När barnet inte kan bo hemma?

[Emine]

NPF podden är jättebra, även om det mestadels handlar om yngre barn så uppvisar han ju samma beteenden. Tänker på den här https://urplay.se/program/201145-npf-podden-barn-som-soker-konflikter

Då har jag något att lyssna på imorgon till städningen- perfekt

Familjebehandlaren säger samma sak där, han beter sig i mognad som ett mycket yngre barn. Både i resonemang och annat, med sorg ser jag ju hur tom 5 åringen gått om honom i det. Hen går ju att resonera med efter en stund, 15 åringen inte.

 

[monster1]

Då har jag något att lyssna på imorgon till städningen- perfekt

Familjebehandlaren säger samma sak där, han beter sig i mognad som ett mycket yngre barn. Både i resonemang och annat, med sorg ser jag ju hur tom 5 åringen gått om honom i det. Hen går ju att resonera med efter en stund, 15 åringen inte.

Men hon har väll inte autism?

 

[Emine]

Men hon har väll inte autism?

Nej det har hon inte, men rent resonemangsmässigt är hon betydligt mer mogen på många plan. Vilket gör otroligt ont att se.

kvällen har varit superjobbig, sonen blev påmind om att han skulle spela piano idag. Både av bonuspappa, mig och syster. Kom sig ändå inte iväg och skyllde på att han inte kollat almanackan.

Sonen blev sedan ifrågasatt då sambon upptäckte en stulen godispåse. Den var gömd bakom en bok i ett skåp. Sonen hade inte en aning varför han tagit den och gick absolut inte och rotade i skåp.

Strax därefter åker sambon iväg 10 min för att hämta mig i stallet. Får sms av syskonet att ”**** är dum” nästan direkt. Kommer hem inom ett par minuter till en gråtande lillasyster. Som han provocerat igång till max verbalt genom att kalla henne saker.

När hon är tröstad frågar jag sonen lugnt och sansat vad som hänt. Tydligen blev hon kränkt när han provocerade om hennes favoritprogram och skrek åt honom och han fortsatte. Enligt upprörd lillasyster tyckte hon han kunde ”dö eller flytta, jag hatar honom”

Just den biten är ett av sonens problem, han triggar och triggar. Kan dra ett skämt och får en reaktion, där brukar ju ”vanliga människor sluta”. Men han fortsätter och fortsätter in i absurdum tills folk blir vansinniga. Det gäller både argumentation men även om han skall skoja med någon. Lite som att det drar igång honom att få en reaktion oavsett om reaktionen är ”du är inte rolig, lägg av”.

 

[monster1]

Nej det har hon inte, men rent resonemangsmässigt är hon betydligt mer mogen på många plan. Vilket gör otroligt ont att se.

kvällen har varit superjobbig, sonen blev påmind om att han skulle spela piano idag. Både av bonuspappa, mig och syster. Kom sig ändå inte iväg och skyllde på att han inte kollat almanackan.

Sonen blev sedan ifrågasatt då sambon upptäckte en stulen godispåse. Den var gömd bakom en bok i ett skåp. Sonen hade inte en aning varför han tagit den och gick absolut inte och rotade i skåp.

Strax därefter åker sambon iväg 10 min för att hämta mig i stallet. Får sms av syskonet att ”**** är dum” nästan direkt. Kommer hem inom ett par minuter till en gråtande lillasyster. Som han provocerat igång till max verbalt genom att kalla henne saker.

När hon är tröstad frågar jag sonen lugnt och sansat vad som hänt. Tydligen blev hon kränkt när han provocerade om hennes favoritprogram och skrek åt honom och han fortsatte. Enligt upprörd lillasyster tyckte hon han kunde ”dö eller flytta, jag hatar honom”

Just den biten är ett av sonens problem, han triggar och triggar. Kan dra ett skämt och får en reaktion, där brukar ju ”vanliga människor sluta”. Men han fortsätter och fortsätter in i absurdum tills folk blir vansinniga. Det gäller både argumentation men även om han skall skoja med någon. Lite som att det drar igång honom att få en reaktion oavsett om reaktionen är ”du är inte rolig, lägg av”.

