Någon som känner barn med autism-eller har barn själv med det?

[RIA]

väljer att länka min tråd som jag startade igår eftersom det inte framgår i rubriken att den även handlar om autism.

hoppas på att få lite fler svar på detta sättet.

http://www.bukefalos.com/f/showthread.php?t=875555

Berätta för mig hur barnet var i den åldern (16 månader), och gärna hur det har utvecklat sig!


jag ser alla tecken på att min son har det och vill gärna jämnföra lite med andra som har fått diagnosen autism.

 

[RIA]

Sv: Någon som känner barn med autism-eller har barn själv med det?

så, nu har jag pratat med bvc...

Jag berättade som det var att tilltalet inte blivit något bättre, var där för lite mer än en månad sen nu. antingen ignorerar han en eller så hör han inte.

som idag, har precis lämnat honom på dagis (första gången han är själv där!) och skulle säga hej då, han hörde inte eller vad det nu är utan gick iväg som ingenting. mamma existerar inte...typ...

Sa att han inte kan bygga klossar som dom ska kunna i den åldern, eller pratar m.m.

så då undrade hon om jag ville träffa en läkare. ja svarade ja såklart!

så fick en tid inbokat den 29 april klockan 15.00. det kanske blir en väldigt blandad dag men många olika känslor då jag ska på rutin ul klockan 13.00 samma dag... eller så blir det skit av allt å det är något fel på bebisen också...

Sedan sa hon att det är inte säkert att det är något fel, att barn förändras hela tiden. men sa då att han inte söker någon som helst kontakt. ibland kommer han fram för att lägga huvudet i mitt knä, men han vill aldrig ha en kram-då stöter han bort en.

men det är skönt att han fått en läkartid!

vill bara att allt ska vara bra med min lille pojk...

 

[Mitzi]

Sv: Någon som känner barn med autism-eller har barn själv med det?

Oj vad jag förstår dig!

Min son är 17 månader nu och vi ska på utredning just pga misstänkt autism eller autistiska syndrom. Det finns dock både sådant som talar för och sådant som talar emot att han har autism. Så vi vet inte riktigt ännu, men det ska utredas.

Han är jättecharmig och går att få kontakt med. Dock verkar allt annat intressera honom mera. Gosa med honom kan man, men han har ganska mycket spring i benen så det brukar bli ganska korta stunder.
Han kan inte äta själv.
Han äter bara en enda sorts mat. Detta är vårt största problem.
Han pratar ej och struntar i tilltal, som om det inte intresserade honom alls.
Han kan underhålla sig själv väldigt bra och har nu i flera månader varit fascinerad av att kasta saker på golvet. Han går omkring och slänger allt man ger i händerna på honom. Ute lekar han med grus som han plockar upp och släpper i backen. Han bygger ingenting med klossar. Kastar dem bara i marken.

Hinner inte skriva mer nu men jag återkommer och svarar gärna på frågor om du undrar över mer saker. Det låter ju som att våra barn är ganska lika, så därför är det intressant att jämföra. Psykologen säger i alla fall att det inte är möjligt att ge en diagnos så här tidigt. Allt kan fortfarande bara vara yttervärden inom en normal variation.

 

[Sar]

Sv: Någon som känner barn med autism-eller har barn själv med det?

så, nu har jag pratat med bvc...


som idag, har precis lämnat honom på dagis (första gången han är själv där!) och skulle säga hej då, han hörde inte eller vad det nu är utan gick iväg som ingenting. mamma existerar inte...typ...

Eller så har inskolningen gått så bra att han känner sig fullkomligt trygg och trivs på förskolan!

Nu är mina 2,5 år men vi har inte haft en tår vid något lämnande på förskolan, första gången de skulle stanna själva gick de också bara iväg- jag fick springa efter för att hinna krama.
Hoppas läkarbesöket går bra!

