Min man är död

[ameo]

Jag har haft det här inlägget i huvudet nu ett tag och behöver få ner det på pränt...

Jag har skrivit tidigare, men jag minns inte om det var här eller på Facebook, om likheten mellan den allra första omtumlande tiden som förälder och den allra första tiden efter att ha drabbats av sorg. De största, det mest existentiella du får vara med om som människa...
Jag möter ju även döden som rutinärende i min profession. Men själva döden blir ALDRIG rutin eller slentrian. Jag är som sjuksköterska och individ ödmjuk inför det stora, det största. Förstår vad de närstående upplever. Stöttar i det jag kan. Alltid full av respekt och ömhet inför den personen jag möter efter att döden har inträffat. Och innan. När jag kommer i syfte av att lindra, se till att personen har det bra, är lugn, trygg och smärtfri. Beordrar extravak om det finns behov. Kontaktar anhöriga, läkare osv.
Döden är inte främmande för mig. Lika lite som det är främmande för mig att ha gett liv... att ha sett, rört vid mina barn för första gången efter att ha haft dem inom mig, i min kropp så länge....av det stora, det största...

Nu ska jag dra ännu en parallell...
De senaste, kanske två månaderna, har sorgen efter min man skiftat form. Den akuta sorgen har blivit den vardagliga, sega, utmattade, obarmhärtigt gråa, det har jag skrivit om redan.

Men jag visste inte att sorgen skulle te sig så sinnligt. Jag är på sätt och vis lika förvånad över detta faktum som jag var förvånad över hur sinnlig moderskärleken var, efter jag fått mitt första barn. Att det skulle vara DEN STÖRSTA KÄRLEKEN, hade jag ju givetvis någon uppfattning om. Något stort, större än en själv och allt igenom heligt. Men jag minns hur överraskad jag blev av sinnligheten. Hur jag inte kunde få nog av mitt lilla barn. Av att pussa, snosa, hålla.... Jag insåg i ett slag, jag minns det tydligt, att det var detta som moderskärleken innebar. Inget höviskt, utan snarare djuriskt. Instinktivt. Älska. Skydda. För alltid.

Sorgen är något liknande för mig, nu.
Jag tänker inte på J. Jag bara känner. Alla minnen. Från första gången han lånade ut sin jacka för att jag frös när vi satt på en bänk och pratade i flera timmar, hur vi kysstes första gången i hans pojkrum senare samma kväll, till att vi, efter vårt första trevande försök till ett förhållande, gjorde slut och sedan träffades på den konsert vi tidigare bestämt att vi skulle se tillsammans, inte kunde låta bli att röra vid varandra, höll varandras händer. Hur vi båda grät av sinnesrörelse sedan, i tältet, när vi fann varandra igen, famnade varandra igen. Hur vi båda då visste, att nu fanns det ingen återvändo... Nu var det vi.
När vårt andra barn blev till. Vi visste ju båda när det hände. Med ett barn under två år redan blev det inte så tätt mellan gångerna... Andra kärlekstunder. Många. Otaliga. Stora och viktiga. Små, men lika viktiga och betydelsefulla. Vardagsberöring. Älskog med sovande småbarn i sängen, sömnigt, ljudlöst, sådär så man nästan inte vet om man faktiskt älskar eller bara kramas. Man kanske somnar i småbarnsföräldrars utmattning mitt i närhetsförsöket. Ibland, efter sådana stunder, vaknade vi båda, mitt i natten, av att ha råkat röra vid varann i sömnen och lusten kom till oss som en nåd.

Även svåra tider fanns förstås, när amningshormoner och trötthet gjorde min lust tunn och skör som en sytråd. När jag var gravid och hade fullkomligt rasande aptit på sex och min man tyckte det var lite svårt att tackla då jag bar hans barn... Hur vi med åren, och med ökad rutin efter varje barn, lärde oss att jämka och finna vägar. Alltid med ömhet, samtycke, respekt och tillit.

All denna kärlek. Allt som var vi. Alla dessa kärleksstunder som går på repeat i min hjärna har gjort mig till en atombomb av lust, så smärtsam och så vemodig att jag inte vet var jag ska ta vägen. Ibland är min hud så känslig, att det gör ont av kläderna på kroppen.

