När barnet inte kan bo hemma?

[Emine]

Allting är ju relativt såklart, det ser kanske ut som många för tex mig som kom hem helt själv till ett tomt hus och hade det superlugnt till klockan 19 då mamma kom hem.

Åt mellis och allting själv utan att någon såg vad jag åt och låg och läste eller gjorde läxorna lite som jag tyckte den stunden. Sedan förstår jag absolut att han har speciella förhållningsorder om att inte använda spis och så om han har glömt den på osv och är lite omogen, men är ganska säker på att jag fick använda den om jag ville tex.

Sedan förstår jag ju att en orsak till att det är mycket styrning och förhållningsorder är att han inte bara gör saker själv. Sedan verkar han ju gå runt i huset och irritera småsyskon istället för att ta det lugnt på rummet av någon orsak.

Men själv tyckte jag det var skönt att komma hem och inte höra ett pip från någon förrän 3 timmar senare.

Så i jämförelse så känns det som att det är mycket.

(Sedan, om det där är extremt lite förhållningsorder vet jag inte vad jag missat med min unge för jag vet inte om han har så något mer direkt än skola, läxa, ren, äta, hjälpa till.)

Fast du kan faktiskt inte jämföra dig själv med honom. Du är inte han... ingen önskar mer än jag att det hade funkat att han var ensam en stund, man kunnat lämna honom ensam hemma och att han kunnat ta ansvar för sig själv. Det kan han inte... skall du jämföra med dig själv får du snarare jämföra dig själv när du var en 4 år eller så. För på den mognaden ligger han när det gäller att ta hand om sig själv.

 

[Kenya]

När kom skoldatorn då?
Var det samtidigt som han började högstadiet?

 

[Emine]

När kom skoldatorn då?
Var det samtidigt som han började högstadiet?

I åk 6

 

[Badger]

Fast du kan faktiskt inte jämföra dig själv med honom. Du är inte han... ingen önskar mer än jag att det hade funkat att han var ensam en stund, man kunnat lämna honom ensam hemma och att han kunnat ta ansvar för sig själv. Det kan han inte... skall du jämföra med dig själv får du snarare jämföra dig själv när du var en 4 år eller så. För på den mognaden ligger han när det gäller att ta hand om sig själv.

Nej jag menar inte alls det att vara ensam hemma en stund. Det är uppenbart omöjligt eftersom han bor i en familj med människor i och ni måste ju vara hemma eftersom ni bor där.

Jag menar i aspekten att få slippa umgås med någon alls i 3 timmar i sträck och bara låsa in sig på rummet, med en bok, dator, målarlåda helt enkelt.

Men samtidigt förstår jag att han inte verkar gå in på rummet och stänga dörren när han har chansen och datortiden utan snarare går ut och interagerar med syskon och dig. Det är ju synd, samtidigt som jag kan förstå att han kanske skulle kunna behöva det där med stängd dörr i timmar utan interaktion.

Samtidigt tog jag ju inte ansvar för mig själv direkt de där tre timmarna. Jag låg på sängen och läste och åt limpmackor. Jag antar att han helt enkelt inte har lugnet att om han var hemma själv eller med syskon att stänga dörren och hänga över datorn och äta limpmackor. Så mitt resonemang gick lite in på att han gillar sin dator och att jag trodde att om han har datortid så ser man honom helt enkelt inte.

 

[Kenya]

I åk 6

Det är väl (fortfarande?) lite olika om man börjar högstadiet i åk6 eller åk7?
Med högstadiet menar jag att ha olika lärare i olika ämnen och olika lektionssalar och hålla ordning på sitt eget schema och förvara sina prylar i ett skåp. För många innebär det även nya klasskamrater.

 

[Emine]

Nej jag menar inte alls det att vara ensam hemma en stund. Det är uppenbart omöjligt eftersom han bor i en familj med människor i.

Jag menar i aspekten att få slippa umgås med någon alls i 3 timmar i sträck och bara låsa in sig på rummet, med en bok, dator, målarlåda helt enkelt.

