Min man är död

[Vassi]

Jag beklagar så att du och din familj ska behöva gå igenom det här Fint i allt det smärtsamma att läsa hur omgivningen sluter upp runt i kring er, och att du tar det hjälp du får. Det viktigaste just nu är precis som du säger du och barnen.
Och barnen tar inte skada av att se dig sörja. Precis som någon annan klok skrev så är det inte per automatik fel att de får se vuxnas känslor. Deras mamma har förlorat sin livskamrat, deras pappa. Det är inte på något sätt konstigt för dem att du sörjer och att ni kan få trösta varandra.

 

[Kiwifrukt]

Jag tror det är väldigt fint att dina barn ser att du är ledsen. Hemma hos oss har vuxna inte visat känslor. Det kom som en chock när man som 29-åring ska tackla en vuxen som aldrig röjt en min plötsligt bryter ihop när en förälder dör.

Jämfört med att min moster inte alls höll igen på känslorna utan allt var okej när morfar dog, och då var mina småkusiner bara sex år. Det blev liksom naturligt att alla var ledsna och grät för att morfar inte finns mer, för dem.

Jag kan inte heller visa känslor offentligt, för det är det jag fått lära mig hemifrån att man inte gör. Tror det är betydligt nyttigare för dina barn att ni vågar visa känslor för varandra och inte stänger in eller döljer.

Håller helt med alla andra, dina inlägg är så fina och er familj verkar fantastisk.

 

[Tualma]

Alla tog sovmorgon idag. Inklusive hunden som sover fortfarande.
Lilla v vaknade nyss. Sa god morgon mamma. Vi kramades. Sedan sa hon att hon drömde om pappa i natt. Att han levde. Att han mådde bra. Hon frågade om jag drömt något.
-Nej, svarade jag. -Men jag önskar att jag hade gjort det. Det var nog pappa som ville ge dig en hälsning och vara nära dig.
Jag har legat vaken och tänkt på tyngd. På hur hans 120 kg kändes som 20 när jag drog ner honom på golvet i ett svep för att starta hlr.
På hur hans varma händer brukade kännas när han la en hand på min höft. På mina axlar. Hur jag önskar så att jag fick känna den tyngden igen...

 

[Roheryn]

En bra dag.
Jag har varit lite emotionellt avstängd. Fixat listor på allt som ska göras. På vilka jag ska be om hjälp med vad. Har bestämt mig för att be om- och ta emot hjälp från alla som erbjuder. Jag ska orka och räcka till för mina barn. Det är det viktigaste. Det enda.

De stora är där nere. Käbblar. Tjafsar. Vänskapligt. Kärleksfullt. Diskar. Umgås.

Jag sitter uppe med minsta som somnat på madrassen i vardagsrummet. Vi sover här, jag och flickorna. Vill vara nära. Dubbelsängen i sovrummet där han låg kan vi inte sova i. Den måste kanske slängas. Eller i varje fall saneras. Det är som det är. Vi har en skön hörnsoffa i vardagsrummet. Där sover jag och stora V. Lilla v på madrass nedanför. Killarna i respektive rum.

Fin energi idag. Vänner som kommit och gått. I hög person och i telefonen. Syster och mamma som fixar. Kommer med mat.
Mina hästvänner har gjort upp en ordning och meddelat mig; jag hör av mig till den personen som roddar ihop gänget och fixar. Jag tog dem på orden och bad om hjälp med hagbygge. Var planerat till denna veckan när jag är ledig och behöver göras då vinterfodret tryter.

Vår bästa vän är sambandscental för Js stora vänkrets. Han åkte till en vän och bad om hjälp med bilarna för min räkning. Hur göra? Besiktning. Ska vi ställa av en bil? Sälja? Spara till äldsta A att han gjort efter lumpen?
Alla ska få göra det de är bra på. Tror att det känns skönt att få hugga i och hjälpa till...

Nu är energin slut. Ångest och smärta kryper uppåt och pockar på. Tänker på dagen. På all kärlek som omsluter oss. På hur många min J berörde. Hur många som älskar honom. På vilken fantastisk person han var. Tittar i gamla album som han fixat och sparat. Från tonåren.

