Min man är död

[Tualma]

Läkaren höll med och godkände min plan: Lugnande vid behov i första skedet. Vilar upp mig nu på lediga veckan (lite aktiviteter med barnen blir det ju ändå -det är ju lov, men inget socialt ansträngande). Jag har gett mig själv stränga förhållningsorder.
I helgen jobbar jag. Sjukskrivning efter helgen om det inte funkar att jobba.
Om aktuellt med sjukskrivning även insättning av stämningshöjande som kan fasas in under sjukskrivningen.
Men jag börjar med Atarax och hoppas att det ska räcka till.

Mår okej. Lite luddig i konturerna och fortfarande fysiskt svag. Har känt att det smygit på under de senaste veckorna, för jag har mått så himla bra av rörelse och värnat om mina (nästan) dagliga skogspromenader med hund/arna ända sedan i sensomras.
Nu är jag tillbaka där jag var tidigare i somras. Kan bara gå cirka fem, tio minuter med hunden innan benen börjar skaka och det svartnar för ögonen...
Men tack vare Vän, syster och mamma som tog hand om mig/barnen så kunde jag t om. gå på mjukyogapasset med mamma redan i måndags trots söndagens totalkrasch.
Fick, när jag kom hem till Vän i söndags, ett varmt bad, varm choklad och lite mat. Och uppmuntran och kramar m.m, förstås.
Och så kunde jag finna vila i vetskapen om att barnen och djuren var trygga och mådde bra och slippa vara hemma, slippa vara den-enda-vuxna-med-allt-ansvar-hela-tiden i alla fall för en kväll och natt...
Så tacksam och varm i hjärtat...
Ibland känns det så surrealistiskt bara. Ett helt liv som bara poff är borta. Ett år snart -Vad är väl det i sammanhanget? Ingenting. Ett andetag sedan han var hos mig, hos oss, min älskade. Jag kan fortfarande förnimma hans varma andedräkt mot min hud och höra hans brusande hjärtslag...

Igår hade J kompishäng i lillstugan. Idag är det Stora V:s tur. Mysigt.
Jag hade mina "mosters älsklingar" här tidigare idag. Vi grillade korv ute till lunch och hade det bra.
Stora V hjälper mig att sätta igång hästen lite lätt. Hon red idag. Kloka hästen skötte sig utmärkt.
I morgon eller på torsdag blir det äventyrsbad och så lite påskande med Lilla V också.
Tja, sedan börjar väl jobbhelgen...

 

[Exit]

Läkaren höll med och godkände min plan: Lugnande vid behov i första skedet. Vilar upp mig nu på lediga veckan (lite aktiviteter med barnen blir det ju ändå -det är ju lov, men inget socialt ansträngande). Jag har gett mig själv stränga förhållningsorder.
I helgen jobbar jag. Sjukskrivning efter helgen om det inte funkar att jobba.
Om aktuellt med sjukskrivning även insättning av stämningshöjande som kan fasas in under sjukskrivningen.
Men jag börjar med Atarax och hoppas att det ska räcka till.

Mår okej. Lite luddig i konturerna och fortfarande fysiskt svag. Har känt att det smygit på under de senaste veckorna, för jag har mått så himla bra av rörelse och värnat om mina (nästan) dagliga skogspromenader med hund/arna ända sedan i sensomras.
Nu är jag tillbaka där jag var tidigare i somras. Kan bara gå cirka fem, tio minuter med hunden innan benen börjar skaka och det svartnar för ögonen...
Men tack vare Vän, syster och mamma som tog hand om mig/barnen så kunde jag t om. gå på mjukyogapasset med mamma redan i måndags trots söndagens totalkrasch.
Fick, när jag kom hem till Vän i söndags, ett varmt bad, varm choklad och lite mat. Och uppmuntran och kramar m.m, förstås.
Och så kunde jag finna vila i vetskapen om att barnen och djuren var trygga och mådde bra och slippa vara hemma, slippa vara den-enda-vuxna-med-allt-ansvar-hela-tiden i alla fall för en kväll och natt...
Så tacksam och varm i hjärtat...
Ibland känns det så surrealistiskt bara. Ett helt liv som bara poff är borta. Ett år snart -Vad är väl det i sammanhanget? Ingenting. Ett andetag sedan han var hos mig, hos oss, min älskade. Jag kan fortfarande förnimma hans varma andedräkt mot min hud och höra hans brusande hjärtslag...

