Imna
Trådstartare
Skriver under anonymt nick nu. Det är väldigt långt och jag vet inte om jag kommer få några svar, men känner att jag behöver stöd och är inte säker på vart jag kan hitta det förutom här just nu.
Jag fortsätter räkna åren, men nu för tiden är det nästan ingen som ifrågasätter mitt liv som den eviga singeln. Det är nu mer än tolv år sen relationen med min dåvarande sambo tog slut och jag trodde mitt hjärta krossades. I själva verket hade det krossats långt innan det. Det var inte förrän efteråt som jag insåg att min sambo var alkoholist och att han i flera års tid utsatt mig för psykisk misshandel.
Jag hade ett par kortare förhållanden bakom mig när vi träffades, men mitt självförtroende när det kom till kärlek var lågt. Av någon anledning som jag inte längre minns så inledde vi ett slags kk-förhållande. Åtminstone var det så han såg det, själv tror jag att jag blev kär nästan direkt. Det vågade jag dock inte säga till honom, för jag förstod ju att det skulle innebära slutet. Vi träffades så gott som enbart hemma hos honom, lagade mat, tittade på film, hade sex, jag sov alltid över. Vi hade det kul när vi umgicks och trivdes i varandras sällskap.
Med tiden så började jag även umgås med hans vänner på fester och liknande. Första gången jag minns att det gick snett var på en midsommarfest hemma hos några av hans vänner. Han hade druckit mycket och plötsligt så är han arg, fruktansvärt arg. Han står och skriker åt mig, rakt i ansiktet, mitt framför hans vänner som jag knappt hade träffat innan. Det pågår länge och jag gråter hysteriskt, bönar och ber om ursäkt, vill att han ska lugna ner sig. Till slut slutar han och en av hans tjejkompisar tröstar mig. Det slutar med att vi åker hem till honom och går och lägger oss. Jag sover inte en blund, han däckar... Dagen efter är han precis som vanligt. Jag är ledsen men han förstår inte varför. Jag tror att han ber om ursäkt, men han minns inte vad han gjort.
Jag borde gått därifrån redan då. Men det gör jag förstås inte... Jag var för kär. I flera år så fortsätter vi träffas. Han blir ofta aggressiv på fester, även om inte alla är lika illa som den midsommarfesten. Flera gånger mår jag så dåligt över allt att jag tar upp det med honom. Det slutar alltid med att han bryter upp förhållandet och säger att vi inte ska träffas mer. Men varje gång så ångrar han sig och jag går tillbaks. Det är alltid på samma villkor, vi är absolut inte något par. Det hände också någon gång att han träffade andra, men jag vägrade ha sex om han skulle träffa flera samtidigt, så vad jag vet lät han bli.
Han talade vitt och brett om hur snygga andra tjejer var, medan han aldrig gav mig några som helst komplimanger. Det var inte så att han rakt ut förolämpade mig, det var bara väldigt tydligt att jag aldrig riktigt dög. Jag njöt inte ens särskilt mycket av sexet, det var i princip alltid på hans villkor. Samtidigt gjorde jag alltid allt för att göra honom till viljes. Jag slog knut på mig själv, gömde mina känslor, ville aldrig på något sätt vara besvärlig, ville bara inte förlora honom.
Efter en personalfest på jobbet så får han och en kollega för sig att de ska busköra inne på företagets parkeringsområde. Det leder till en månads avstängning för dem båda och arbetsgivaren erbjuder honom samtalsstöd. Vi pratar om det och han inser att han har problem att hantera alkohol. Jag ber honom ta emot hjälpen och säger att jag tror att han behöver det. Men att sluta dricka alkohol är för honom inget alternativ, han klarar av att dricka mindre säger han. Ja, jag vet, jag borde lämnat här. Också...
Någon gång lyckas jag ändå säga att jag inte klarar av att fortsätta om vi inte kan vara tillsammans "på riktigt". Vi slutar träffas och det dröjer någon månad innan han åter kontaktar mig. Han säger att han saknar att ha mig i sitt liv. Att jag betyder mer för honom än han trott. Vi kommer överens om att göra ett försök en gång till, på allvar denna gång. På ett sätt så fungerar det. Vi träffar varandras vänner och familjer. När jag får möjlighet att ta över en stor lägenhet så bestämmer vi oss för att flytta ihop.