Men samtidigt förstår jag att han inte verkar gå in på rummet och stänga dörren när han har chansen och datortiden utan snarare går ut och interagerar med syskon och dig. Det är ju synd, samtidigt som jag kan förstå att han kanske skulle kunna behöva det där med stängd dörr i timmar utan interaktion.

Samtidigt tog jag ju inte ansvar för mig själv direkt de där tre timmarna. Jag låg på sängen och läste och åt limpmackor. Jag antar att han helt enkelt inte har lugnet att om han var hemma själv eller med syskon att stänga dörren och hänga över datorn och äta limpmackor.

Jag hade varit överlycklig om han satt på rummet och åt macka om jag var borta en stund. Då hade jag vetat var jag hade honom.

När han kommer innanför dörren skall han släppa ut sitt husdjur (sätta i rasthage). Vi har heller inga krav på honom där på ett par timmar utan det är han själv som drar igång tyvärr. Det skall dock bli intressant att se hur hans egen planering med familjebehandlaren kommer att se ut.

 

[Emine]

Det är väl (fortfarande?) lite olika om man börjar högstadiet i åk6 eller åk7?
Med högstadiet menar jag att ha olika lärare i olika ämnen och olika lektionssalar och hålla ordning på sitt eget schema och förvara sina prylar i ett skåp. För många innebär det även nya klasskamrater.

Han började högstadiet i åk 7. Så i 6:an var det fortfarande mellanstadiet med samma rutiner som innan.
Skåp och olika lektionssalar har de alltid haft och även olika lärare. Klassen är densamma. Men jag förstår om det varierar, själv fick jag både byta klass och skola from åk 7 för att inget högstadie fanns på orten. En stor omställning. Men sonen går kvar på samma skola med ungefär samma rutiner, dock nya lärare.

 

[Badger]

Jag hade varit överlycklig om han satt på rummet och åt macka om jag var borta en stund. Då hade jag vetat var jag hade honom.

När han kommer innanför dörren skall han släppa ut sitt husdjur (sätta i rasthage). Vi har heller inga krav på honom där på ett par timmar utan det är han själv som drar igång tyvärr. Det skall dock bli intressant att se hur hans egen planering med familjebehandlaren kommer att se ut.

Ok det är nog det som jag helt missuppfattat. Jag trodde utifrån tidigare inlägg att han gillade mycket att hänga vid datorn så att om man inte sa någonting alls så skulle han komma hem, äta en halv limpa mackor och försvinna in och ägnar sig åt datorn och ingen skulle se honom förrän ni försökte få ut honom till middagen. Som han antagligen inte vill komma ut till.

(Men du har ju också sagt att han inte fick äta mackor de timmarna helst eftersom han inte åt skollunch och att han måste duscha och göra läxor innan middagen som ofta är 30 minuter efter att han kommer hem så han inte får äta mackor och att hans fria datortid absolut inte är innan middagen eftersom han då inte kommer ut till middagen utan efter middagen så jag är bara förvirrad.)

Det är nog det jag inte förstår som själv tidigare intensivt datorspelande person om en enligt tråden intensivt datorspelande person. Hur han kan vara så datorbunden men samtidigt väljer att göra någonting annat, som störa småsyskon eller ställa till oreda i huset om man har datortiden och mackor.

Dvs jag förklarar varför jag uppfattar fel hela tiden.

Antagligen är det någonting med smsen från pappan helt enkelt.

 

[Tora]

Det finns tyvärr inga mönster i när det går bra eller dåligt för honom. Det är ju en ganska basic grej som man från början försöker finna. Utan det beror helt på dagsform.

Vi har snarare extremt lite förhållningsorder på honom jämfört med de mindre så jag vet inte var du får ifrån att de skulle vara så många.

Vad syftar du till att ingen hänsyn tas till hans förmåga? Snarare håller vi på att förbereda och försöka tänka ut nya sätt in i absurdum. Och vi ser ju tydligt mönstren i när problemen i skolan började, det var just när datorn kom.
Även detta med aggressiviteten som började när han började umgås mer med sin pappa.

I övrigt har du så fel i att han inte skulle vara välkommen hos oss. Det är han, men saker måste fungera... för att inte förgöra hela familjen. Man kan inte leva i en familj där 1 ev av 5 mår bra. Då kanske 1 måste flytta för att alla 5 skall må bra.

