jag till slut tvungen att prata med förlossningsläkare för att i någon mån försöka säkerställa att det inte skulle hända igen.

Jag tror starkt på acceptans av en annan människas känslor är den rätta vägen att gå och att låta släktingar och vänner umgås med barnet medan man själv är i närheten är enligt mig det bästa sättet att sedan känna sig trygg med att lämna bort barnet. Om det nu är så att man vill lämna bort det. Rätt många har inte behovet av att lämna bort barnet under det första året, gäller både kvinnor och män (i vår familj är det jag som är mer pro lämna bort än min man för övrigt).

Att tycka att det är "jamsigt" får väl stå för den som själv inte har upplevt de känslorna och inte heller är empatiskt nog lagd för att förstå att det finns andra som har de känslorna. Jag tror dessutom att det är så pass vanligt förekommande att jag har svårt att tänka att det enbart är miljöbetingat.

 

[Petruska]

Sv: När lämna sitt barn första gången?

Vuxna har väl lika mycket rätt till sina känslor som barn har?

Framförallt har vuxna ett betydligt större ansvar för sina känslor än vad barn har.

Sålänge det inte skadar barnet (och det kan vi omöjligen avgöra utifrån den infon TS har angett) så får man väl anta att det inte är något problem?[/QUOTE]

När det gäller TS fall har jag inga åsikter, men jag anser alltså att det hade skadat familjerelationerna och kommunikationen avsevärt om min partner reagerat som beskrivet och jag bara skulle böja mig för det.

Jag förväntar mig ett mer medvetet föräldraskap än att partner bara faller offer för sin oro hela tiden och i normal kommunikation i nära relationer ingår det för min del att man diskuterar sådant. Inte bara böjer sig för varandras nojor.

 

[LadyCovergirl]

Sv: När lämna sitt barn första gången?

Så vad är ditt förslag över vad man bör göra i en sådan situation?
Jag har faktiskt aldrig hört talas om det när det gäller äldre barn utan det är just bebisar som avses. Ska man "träna" den förälder det gäller? Och vad blir slutsumman om nu "träningen" inte fungerar. Gynnar det barnet och föräldern? I TS trådstart verkar ju heller mamman inte ha några problem med att pappan tar hand om barnet, hade inte heller det gått hade jag nog sett ett större problem.

Jag hade själv otroligt jobbigt med att jag inte fick tillgång till mina första barn förrän det gått flera timmar. Jag trodde att jag hade bearbetat det nog men när det visade sig att 3:e barnet var på gång så var jag till slut tvungen att prata med förlossningsläkare för att i någon mån försöka säkerställa att det inte skulle hända igen.

Jag tror starkt på acceptans av en annan människas känslor är den rätta vägen att gå och att låta släktingar och vänner umgås med barnet medan man själv är i närheten är enligt mig det bästa sättet att sedan känna sig trygg med att lämna bort barnet. Om det nu är så att man vill lämna bort det. Rätt många har inte behovet av att lämna bort barnet under det första året, gäller både kvinnor och män (i vår familj är det jag som är mer pro lämna bort än min man för övrigt).

Att tycka att det är "jamsigt" får väl stå för den som själv inte har upplevt de känslorna och inte heller är empatiskt nog lagd för att förstå att det finns andra som har de känslorna. Jag tror dessutom att det är så pass vanligt förekommande att jag har svårt att tänka att det enbart är miljöbetingat.

Är jag den gråtande personen eller partnern? Oavsett så hade jag tagit upp saken till diskussion och gemensamt kommit fram till en hållbar lösning.
Varför skulle inte den s.k. träningen fungera? I mitt tycke gynnar det barnet som kan få umgås med andra vuxna utan någon annan som övervakar det hela. Givetvis gynnar det partnern som kan få spendera tid med barnet utan någon som övervakar det hela.
Om jag och min partner inte på elva månader kunnat umgås på egen hand alternativt med andra vuxna så hade det varit ett problem.

Du tog upp saken med förlossningsläkaren och ni kom fram till en lösning. Precis, du tog tag i problemet och löste det. Du fortsatte inte må dåligt hela graviditeten.

Att något är vanligt betyder inte att det är det optimala för någon av parterna.

 

[Sar]

Sv: När lämna sitt barn första gången?

Är jag den gråtande personen eller partnern?

Här antar jag att du är den som vill ha barnet nära ( i det fall det nu bara inbegriper en av föräldrarna). Ts syster har ju inga problem att partnern har barnet.

Oavsett så hade jag tagit upp saken till diskussion och gemensamt kommit fram till en hållbar lösning.
Varför skulle inte den s.k. träningen fungera? I mitt tycke gynnar det barnet som kan få umgås med andra vuxna utan någon annan som övervakar det hela.

Och vad skulle det spela ett 3 månader gammalt spädbarn för roll att någon av föräldrarna finns i huset samtidigt? Det torde snarare vara en fördel om nu någonting inte fungerar med skötningen. Jag tror inte att någon "träning" innan man är mogen för att släppa taget, överhuvudtaget gynnar den som har svårt att släppa sitt barn. Jag tror snarare att det riskerar att leda till ett trauma.