Men inte en enda gång säger han att han älskar mig. Han fortsätter prata om hur snygga och trevliga andra tjejer är, inklusive mina vänner. Jag kan aldrig vara helt säker på hur han känner för mig och jag vågar absolut inte planera någon framtid ihop med honom. Jag lever bara för dagen.
Han dricker varje dag efter jobbet, men eftersom han aldrig tycks bli påverkad är det inget jag kopplar till några problem. (Ja. Jag vet...) Festerna fortsätter dock vara ett problem. En vän till mig gifter sig och vi går tillsammans på deras bröllop. Efter festen så följer några av mina vänner med oss hem för att sova över. Det blir till den värsta sortens natt. Han är fullkomligt rasande över något, skriker som en galning och skäller ut mig. Mina vänner i rummet intill hör förstås allt, och jag vill bara dö. Inget jag säger kan få honom att lugna sig.
I samma veva börjar jag umgås med en ny vän. Hon är mycket yngre än mig, bara 17 år, men vi klickar och börjar umgås. Även hemma hos mig, där min sambo också är, och även han gillar henne. En kväll när hon är hos oss har han druckit mer än vanligt. Vi följer henne till tåget hem, men på hemväg så får han återigen ett utbrott och skäller på mig. Under de år vi var tillsammans så slår han mig aldrig, men den kvällen var det nära.
Ironiskt nog tar förhållandet slut kort därefter, genom att han är otrogen med min vän. Han berättar att han älskar henne och att han aldrig känt så för någon annan. Han vill lämna mig. Jag blir förkrossad, men nu börjar vägen ut för mig. Det tar flera veckor innan han lyckas hitta ny bostad. Jag får stöd av några vänner att till slut sätta hårt mot hårt. En av dem erbjuder mig att komma dit och bo en helg medan han flyttar ut sina saker. Så var det då till slut över.
När jag var i det så var allt jag kunde se att jag aldrig var riktigt god nog. Att han blev arg på fester. Det blir en väckarklocka när mina vänner säger att det inte är normalt att dricka 5-6 halvliters starköl varje dag. Att han var alkoholist. Jag förstod det helt enkelt inte. Att hans beteende mot mig varit psykisk misshandel tog det många år för mig att erkänna.
Jag har alltid varit smart, intelligent och stark. Haft en underbar familj, föräldrar som älskat mig och erbjudit mig en trygg uppväxt. Men i allt detta så kan jag inte känna igen mig ett dugg. Jag kan omöjligt förstå hur jag tillät mig att stanna i det i så många år. Jag fattar nu att jag var medberoende och manipulerad. Men för mig är det nu så länge sen.
Sen dess har jag aldrig haft någon längre relation. Jag har aldrig känt mig särskilt ensam utan trivs tvärtom med att vara själv. Har intalat mig själv att det är så det är, jag har haft mina katter och varit nöjd med deras sällskap. Jag har dejtat till och från, men oftast har jag brutit efter ett par dejter. Hittat fel efter fel och bortförklarat det med att jag blir mer och mer kräsen med åldern. Att jag varit singel så länge nu att det skulle vara för jobbigt att behöva anpassa mig efter någon annan och kompromissa med mitt liv.
Har ägnat massor av tid och energi åt diverse projekt, mål och drömmar. Att vara självständig har varit oerhört viktigt för mig. Inte behöva vara beroende av någon annan. Att bo i hus har varit en av mina stora drömmar. Men jag vägrade skaffa en partner för att ha råd att bo i hus - det skulle ju säkert ändå ta slut och så skulle jag behöva flytta igen. Fick till slut mitt hus och kände att det kanske ändå var dags att ta tag i nästa projekt, dvs att kolla om den där perfekta mannen kanske finns ändå. Jag har ju inte mycket att förlora längre, allt det andra har jag ju lyckats uppnå på egen hand.