Jo men det är ju självklart han har ju en funktionsnedsättning. Det är ju det där som inte fungerar hos honom. Om ni vet att det blir så här kan ni inte ta de mindre barnen med er så de inte behöver vara ensamma med sonen?

 

[Emine]

Jo men det är ju självklart han har ju en funktionsnedsättning. Det är ju det där som inte fungerar hos honom. Om ni vet att det blir så här kan ni inte ta de mindre barnen med er så de inte behöver vara ensamma med sonen?

Vi brukar det, samtidigt vill de vara hemma och chilla vid TVn när klockan är såpass mycket. Idag fick de göra det-dåligt beslut dock. Samtidigt blir ju det ytterligare en grej som han förstör för dem, de gillar ju sin mystund före läggdags... men den förstör han ju för dem.

 

[Inte_Ung]

Just den biten är ett av sonens problem, han triggar och triggar. Kan dra ett skämt och får en reaktion, där brukar ju ”vanliga människor sluta”. Men han fortsätter och fortsätter in i absurdum tills folk blir vansinniga. Det gäller både argumentation men även om han skall skoja med någon. Lite som att det drar igång honom att få en reaktion oavsett om reaktionen är ”du är inte rolig, lägg av”.

Jag har funderat en hel del på människor som gör så där och jag undrar om de inte egentligen känner sig ensamma.
Reaktionerna blir ju något sorts socialt samspel även om det är plågsamt för omgivningen.
Tyvärr så har jag ingen lösning på det då alla mina försök med människor som gör så har blivit helt misslyckade.
Jag provade en gång att försöka skingra ensamheten och blev helt uppäten för egen del.
En annan gång med en annan person så provade jag rättvisst med uppmärksamhet, det blev samma reaktioner som din son uppvisar. Och den personen var ändå vuxen.
Om inte allt handlade om hans intressen och önskemål så blev han rasande.

 

[monster1]

Vi brukar det, samtidigt vill de vara hemma och chilla vid TVn när klockan är såpass mycket. Idag fick de göra det-dåligt beslut dock. Samtidigt blir ju det ytterligare en grej som han förstör för dem, de gillar ju sin mystund före läggdags... men den förstör han ju för dem.

Men då utgår du ifrån att det här är ett valbart beteende från hans sida inte en del av hans funktionsnedsättning. Nu har han det här problemet och då behöver ni agera utifrån det. Ett allternativ är ju att ta med sig sonen när sambon hämtar dig.

 

[Emine]

Men då utgår du ifrån att det här är ett valbart beteende från hans sida inte en del av hans funktionsnedsättning. Nu har han det här problemet och då behöver ni agera utifrån det. Ett allternativ är ju att ta med sig sonen när sambon hämtar dig.

Det blir nog ännu mer kaos för honom då han ser det som ett straff. Förvisso tycker han om hästarna om han väl får in honom dit. Men situationen blir inte bra utan mer konflikt. Antingen blir han förbannad och kränkt eller de små förbannade på honom eftersom problemet ju ligger där.

 

[Verdandi]

Det är kanske läge för er att strukturera upp vad som är viktigt i er familj just nu? Du och sambon alltså. Till exempel:
Att alla barnen ska vara trygga
Skolgång dvs. få betyg
Medicin
Läxor
Mat
Osv.

Sen tar ni de tre-fyra viktigaste punkterna och tittar på vilka fungerande alternativ ni har för att få till dessa. Inte nödvändigtvis till fulländning, men good enough. Börja med det som är överkomligt, ta inte alla fajter på en gång och släng gärna alla principer om hur saker "ska" vara. Var pragmatiska för er egen skull.