I detta har jag även insett hur vi växte ihop i symbios. Mitt maniska jag, är inte bara pga min sorg. Det är mitt jag utan min andra hälft. Jing och jang. Vi blev vuxna tillsammans. Som två träd som växer lite för nära varandra, växte vi ihop. Formade oss efter varandra. Han lugnade mig med sin blotta närvaro, med sin energi. Jag tog upp honom, fick honom att orka lite mer, se ljus när det var mörkt, med min energi. Vi samexisterade. Blev våra bästa jag tillsammans.

Jag vill inte bearbeta det maniska nu heller, egentligen. Fan, jag jobbar SÅ hårt. Kämpar, sörjer, får självinsikter, är redig och vågar ta hjälp. Jag orkar inte ta det här också. Inte just nu iaf. Ge mig lite slack och låt mig vila i min insikt om hur jag är och bara vara så...

Jag söker efter andra som har den energin jag behöver. Som kan lugna mig, göra mig fokuserad och få mig att må bra...

Så får det vara nu. Tacksam för vänner som stöttar och som jag kan prata med. Tacksam för vän som ställer upp med mer än så... Så att jag kan finna fokus och lugn...
Hur nästa fas blir, det vet jag inte än. Här och nu. Är det enda jag vet.

Jag blir alldeles mållös över hur väl och fint du kan formulera dina tankar och känslor och hur du har kommit till insikt. Jag har inget klokt svar att komma med. Kan bara hoppas att det blir bra för dig i slutänden!

 

[Tualma]

Jag blir alldeles mållös över hur väl och fint du kan formulera dina tankar och känslor och hur du har kommit till insikt. Jag har inget klokt svar att komma med. Kan bara hoppas att det blir bra för dig i slutänden!

Tack, snälla du för omtanken. Inlägget har som sagt var skvalpat runt och mognat ett tag.
Det kommer att bli bra. Jag känner ändå ett viss mått av tillförsikt och ett försiktigt hopp.
Men det är lång väg kvar. Många fler maraton att löpa. Många snubblingar, skrapade knän och handflator längs vägen. Så är det bara.

 

[Tualma]

Buke, kolla tatueringstråden!

 

[Tualma]

Usch, söndagar är värst!
Saknaden är ett mörkt moln som konsumerar ALLT bra idag.
Igår hade jag ångest deluxe. Är lite för utmattad igen. Tuff jobbhelg förra helgen, sjuka barn veckan innan och nu jobbvecka med sportlovsbarn att aktivera, blev i retrospektiv lite för mycket. Även om vi har haft det mysigt.
Bouppteckningen är klar. Ogjorda viktigheter som att hämta ut bouppteckning, boka bankmöte och gå igenom post ligger tungt över mig och hetsar på, men orken finns inte där och då blir det ångest istället.
Fick hjälp med trevligt sällskap, mat och filmmys för mig och minsta v igår när jag inte höll ihop, och blev lugnare.
Idag, bara svart och tyst. Som ett vacum.
Går omkring i mitt ostädade hus som ser ut som ett bombnedslag och försöker få det att se ut inför barnen som om jag har koll på läget.
Jag VET att jag bara behöver säga ett ord för sitt be någon av mina fina vänner om hjälp, men jag har så svårt för det, innan det liksom är akut. Envis och kan själv! En dålig egenskap ibland, helt klart. Ensam är INTE stark, det är ju mitt mantra, i teorin. I praktiken, aaaah, där sviktar det allt lite.

 

[KesoNeso]

Usch, söndagar är värst!
Saknaden är ett mörkt moln som konsumerar ALLT bra idag.
Igår hade jag ångest deluxe. Är lite för utmattad igen. Tuff jobbhelg förra helgen, sjuka barn veckan innan och nu jobbvecka med sportlovsbarn att aktivera, blev i retrospektiv lite för mycket. Även om vi har haft det mysigt.
Bouppteckningen är klar. Ogjorda viktigheter som att hämta ut bouppteckning, boka bankmöte och gå igenom post ligger tungt över mig och hetsar på, men orken finns inte där och då blir det ångest istället.
Fick hjälp med trevligt sällskap, mat och filmmys för mig och minsta v igår när jag inte höll ihop, och blev lugnare.
Idag, bara svart och tyst. Som ett vacum.
Går omkring i mitt ostädade hus som ser ut som ett bombnedslag och försöker få det att se ut inför barnen som om jag har koll på läget.
Jag VET att jag bara behöver säga ett ord för sitt be någon av mina fina vänner om hjälp, men jag har så svårt för det, innan det liksom är akut. Envis och kan själv! En dålig egenskap ibland, helt klart. Ensam är INTE stark, det är ju mitt mantra, i teorin. I praktiken, aaaah, där sviktar det allt lite.