 

[RIA]

Sv: Någon som känner barn med autism-eller har barn själv med det?



gud vad jag känner igen mig i det du skriver!

min son gör likadant i sandlådan, sitter där och plockar i sanden, tar den i handen och släpper i backen.

han äter visserligen ALLT och det är så skönt!

tim underhåller också sig själv, han går oftast iväg om man ska leka med honom. precis som han vill leka själv.

det du säger med att kasta saker, du skulle se sonens rum

han har lego överallt. det ska inte ligga i förvaringslådan utan allt ska vara utspritt på golvet. så det känns inte lönt att ens städa där inne, även om jag gör det.

jollrar din son något? min går runt och gör det rätt så mycket, men inga ord. förstår inte ett dugg av det han säger...

han verkar inte heller förstå mig. försöker lära honom säga mamma, pappa eller något annat. peka på mammas mage, eller var är bollen.

tror inte han vet vad sakerna man säger till honom betyder, fastän man visar honom hela tiden.

 

[RIA]

Sv: Någon som känner barn med autism-eller har barn själv med det?

han gjorde så redan första dagen, jag hade garanterat kunna gå därifrån och han skulle inte visa någonting...

dom andra barnen som är på inskolning nu vinkar i alla fall hej då till sin förälder och säger hej då!

min bara går iväg i sin egna värld...

 

[bliss]

Sv: Någon som känner barn med autism-eller har barn själv med det?

jag ser alla tecken på att min son har det och vill gärna jämnföra lite med andra som har fått diagnosen autism.

Jag har läst båda trådarna nu och det du beskriver och det du också känner igen som andra skriver låter väldigt likt autismspektrumtillstånd. Jag arbetar med personer med autism/AS (lite äldre än din pojke) och har då läst en hel del utredningar, litteratur och hört föräldrar och personer själva berätta, och det är mycket som överensstämmer väl med det du skriver.

Idag verkar det som om man på de flesta platser är bra på att utreda (eller hänvisa till utredning), så jag hoppas verkligen inte att du inte blir avfärdad med med orden att "barns utveckling är olika". En utredning, vad den än visar på, kommer att ge er förståelse och verktyg för att ni ska kunna fungera ännu bättre tillsammans och att din pojke ska få rätt förutsättningar och möjlighet till sin utveckling. Diagnosbesked är ofta väldigt jobbigt, samtidigt som pusselbitar faller på plats. Mitt varmaste lycka till och hopp om att det går bra för er.

Angående ärftligheten så är det mycket som tyder på det (särskilt vid Asperger syndrom som ligger inom spektrumet), men inte alltid och även att det kan hoppa över generationer.

 

[RIA]

Sv: Någon som känner barn med autism-eller har barn själv med det?

tack för ditt svar!

det känns "bra" att det inte är jag som tolkar allt fel, utan att även andra som läser vad jag skriver känner igen det.

jag tänker inte ta att läkaren vill låta saken bero, visst, till 18 månaderskollen kan jag gå med på men efter det måste något göras!

så jag hoppas för min sons skull att han misslyckas med dom tester läkaren ska göra nu denna gång. vad det nu är för tester...
skulle vara typiskt om han helt plötsligt skulle börja lyssna!

något är fel, behöver inte vara ren autism, men han har drag ditåt. och något måste göras åt det.

jag försöker vara stark, men sitter med tårar i ögonen hela tiden... inget jag gör kan ju hjälpa honom...

jag vet inte hur jag ska nå fram till honom och kunna lära honom saker...

 

[bliss]

Sv: Någon som känner barn med autism-eller har barn själv med det?

jag vet inte hur jag ska nå fram till honom och kunna lära honom saker...

OM det nu skulle vara något av det du misstänker, så kommer du att hitta vägar. Genom kunskap och att våga se genom andra glasögon så hittar ni det som fungerar. Det är bara så svårt för oss andra ibland att förstå ett annorlunda tänkande. Oroa dig inte för mycket, med rätt personer runt dig, kunskap, förståelse och att själv våga tänka annorlunda kommer det att gå bra! Samtidigt förstår jag den sorgen man kan känna när barnen t ex har svårt med närhet. När du vet mer vad det handlar om, kan det vara skönt att ha kontakt med någon föräldraförening för igenkänning och stöd.

 

[Mysaan]

Sv: Någon som känner barn med autism-eller har barn själv med det?

På något sätt så löser man det bara. Även om det vissa dagar är svårt.

Jag har en son på 6½ år som har högfungerande autism. Eftersmo han är min första son så reagerade jag inte på sådant som inte var riktigt normalstört när han var liten.

