En liten stund med bara dig
På din viloplats ikväll. En liten paus mitt i julstöket. Det blir så tydligt, hålet efter dig, när det ska köpas julklappar, handlas mat, kommas på önskelistor, huggas gran, kokas knäck... Du fattas mig. Du fattas oss. I vardagliga sysslor, i livspusslet, i det som var vårt liv.
Du är ju alltid med mig
Det vet jag nog
Och med våra barn.
Lilla v drömde om dig häromdagen. En fin dröm där ni kramades. Samma dag laggade Spotify när Stora V spelade din låt. En liten hälsning till dina två yngsta. Till pappas flickor.
Jag är väl omhändertagen. Jag älskar. Och jag är älskad. Av någon som älskar dig lika mycket som jag gör.
Jag tror att du tycker att det är precis som det ska vara. Jag vet att du är nöjd.
Livet. Ibland får man verkligen bara åka med på den där jävligt skumma bergochdalbanan. Som ibland går sakta men obönhörligt framåt, ibland hisnande snabbt i loopar, tvära kurvor, brant maggropssugande nerför och lika brant uppför. Eller som nu, i parallella spår. Du kommer ju alltid att vara min man, jag kommer att älska dig tills den dag jag dör, men jag kommer också att fortsätta mitt liv, där, efter att ditt spår tog slut. Jag kommer att leva, uppleva, älska, och allt ska jag göra utav bara helvete, med varje fiber i min kropp. Inga stordåd att utföra, inget sällsamt liv som det kommer att pratas om eller stå i några historieböcker om, men min bergochdalbana, mitt liv.
Du kommer aldrig mer att se på från verandan när jag rider min häst. Du kommer aldrig mer koka några knäck eller pussa dina barn. Den framtid vi drömde, den är ett spår som slutar i tomma intet.
Det är fortfarande svårt att greppa, fortfarande svårt att leva utan dig, att vara JAG i frånvaro av dig. Men det går. Och jag tycker om mitt liv. Jag tycker om människorna som finns i mitt liv. Vilken underdrift, De är AMAZING! Vad vore jag utan dem...
Jag är så sprickfärdig av stolthet och kärlek till våra enastående barn, till familj och vänner som gör allt värt mödan.
Du ser. Vi klarar oss.
Vi ses i drömmen.