Din son verkar tack och lov inte vara allra längst ut på skalan. Visst skitjobbig, elak och över gränsen för acceptabelt beteende. Men det finns ändå hopp för honom och det kommer bli bättre.
Han är inte ute och stjäl bilar, hamnar i fylleslagsmål eller plågar djur. En person som bland mycket annat gjorde det sistnämnda i den åldern klarade gymnasiet (fick gå om ett år) med bra betyg och har idag ett bra jobb. Är betydligt lugnare, men så klart inte frisk. Anledningen till att han klarade gymnasiet var för att han fick rejält betalt för varje betyg. Ju högre betyg desto mer betalt. Pengar fattade han, när inget annat motiverade.

För din egen skull så bli till en gås när sonen drar upp något om sin fantastiske pappa. Han fattar att hans pappa inte vill ha honom. Även om han kanske inte greppar att pappan utnyttjar honom för att ge sig på dig. Jag tänker att din son är elak i munnen mot dig för han fixar inte att hantera det som är jobbigt. Och han får in en reaktion hos dig, visserligen en negativ, men han söker kanske något i det?

 

[Raderad medlem 120709]

Ja han går i ordinarie skolklass. I förskoleklass gick han på en pytteliten resursskola. Något kommunen själv satt ihop med hjälp av soc, bup och något mer. Egen lärare, egen familjebehandlare, psykologhjälp osv... detta är för de allra svåraste barnen. Dit hörde han inte var de tydliga med... och han var rädd för de andra barnen som hade betydligt större svårigheter än han själv.
Målet med den skolan är att man skall slussa ut barnen efter 1-2 år, man går alltså inte där fsk-9:an. Han började första klass med resurs, det funkade ganska bra tills man snabbt drog in resursen. Han är normalbegåvad så särskolans är heller inget alternativ.

Vilka regler tycker du vi är för stenhårda på tänker du? Snarare tycker jag vi backar och backar med i princip allt. För ingen orkar liksom vara engagerad förälder längre. Ändå blir det kaos jämt.

Då har du ett bra ställe att börja nysta på. Jag är också så kallat normalbegåvad men jag klarade inte skolmiljön för det, eftersom jag är så känslig mot... tja, det mesta. Jag har samma problem i vuxen ålder, folk drar konstiga slutsatser utifrån väldigt flyktiga saker för att de har noll koll på vad autismspektrum ens innebär. Blåslampa i röven på de instanser som styr systemet, är tyvärr det enda som hjälper.

På mina skolor - jag kom alltså in i specialgrupp mot slutet av högstadiet och blev automatiskt inslussad i en liknande när jag började gymnasiet - fanns det ett mellanting mellan de ordinära skolklasserna och särskolans. Både jag och de flesta andra där var autistiska och/eller hade ADHD men var i övrigt för "normala" för att passa in i särskoleklass. Det var ett avskilt och tyst rum med avskärmning mellan bänkarna för att minska störningsmomentet med att se andra elever runtomkring hela tiden. Specialpedagog och assistent fanns alltid på plats. De allra flesta fungerade bra i den miljön, trots att flera av oss var ökänt överjävliga innan vi fick komma till specialklass.

Finns det verkligen inget sådant på er ort? Jag tänker att det bör vara givet nu när diagnoser bara blir vanligare och vanligare. Fungerade han bra med resurs så tycker jag att det är solklart att han behöver den typen av stöd för att fixa skolan. Bara en sån sak som att få en lugnare arbetsmiljö kan göra jättestor skillnad, istället för att all energi ska gå åt till att stressa över intryck som inte går att filtrera bort och allt annat som medföljer traditionella skolklasser. Som det låter för mig så är skolan förmodligen en enorm bov i dramat, som gör att han går och bygger på sig mer och mer stress över tid och exploderar när han kommit tillbaka till trygg hamn, så att säga.

Jag orkar inte förklara mer om reglerna, du verkar ändå ha tagit det som en pik. Jag tänkte bara att det kan vara en idé att tänka om kring det hela, samma som flera andra i tråden redan har varit inne på. Jag hade hoppats att jag kunde ge någon slags användbar input från "andra sidan", men tyvärr ser jag bara att du är så fast i den förgiftade synen på din son att du skjuter ifrån dig många förslag som totalt ogenomförbara.