Precis det beror på dagsformen. Han mår bra idag. Vad har hänt idag? Vad har inte hänt idag?
Jag är ledsen men av det jag läser här så verkar det som om ni har en massa regler för så bör man göra. Ni måste ju leta efter alternativ som han klarar av. Hittills har han ju misslyckats gång på gång. Han har misslyckats så till den grad att ni inte längre vill att han ska bo hos er. Vad tror du det gör med hans självkänsla? Att vare sig hans mamma eller pappa vill att han ska bo hemma hos dem? Tror du att det får honom att må bra? Ett ”vanligt” barn hade haft svårt att hantera det, för någon som är utanför ramarna så måste det vara ännu värre.
Jag tycker inte det är ett dugg konstigt att han blivit värre sedan han började träffa sin pappa. Han vill vara med sin pappa men blir bortstött därifrån, klart att det är svårt att hantera. Mycket lätt att det slår över i att han blir utåtagerande. Nu vill ju inte du heller att han ska bo hemma då är det inte konstigt i att det slår över i att han är elak mot dig. Det är ju det enda maktmedel han har.
Jag märker det så tydligt med mina två barn som faller utanför ramarna, det går inte att applicera vuxenlogik på dem. Så funkar det inte, har man dessutom ett barn som har svårt att applicera sociala koder i sitt samspel med andra så går det inte att ha principer. Dessa principer kommer bara att göra att barnet misslyckas. Klarar han inte av att vara ensam med sina syskon så ska han helt enkelt inte vara det. Och ja med barn som fungerar utanför ramarna så får man göra anpassningar in i absurdum, och oftast lite till.

 

[Emine]

Precis det beror på dagsformen. Han mår bra idag. Vad har hänt idag? Vad har inte hänt idag?
Jag är ledsen men av det jag läser här så verkar det som om ni har en massa regler för så bör man göra. Ni måste ju leta efter alternativ som han klarar av. Hittills har han ju misslyckats gång på gång. Han har misslyckats så till den grad att ni inte längre vill att han ska bo hos er. Vad tror du det gör med hans självkänsla? Att vare sig hans mamma eller pappa vill att han ska bo hemma hos dem? Tror du att det får honom att må bra? Ett ”vanligt” barn hade haft svårt att hantera det, för någon som är utanför ramarna så måste det vara ännu värre.
Jag tycker inte det är ett dugg konstigt att han blivit värre sedan han började träffa sin pappa. Han vill vara med sin pappa men blir bortstött därifrån, klart att det är svårt att hantera. Mycket lätt att det slår över i att han blir utåtagerande. Nu vill ju inte du heller att han ska bo hemma då är det inte konstigt i att det slår över i att han är elak mot dig. Det är ju det enda maktmedel han har.
Jag märker det så tydligt med mina två barn som faller utanför ramarna, det går inte att applicera vuxenlogik på dem. Så funkar det inte, har man dessutom ett barn som har svårt att applicera sociala koder i sitt samspel med andra så går det inte att ha principer. Dessa principer kommer bara att göra att barnet misslyckas. Klarar han inte av att vara ensam med sina syskon så ska han helt enkelt inte vara det. Och ja med barn som fungerar utanför ramarna så får man göra anpassningar in i absurdum, och oftast lite till.

Alltså, ta och tagga ner lite. Läs om mitt inlägg utan affekt så kan vi prata sedan. Just nu tolkar du mina inlägg som fan läser bibeln. I övrigt vet han inget om att ”flytta hemifrån” ännu. Han har heller inga regler ”bara för att”, han har minst regler av alla. Däremot försätter han sig själv i ”regler” av problem han själv skapar. ”Man kan inte trycka i sig 2 kg strösocker”- är något jag aldrig ens behövt säga till de mindre barnen tex.

 

[Kenya]

Jag är likt @Badger förvirrad över hur du presenterar det här datorproblemet.

Jag fick först uppfattningen att han helst av allt bara vill sitta i flera timmar framför datorn. Och att konflikterna uppstår när ni hindrar honom från detta.
Men nu verkar det som att datorn inte fungerar för att distrahera honom ifrån att bråka med syskon och stjäla godis.