Vet ju inte hur du har det ekonomiskt, men hade det kanske varit en tanke att anlita en städfirma en dag? För att ta en riktig genomstädning, putsa fönster mm.
Då hade du ”bara” behövt plocka undan det värsta och sen fått en sak mindre som tynger ett tag.
Finns inte ekonomin till det så kanske du ändå skulle försöka be någon om hjälp med en städdag.
Jag vet själv att jag känner mig glad om jag kan hjälpa någon med något sådant praktiskt. De flesta tycker nog faktiskt om känslan av att vara ”behövd” och kunna hjälpa.

 

[Tualma]

Vet ju inte hur du har det ekonomiskt, men hade det kanske varit en tanke att anlita en städfirma en dag? För att ta en riktig genomstädning, putsa fönster mm.
Då hade du ”bara” behövt plocka undan det värsta och sen fått en sak mindre som tynger ett tag.
Finns inte ekonomin till det så kanske du ändå skulle försöka be någon om hjälp med en städdag.
Jag vet själv att jag känner mig glad om jag kan hjälpa någon med något sådant praktiskt. De flesta tycker nog faktiskt om känslan av att vara ”behövd” och kunna hjälpa.

Sen på att svara igen. Tack för omtänksamt tips, @KesoNeso.
Jag är dock lite av en tornado när jag väl får, så att säga tummen ur, så har väl förlitat mig lite för mycket på min egen kapacitet. Just nu är den ju lite nedsatt, trots allt. Det måste jag lära mig att inse och acceptera...

Men jag tycker att det är väldigt svårt att låta utomstående utföra mina sysslor. Tänkte dock träna mig på det genom att reconda bilen i veckan. Det finns några gymnasieungdomar här som har ett litet företag vid sidan om, så det känns ju bra att kunna stödja dem. Men min stökiga bil!!! Stackars dem!

Nåväl. I måndags var alla barn åter i skolan. Jag tog ett djupt andetag, gick igenom och sorterade posten, betalade fakturorna, svarade på mail och planerade in det som behövdes planeras in. Ringde även banken och bokade in ödesmötet för att lägga om bolånen.
Därefter åkte jag och hämtade ut bouppteckningen hos juristen.
Jag tänkte att det här klarar jag ju fint, sedan brast det och jag fortsatte lätt hyperventilerande min march igenom centrum, med den symboltyngda mappen tryckt mot kroppen.
Jag önskade så hett i det ögonblicket att jag skulle få möta en god vän som kunde ge mig en kram.
Och se där. Precis då kom en god och vacker vän gående över torget som en lysande uppenbarelse. Hon sa "Hej, Sannah, jag tänkte på dig för tre minuter sedan. Och här är du." Och jag fick en kram och tröst och allt kändes så mycket bättre och lättare igen. Universum ÄR rätt gott ändå...

Och visst. Dipparna kommer, med ångest så stark och sorg så djup, MEN de går definitivt över snabbare nu, dipparna. I will servive.

Jag bearbetar på. Lyssnar på den musik som kommer till mig. Nu i veckan har jag lyssnat jag på gammal Lundell och gått igenom Js album med foton från våra ungdomsår.
Nu är jag sugen på att börja titta på foton och minnas min barndom och uppväxt.
Jag fortsätter min krokiga resa mot ett annat vuxenliv. Ett liv utan min älskade vid min sida. Ett liv som amputerad, men som kan -och kommer bli bra ändå. Det vet och känner jag så starkt. Även i de mörka stunderna.

Over and out för den här gången. /Tualma alias Galna Änkan

 

[Tualma]

Så här kunde man förresten se ut i väntan på Lundellkonsert en varm sommarkväll i Eskilstuna -94... Js foto...

 

[Tualma]

Jag har haft en period där det har hänt mycket och snurrat på fort. Jag har träffat många vänner, haft väldigt roligt. Varit på konsert med H. Jag är jätteglad för allt det!
Jag har också fått besked att jag kommer att få behålla huset, vad det verkar. Jag tänker inte ropa hej innan allt är påskrivet och klart. Men väldigt skönt, såklart.