Som vi har älskat. Livet. Barnen. Vännerna. Varandra.
Det finns foton på oss från 1993. Då tog han studenten. Jag var 17. Hade gått ut 2:an i gymnasiet... Han var 18.

Lilla v ropade på mig i morse från toa. Jag kom, beredd att leverera toapapper eller nåt.
"Mamma", sa hon, "Hur ska vi göra när det är din födelsedag? Vem ska köra bilen med alla presenter i???" Frågor som kommer. I stort och i smått. Ledsnad. Lek. Sorgen är verkligen randig för de små, som man säger.
Stora V var i skolan någon timme. Sedan blev det för jobbigt. "Alla ljud var så starka och skarpa. Jag kunde inte sortera eller koncentrera mig" sa hon. Jag svarade att det är så i sorgen. Den tar så mycket energi.
Hon var på stan med en kompis på eftermiddagen några timmar. Det var skönt, tyckte hon, men hon var trött när hon kom hem.
Nu vila. Dricker ett glas Cava. Ska ut till hästarna snart.

Du skriver så otroligt fint, så att det nästan känns som att vara där, hos er, med familjen, vännerna, alla som bryr sig om. Jag förstår att du också har det otroligt tungt och jobbigt, men ta också vara på allt det där fina om och när du kan

 

[Roheryn]

Hon är ju bara 12 år... ❤

12-åringar brukar vara mycket kloka, hon förstår helt säkert din sorg och kanske till och med VILL trösta! Jag tror det är väldigt bra att du inkluderar barnen, att ni tröstar varandra, att alla får vara delaktiga i din och varandras sorg.

 

[Diabetikern]

Beklagar sorgen

Önskar det fanns mer jag kunde göra än att bara skriva dessa ord.

 

[Ray]

Hon är ju bara 12 år... ❤

Vi förlorade lillasyster när min äldsta var 6 år. Jag minns just den känslan när hon tröstade mig. Hur man vill vara stark för sina barn... Den känslan är så över allt annat. Att man borde vara en supermänniska för att man är förälder. Och hur ont det gör.att barnens drabbas . Man vill så gärna skydda dom. Och sen är man plötsligt så liten och ensam och det känns så fel Men man är ju bara människa...

Jag är som alla andra så berörd av detta. Och allt man skriver känns futtigt.
Men jag minns att Buke var fantastiskt i sorgen. Att skriven text från främlingar kunde betyda så oroligt mycket när man kände sig så där liten. Det var så mycket fint och klokt man fick här

 

[Tualma]

Jag tror det är väldigt fint att dina barn ser att du är ledsen. Hemma hos oss har vuxna inte visat känslor. Det kom som en chock när man som 29-åring ska tackla en vuxen som aldrig röjt en min plötsligt bryter ihop när en förälder dör.

Jämfört med att min moster inte alls höll igen på känslorna utan allt var okej när morfar dog, och då var mina småkusiner bara sex år. Det blev liksom naturligt att alla var ledsna och grät för att morfar inte finns mer, för dem.

Jag kan inte heller visa känslor offentligt, för det är det jag fått lära mig hemifrån att man inte gör. Tror det är betydligt nyttigare för dina barn att ni vågar visa känslor för varandra och inte stänger in eller döljer.

Håller helt med alla andra, dina inlägg är så fina och er familj verkar fantastisk.

Tack för att du delar med dig. Det måste göra livet svårt att tvingas kämpa med att visa känslor ❤. Jag är medveten om att det är en gåva. Jag har alltid varit öppen till min personlighet. Tänkt att det är skönt att jag är sån. Att det kommer ut. Ganska så utan filter-på gott och ont. Tror att det har räddat mig från utbrändhet många gånger.
Vi har fortsatt så i familjen och med barnen. Pratat om allt. Gråtit och skrattat. Min J var så fin på så vis. Så trygg i att kunna visa sig sårbar. Inget behov av den där mansrollen, ni vet. Den som inte ska gråta eller visa känslor...

 

[Tualma]

Vi förlorade lillasyster när min äldsta var 6 år. Jag minns just den känslan när hon tröstade mig. Hur man vill vara stark för sina barn... Den känslan är så över allt annat. Att man borde vara en supermänniska för att man är förälder. Och hur ont det gör.att barnens drabbas . Man vill så gärna skydda dom. Och sen är man plötsligt så liten och ensam och det känns så fel Men man är ju bara människa...