 

[Emine]

Det är kanske läge för er att strukturera upp vad som är viktigt i er familj just nu? Du och sambon alltså. Till exempel:
Att alla barnen ska vara trygga
Skolgång dvs. få betyg
Medicin
Läxor
Mat
Osv.

Sen tar ni de tre-fyra viktigaste punkterna och tittar på vilka fungerande alternativ ni har för att få till dessa. Inte nödvändigtvis till fulländning, men good enough. Börja med det som är överkomligt, ta inte alla fajter på en gång och släng gärna alla principer om hur saker "ska" vara. Var pragmatiska för er egen skull.

Din son verkar tack och lov inte vara allra längst ut på skalan. Visst skitjobbig, elak och över gränsen för acceptabelt beteende. Men det finns ändå hopp för honom och det kommer bli bättre.
Han är inte ute och stjäl bilar, hamnar i fylleslagsmål eller plågar djur. En person som bland mycket annat gjorde det sistnämnda i den åldern klarade gymnasiet (fick gå om ett år) med bra betyg och har idag ett bra jobb. Är betydligt lugnare, men så klart inte frisk. Anledningen till att han klarade gymnasiet var för att han fick rejält betalt för varje betyg. Ju högre betyg desto mer betalt. Pengar fattade han, när inget annat motiverade.

För din egen skull så bli till en gås när sonen drar upp något om sin fantastiske pappa. Han fattar att hans pappa inte vill ha honom. Även om han kanske inte greppar att pappan utnyttjar honom för att ge sig på dig. Jag tänker att din son är elak i munnen mot dig för han fixar inte att hantera det som är jobbigt. Och han får in en reaktion hos dig, visserligen en negativ, men han söker kanske något i det?

Jag kan känna att alla de punkterna du tar upp är viktiga. Och egentligen inga ”svåra saker” ens för honom. Viktigt att tillägga är att det har fungerat förut. Tills han blev tonåring och detta med hans pappa startade igen.

Egentligen är han en väldigt bra kille, tycker vi i familjen, skola osv. Därför känns det extra tråkigt när det är såhär. Folk har alltid ifrågasatt om han verkligen har diagnoser för att han är så himla social, mysig och go... nu kan jag inte svara för hur just dessa tänker sig en person med Autism. Många tänker sig ju någon hyperkänslig asocial person som gungar i ett hörn också.

Ang skola har vi försökt med mutor/betalning osv. Men det har aldrig fungerat, och just nu vill han gärna visa att allt är ”skitsamma” och inget betyder något.
Senast häromveckan satt han och grät så tårarna sprutade över en ihjälsparkad katt här i området och älskar djur, även om han inte klarar av ansvaret själv.

Så det finns så himla mycket goda sidor i honom också.

Jag försöker bli som en gås när det gäller hans pappa, men det är svårt. Ibland har jag haft någon frågeställning hur sonen tänker men han blir alltid arg då. Och drar igång snacket om att allt är mitt fel och alla haranger däe jag hör pappans ord om hur lösaktig, alkoholiserad, kriminell och stöldbenägen jag är osv osv. Så att pappan sitter och eldar upp ett hat emot mig via sonen är fruktansvärt. Sonen har alltid förr, hur jobbiga perioder han än haft aldrig aldrig varit ”elak” eller våldsam mot någon.

 

[Emine]

Då har du ett bra ställe att börja nysta på. Jag är också så kallat normalbegåvad men jag klarade inte skolmiljön för det, eftersom jag är så känslig mot... tja, det mesta. Jag har samma problem i vuxen ålder, folk drar konstiga slutsatser utifrån väldigt flyktiga saker för att de har noll koll på vad autismspektrum ens innebär. Blåslampa i röven på de instanser som styr systemet, är tyvärr det enda som hjälper.