Om jag och min partner inte på elva månader kunnat umgås på egen hand alternativt med andra vuxna så hade det varit ett problem.

Men barnet sover ju någon gång? Och är inte alltid den exakta mittpunkten. Vi har varken haft problem att umgås med varandra eller med andra trots att vi lämnat bort barnen ytterst sparsamt/knappt alls under första året.

Du tog upp saken med förlossningsläkaren och ni kom fram till en lösning. Precis, du tog tag i problemet och löste det. Du fortsatte inte må dåligt hela graviditeten.
Att något är vanligt betyder inte att det är det optimala för någon av parterna.

Jo, jag försökte i mesta möjliga mån att säkerställa tillgången till barnet eftersom jag förstod att jag skulle må fruktansvärt dåligt annars. Att då när barnet väl är fött direkt börja träna på att lämna det till allehanda släktingar hade känts ytterst kontraproduktivt och inte på något sätt gynnat min känsla.

 

[Badger]

Sv: När lämna sitt barn första gången?

Och vad skulle det spela ett 3 månader gammalt spädbarn för roll att någon av föräldrarna finns i huset samtidigt? Det torde snarare vara en fördel om nu någonting inte fungerar med skötningen. Jag tror inte att någon "träning" innan man är mogen för att släppa taget, överhuvudtaget gynnar den som har svårt att släppa sitt barn. Jag tror snarare att det riskerar att leda till ett trauma.

Fast vi diskuterar en elvamånaders baby som visst kan ha utbyte av en halvtimmas promenad med mormor.

Jag skulle fortfarande ha sett det som ett problem för mig om jag inte kunnat lämna mitt barn i en halvtimma även före 11 månader och försökt träna mig på det. Kanske i korta intervaller först.

Det finns ju också kvinnor som inte klarar att mannen har hand om babyn korta stunder, då är det verkligen läge för träning så att mammans problem inte går ut över barnet.

En annan sak man aktivt kan träna är ju tex att helt lungt se på och slappna av medan en annan person gör "fel" med barnet, i fall då det inte går ut över barnet såklart.

 

[Björk]

Sv: När lämna sitt barn första gången?

Men vad är det som gör detta relationsbyggande med tex mormor så komplicerat att det tar flera år innan relationen är trygg nog för en övernattning?

Vad är det som gör att det tar flera år innan föräldrarna känner sig lugna med att barnet sover hos tex mormor en natt nu och då?

Det handlar ju inte om flera år för TS?

Och för oss så handlar det inte om att vi inte är "lugna med". Vi har inte haft BEHOV AV och barnet själv får också vara med och fatta beslut om sova över. Vår äldsta har inte sovit över nästan alls. Och det handlar om två saker: 1. Att vi inte behövt hjälpen och därför inte "tränat" på det. 2. Att barnet själv inte vågat/velat.

Det finns för oss inget självändamål i att vårt/våra barn till varje pris måste sova borta hos mor- och farföräldrar. (och det där tjatet som vi hörde var när barnet var under året, det är nog ingen som tjatar nu).

Det handlar ju också om att en relation kan ta tid att bygga upp. T ex om man inte bor nära och träffas så ofta. Träffar man en 2-6månaders ett par gånger i månaden så ÄR inte det en nära relation. När barnen blir större kan de ju dock minnas personerna själva, även om det tar längre tid mellan återseendena.

Vad är det som gör att den otryggheten hos föräldrarna bör tas på så oerhört stort allvar?

Varför får man INTE låta föräldrarna själva hitta tryggheten? Varför ska personer vars barn det INTE är bestämma över vad som är "sunt" eller inte? Jag tror att de allra flesta som möjligen är oroliga när barnet är litet på vägen genom barnets liv faktiskt BLIR mer intresserade av att barnet ska få andra relationer till andra anhöriga.

Låt vara säger jag. Och det säger jag även till mor- och farföräldrar om de skulle fråga mig. Man har ingen vårdnadsrätt till ett barnbarn. Och om man då tycker att en förälder är lite "överspänd" så får man väl tycka det och bida sin tid litegrann. För de flesta lättar nog den där oron och spändheten så småningom. Nu talar jag om SMÅ barn, under året, kanske upp till ett par år. En 7åring, 8åring eller 12åring som inte "får" sova borta för att mamma/pappa är för oroliga är ju en annan femma så att säga. En sådan oro drabbar nog barnet rätt mycket.

När bebisen är nyfödd känner den ju ingen. Är det inte oerhört olämpligt att den vilt främmande mamman - för att inte tala om pappan - direkt beter sig som om barnet var deras och att de är de viktigaste människorna i världen för varandra? Där finns ju ingen relation, faktiskt.

Det tycker jag inte alls är olämpligt.
Jag tycker att barnets främsta vårdnadshavare (och det kan naturligtvis vara flera eller andra än biologisk mor och far) SKA göra sig viktiga och betydelsefulla för sitt barn. De ska helt enkelt skapa trygghet, närhet och tillit. Där ska finnas en trygg hamn att alltid kunna känna sig hemma i.