Så jag har alltså börjat dejta igen. För mig är det inget som är njutbart för fem öre. Jag tvingar mig själv att utstå det och tänker att det liksom husprojektet borde resultera i något i längden. Men alla jag träffar är fel. Fel fel, på något sätt. Fel värderingar, fel mål, fel drömmar, fel personlighet, fel prioriteringar, för lite tid, för angelägen etc. Har nu träffat en person som på pappret är så nära alla rätt man kan komma. Jag tycker om honom. Men ändå börjar hjärnan direkt leta efter fel.
Nu fick det vara nog. Jag trodde att jag hade läkt vid det här laget, att jag bara inte hittat eller orkat leta efter den rätta. Men nu har jag börjat inse att spåren det satt i mig har hindrat mig från att våga starta en ny relation. Efter en av våra träffar åker jag direkt hem och tar fram en bok som stått oläst i bokhyllan i många år nu. Det är "Hemligheten - från ögonkast till varaktig relation". Att jag haft den stående i bokhyllan så länge utan att läsa den är väl ett tecken så gott som något på min oförmåga att inse att jag faktiskt har problem...
Jag börjar läsa boken och den är SÅ SANN. Jag blir alldeles kall, och varm. Så mycket jag känner igen mig i till punkt och pricka. Varför jag hela tiden hittar fel. Att jag, när jag väl hittar någon jag är intresserad av, får total panik om jag inte får ständig bekräftelse. Att jag gör allt jag kan för att bli omtyckt och älskad, prioriterar bort mina egna behov helt. Att jag helt enkelt låter bli att träffa folk som visar intresse för mig, för jag är säker på att det inte kommer leda till något.
Jag har kommit till en punkt där jag inser att det aldrig kommer förändras om jag inte vågar möta mina rädslor. Och nu är jag både målmedveten och livrädd. Vet inte hur jag ska ta mig igenom det. Men jag vet att den här personen jag träffat är en som är värd att anstränga sig för.
Kanske inte är någon som orkar läsa allt detta, och inte heller har något att säga. Men om du känner igen dig det minsta, eller har något klokt att säga, skulle jag uppskatta att få höra det. Har oerhört svårt att be om hjälp. Men, hjälp.
Jag fortsätter räkna åren, men nu för tiden är det nästan ingen som ifrågasätter mitt liv som den eviga singeln. Det är nu mer än tolv år sen relationen med min dåvarande sambo tog slut och jag trodde mitt hjärta krossades. I själva verket hade det krossats långt innan det. Det var inte förrän efteråt som jag insåg att min sambo var alkoholist och att han i flera års tid utsatt mig för psykisk misshandel.
Jag hade ett par kortare förhållanden bakom mig när vi träffades, men mitt självförtroende när det kom till kärlek var lågt. Av någon anledning som jag inte längre minns så inledde vi ett slags kk-förhållande. Åtminstone var det så han såg det, själv tror jag att jag blev kär nästan direkt. Det vågade jag dock inte säga till honom, för jag förstod ju att det skulle innebära slutet. Vi träffades så gott som enbart hemma hos honom, lagade mat, tittade på film, hade sex, jag sov alltid över. Vi hade det kul när vi umgicks och trivdes i varandras sällskap.
Med tiden så började jag även umgås med hans vänner på fester och liknande. Första gången jag minns att det gick snett var på en midsommarfest hemma hos några av hans vänner. Han hade druckit mycket och plötsligt så är han arg, fruktansvärt arg. Han står och skriker åt mig, rakt i ansiktet, mitt framför hans vänner som jag knappt hade träffat innan. Det pågår länge och jag gråter hysteriskt, bönar och ber om ursäkt, vill att han ska lugna ner sig. Till slut slutar han och en av hans tjejkompisar tröstar mig. Det slutar med att vi åker hem till honom och går och lägger oss. Jag sover inte en blund, han däckar... Dagen efter är han precis som vanligt. Jag är ledsen men han förstår inte varför. Jag tror att han ber om ursäkt, men han minns inte vad han gjort.