Själv satt jag i den åldern flera timmar framför datorn varje dag. Det gick ut över sömnen rätt ofta och sen försov jag mig till skolan. Jag lärde mig massor och arbetade i några år efter gymnasiet med det jag lärt mig själv framför datorn hemma hos mina föräldrar.
För mig var det ett sätt att få lugn och ro, skolan var så stressfylld och kaotisk att allt jag ofta kände ett behov av att dra mig undan och bara syssla med mitt favoritintresse många timmar i sträck.
När jag satt framför datorn var jag ju klistrad där och ville helst inte bli störd och störde inte heller andra. Så det har ju färgat min uppfattning om problemet.

Om det nu är så att han inte sitter klistrad vid datorn utan ägnar sig åt en massa andra aktiviteter samtidigt så är han kanske inte så beroende av datorn utan kanske kommer intresset för datorn från att han söker konflikter med er? Låter som nått slags kontaktsökande beteende, och egentligen motsatsen till vad jag först tänkte att hans datoranvändande kunde syfta till (ur hans perspektiv då)

Egentligen inte meningen att tjata om det här med datorn, ni som känner honom i verkligheten vet säkert bäst hur det är!! Men eftersom du skapat en tråd där du lyfter problemet så kanske det ändå är intressant att få lite input om hur dina resonemang verkar utifrån.

 

[Tora]

Alltså, ta och tagga ner lite. Läs om mitt inlägg utan affekt så kan vi prata sedan. Just nu tolkar du mina inlägg som fan läser bibeln. I övrigt vet han inget om att ”flytta hemifrån” ännu. Han har heller inga regler ”bara för att”, han har minst regler av alla. Däremot försätter han sig själv i ”regler” av problem han själv skapar. ”Man kan inte trycka i sig 2 kg strösocker”- är något jag aldrig ens behövt säga till de mindre barnen tex.

Jag förstår varför du reagerar som du gör. Jag har själv känt samma frustration. Det är svårt det här.
Självklart har du inte behövt säga det till de mindre barnen, de är väl efter vad du har skrivit här rätt så normalfungerande? Du kan inte jämföra dina andra barn och honom, det går inte. Det är som att säga att en hund och delfin är samma sak bara för att de är däggdjur.
Det du skriver om regler och hur han försätter sig själv i problem tänker jag är ett symtom på att kunskapen om hans funktionsvariant inte är helt uppdaterad.
Jag förstår att det du söker är medhåll men jag kan tyvärr inte ge dig det. Av det du skriver så verkar det finnas en del kunskapsluckor. Han och ni ska få stöd från samhället men ibland måste man bråka om det och det är energikrävande. Vad man kan göra under tiden man kräver sin rätt är att själv söka kunskap. Jag vet att situationen är jobbig och svår. Jag har varit och fortfarande är i en liknande situation, fast med två barn samtidigt. När jag kom fram till att man måste släppa sitt vuxna synsätt på hur saker och ting bör vara så blev det en bra mycket lugnare situation för hela familjen.

 

[Emine]

Jag är likt @Badger förvirrad över hur du presenterar det här datorproblemet.

Jag fick först uppfattningen att han helst av allt bara vill sitta i flera timmar framför datorn. Och att konflikterna uppstår när ni hindrar honom från detta.
Men nu verkar det som att datorn inte fungerar för att distrahera honom ifrån att bråka med syskon och stjäla godis.

Själv satt jag i den åldern flera timmar framför datorn varje dag. Det gick ut över sömnen rätt ofta och sen försov jag mig till skolan. Jag lärde mig massor och arbetade i några år efter gymnasiet med det jag lärt mig själv framför datorn hemma hos mina föräldrar.
För mig var det ett sätt att få lugn och ro, skolan var så stressfylld och kaotisk att allt jag ofta kände ett behov av att dra mig undan och bara syssla med mitt favoritintresse många timmar i sträck.
När jag satt framför datorn var jag ju klistrad där och ville helst inte bli störd och störde inte heller andra. Så det har ju färgat min uppfattning om problemet.

