Jag har haft det här inlägget i huvudet nu ett tag och behöver få ner det på pränt...
Jag har skrivit tidigare, men jag minns inte om det var här eller på Facebook, om likheten mellan den allra första omtumlande tiden som förälder och den allra första tiden efter att ha drabbats av sorg. De största, det mest existentiella du får vara med om som människa...
Jag möter ju även döden som rutinärende i min profession. Men själva döden blir ALDRIG rutin eller slentrian. Jag är som sjuksköterska och individ ödmjuk inför det stora, det största. Förstår vad de närstående upplever. Stöttar i det jag kan. Alltid full av respekt och ömhet inför den personen jag möter efter att döden har inträffat. Och innan. När jag kommer i syfte av att lindra, se till att personen har det bra, är lugn, trygg och smärtfri. Beordrar extravak om det finns behov. Kontaktar anhöriga, läkare osv.
Döden är inte främmande för mig. Lika lite som det är främmande för mig att ha gett liv... att ha sett, rört vid mina barn för första gången efter att ha haft dem inom mig, i min kropp så länge....av det stora, det största...
Nu ska jag dra ännu en parallell...
De senaste, kanske två månaderna, har sorgen efter min man skiftat form. Den akuta sorgen har blivit den vardagliga, sega, utmattade, obarmhärtigt gråa, det har jag skrivit om redan.
Men jag visste inte att sorgen skulle te sig så sinnligt. Jag är på sätt och vis lika förvånad över detta faktum som jag var förvånad över hur sinnlig moderskärleken var, efter jag fått mitt första barn. Att det skulle vara DEN STÖRSTA KÄRLEKEN, hade jag ju givetvis någon uppfattning om. Något stort, större än en själv och allt igenom heligt. Men jag minns hur överraskad jag blev av sinnligheten. Hur jag inte kunde få nog av mitt lilla barn. Av att pussa, snosa, hålla.... Jag insåg i ett slag, jag minns det tydligt, att det var detta som moderskärleken innebar. Inget höviskt, utan snarare djuriskt. Instinktivt. Älska. Skydda. För alltid.
Sorgen är något liknande för mig, nu.
Jag tänker inte på J. Jag bara känner. Alla minnen. Från första gången han lånade ut sin jacka för att jag frös när vi satt på en bänk och pratade i flera timmar, hur vi kysstes första gången i hans pojkrum senare samma kväll, till att vi, efter vårt första trevande försök till ett förhållande, gjorde slut och sedan träffades på den konsert vi tidigare bestämt att vi skulle se tillsammans, inte kunde låta bli att röra vid varandra, höll varandras händer. Hur vi båda grät av sinnesrörelse sedan, i tältet, när vi fann varandra igen, famnade varandra igen. Hur vi båda då visste, att nu fanns det ingen återvändo... Nu var det vi.
När vårt andra barn blev till. Vi visste ju båda när det hände. Med ett barn under två år redan blev det inte så tätt mellan gångerna... Andra kärlekstunder. Många. Otaliga. Stora och viktiga. Små, men lika viktiga och betydelsefulla. Vardagsberöring. Älskog med sovande småbarn i sängen, sömnigt, ljudlöst, sådär så man nästan inte vet om man faktiskt älskar eller bara kramas. Man kanske somnar i småbarnsföräldrars utmattning mitt i närhetsförsöket. Ibland, efter sådana stunder, vaknade vi båda, mitt i natten, av att ha råkat röra vid varann i sömnen och lusten kom till oss som en nåd.
Även svåra tider fanns förstås, när amningshormoner och trötthet gjorde min lust tunn och skör som en sytråd. När jag var gravid och hade fullkomligt rasande aptit på sex och min man tyckte det var lite svårt att tackla då jag bar hans barn... Hur vi med åren, och med ökad rutin efter varje barn, lärde oss att jämka och finna vägar. Alltid med ömhet, samtycke, respekt och tillit.
All denna kärlek. Allt som var vi. Alla dessa kärleksstunder som går på repeat i min hjärna har gjort mig till en atombomb av lust, så smärtsam och så vemodig att jag inte vet var jag ska ta vägen. Ibland är min hud så känslig, att det gör ont av kläderna på kroppen.
I detta har jag även insett hur vi växte ihop i symbios. Mitt maniska jag, är inte bara pga min sorg. Det är mitt jag utan min andra hälft. Jing och jang. Vi blev vuxna tillsammans. Som två träd som växer lite för nära varandra, växte vi ihop. Formade oss efter varandra. Han lugnade mig med sin blotta närvaro, med sin energi. Jag tog upp honom, fick honom att orka lite mer, se ljus när det var mörkt, med min energi. Vi samexisterade. Blev våra bästa jag tillsammans.
Jag vill inte bearbeta det maniska nu heller, egentligen. Fan, jag jobbar SÅ hårt. Kämpar, sörjer, får självinsikter, är redig och vågar ta hjälp. Jag orkar inte ta det här också. Inte just nu iaf. Ge mig lite slack och låt mig vila i min insikt om hur jag är och bara vara så...
Jag söker efter andra som har den energin jag behöver. Som kan lugna mig, göra mig fokuserad och få mig att må bra...
Så får det vara nu. Tacksam för vänner som stöttar och som jag kan prata med. Tacksam för vän som ställer upp med mer än så... Så att jag kan finna fokus och lugn...
Hur nästa fas blir, det vet jag inte än. Här och nu. Är det enda jag vet.