På mina skolor - jag kom alltså in i specialgrupp mot slutet av högstadiet och blev automatiskt inslussad i en liknande när jag började gymnasiet - fanns det ett mellanting mellan de ordinära skolklasserna och särskolans. Både jag och de flesta andra där var autistiska och/eller hade ADHD men var i övrigt för "normala" för att passa in i särskoleklass. Det var ett avskilt och tyst rum med avskärmning mellan bänkarna för att minska störningsmomentet med att se andra elever runtomkring hela tiden. Specialpedagog och assistent fanns alltid på plats. De allra flesta fungerade bra i den miljön, trots att flera av oss var ökänt överjävliga innan vi fick komma till specialklass.

Finns det verkligen inget sådant på er ort? Jag tänker att det bör vara givet nu när diagnoser bara blir vanligare och vanligare. Fungerade han bra med resurs så tycker jag att det är solklart att han behöver den typen av stöd för att fixa skolan. Bara en sån sak som att få en lugnare arbetsmiljö kan göra jättestor skillnad, istället för att all energi ska gå åt till att stressa över intryck som inte går att filtrera bort och allt annat som medföljer traditionella skolklasser. Som det låter för mig så är skolan förmodligen en enorm bov i dramat, som gör att han går och bygger på sig mer och mer stress över tid och exploderar när han kommit tillbaka till trygg hamn, så att säga.

Jag orkar inte förklara mer om reglerna, du verkar ändå ha tagit det som en pik. Jag tänkte bara att det kan vara en idé att tänka om kring det hela, samma som flera andra i tråden redan har varit inne på. Jag hade hoppats att jag kunde ge någon slags användbar input från "andra sidan", men tyvärr ser jag bara att du är så fast i den förgiftade synen på din son att du skjuter ifrån dig många förslag som totalt ogenomförbara.

Han är inte beviljad att gå på den skolan idag, då måste man ha ett ännu större behov än han har idag. Idag förstör han för sig själv men ingen annan skolmässigt. Han slåss inte eller är våldsam på skolan. Och gör man inte det så gör inte skolan något.

Det finns specialtgrupper där han heller inte passar in enligt skolan. Lärarna är heller inte överens om ”hur han är”. Är han motiverad tex i musik får han strålande kritik medan andra ämnen är han bara pojken som sitter med datorn.

Tråkigt att du anser att jag tagit detta ang reglerna som en pik, då jag var uppriktig nyfiken på att höra vad du tyckte.

Att jag skjuter vissa råd ifrån mig beror inte på min enligt dig ”förgiftade syn” på min son utan för att vi genom åren provat hur många varianter som helst in i absurdum. Vissa saker har funkat, andra inte.
Eftersom han är smart och ofta ”fintar bort” saker så har man testat ännu mer.

Jag är tacksam för råd, men jag som levt med honom VET vad som är testat och inte. Vad som har funkat och inte funkat samt hur han är och inte.
Även om du har diagnoser och vissa saker säkerligen överensstämmer med sonen så är du inte sonen.
Jag jobbar med sk ”problembarn” och har utbildning i ämnet. Men vad det gäller honom just nu och även tidigare så verkar ingen veta riktigt hur man skall göra eftersom han dels inte överenstämmer så bra med vad som fungerat för andra, och dels många gånger inte själv vill medverka i stödet.

Att en lugn arbetsmiljö brukar vara viktigare för en person med hans diagnoser är ju väldigt basic kunskap. Men för bara ett par år sedan hade han toppbetyg, i vanlig klass med allt väsen. Idag sitter han bara vid datorn och vill inte... Därav att jag och även skolan upplever att det är datorn som blir problemet där i första hand. Som exempel.

 

[em-pirre]

https://www.specialnest.se/liv-hem/trotssyndrom-en-omtvistad-diagnos men det låter ju inte som att det är något självgående utan något man utvecklar utifrån faktorer i omgivningen? https://urplay.se/program/205144-npf-podden-hur-forhalla-sig-till-trotssyndrom

Det är åtminstone i Finland en diagnos. Läs min länk ovan. Det är officiella skrivelser enligt vilka läkare går efter

https://www.terveyskirjasto.fi/terveyskirjasto/tk.koti?p_artikkeli=khr00120

Här är ett klipp

 

[monster1]

Han är inte beviljad att gå på den skolan idag, då måste man ha ett ännu större behov än han har idag. Idag förstör han för sig själv men ingen annan skolmässigt. Han slåss inte eller är våldsam på skolan. Och gör man inte det så gör inte skolan något.