Det var inga problem att få kontakt med honom men han var så superlugn. Vid 16 månader gick han och vägrade åka vagn. Han pratade inte så mycket men det var inget jag reflekterade över. Han kunde och kan fortfarande sitta och pillra med sitt i flera timmar och man upplever honom då som i en annan värld.

Alla sa att jag haft tur som fått ett sådant lugnt barn. För 1 år sedan fick vi då hans diagnos: Högfungerande autism, generell språkstörning och semantisk-pragmantisk språkstörning.

Alla tycker supersynd om oss eftersom vi dessutom har en 5 åring som fått diagnosen adhd. Men man växer in så bra i det så man tänker inte på allt merarbete som blir.
Jag känner mig lycklig och tacksam över mina barn. Alla tre trots att två har npf och bara en är ntv.

 

[RIA]

Sv: Någon som känner barn med autism-eller har barn själv med det?

jo, man hade ju önskat att han ville springa fram till en nån gång bara för att ge mamma en kram...

jag hoppas att allt kommer lösa sig nu och jag slipper fundera mer på detta utan vet svart på vitt sen.

 

[RIA]

Sv: Någon som känner barn med autism-eller har barn själv med det?

precis som du säger så upplever jag att tim är i en helt annan värld när han gör något intressant, om det så bara är att snurra på sina bilhjul...

jag hoppas jag kommer orka med allt...

bebis kommer till hösten och mannen jobbar utomlands varj vecka och är borta flera dagar i sträck.

om tim börjar bli mer krävande så vet jag inte om mannen kan behålla sitt jobb. jag kommer inte orka helt enkelt. för det kommer bli jag som får ta det tyngsta lasset...

 

[Zaria]

Sv: Någon som känner barn med autism-eller har barn själv med det?

Hur är han mot andra människor? Kramar han någon? Pappa? Mormor? Farmor? vänner?
Hur fungerar han på dagis? Ofta upptäcker man mycket där när barnet umgås utan föräldrarna med förhoppningsvis utbildad personal och andra barn.

 

[RIA]

Sv: Någon som känner barn med autism-eller har barn själv med det?

Hur är han mot andra människor? Kramar han någon? Pappa? Mormor? Farmor? vänner?
Hur fungerar han på dagis? Ofta upptäcker man mycket där när barnet umgås utan föräldrarna med förhoppningsvis utbildad personal och andra barn.

han är precis likadan som mot oss. men skillnaden mot okända är att han skiner upp som en sol när han ser sin farmor/farfar/faster.

men inga kramar eller så, fast han blir ju kramad ändå

han går mest för sig själv på dagis, söker inte kontakt med dom andra barnen, förutom ett tillfälle igår då han skrattade till lite när en liten tjej var bredvid honom.

han har varit väldigt mycket hos sin farmor/farfar/faster och han är likadan där som hemma...

 

[Zaria]

Sv: Någon som känner barn med autism-eller har barn själv med det?

När de är så små leker de ju brevid varandra istället för med varandra, sa iaf de på sonenes dagis,idag har han EN tjejkompis allt kretsar runt om (alla andra är dumma säger Hampus 2,5 år)
Det är liksom han och hans Tindra mot världen,kan det vara ??

Som sagt antingen får du/ni en diagnos eller inte,men jag tycker inte ni skall måla F*n på väggen ännu,alla barn är olika,en del barn är inte ens speciellt sociala.

Mina egna föräldrar redde nämligen ut samma sak med mig,jag ville aldrig kramas,inte med föräldrarna,inte med släkt,inte med någon (förutom djuren) inte var jag speciellt social heller Fick jag en kram vände jag mig bort,men det är sådan jag är och är fortfarande 26 år gammal,jag gillar inte att kramas/vara nära/gosa

Men som sagt det är jättebra att du ligger på redan nu att få det utrett så du/ni vet.

 

[4lic3]

Sv: Någon som känner barn med autism-eller har barn själv med det?

Hej! Först och främst; detta är jätte jobbigt men det är otroligt vad man orkar för sina barns skull Du kommer att fixa det här!

Jag har en son som har Aspergers. Han fick inte diagnosen förrän han var 14 år. Jag har sen förskoleåldern kämpat med detta, men hela tiden blev jag avfärdad som en ung, hispig mamma.