När jag läst om adoptioner brukar det talas en del om hur man ska bemöta sitt adopterade barn som kanske är kring halvåret- året när man får hem det. Om barnet bott på barnhem så rekommenderas att jobba på anknytning. Sådana barn vänder sig ibland till "vilken vuxen som helst" (för det är så de lärt sig på barnhemmet) och gör liksom ingen urskiljning på vilka de är. Då rekommenderas bland annat att liksom "visa" barnet skillnad; att mor- och farföräldrar kanske får hålla tillbaka en period för att barnet ska utveckla en stark anknytning till just sina FÖRÄLDRAR. Men det finns nog mer att läsa om vad man har för filosofi bakom det om man söker.

 

[Björk]

Sv: När lämna sitt barn första gången?

Jag var med under min bästa väns förlossning för 1 månad sen, och höll i bebisen rätt så kort efter att mamman hållit första gången - och hon visade då inga tecken på att reagera alls. Inte heller när alla sjuksköterskor och barnmorskor stod och gav henne extra syrgas, eller höll på med annat..

Bebisen är som sagt 1 månad - imorgon - och hon är precis lika nöjd i min famn, eller min mans, som i sina föräldrars famnar. Eller för den delen fler goda vänner, som också håller henne ibland.

Våra barn har gått utmärkt att låta andra hålla, sköta om, gå ut med eller vad som helst när de varit några få månader gamla. Sen har det där ändrat sig; vid 3-4 månaders ålder. Då har hjärnan utvecklats till att börja KÄNNA IGEN bättre och personer de inte träffat dagligen har de visat "blyghet" eller tydligt visat att de hellre vill till mamma eller pappa.

Sen går det där i vågor; i perioder går det jättebra att sitta i andras knä, leka med andra, umgås, skötas om av andra. I perioder är det bara mamma eller pappa som "duger" till vissa saker; om vi är närvarande (viktigt tillägg). Är vi inte där så brukar det gå bra med far- eller morföräldern.

 

[Björk]

Sv: När lämna sitt barn första gången?

Det har jag aldrig hävdat i alla fall. Jag motsäger mig bara åsikterna/teorierna/whatever om att det ska ta flera år för ett barn att skapa tillräckligt goda relationer för att kunna lämnas bort exempelvis. Eller att det är dåligt för nyfödda att hållas av andra/många andra. Etc etc.

Det är väl ingen som sagt att det "SKA ta flera år för att..."??
Det är väl bara så att vi är några som inte tycker det är så konstigt med mamman som beskrivs i TS. Som själva varit sådana att de inte velat lämna barnet över natten till far- eller morföräldrar när barnet varit litet. Och som inte ser det som något så oerhört farligt eller osunt. Eller som helt enkelt inte ser varför man ska göra det om man (=förälder) inte känner att man behöver den "avlastningen".

Det är inte osunt att kunna lämna bort sin bebis i normal omfattning. Men det är heller inte osunt att inte göra det. Alla föräldrar är olika. Alla barn är olika.

*delvis kl*
Om nu far- och morföräldrar, vänner och bekanta vill just avlasta och hjälpa föräldrar så är det väl DET som de ska lägga fokus på att göra kan jag tycka. Om föräldrarna inte känner att det är någon avlastning att lämna bort barnet över natten (utan kanske bara en enorm stressbelastning) så är det väl bättre att avlasta/hjälpa på annat sätt. Laga matlådor, åka och handla, hjälpa till med städningen, passa barnet hemma hos föräldrarna några timmar, tja, vad de nu behöver hjälp med.

 

[Björk]

Sv: När lämna sitt barn första gången?

Jag skulle fortfarande ha sett det som ett problem för mig om jag inte kunnat lämna mitt barn i en halvtimma även före 11 månader och försökt träna mig på det. Kanske i korta intervaller först.

Men; är det inte just det de gör? De tränar. De tränar i och med att barnet får sova med mormor och morfar och de själva i annat rum.

 

[Freyja_bus]

Sv: När lämna sitt barn första gången?

+Sar

Tack! Nu behöver jag inte skriva ett meterlångt inlägg om vad jag tycker i frågan, för ni har redan skrivit så bra! Håller med till fullo!

 

[Badger]

Sv: När lämna sitt barn första gången?

Jovisst så kanske det är.

(För mig, alla är ju olika, kändes det som att de övade på det svåraste först att sova i samma hus som sin bebi men inte "få" ha den hos sig. Tio minuters promenad till kiosken däremot. Men som sagt alla är jätteolika.)

 

[Björk]

Sv: När lämna sitt barn första gången?

Jovisst så kanske det är.

(För mig, alla är ju olika, kändes det som att de övade på det svåraste först att sova i samma hus som sin bebi men inte "få" ha den hos sig. Tio minuters promenad till kiosken däremot. Men som sagt alla är jätteolika.)

Tja, det är klart. Vi vet ju bara vad ts skrivit...
Gissningsvis har de försökt med andra saker också. Jag har i alla fall svårt att tro att det med en sådan oro som det verkar finnas skulle ens fungera att sova i annat rum "på en gång". Som du säger; kortare och enklare "träning" går ju att ordna. Och det kanske de gör/har gjort....