Igår hade J kompishäng i lillstugan. Idag är det Stora V:s tur. Mysigt.
Jag hade mina "mosters älsklingar" här tidigare idag. Vi grillade korv ute till lunch och hade det bra.
Stora V hjälper mig att sätta igång hästen lite lätt. Hon red idag. Kloka hästen skötte sig utmärkt.
I morgon eller på torsdag blir det äventyrsbad och så lite påskande med Lilla V också.
Tja, sedan börjar väl jobbhelgen...

Sköt om dig @Tualma !!❤ Låter bra att ha en plan med läkaren vid behov. Det är ingen liten kamp din kropp, din själ och din familj fått utstå senaste året. Men som alltid låter du så klok. Så fint när du låter små fina stunder lysa upp i mörkret också. Du sörjer (med all rätt) men du låter inte bitter, det är det inte alla som klarar.

 

[Tualma]

Sköt om dig @Tualma !!❤ Låter bra att ha en plan med läkaren vid behov. Det är ingen liten kamp din kropp, din själ och din familj fått utstå senaste året. Men som alltid låter du så klok. Så fint när du låter små fina stunder lysa upp i mörkret också. Du sörjer (med all rätt) men du låter inte bitter, det är det inte alla som klarar.

Tack snälla, för fina ord . Nej, bitterheten har livstids förvisning här! Ett väldigt aktivt ställningstagande då jag sett och upplevt på rätt nära håll hur den förgiftar och förstör.

 

[Tualma]

Hur ska jag ens sammanfatta förra helgen och den här veckan...
I lördags var det äntligen dags för Stockholm och Roger Waters med J:s crew, Jontelovers, den innersta kretsen...
Vilken helg! Och vilken konsert! Och vilka fantastiska människor! Tänk att vi har varandra ändå! Och älskade svägerskan var barnvakt. Det kändes också rätt och bra och lilla v var nöjd att få umgås med faster.
Dock är de inte kända för att precis spotta i glasen, det där gänget (det gjorde ju inte J heller) och jag har ju liksom alltid varit den måttliga, som inte tål alkohol så bra... såååå drickande i typ över tolv timmar blev lite för mycket för den här lilla tanten...
Jag kunde inte äta förrän lite smått i onsdags kväll, liksom....
Det blev en total urladdning, emotionellt, psykiskt och fysiskt och den här veckan har jag känt mig helt dränerad och låg. Jobbat hela veckan också.
I går, torsdag, hade jag tillslut bankmötet och nu står lånen på mig. Jätte-, jätteskönt och en massa spänning som släppt, förstås, men jag kan inte känna glädje just nu. Känner mig mest tyngd av allt ansvar. Men det är okej att känna så också. Jag klappar på mig själv och har lovat min kropp och mitt sinne att pyssla om mig med skogspromenader, sömn, bra mat, familjemys och ingen alkohol, så kommer levnadsglada Tualma snart att ta plats i förarsätet igen.
Idag kom lillebror J oväntat hem tidigt och hann följa med mig och hundarna på förmiddagens skogspromenad. Så härligt att få småprata om stort och smått en stund! Min fina, kloka gosse, vad jag älskar honom! Och de andra lika mycket, såklart.
Jag har börjat planera för årsdagen så smått och det är klart att det känns tungt. Jag jobbar den helgen, men kommer att söka semester lördag och söndag. Han dog på en söndag och årsdagen är således på en måndag i år.
Jag tänker bjuda in nära och kära både söndag och måndag. Så kan de komna och gå som de vill och vi kan bara vara... gud, vad jag skakar när jag skriver det här. Det är så ofattbart... ett år... känns som ett andetag bara...
Lägger in lite foton från helgen, som jag kommer bevara i kärt minne för resten av livet...
Svåger kommer se till att vi planerar in lite konserter även framöver så vi har lite ljusa hållpunkter att se fram emot och så blir det grillfest här i sommar precis som förra året. Det blir bra.

