Brandgul
Trådstartare
Jag gillar min svärmor jättemycket. Hon är verkligen den bästa jag haft. Hon lägger sig absolut inte i något och hon är glad och jättetrevlig.
Men i samband med att jag blev gravid så blev jag bara SÅ irriterad på henne. Jag blir jättebesvärad när hon ska fråga hur jag mår och prata om vår bebis osv osv. En gång skulle hon börja klappa på min mage utan att fråga om lov och då fick jag verkligen panik och sa till henne att jag inte uppskattar det. Nej ingen annan förutom min sambo får heller göra det, men ingen annan har heller försökt. Jag har rätt så stor fysisk närgräns mot andra förutom min pojkvän.
Sen började jag oroa mig för förlossningen. Att de skulle komma dit och jag vet inte om jag verkligen orkar träffa mina svärföräldrar precis efteråt. (Mina bor så långt bort så de kommer inte) Jag sa till min sambo att jag absolut inte vill missunna dem att träffa sitt barnbarn, men att det kanske blir så att han och barnet får ta hand om det och jag kan ligga på rummet ifred. Men jag orkar inte att de kommer och tittar på mig som ett djur på cirkus. Så känns det...
Till min stora glädje så får man inte ta emot besök på BB förutom sin sambo *puh* Vad jag andades ut. Då slipper jag vara bromsklossen/glädjedödaren. Då kommer jag undan det problemet utan att uppfattas som tjurig.
Sen är det bara att bita ihop och se glad ut när vi kommer hem. Men då har jag ju iaf fått vila ett par dagar.
Men varför känner jag så här? Jag vill verkligen inte det. Min svärmor är helt toppen på alla vis Jag antar att det handlar om någon slags konkurrens/moderskapsroll eller nått annat sånt löjligt. Så jäkla urfånigt... Jag känner mig heldum
Men i samband med att jag blev gravid så blev jag bara SÅ irriterad på henne. Jag blir jättebesvärad när hon ska fråga hur jag mår och prata om vår bebis osv osv. En gång skulle hon börja klappa på min mage utan att fråga om lov och då fick jag verkligen panik och sa till henne att jag inte uppskattar det. Nej ingen annan förutom min sambo får heller göra det, men ingen annan har heller försökt. Jag har rätt så stor fysisk närgräns mot andra förutom min pojkvän.
Sen började jag oroa mig för förlossningen. Att de skulle komma dit och jag vet inte om jag verkligen orkar träffa mina svärföräldrar precis efteråt. (Mina bor så långt bort så de kommer inte) Jag sa till min sambo att jag absolut inte vill missunna dem att träffa sitt barnbarn, men att det kanske blir så att han och barnet får ta hand om det och jag kan ligga på rummet ifred. Men jag orkar inte att de kommer och tittar på mig som ett djur på cirkus. Så känns det...
Till min stora glädje så får man inte ta emot besök på BB förutom sin sambo *puh* Vad jag andades ut. Då slipper jag vara bromsklossen/glädjedödaren. Då kommer jag undan det problemet utan att uppfattas som tjurig.
Sen är det bara att bita ihop och se glad ut när vi kommer hem. Men då har jag ju iaf fått vila ett par dagar.
Men varför känner jag så här? Jag vill verkligen inte det. Min svärmor är helt toppen på alla vis Jag antar att det handlar om någon slags konkurrens/moderskapsroll eller nått annat sånt löjligt. Så jäkla urfånigt... Jag känner mig heldum