Om det nu är så att han inte sitter klistrad vid datorn utan ägnar sig åt en massa andra aktiviteter samtidigt så är han kanske inte så beroende av datorn utan kanske kommer intresset för datorn från att han söker konflikter med er? Låter som nått slags kontaktsökande beteende, och egentligen motsatsen till vad jag först tänkte att hans datoranvändande kunde syfta till (ur hans perspektiv då)

Egentligen inte meningen att tjata om det här med datorn, ni som känner honom i verkligheten vet säkert bäst hur det är!! Men eftersom du skapat en tråd där du lyfter problemet så kanske det ändå är intressant att få lite input om hur dina resonemang verkar utifrån.

Kortfattat kan han ta pauser från datorn, om något motiverar honom oftast i negativ bemärkelse. Han tar inte pausen för att äta eller sånt utan för att kolla in/provocera sina syskon, komma ner och vara otroligt diskussionslysten och starta en konflikt eller om vi inte skulle se honom hela tiden- rota genom skåpen efter socker och leta saker som är gömda, som godispåsar.

Hans paus måste också tas när det passar honom, annars har det typiska ”svårt att påbörja- svårt att avsluta”, där har Bibbi på olika sätt försökt sätta in hjälpmedel som tyvärr inte funkar. Både som förberedelse men när det är dags att sluta.

Motivationen att släppa datorn kommer oftast när vi vuxna inte ser honom eller han tror att vi inte ser honom. Eller att han vet att vi just då inte kan hindra honom- tex när man pratar i telefon.

 

[Emine]

Jag förstår varför du reagerar som du gör. Jag har själv känt samma frustration. Det är svårt det här.
Självklart har du inte behövt säga det till de mindre barnen, de är väl efter vad du har skrivit här rätt så normalfungerande? Du kan inte jämföra dina andra barn och honom, det går inte. Det är som att säga att en hund och delfin är samma sak bara för att de är däggdjur.
Det du skriver om regler och hur han försätter sig själv i problem tänker jag är ett symtom på att kunskapen om hans funktionsvariant inte är helt uppdaterad.
Jag förstår att det du söker är medhåll men jag kan tyvärr inte ge dig det. Av det du skriver så verkar det finnas en del kunskapsluckor. Han och ni ska få stöd från samhället men ibland måste man bråka om det och det är energikrävande. Vad man kan göra under tiden man kräver sin rätt är att själv söka kunskap. Jag vet att situationen är jobbig och svår. Jag har varit och fortfarande är i en liknande situation, fast med två barn samtidigt. När jag kom fram till att man måste släppa sitt vuxna synsätt på hur saker och ting bör vara så blev det en bra mycket lugnare situation för hela familjen.

Alltså du löser fortfarande inte vad som står utan drar in en massa egna ihopkok om hur saker är.
Jag jämförde givetvis inte med de andra barnen, bara att vissa regler behövs bara för honom. För att han i slutänden skall må bra.

Vi har kontakt med en bra familjebehandlare som ser exakt det vi ser och ser helheten genom att prata med både oss vuxna och sonen.

Att du har barn med funktionsnedsättning är inte samma sak som att det är likadant hos alla. Eller att alla barn blir hjälpta av samma saker.

Det du tagit upp är också väldigt basic saker, som är ungefär det första som kommer upp när man googlar på diagnosen... vi har provat det mesta och väldigt mycket mer därtill. Men nu var inte tråden en ”hur skall jag bemöta barn med diagnos”. Det har jag koll på, och jag vet inte om 2 års utbildning inom ämnet samt aktivt läsande om dessa barn gör att mina kunskapsluckor är så himla stora. Vad har du själv för kompetens som kan säga så?

Uppenbarligen saknar ju både lärare, specialpedagoger, läkare, habiliteringen, familjebehandlare osv osv den kunskap du besitter om barnet. Eftersom vi alla ”misslyckats” med barnet ifråga.