 

[Tualma]

De andra åt middag. Men vi åt ju sen lunch så jag var inte hungrig. Då beställdes det in chokladkaka till mig .

 

[Tualma]

J:s Boys är mina Boys .

 

[Tualma]

https://m.facebook.com/story.php?st...cGQ935DCcQ44h2awQLvntMLral&id=100000476138500
WISH YOU WERE HERE!!!

 

[Tualma]

 

[Tualma]

Japp. Bubbel och jordgubbar i tågtrappen lördag förmiddag .

 

[Tualma]

Dubbelt

 

[Tualma]

Irish är väl nästan ett måste? / nu slut på alkoholförhärligande/ som sagt var dålig i flera dygn efteråt...

 

[Roheryn]

Irish är väl nästan ett måste? / nu slut på alkoholförhärligande/ som sagt var dålig i flera dygn efteråt...Visa bifogad fil 117185

Just Irish Coffee brukar jag få grym magkatarr av! Men sååååååååå gott!

 

[Tualma]

Just Irish Coffee brukar jag få grym magkatarr av! Men sååååååååå gott!

Exakt. Min favvo! Lyx! Värt att må illa av magkatarr några dagar efteråt. Iaf om man håller sig till ett par om året.

 

[Roheryn]

Exakt. Min favvo! Lyx! Värt att må illa av magkatarr några dagar efteråt. Iaf om man håller sig till ett par om året.

Precis min åsikt!

 

[Tualma]

Min kropp har svikit mig totalt.
Jag är som i somras, på A:s student. Kan inte äta, knappt dricka vatten. Får be om hjälp till skjuts på barnkalas, för klarar inte av det själv. Total kolaps av samtliga system...
Blir så ledsen. Jag förstår ju att det kan bli bakslag, men känner mig sviken av min kropp och blir rädd att jag ska bli deprimerad och inte orka, klara vardag, barn och djur. Vill inte att barnen ska bli oroliga för mig.

 

[Exit]

Min kropp har svikit mig totalt.
Jag är som i somras, på A:s student. Kan inte äta, knappt dricka vatten. Får be om hjälp till skjuts på barnkalas, för klarar inte av det själv. Total kolaps av samtliga system...
Blir så ledsen. Jag förstår ju att det kan bli bakslag, men känner mig sviken av min kropp och blir rädd att jag ska bli deprimerad och inte orka, klara vardag, barn och djur. Vill inte att barnen ska bli oroliga för mig

Det låter extremt stressigt och jag förstår din oro! Men nu måste du vila! Be om hjälp och ta emot hjälp! Det här kan ju absolut vara en reaktion nu när du lite "slappnat av" efter att det ordnat sig med huslån osv. Du behöver acceptera läget, tänka att du måste vara klok och stark och lyssna på din kropp. Låt dig inte börja mata dig själv med att "du inte räcker till" eller att "du har misslyckats och nu är detta den nya vardagen". Tänk på att du kan ge dina barn en god förebild i hur man måste lära sig att kapitulera och ta hand om sig. De blir rustade inför framtiden av att se hur du tar emot hjälp när det behövs❤ Hoppas det vänder fort! Du är inte svag utan en mamma som tar hand om sig så att hon orkar finnas där för sin familj.

 

[Cattis_E]

Min kropp har svikit mig totalt.
Jag är som i somras, på A:s student. Kan inte äta, knappt dricka vatten. Får be om hjälp till skjuts på barnkalas, för klarar inte av det själv. Total kolaps av samtliga system...
Blir så ledsen. Jag förstår ju att det kan bli bakslag, men känner mig sviken av min kropp och blir rädd att jag ska bli deprimerad och inte orka, klara vardag, barn och djur. Vill inte att barnen ska bli oroliga för mig.

Usch så tråkigt, men fullt förståeligt.
Men du, jag tror inte du blir deprimerad, och om du blir det så finns det hjälp att få också. Ibland blir livet övermäktigt, men ofta så hittar kroppen och hjärnan rätt efter ett tag.