Nu har jag landat eller kraschat lite, är låg, låg, tröttare än tröttast. Vabbar och det känns att jag inte har någon avlastning när liten är sjuk. Det blir så uppenbart och rått -som en käftsmäll, att vara ensam med allt. Vi var så bra på att hjälpas åt och växeldra. På att se när den andra behövde vila eller vara ifred.
När jag hade låga perioder drabbade det inte barnen för då fanns han. Och vice versa. Nu, som ensam förälder känner jag mig lite otillräcklig. Men jag jobbar på det, på acceptans och självkänsla. På rutiner som ska få det att funka ändå. Barnen är kloka. De förstår. Jag är ingen supermänniska. Bara en vanlig morsa. Men den bästa morsan de har! Det är alltid något!
Jag tänker mycket på graviditeterna och småbarnsåren. På mitt bästa jag, vårt bästa vi. Vilket väloljat maskineri det blev till slut. Utan att bara vara "familjen AB". Hela tiden fanns kärleken där.Omsorgen om varandra. Fint.
Får se om det kommet någon text kring det här eller på fb längre fram...

Undrar om jag ska säga åt mig själv att klä av mig och krypa ner i sängen. Jag är lite dålig på den biten när jag är låg... Sover mest i myskläderna framför tvn och gror igen lite... Hoppas på trevligt besök i veckan, så jag iaf måste duscha... Annars väntar jag nog på bättre tider igen. Det får vara så... Just nu...

 

[Cattis_E]

Jag har haft en period där det har hänt mycket och snurrat på fort. Jag har träffat många vänner, haft väldigt roligt. Varit på konsert med H. Jag är jätteglad för allt det!
Jag har också fått besked att jag kommer att få behålla huset, vad det verkar. Jag tänker inte ropa hej innan allt är påskrivet och klart. Men väldigt skönt, såklart.

Nu har jag landat eller kraschat lite, är låg, låg, tröttare än tröttast. Vabbar och det känns att jag inte har någon avlastning när liten är sjuk. Det blir så uppenbart och rått -som en käftsmäll, att vara ensam med allt. Vi var så bra på att hjälpas åt och växeldra. På att se när den andra behövde vila eller vara ifred.
När jag hade låga perioder drabbade det inte barnen för då fanns han. Och vice versa. Nu, som ensam förälder känner jag mig lite otillräcklig. Men jag jobbar på det, på acceptans och självkänsla. På rutiner som ska få det att funka ändå. Barnen är kloka. De förstår. Jag är ingen supermänniska. Bara en vanlig morsa. Men den bästa morsan de har! Det är alltid något!
Jag tänker mycket på graviditeterna och småbarnsåren. På mitt bästa jag, vårt bästa vi. Vilket väloljat maskineri det blev till slut. Utan att bara vara "familjen AB". Hela tiden fanns kärleken där.Omsorgen om varandra. Fint.
Får se om det kommet någon text kring det här eller på fb längre fram...

Undrar om jag ska säga åt mig själv att klä av mig och krypa ner i sängen. Jag är lite dålig på den biten när jag är låg... Sover mest i myskläderna framför tvn och gror igen lite... Hoppas på trevligt besök i veckan, så jag iaf måste duscha... Annars väntar jag nog på bättre tider igen. Det får vara så... Just nu...

Så skönt att det ser ut att lösa sig med huset!

Kommer inte på någon bra formulering kring det övriga i ditt inlägg, så jag nöjer mig med att säga att jag uppskattar dina lägesrapporte, och att jag hoppas att de bättre tiderna väntar alldeles runt hörnet .

 

[Ninnurur]

Jag har haft en period där det har hänt mycket och snurrat på fort. Jag har träffat många vänner, haft väldigt roligt. Varit på konsert med H. Jag är jätteglad för allt det!
Jag har också fått besked att jag kommer att få behålla huset, vad det verkar. Jag tänker inte ropa hej innan allt är påskrivet och klart. Men väldigt skönt, såklart.