 

[Emine]

Jag har funderat en hel del på människor som gör så där och jag undrar om de inte egentligen känner sig ensamma.
Reaktionerna blir ju något sorts socialt samspel även om det är plågsamt för omgivningen.
Tyvärr så har jag ingen lösning på det då alla mina försök med människor som gör så har blivit helt misslyckade.
Jag provade en gång att försöka skingra ensamheten och blev helt uppäten för egen del.
En annan gång med en annan person så provade jag rättvisst med uppmärksamhet, det blev samma reaktioner som din son uppvisar. Och den personen var ändå vuxen.
Om inte allt handlade om hans intressen och önskemål så blev han rasande.

Möjligt att det kan vara ensamhet också. Men inom Autism så är det problem med det sociala samspelet. Man förstår inte de sociala koderna. Om du vill prata om din hund och jag inte är intresserad så ser du det på mig och slutar prata om din hund. Det läser du bara av.

Såna saker förstår inte personer med sonens problematik, i hans fall när man försökee förklara så blir det en stark motreaktion.

Skulle du fråga min son något om datorer kunde han ha ”malt” i timmar, han hade inte märkt att du somnat. Inte heller gett dig chansen att säga något och ”bolla” samtalet som man brukar göra.
Han ser liksom inget konstigt med det,du ställde en fråga och han svarade i 2 timmar... i hans värld gjorde han precis som du önskade. Då han inte uppfattar de små sociala koderna.

 

[Kenya]

Kortfattat kan han ta pauser från datorn, om något motiverar honom oftast i negativ bemärkelse. Han tar inte pausen för att äta eller sånt utan för att kolla in/provocera sina syskon, komma ner och vara otroligt diskussionslysten och starta en konflikt eller om vi inte skulle se honom hela tiden- rota genom skåpen efter socker och leta saker som är gömda, som godispåsar.

Hans paus måste också tas när det passar honom, annars har det typiska ”svårt att påbörja- svårt att avsluta”, där har Bibbi på olika sätt försökt sätta in hjälpmedel som tyvärr inte funkar. Både som förberedelse men när det är dags att sluta.

Motivationen att släppa datorn kommer oftast när vi vuxna inte ser honom eller han tror att vi inte ser honom. Eller att han vet att vi just då inte kan hindra honom- tex när man pratar i telefon.

Ok då förstår jag bättre! Låter skitjobbigt och jag har tyvärr inget smart att komma med. Men jag hoppas verkligen att ni kan hitta något som kan hjälpa hela familjen till en bättre situation, vad det nu än må vara!

 

[Tora]

Alltså du löser fortfarande inte vad som står utan drar in en massa egna ihopkok om hur saker är.
Jag jämförde givetvis inte med de andra barnen, bara att vissa regler behövs bara för honom. För att han i slutänden skall må bra.

Vi har kontakt med en bra familjebehandlare som ser exakt det vi ser och ser helheten genom att prata med både oss vuxna och sonen.

Att du har barn med funktionsnedsättning är inte samma sak som att det är likadant hos alla. Eller att alla barn blir hjälpta av samma saker.

Det du tagit upp är också väldigt basic saker, som är ungefär det första som kommer upp när man googlar på diagnosen... vi har provat det mesta och väldigt mycket mer därtill. Men nu var inte tråden en ”hur skall jag bemöta barn med diagnos”. Det har jag koll på, och jag vet inte om 2 års utbildning inom ämnet samt aktivt läsande om dessa barn gör att mina kunskapsluckor är så himla stora. Vad har du själv för kompetens som kan säga så?

Uppenbarligen saknar ju både lärare, specialpedagoger, läkare, habiliteringen, familjebehandlare osv osv den kunskap du besitter om barnet. Eftersom vi alla ”misslyckats” med barnet ifråga.

Ja jag har ju bara det du skriver att gå på och utav det du skriver så förstår jag att det inte funkar och att det blir konflikter. Av det du skriver ser jag inte heller någon förståelse eller kunskap om hans funktionsvariation. Det är det enda jag har att gå på, tyvärr.
Jag känner igen dock mycket av mitt eget tänkande och resonemang hos dig innan jag fick bra hjälp för att få det dagliga livet i familjen att fungera.
Nej givetvis går det inte att jämföra barn, det har jag inte heller gjort.
Jag förstår din frustration, livet med barn som fungerar utanför ramarna är komplext.