En tidig diagnos är viktig och jag tycker att det är starkt gjort av dig att ta tag i detta nu. Det är minsann inte lätt att sitta och propsa på att det är nåt "fel" på ens barn.

Nu är det ju inte alls säkert att det är något, barn är ju väldigt olika i sin utveckling. Men om du har den där "magkänslan" att allt inte är som det ska så ska du gå på den! Om inte annat så för att få en bekräftelse på det ena eller andra.

Jag skulle vilja råda dig att vara väl förberedd när du ska till läkaren. Skriv ner allt du kan komma på som du undrar över och låt ingen avfärda dig bara så där ( det gjorde jag...)

Här är ett exempel på en länk där du kan läsa om autism, det finns nog fler. Vet inte hur mkt du har läst...

http://www.autismforum.se/gn/opencms/web/AF/index.html

Önskar dig lycka till!

 

[Orzon]

Sv: Någon som känner barn med autism-eller har barn själv med det?

Min kamrats son är tonnåring nu. Autistisk men en riktigt skön typ som alla gillar.

Jag vet och försår vad det innebär att få ett barn som är autistisk men vänta och se så kommer du att märka att det kommer att bli en dunderfin människa av det där barnet.

 

[Mysaan]

Sv: Någon som känner barn med autism-eller har barn själv med det?

precis som du säger så upplever jag att tim är i en helt annan värld när han gör något intressant, om det så bara är att snurra på sina bilhjul...

jag hoppas jag kommer orka med allt...

bebis kommer till hösten och mannen jobbar utomlands varj vecka och är borta flera dagar i sträck.

om tim börjar bli mer krävande så vet jag inte om mannen kan behålla sitt jobb. jag kommer inte orka helt enkelt. för det kommer bli jag som får ta det tyngsta lasset...

Jag tror du gör det faktiskt. Min autismson har 2 småbrorsor och det fungerar även om det nu när de är äldre är väldigt mycket vakta för att det inte ska bli slagsmål. När D var 19 månader föddes hans första lillebror som man blev tvugen att vaka på varje vaken sekund från 3 månaders ålder. Och hans vaken tid var hög. nästan 1 månad innan D skulle bli 3 år så föddes vår normalstörda son och det har fungerat också.

Man lär sig att hantera situationen och komma på bra lösningar som fungerar. Det jag tyckte var jobbigast när D var liten och T nyfödd det var nattningsritualerna. D kunde inte somna om man inte låg brevid och T hade inte en tanke på att sova. Varannan vecka jobbade barnens pappa kvällsskift så jag tvingades finna en bra lösning för att överleva.

I dag är D 6½, T med adhd är 5 år och minsting är 3½ år och i värsta treårstrotsen. Nu är man så van vid att vara trött och leva i ett milt kaos så amn bryr sig inte längre.

Jag vill trycka på 3 viktiga saker för att orka.

1. Rutiner (om han har autism är rutiner deras bästa vän)
2. Egen tid för att tanka batterierna och detta ska helst ske utanför hemmet. (jag tar min tid i stallet och sambon när han jagar eller fiskar. Utan den hade jag varit ännu mer ett vrak än jag är.)
3. Glöm inte att älska dina barn för dem de är och försök att tänka oftare på deras positiva sidor än deras negativa.

 

[Djurjouren]

Sv: Någon som känner barn med autism-eller har barn själv med det?

Min 6 åriga som är autistisk och hans pappa har ADHD...... Jag är rätt härdad kan man väl säga....:smirk:
Jag har lärt min son MASSOR ända sen han var liten. Han började inte tala förrän han blev 4 år. Jag får massor med hjälp av vården nu men det tog efter att jag sa till att han var autistisk 2 år innan man utredde honom och sen 1 år till innan han fick hjälp.
Jag fick SKRIKA och GRÅTA för att få hjälp.
Han går på nått som heter IBT, intensiv beteendeträning vilket funkar KANON.
Jag använda samma sätt att lära honom saker som jag använde när jag lär djur saker dvs ett icke verbalt inlärningssätt.