Nu har jag landat eller kraschat lite, är låg, låg, tröttare än tröttast. Vabbar och det känns att jag inte har någon avlastning när liten är sjuk. Det blir så uppenbart och rått -som en käftsmäll, att vara ensam med allt. Vi var så bra på att hjälpas åt och växeldra. På att se när den andra behövde vila eller vara ifred.
När jag hade låga perioder drabbade det inte barnen för då fanns han. Och vice versa. Nu, som ensam förälder känner jag mig lite otillräcklig. Men jag jobbar på det, på acceptans och självkänsla. På rutiner som ska få det att funka ändå. Barnen är kloka. De förstår. Jag är ingen supermänniska. Bara en vanlig morsa. Men den bästa morsan de har! Det är alltid något!
Jag tänker mycket på graviditeterna och småbarnsåren. På mitt bästa jag, vårt bästa vi. Vilket väloljat maskineri det blev till slut. Utan att bara vara "familjen AB". Hela tiden fanns kärleken där.Omsorgen om varandra. Fint.
Får se om det kommet någon text kring det här eller på fb längre fram...

Undrar om jag ska säga åt mig själv att klä av mig och krypa ner i sängen. Jag är lite dålig på den biten när jag är låg... Sover mest i myskläderna framför tvn och gror igen lite... Hoppas på trevligt besök i veckan, så jag iaf måste duscha... Annars väntar jag nog på bättre tider igen. Det får vara så... Just nu...

Det enda jag kan säga är att det blir bättre firade vår 12-åring igår. Livet går tillslut vidare liksom. Men det är tufft i perioder, jag förundras själv över hur jag klarar mig ibland, för det gör man.

 

[skiesabove]

Jag har haft det här inlägget i huvudet nu ett tag och behöver få ner det på pränt...

Jag har skrivit tidigare, men jag minns inte om det var här eller på Facebook, om likheten mellan den allra första omtumlande tiden som förälder och den allra första tiden efter att ha drabbats av sorg. De största, det mest existentiella du får vara med om som människa...
Jag möter ju även döden som rutinärende i min profession. Men själva döden blir ALDRIG rutin eller slentrian. Jag är som sjuksköterska och individ ödmjuk inför det stora, det största. Förstår vad de närstående upplever. Stöttar i det jag kan. Alltid full av respekt och ömhet inför den personen jag möter efter att döden har inträffat. Och innan. När jag kommer i syfte av att lindra, se till att personen har det bra, är lugn, trygg och smärtfri. Beordrar extravak om det finns behov. Kontaktar anhöriga, läkare osv.
Döden är inte främmande för mig. Lika lite som det är främmande för mig att ha gett liv... att ha sett, rört vid mina barn för första gången efter att ha haft dem inom mig, i min kropp så länge....av det stora, det största...

Nu ska jag dra ännu en parallell...
De senaste, kanske två månaderna, har sorgen efter min man skiftat form. Den akuta sorgen har blivit den vardagliga, sega, utmattade, obarmhärtigt gråa, det har jag skrivit om redan.

Men jag visste inte att sorgen skulle te sig så sinnligt. Jag är på sätt och vis lika förvånad över detta faktum som jag var förvånad över hur sinnlig moderskärleken var, efter jag fått mitt första barn. Att det skulle vara DEN STÖRSTA KÄRLEKEN, hade jag ju givetvis någon uppfattning om. Något stort, större än en själv och allt igenom heligt. Men jag minns hur överraskad jag blev av sinnligheten. Hur jag inte kunde få nog av mitt lilla barn. Av att pussa, snosa, hålla.... Jag insåg i ett slag, jag minns det tydligt, att det var detta som moderskärleken innebar. Inget höviskt, utan snarare djuriskt. Instinktivt. Älska. Skydda. För alltid.

Sorgen är något liknande för mig, nu.
Jag tänker inte på J. Jag bara känner. Alla minnen. Från första gången han lånade ut sin jacka för att jag frös när vi satt på en bänk och pratade i flera timmar, hur vi kysstes första gången i hans pojkrum senare samma kväll, till att vi, efter vårt första trevande försök till ett förhållande, gjorde slut och sedan träffades på den konsert vi tidigare bestämt att vi skulle se tillsammans, inte kunde låta bli att röra vid varandra, höll varandras händer. Hur vi båda grät av sinnesrörelse sedan, i tältet, när vi fann varandra igen, famnade varandra igen. Hur vi båda då visste, att nu fanns det ingen återvändo... Nu var det vi.
När vårt andra barn blev till. Vi visste ju båda när det hände. Med ett barn under två år redan blev det inte så tätt mellan gångerna... Andra kärlekstunder. Många. Otaliga. Stora och viktiga. Små, men lika viktiga och betydelsefulla. Vardagsberöring. Älskog med sovande småbarn i sängen, sömnigt, ljudlöst, sådär så man nästan inte vet om man faktiskt älskar eller bara kramas. Man kanske somnar i småbarnsföräldrars utmattning mitt i närhetsförsöket. Ibland, efter sådana stunder, vaknade vi båda, mitt i natten, av att ha råkat röra vid varann i sömnen och lusten kom till oss som en nåd.