Det finns specialtgrupper där han heller inte passar in enligt skolan. Lärarna är heller inte överens om ”hur han är”. Är han motiverad tex i musik får han strålande kritik medan andra ämnen är han bara pojken som sitter med datorn.

Tråkigt att du anser att jag tagit detta ang reglerna som en pik, då jag var uppriktig nyfiken på att höra vad du tyckte.

Att jag skjuter vissa råd ifrån mig beror inte på min enligt dig ”förgiftade syn” på min son utan för att vi genom åren provat hur många varianter som helst in i absurdum. Vissa saker har funkat, andra inte.
Eftersom han är smart och ofta ”fintar bort” saker så har man testat ännu mer.

Jag är tacksam för råd, men jag som levt med honom VET vad som är testat och inte. Vad som har funkat och inte funkat samt hur han är och inte.
Även om du har diagnoser och vissa saker säkerligen överensstämmer med sonen så är du inte sonen.
Jag jobbar med sk ”problembarn” och har utbildning i ämnet. Men vad det gäller honom just nu och även tidigare så verkar ingen veta riktigt hur man skall göra eftersom han dels inte överenstämmer så bra med vad som fungerat för andra, och dels många gånger inte själv vill medverka i stödet.

Att en lugn arbetsmiljö brukar vara viktigare för en person med hans diagnoser är ju väldigt basic kunskap. Men för bara ett par år sedan hade han toppbetyg, i vanlig klass med allt väsen. Idag sitter han bara vid datorn och vill inte... Därav att jag och även skolan upplever att det är datorn som blir problemet där i första hand. Som exempel.

Jag tycker att det du beskriver är typiskt för barn och ungdomar med autism, dins sons beteende är helt enkelt typiskt. Kanske har han utvecklat mer av sin ADD nu i tonåren + att situationen med dig och pappan samt din sambo och hans småsyskon även det påverkar. Att det har fungerat förut spelar ju ingen som helst roll, saker och ting ändras ju speciellt för barn och ungdomar. Det är helt enkelt inte konstigt, om än jävligt jobbigt, speciellt när han är så utåtagerande.

Eftersom han kan gråta över en katt och fungerar bra med djuren har han ju stor empati, så det är ju något i er familj som inte fungerar. Något gör att det låser sig för er och han som inte kan hantera sociala relationer pga av sin autism kan inte reda ut det.

Själv hade jag lagt skolan åt sidan, den kan man ta igen senare. Den fysiska och psykiska hälsan är mycket svårare att ta igen.

 

[monster1]

https://www.specialnest.se/liv-hem/...A0WZqHB7HzROaYOGSoSCyfy7BXKBHR2cjskUK-cNyrWlE

 

[Tora]

Av förklarliga själ så fokuseras det mycket på det som INTE fungerar. Men hur är det med de saker som fungerar? Och då tänker jag det som fungerar i nutid. Till exempel de gånger han äter utan en massa bråk, varför fungerade det så bra just den gången?