 

[Emine]

Ja jag har ju bara det du skriver att gå på och utan det du skriver så förstår jag att det inte funkar och att det blir konflikter. Av det du skriver ser jag inte heller någon förståelse eller kunskap om hans funktionsvariation. Det är det enda jag har att gå på, tyvärr.
Jag känner igen dock mycket av mitt eget tänkande och resonemang hos dig innan jag fick bra hjälp för att få det dagliga livet i familjen att fungera.
Nej givetvis går det inte att jämföra barn, det har jag inte heller gjort.
Jag förstår din frustration, livet med barn som fungerar utanför ramarna är komplext.

Fast nu var tråden ingen ”jag behöver tips om barn med npf”. Då hade jag istället skrivit vad vi behövde hjälp med och lagt upp hela hans vardag, men nu var det inte så. Därför har jag heller inte lagt fokus på just det.

Detta just för att det gått så långt som det har, han har haft diagnos sen han var 3,5 och turernas har varit enormt många. Att missat all kunskap och förståelse under den tiden- ja då har man nog gått med huvudet under armen. Men när allting är testat från alla håll och synvinklar så finns det inte så mycket kvar.

 

[Tora]

Fast nu var tråden ingen ”jag behöver tips om barn med npf”. Då hade jag istället skrivit vad vi behövde hjälp med och lagt upp hela hans vardag, men nu var det inte så. Därför har jag heller inte lagt fokus på just det.

Detta just för att det gått så långt som det har, han har haft diagnos sen han var 3,5 och turernas har varit enormt många. Att missat all kunskap och förståelse under den tiden- ja då har man nog gått med huvudet under armen. Men när allting är testat från alla håll och synvinklar så finns det inte så mycket kvar.

Tyvärr kan man inte ”äga” en tråd på det viset även om man ibland skulle önska det. Man får vara beredd på att inte bara få medhåll.
Jag tänker mig att det är en stor fälla man går i om man tror man är fullärd inom ett så stort område som barn med funktionsvarianter. Mina barn lär mig något nytt nästan varje dag. Det är inte ovanligt att man får ta bort och göra om helt. Barnen växer och utvecklas. Ibland inte alltid åt det hållet man vill. Det som fungerade för ett halvår sedan fungerar inte idag för omständigheterna är inte de samma längre.
Det är en vuxen med autism som försökt förklara hur det kan vara (tror det var @Invicta, ber om ursäkt ifall det är fel person) att ha autism. Även om det är svårt att ta till sig när man är trött och uppgiven så försök ha ett öppet sinne när du läser den medlemmens inlägg. Även @monster1 har skrivit mycket kloka inlägg.

 

[Emine]

Tyvärr kan man inte ”äga” en tråd på det viset även om man ibland skulle önska det. Man får vara beredd på att inte bara få medhåll.
Jag tänker mig att det är en stor fälla man går i om man tror man är fullärd inom ett så stort område som barn med funktionsvarianter. Mina barn lär mig något nytt nästan varje dag. Det är inte ovanligt att man får ta bort och göra om helt. Barnen växer och utvecklas. Ibland inte alltid åt det hållet man vill. Det som fungerade för ett halvår sedan fungerar inte idag för omständigheterna är inte de samma längre.
Det är en vuxen med autism som försökt förklara hur det kan vara (tror det var @Invicta, ber om ursäkt ifall det är fel person) att ha autism. Även om det är svårt att ta till sig när man är trött och uppgiven så försök ha ett öppet sinne när du läser den medlemmens inlägg. Även @monster1 har skrivit mycket kloka inlägg.

Jag säger inte att jag äger tråden, bara att jag inte lägger största fokus på basic tips eller antaganden som i ditt fall. Eftersom jag upplever att du förutsätter att han inte är välkommen någonstans och mår dåligt av det osv osv. Det är inte ens sant, från min och sambons sida iaf. Och det hade förutsatt att vi sagt det till honom, vilket vi inte har.

Jag har heller inte sagt att jag är fullärd och kan allt, däremot kan och vet jag mycket. Och vet också vad som testats och vad andra betydligt mer kompetenta personer sagt.