Jag borde gått därifrån redan då. Men det gör jag förstås inte... Jag var för kär. I flera år så fortsätter vi träffas. Han blir ofta aggressiv på fester, även om inte alla är lika illa som den midsommarfesten. Flera gånger mår jag så dåligt över allt att jag tar upp det med honom. Det slutar alltid med att han bryter upp förhållandet och säger att vi inte ska träffas mer. Men varje gång så ångrar han sig och jag går tillbaks. Det är alltid på samma villkor, vi är absolut inte något par. Det hände också någon gång att han träffade andra, men jag vägrade ha sex om han skulle träffa flera samtidigt, så vad jag vet lät han bli.
Han talade vitt och brett om hur snygga andra tjejer var, medan han aldrig gav mig några som helst komplimanger. Det var inte så att han rakt ut förolämpade mig, det var bara väldigt tydligt att jag aldrig riktigt dög. Jag njöt inte ens särskilt mycket av sexet, det var i princip alltid på hans villkor. Samtidigt gjorde jag alltid allt för att göra honom till viljes. Jag slog knut på mig själv, gömde mina känslor, ville aldrig på något sätt vara besvärlig, ville bara inte förlora honom.
Efter en personalfest på jobbet så får han och en kollega för sig att de ska busköra inne på företagets parkeringsområde. Det leder till en månads avstängning för dem båda och arbetsgivaren erbjuder honom samtalsstöd. Vi pratar om det och han inser att han har problem att hantera alkohol. Jag ber honom ta emot hjälpen och säger att jag tror att han behöver det. Men att sluta dricka alkohol är för honom inget alternativ, han klarar av att dricka mindre säger han. Ja, jag vet, jag borde lämnat här. Också...
Någon gång lyckas jag ändå säga att jag inte klarar av att fortsätta om vi inte kan vara tillsammans "på riktigt". Vi slutar träffas och det dröjer någon månad innan han åter kontaktar mig. Han säger att han saknar att ha mig i sitt liv. Att jag betyder mer för honom än han trott. Vi kommer överens om att göra ett försök en gång till, på allvar denna gång. På ett sätt så fungerar det. Vi träffar varandras vänner och familjer. När jag får möjlighet att ta över en stor lägenhet så bestämmer vi oss för att flytta ihop.
Men inte en enda gång säger han att han älskar mig. Han fortsätter prata om hur snygga och trevliga andra tjejer är, inklusive mina vänner. Jag kan aldrig vara helt säker på hur han känner för mig och jag vågar absolut inte planera någon framtid ihop med honom. Jag lever bara för dagen.
Han dricker varje dag efter jobbet, men eftersom han aldrig tycks bli påverkad är det inget jag kopplar till några problem. (Ja. Jag vet...) Festerna fortsätter dock vara ett problem. En vän till mig gifter sig och vi går tillsammans på deras bröllop. Efter festen så följer några av mina vänner med oss hem för att sova över. Det blir till den värsta sortens natt. Han är fullkomligt rasande över något, skriker som en galning och skäller ut mig. Mina vänner i rummet intill hör förstås allt, och jag vill bara dö. Inget jag säger kan få honom att lugna sig.
I samma veva börjar jag umgås med en ny vän. Hon är mycket yngre än mig, bara 17 år, men vi klickar och börjar umgås. Även hemma hos mig, där min sambo också är, och även han gillar henne. En kväll när hon är hos oss har han druckit mer än vanligt. Vi följer henne till tåget hem, men på hemväg så får han återigen ett utbrott och skäller på mig. Under de år vi var tillsammans så slår han mig aldrig, men den kvällen var det nära.
Ironiskt nog tar förhållandet slut kort därefter, genom att han är otrogen med min vän. Han berättar att han älskar henne och att han aldrig känt så för någon annan. Han vill lämna mig. Jag blir förkrossad, men nu börjar vägen ut för mig. Det tar flera veckor innan han lyckas hitta ny bostad. Jag får stöd av några vänner att till slut sätta hårt mot hårt. En av dem erbjuder mig att komma dit och bo en helg medan han flyttar ut sina saker. Så var det då till slut över.