Jag har två barn som ligger på varsin del i IQ-skalan i normalfördelningskurvan. Det vill säga den ena ligger högre än det normala och den andra ligger lägre än det normala. Gemensamt för dessa två är att de har haft mycket svårt att passa in. Barnen har båda varit/(är till viss del fortfarande) mycket utåtagerande. Båda har haft svårt att sätta ord på sina känslor. Båda har haft problem i skolan och hemma. Ingen av barnen har hanterat situationen utifrån ett vuxet logiskt perspektiv.
Här har vi vuxna i barnens omgivning helt fått anpassa oss efter barnen och deras förutsättningar. Det är alltså barnen som har fått diktera villkoren. Inte de vuxna. Först då har det gått att få en fungerande situation. Man har helt enkelt utgått från barnens förmåga och inte utifrån de vuxnas önskan om hur det ska fungera.
Av det jag läst i tråden så är min upplevelse att de vuxna runt om satt upp en massa förhållningsregler om hur det ska vara utifrån de vuxnas perspektiv och inte utifrån vad barnet klarar av. Då är det på förhand gjort för att barnet ska misslyckas gång på gång. Dessutom verkar det inte tas någon hänsyn till barnets problematik som gör att barnets verklighetsuppfattning/förmåga skiljer sig stort från ”normalbarnet”. Dessutom verkar inte barnet välkommen vare sig hos sin mamma eller pappa, vad gör inte det med ett barns självkänsla.
Sen kanske det vore bra om man kunde släppa datorn som en skurk i det hela, i alla fall för tillfället. Saker och ting är inte alltid vad de ser ut att vara.

 

[lilleknodd2]

Har du läst/lyssnat på boken ”Barn som bråkar?”.
kan annars tipsa om den. Inte som en lösning men för att få lite andra synsätt på ”problematiska barns” beteenden.

 

[Emine]

Av förklarliga själ så fokuseras det mycket på det som INTE fungerar. Men hur är det med de saker som fungerar? Och då tänker jag det som fungerar i nutid. Till exempel de gånger han äter utan en massa bråk, varför fungerade det så bra just den gången?

Jag har två barn som ligger på varsin del i IQ-skalan i normalfördelningskurvan. Det vill säga den ena ligger högre än det normala och den andra ligger lägre än det normala. Gemensamt för dessa två är att de har haft mycket svårt att passa in. Barnen har båda varit/(är till viss del fortfarande) mycket utåtagerande. Båda har haft svårt att sätta ord på sina känslor. Båda har haft problem i skolan och hemma. Ingen av barnen har hanterat situationen utifrån ett vuxet logiskt perspektiv.
Här har vi vuxna i barnens omgivning helt fått anpassa oss efter barnen och deras förutsättningar. Det är alltså barnen som har fått diktera villkoren. Inte de vuxna. Först då har det gått att få en fungerande situation. Man har helt enkelt utgått från barnens förmåga och inte utifrån de vuxnas önskan om hur det ska fungera.
Av det jag läst i tråden så är min upplevelse att de vuxna runt om satt upp en massa förhållningsregler om hur det ska vara utifrån de vuxnas perspektiv och inte utifrån vad barnet klarar av. Då är det på förhand gjort för att barnet ska misslyckas gång på gång. Dessutom verkar det inte tas någon hänsyn till barnets problematik som gör att barnets verklighetsuppfattning/förmåga skiljer sig stort från ”normalbarnet”. Dessutom verkar inte barnet välkommen vare sig hos sin mamma eller pappa, vad gör inte det med ett barns självkänsla.
Sen kanske det vore bra om man kunde släppa datorn som en skurk i det hela, i alla fall för tillfället. Saker och ting är inte alltid vad de ser ut att vara.

Det finns tyvärr inga mönster i när det går bra eller dåligt för honom. Det är ju en ganska basic grej som man från början försöker finna. Utan det beror helt på dagsform.

Vi har snarare extremt lite förhållningsorder på honom jämfört med de mindre så jag vet inte var du får ifrån att de skulle vara så många.

Vad syftar du till att ingen hänsyn tas till hans förmåga? Snarare håller vi på att förbereda och försöka tänka ut nya sätt in i absurdum. Och vi ser ju tydligt mönstren i när problemen i skolan började, det var just när datorn kom.
Även detta med aggressiviteten som började när han började umgås mer med sin pappa.

I övrigt har du så fel i att han inte skulle vara välkommen hos oss. Det är han, men saker måste fungera... för att inte förgöra hela familjen. Man kan inte leva i en familj där 1 ev av 5 mår bra. Då kanske 1 måste flytta för att alla 5 skall må bra.