Minns inte om du har samtalsstöd (hjärnan är lite överfull av att ha precis börjat nytt jobb). Annars kanske det kan hjälpa? Men jag vet inget som såhär svår sorg egentligen så jag gissar lite på just den delen. Mina erfarenheter handlar mer om depression.

Har du den hjälp du behöver för att få till det nödvändigaste till djuren och barnen?

 

[Tualma]

Jag har bra support, tack och lov.
Tvingat mig ner på stan med tjejerna nu för lite frisering och fika. Allt känns ju lite bättre bara jag kommer ut lite och får umgås med barnen.
Jag måste bara komma ihåg att hushålla med energin och göra lite lagom... synd bara att lagom inte riktigt är min grej. Men det får jag jobba på...
Framtidstron och hoppet, det finns där någonstans i fjärran. En dag är jag där igen...

 

[Cattis_E]

Jag har bra support, tack och lov.
Tvingat mig ner på stan med tjejerna nu för lite frisering och fika. Allt känns ju lite bättre bara jag kommer ut lite och får umgås med barnen.
Jag måste bara komma ihåg att hushålla med energin och göra lite lagom... synd bara att lagom inte riktigt är min grej. Men det får jag jobba på...
Framtidstron och hoppet, det finns där någonstans i fjärran. En dag är jag där igen...

Bra att du har support.
Bra gjort att ta dig ut också.
Alltså det där med att hushålla med energin är så svårt. Oavsett vilken situation som gör det tufft. Men som du säger kommer bättre känslor även om de känns långt borta nu.

Håll ut och ta hand om dig!

 

[Tualma]

Igår satt jag vid köksbordet med kaffe och macka vid 11-tiden, precis som jag gjorde den där söndagen 22 maj förra året. Radion var på, men inte P1 som då, det fixar jag inte ännu. Jag kände mig sorgsen, tänkte på existensiella frågor. På Livet. Och på dig. Då spelades din låt. Din älsklingslåt vars titel sitter förvevigt på min arm. Jag har aldrig tidigare hört den spelas på radio. Jag brukar fnysa lite åt sånt. Det finns ju spellistor, gubevars. Men den här gången väljer jag att tro att det var du som ville visa att du var hos mig.
Så det så, sa hon lite trotsigt... Och skrev det här:

En söndag som den här, när allting är som skönast. När hoppet spritter och knoppar brister och när det gröna nya nästan gör ont i ögonen
Då var det tid för dig att lämna oss för alltid.
Så tacksam är jag för att du funnits, så fylld av sorg för att du är borta.
Bergochdalbanor i tusental för alla känslor som ryms i oss samtidigt när vi förlorat någon vi älskat.
Det förändrar något hos oss för alltid. Men vi ska inte dväljas i bitterhet här, inte jag, inte någon annan.
Vi lever på, sörjer, skrattar, förbannar ibland, faller ibland och det är okej. Vi som är kvar får hjälpas åt att plocka upp varandra
Så att vi kan leva på i det gröna igen, liksom i februarimörkret, leran och slasket, när isvindarna blåser, eller i den milda sommarbrisen.
Om det är någonting som är du, så är det värmen och kärleken, det är din essens och det du gett oss i gåva att förvalta.
Och det ska vi göra. Jag, våra fyra Kärlekens Riddare och alla som har dig och oss kära och som vi håller kära tillbaka.
Solens glitter över vattenytan där ringarna på vattnet sprider kärlekens budskap i våra hjärtan.
Du och jag, vi ses i skogsgläntan där solen strilar in och mossan är varm och mjuk, på stranden där tallskogen anas bortom bukten och stenarna på botten slipats runda och lena för mina fotsulor.
Du finns i all musik, i alla filmer som vi sett tillsammans. I alla samtal som vi haft.
Vi är vanliga människor, med tillkortakommanden och brister, men fan vad härliga vi är ändå.
Din knäppa, envisa, underbara människa, vad jag älskar dig! Jag skriver mer i morgon. Puss!