Även svåra tider fanns förstås, när amningshormoner och trötthet gjorde min lust tunn och skör som en sytråd. När jag var gravid och hade fullkomligt rasande aptit på sex och min man tyckte det var lite svårt att tackla då jag bar hans barn... Hur vi med åren, och med ökad rutin efter varje barn, lärde oss att jämka och finna vägar. Alltid med ömhet, samtycke, respekt och tillit.

All denna kärlek. Allt som var vi. Alla dessa kärleksstunder som går på repeat i min hjärna har gjort mig till en atombomb av lust, så smärtsam och så vemodig att jag inte vet var jag ska ta vägen. Ibland är min hud så känslig, att det gör ont av kläderna på kroppen.

I detta har jag även insett hur vi växte ihop i symbios. Mitt maniska jag, är inte bara pga min sorg. Det är mitt jag utan min andra hälft. Jing och jang. Vi blev vuxna tillsammans. Som två träd som växer lite för nära varandra, växte vi ihop. Formade oss efter varandra. Han lugnade mig med sin blotta närvaro, med sin energi. Jag tog upp honom, fick honom att orka lite mer, se ljus när det var mörkt, med min energi. Vi samexisterade. Blev våra bästa jag tillsammans.

Jag vill inte bearbeta det maniska nu heller, egentligen. Fan, jag jobbar SÅ hårt. Kämpar, sörjer, får självinsikter, är redig och vågar ta hjälp. Jag orkar inte ta det här också. Inte just nu iaf. Ge mig lite slack och låt mig vila i min insikt om hur jag är och bara vara så...

Jag söker efter andra som har den energin jag behöver. Som kan lugna mig, göra mig fokuserad och få mig att må bra...

Så får det vara nu. Tacksam för vänner som stöttar och som jag kan prata med. Tacksam för vän som ställer upp med mer än så... Så att jag kan finna fokus och lugn...
Hur nästa fas blir, det vet jag inte än. Här och nu. Är det enda jag vet.

Som ur en jättebra bok .

Du är en underbar skribent. Tack för att du delar med dig.

 

[Tualma]

Som ur en jättebra bok .

Du är en underbar skribent. Tack för att du delar med dig.

Men åh! TACK ! Vad rörd jag blir.
Tack för att du finns och läser! Det hjälper mig så mycket att ha den här kanalen och er... Stavfel och lite oredigerat ibland, men det får jag bjuda på. När det som finns i hjärnan vill ut går det fort och fingrarna har svårt att hänga med ibland....

 

[Tualma]

Det enda jag kan säga är att det blir bättre firade vår 12-åring igår. Livet går tillslut vidare liksom. Men det är tufft i perioder, jag förundras själv över hur jag klarar mig ibland, för det gör man.

Stort grattis till 12-åringen ! Och tack för din input. Värdefull som alltid .

Det ska gå! Det går. Just nu är det fokus på att sova. Det är också bra. Jag ska hämta daghunden och sedan blir det iallafall en lång promenad med hundarna.

Resten av dagen blir det nog soffmys för mig och Lilla v.

Och att ha någon speciell som ringer och säger hej, som nyss, som bryr sig om mig, det är fint. Det ger mig lite ork att ta mig upp ur soffan.

 

[Tualma]

Så skönt att det ser ut att lösa sig med huset!

Kommer inte på någon bra formulering kring det övriga i ditt inlägg, så jag nöjer mig med att säga att jag uppskattar dina lägesrapporte, och att jag hoppas att de bättre tiderna väntar alldeles runt hörnet .

Tack, fina @Cattis_E . När ni tror och hoppas med mig, kan det inte annat än bli bra framöver...