Jag har lärt mig att bakom den tomma blicken man får så hör han och noterar precis ALLT, han bara skiter i det/orkar inte engarea sig/hoppas att du slutar och låter honom vara etc.
Så tala till honom som om han hör för det gör han.Förvänta dig dock inte att han förstår följder eller trestegsreaktioner etc.
För att få honom att sammarbeta har jag använt shema, med tydliga delmål och tydliga belöningar.
Min son åt knappt nått första åren, ingen mat fick röra vid varandra för då flög tallriken all världens väg. Ingen frukt, inga grösnaker, ingen sås, ingen soppa... Han åt köttbullar, korv, potatis och pasta och ingenting annat.....
Han är en snäll och charmig kille, mkt tack vare en duktig personlig assistent. tyvärr behöver han denna intensiva personliga ssitent kontakten även hemma och det gör livet med honom till ett helvete ibland. Mest med tanke på hans lillasyster som alltid fått stå till sidan för hans agressiva vredesutbrott.....

Angående närhet så tålder min son det bra så länge jag inte rör honom, Jag får hålla om honom, krama honom, ha honom i knäet men inte pille eller kela för det gör ont på honom. Han älskar dock om jag tar hela handen och trycker hårt på nån kroppsdel (så hårt att jag tycker att det borde vara obehagligt). Är han hysterisk så blir han lugn om jag tar hans skalle mellan bägge händerna och trycker jämnt och hårt, det känns tryggt för honom...
Han kramas men det känns fejkat och tillgjort för han gör det för min skulle men får inte ut nått av det eller uppskattar känslan själv, men han vet att det gör mig glad. Känns som att krama en trasdocka eller nått. Men jag uppskattar att han försöker för min skulle
Du får gärna fråga om du undrar nått.

 

[YorkWann]

Sv: Någon som känner barn med autism-eller har barn själv med det?

Jag använda samma sätt att lära honom saker som jag använde när jag lär djur saker dvs ett icke verbalt inlärningssätt.

Jag har lärt mig att bakom den tomma blicken man får så hör han och noterar precis ALLT, han bara skiter i det/orkar inte engarea sig/hoppas att du slutar och låter honom vara etc.
Så tala till honom som om han hör för det gör han.Förvänta dig dock inte att han förstår följder eller trestegsreaktioner etc.
För att få honom att sammarbeta har jag använt shema, med tydliga delmål och tydliga belöningar.
Min son åt knappt nått första åren, ingen mat fick röra vid varandra för då flög tallriken all världens väg. Ingen frukt, inga grösnaker, ingen sås, ingen soppa... Han åt köttbullar, korv, potatis och pasta och ingenting annat.....

Angående närhet så tålder min son det bra så länge jag inte rör honom, Jag får hålla om honom, krama honom, ha honom i knäet men inte pille eller kela för det gör ont på honom. Han älskar dock om jag tar hela handen och trycker hårt på nån kroppsdel (så hårt att jag tycker att det borde vara obehagligt). Är han hysterisk så blir han lugn om jag tar hans skalle mellan bägge händerna och trycker jämnt och hårt, det känns tryggt för honom...

Eller duscha i iskallt vatten för ljummet/varmt "känns" ju inte på kroppen. Stryka över handen gjorde ont, men som du säger trycka huvudet mellan händerna kunde upplevas som tryggt/skönt. Smma sak med kramar, skulle man krama, fick man göra det hårt, hårt.

Mycket kring vatten upplevde jag som man kunde ha jobbigt med? Känns inte, man kunde se igenom det osv. Massa skum, eller så i gick väl hyffsat med.

Aggressiva utbrott bekämpade vi med kroppkram Fick i stort sätt hålla fast, sätta mig och hålla fast med benen runt honom med, då lugnade han sig. Fick trygghet av det. Samma sak med trycker över huvudet. Han kramdes med för vår skull, tog i hand, men på sitt sätt

Han berättade/skrev/ uppfann mycket, När de var tvugna att åka in till sjukhuset en gång, var det han kom ihåg eller noterade hissknappen.

Han gjorde en "karta" typ som man kunde dra upp och ner, och skrev mitt och hans namn på, så när han tyckte jag var dum eller ha gjort något dumt drog han i den på min sida och samma sak om han tyckte han gjort nått dumt gick han och drog på sin sida. Vi gjord en för bra saker med.

Väldigt smart kille, långt före sina jämnåriga, teoretiskt sett.