När jag var i det så var allt jag kunde se att jag aldrig var riktigt god nog. Att han blev arg på fester. Det blir en väckarklocka när mina vänner säger att det inte är normalt att dricka 5-6 halvliters starköl varje dag. Att han var alkoholist. Jag förstod det helt enkelt inte. Att hans beteende mot mig varit psykisk misshandel tog det många år för mig att erkänna.
Jag har alltid varit smart, intelligent och stark. Haft en underbar familj, föräldrar som älskat mig och erbjudit mig en trygg uppväxt. Men i allt detta så kan jag inte känna igen mig ett dugg. Jag kan omöjligt förstå hur jag tillät mig att stanna i det i så många år. Jag fattar nu att jag var medberoende och manipulerad. Men för mig är det nu så länge sen.
Sen dess har jag aldrig haft någon längre relation. Jag har aldrig känt mig särskilt ensam utan trivs tvärtom med att vara själv. Har intalat mig själv att det är så det är, jag har haft mina katter och varit nöjd med deras sällskap. Jag har dejtat till och från, men oftast har jag brutit efter ett par dejter. Hittat fel efter fel och bortförklarat det med att jag blir mer och mer kräsen med åldern. Att jag varit singel så länge nu att det skulle vara för jobbigt att behöva anpassa mig efter någon annan och kompromissa med mitt liv.
Har ägnat massor av tid och energi åt diverse projekt, mål och drömmar. Att vara självständig har varit oerhört viktigt för mig. Inte behöva vara beroende av någon annan. Att bo i hus har varit en av mina stora drömmar. Men jag vägrade skaffa en partner för att ha råd att bo i hus - det skulle ju säkert ändå ta slut och så skulle jag behöva flytta igen. Fick till slut mitt hus och kände att det kanske ändå var dags att ta tag i nästa projekt, dvs att kolla om den där perfekta mannen kanske finns ändå. Jag har ju inte mycket att förlora längre, allt det andra har jag ju lyckats uppnå på egen hand.
Så jag har alltså börjat dejta igen. För mig är det inget som är njutbart för fem öre. Jag tvingar mig själv att utstå det och tänker att det liksom husprojektet borde resultera i något i längden. Men alla jag träffar är fel. Fel fel, på något sätt. Fel värderingar, fel mål, fel drömmar, fel personlighet, fel prioriteringar, för lite tid, för angelägen etc. Har nu träffat en person som på pappret är så nära alla rätt man kan komma. Jag tycker om honom. Men ändå börjar hjärnan direkt leta efter fel.
Nu fick det vara nog. Jag trodde att jag hade läkt vid det här laget, att jag bara inte hittat eller orkat leta efter den rätta. Men nu har jag börjat inse att spåren det satt i mig har hindrat mig från att våga starta en ny relation. Efter en av våra träffar åker jag direkt hem och tar fram en bok som stått oläst i bokhyllan i många år nu. Det är "Hemligheten - från ögonkast till varaktig relation". Att jag haft den stående i bokhyllan så länge utan att läsa den är väl ett tecken så gott som något på min oförmåga att inse att jag faktiskt har problem...
Jag börjar läsa boken och den är SÅ SANN. Jag blir alldeles kall, och varm. Så mycket jag känner igen mig i till punkt och pricka. Varför jag hela tiden hittar fel. Att jag, när jag väl hittar någon jag är intresserad av, får total panik om jag inte får ständig bekräftelse. Att jag gör allt jag kan för att bli omtyckt och älskad, prioriterar bort mina egna behov helt. Att jag helt enkelt låter bli att träffa folk som visar intresse för mig, för jag är säker på att det inte kommer leda till något.
Jag har kommit till en punkt där jag inser att det aldrig kommer förändras om jag inte vågar möta mina rädslor. Och nu är jag både målmedveten och livrädd. Vet inte hur jag ska ta mig igenom det. Men jag vet att den här personen jag träffat är en som är värd att anstränga sig för.
Kanske inte är någon som orkar läsa allt detta, och inte heller har något att säga. Men om du känner igen dig det minsta, eller har något klokt att säga, skulle jag uppskatta att få höra det. Har oerhört svårt att be om hjälp. Men, hjälp.