 

[Roheryn]

Jag har haft en period där det har hänt mycket och snurrat på fort. Jag har träffat många vänner, haft väldigt roligt. Varit på konsert med H. Jag är jätteglad för allt det!
Jag har också fått besked att jag kommer att få behålla huset, vad det verkar. Jag tänker inte ropa hej innan allt är påskrivet och klart. Men väldigt skönt, såklart.

Nu har jag landat eller kraschat lite, är låg, låg, tröttare än tröttast. Vabbar och det känns att jag inte har någon avlastning när liten är sjuk. Det blir så uppenbart och rått -som en käftsmäll, att vara ensam med allt. Vi var så bra på att hjälpas åt och växeldra. På att se när den andra behövde vila eller vara ifred.
När jag hade låga perioder drabbade det inte barnen för då fanns han. Och vice versa. Nu, som ensam förälder känner jag mig lite otillräcklig. Men jag jobbar på det, på acceptans och självkänsla. På rutiner som ska få det att funka ändå. Barnen är kloka. De förstår. Jag är ingen supermänniska. Bara en vanlig morsa. Men den bästa morsan de har! Det är alltid något!
Jag tänker mycket på graviditeterna och småbarnsåren. På mitt bästa jag, vårt bästa vi. Vilket väloljat maskineri det blev till slut. Utan att bara vara "familjen AB". Hela tiden fanns kärleken där.Omsorgen om varandra. Fint.
Får se om det kommet någon text kring det här eller på fb längre fram...

Undrar om jag ska säga åt mig själv att klä av mig och krypa ner i sängen. Jag är lite dålig på den biten när jag är låg... Sover mest i myskläderna framför tvn och gror igen lite... Hoppas på trevligt besök i veckan, så jag iaf måste duscha... Annars väntar jag nog på bättre tider igen. Det får vara så... Just nu...

Du känns så väldigt, väldigt klok i det du skriver! Ta hand om dig!

 

[Ninnurur]

Stort grattis till 12-åringen ! Och tack för din input. Värdefull som alltid .

Det ska gå! Det går. Just nu är det fokus på att sova. Det är också bra. Jag ska hämta daghunden och sedan blir det iallafall en lång promenad med hundarna.

Resten av dagen blir det nog soffmys för mig och Lilla v.

Och att ha någon speciell som ringer och säger hej, som nyss, som bryr sig om mig, det är fint. Det ger mig lite ork att ta mig upp ur soffan.

Du kan alltid messa om du bara vill ha nån kontakt Jag med min adhd är tyvärr jävligt kass på att höra av mig själv, men jag lovar att du inte är i vägen om du messar!

 

[Diabetikern]

Din tråd hjälper även mig @Tualma
Du uttrycker dig bättre än mig och sätter ord på mycket.

 

[Tualma]

Din tråd hjälper även mig @Tualma
Du uttrycker dig bättre än mig och sätter ord på mycket.

Rörd in i hjärteroten...

 

[Tualma]

Kropp och knopp sa ifrån rejält igår. Vaknade med ångest som vägrade släppa. Kände vid lunch att jag skulle krascha, så fick be Stora V ringa efter hjälp. Låg sedan och skakade i soffan, vet inte hur länge.
Min syster kom och tog med sig fllickorna. Och skjutsade mig till Vän. Fick lov att ta lite lugnande.
Det blir att ringa familjeläkarmottagningen first thing idag. Känns tungt, men okej ändå. Js födelsedag och årsdagen närmar sig.
Jag har mått bra, varit stabil. Nu är jag det inte. Får omfamna det faktumet och ödmjukt ta nya tag...
Jag är ändå glad att jag kunde säga till V först. Att jag kände och förstod...

 

[Cattis_E]

Kropp och knopp sa ifrån rejält igår. Vaknade med ångest som vägrade släppa. Kände vid lunch att jag skulle krascha, så fick be Stora V ringa efter hjälp. Låg sedan och skakade i soffan, vet inte hur länge.
Min syster kom och tog med sig fllickorna. Och skjutsade mig till Vän. Fick lov att ta lite lugnande.
Det blir att ringa familjeläkarmottagningen first thing idag. Känns tungt, men okej ändå. Js födelsedag och årsdagen närmar sig.
Jag har mått bra, varit stabil. Nu är jag det inte. Får omfamna det faktumet och ödmjukt ta nya tag...
Jag är ändå glad att jag kunde säga till V först. Att jag kände och förstod...

*Kram*