 

[Emine]

Jag tycker att det du beskriver är typiskt för barn och ungdomar med autism, dins sons beteende är helt enkelt typiskt. Kanske har han utvecklat mer av sin ADD nu i tonåren + att situationen med dig och pappan samt din sambo och hans småsyskon även det påverkar. Att det har fungerat förut spelar ju ingen som helst roll, saker och ting ändras ju speciellt för barn och ungdomar. Det är helt enkelt inte konstigt, om än jävligt jobbigt, speciellt när han är så utåtagerande.

Eftersom han kan gråta över en katt och fungerar bra med djuren har han ju stor empati, så det är ju något i er familj som inte fungerar. Något gör att det låser sig för er och han som inte kan hantera sociala relationer pga av sin autism kan inte reda ut det.

Själv hade jag lagt skolan åt sidan, den kan man ta igen senare. Den fysiska och psykiska hälsan är mycket svårare att ta igen.

Det är möjligt att han har, det är ju svårt att veta utan en utredning till. Något vi tog upp med familjebehandlaren idag om hon tyckte det kunde vara en bra idé. Hon tyckte dock att hans nuv diagnos stämde bra och att hon ”träffat honom förr”.

Ja saker låser sig här, nästa möte skall han själv vara med och göra en plan för en vecka som kommer att tas upp veckan efter.
Eftersom vi vet att han inte kan/vill ens följa sina egna planeringar så kommer vi att analysera och sedan diskutera detta med honom och familjebehandlaren.

Hon var också inne på att det nog var rätt beslut att han flyttas, för allas skull och även hans eget. Så vi kan umgås som en normal familj för just nu går alla på helspänn.
Hon sa också att han inte kommer att bli lättare, snarare svårare.
Samt att hon kände så väl till dragen, att han aldrig kan se sin egen del, kan inte se orsak och verkan, inte klarar en tillsägelse eller regler utan snarare triggar igång på att bryta dem. Samt att det kan ge honom en tankeställare att faktiskt med stöd få ”klara sig själv”. Även om det känns sjukt jobbigt.

 

[Badger]

Det finns tyvärr inga mönster i när det går bra eller dåligt för honom. Det är ju en ganska basic grej som man från början försöker finna. Utan det beror helt på dagsform.

Vi har snarare extremt lite förhållningsorder på honom jämfört med de mindre så jag vet inte var du får ifrån att de skulle vara så många.

Vad syftar du till att ingen hänsyn tas till hans förmåga? Snarare håller vi på att förbereda och försöka tänka ut nya sätt in i absurdum. Och vi ser ju tydligt mönstren i när problemen i skolan började, det var just när datorn kom.
Även detta med aggressiviteten som började när han började umgås mer med sin pappa.

I övrigt har du så fel i att han inte skulle vara välkommen hos oss. Det är han, men saker måste fungera... för att inte förgöra hela familjen. Man kan inte leva i en familj där 1 ev av 5 mår bra. Då kanske 1 måste flytta för att alla 5 skall må bra.

Allting är ju relativt såklart, det ser kanske ut som många för tex mig som kom hem helt själv till ett tomt hus och hade det superlugnt till klockan 19 då mamma kom hem.

Åt mellis och allting själv utan att någon såg vad jag åt och låg och läste eller gjorde läxorna lite som jag tyckte den stunden. Sedan förstår jag absolut att han har speciella förhållningsorder om att inte använda spis och så om han har glömt den på osv och är lite omogen, men är ganska säker på att jag fick använda den om jag ville tex.

Sedan förstår jag ju att en orsak till att det är mycket styrning och förhållningsorder är att han inte bara gör saker själv. Sedan verkar han ju gå runt i huset och irritera småsyskon istället för att ta det lugnt på rummet av någon orsak.

Men själv tyckte jag det var skönt att komma hem och inte höra ett pip från någon förrän 3 timmar senare.

Så i jämförelse så känns det som att det är mycket.

(Sedan, om det där är extremt lite förhållningsorder vet jag inte vad jag missat med min unge för jag vet inte om han har så något mer direkt än skola, läxa, ren, äta, hjälpa till.)