Jag är som alla andra så berörd av detta. Och allt man skriver känns futtigt.
Men jag minns att Buke var fantastiskt i sorgen. Att skriven text från främlingar kunde betyda så oroligt mycket när man kände sig så där liten. Det var så mycket fint och klokt man fick här

Å, så fint!!! Och jag beklagar er förlust. Vilken sorg ❤!
Jag är så tacksam för att ni finns, allihop här. Även om jag inte svarar alla....

 

[Fjordfrälst]

Åh vad du skriver så målande- beskrivande och så fint . Att drömma om den man saknar är vanligaste sättet för den bortgågne att ta kontakt och berätta att de har det bra och är med er/sin familj . Min sambos låtsassysters särbo gick också bort sådär hastigt, det är så fruktansvärt tragiskt. Hon var inte med när han föll ihop som du (så fruktanstvärd chock) utan det var äldsta barnet så hon fick ta farväl av honom (eller ja kroppen då) på sjukhuset...

 

[Tualma]

Min lille brorson med familj bor långt, långt bort.
Så här skrev han på Facebook, kanske med sin pappas hjälp
"Det är inte bara du och barnen som tänker på det det gör min familj också. Vi finns här för er /kram A." Älskade unge ❤!

 

[Efwa]

Vill bara flika in med att det är jättebra att du tar emot all hjälp du kan få nu. Hade någon av mina vänner gått igenom en stor sorg såhär så hade jag varit överlycklig om jag kunde hjälpa till rent praktiskt. Jag är tyvärr urusel på att trösta. Jag finns där men jag kan bli tyst, för jag vet inte vad jag ska säga och jag är rädd att säga någon som kommer ut eller tolkas fel. Skulle jag istället få hugga in och göra något praktiskt så hade jag känt mig nyttig, och att jag faktist tröstar, fast på ett annat sätt.

Så, se till att fortsätt ta emot hjälp, jag lovar att det är ingen som tycker att det är besvärligt, utan tvärt om.

Och du, du gör ett toppenjobb! Klanka inte ner på dig själv. Det gör inget att barnen får trösta dig, ni får hjälpas åt att trösta varandra. Mitt i all sorg och elände så är du alldeles tillräcklig. Stor kram på dig!

Vi är många av den sorten och det finns inget annat man vill, än att få göra något praktiskt. Hjälpa, fixa, vara den som lyssnar men inte är duktig på att trösta.

Jag säger samma, var inte rädd att fråga de som är mer tysta eller står i bakgrunden och trampar. De vill kanske göra något praktiskt. Nu menar jag inte för deras skull utan för din, för att du ska kunna ta hjälp.

 

[Tualma]

Tack för fi

Åh vad du skriver så målande- beskrivande och så fint . Att drömma om den man saknar är vanligaste sättet för den bortgågne att ta kontakt och berätta att de har det bra och är med er/sin familj . Min sambos låtsassysters särbo gick också bort sådär hastigt, det är så fruktansvärt tragiskt. Hon var inte med när han föll ihop som du (så fruktanstvärd chock) utan det var äldsta barnet så hon fick ta farväl av honom (eller ja kroppen då) på sjukhuset...

Tack för fina ord ❤.
Det var skönt att det avslutades här hemma ändå. Mycket bättre så än in i ambulans och till akuten... Nu när det ändå blev som det blev.
Jag jobbar ju b la. med detta, att ta farväl av avlidna i deras hem. Så det var väl någon mening med det. Det var tryggt och välbekant för mig. Och då blev det det för barnen också...

 

[Fjordfrälst]

Tack för fi
Tack för fina ord ❤.
Det var skönt att det avslutades här hemma ändå. Mycket bättre så än in i ambulans och till akuten... Nu när det ändå blev som det blev.
Jag jobbar ju b la. med detta, att ta farväl av avlidna i deras hem. Så det var väl någon mening med det. Det var tryggt och välbekant för mig. Och då blev det det för barnen också...

Underlättar ju då när det inte är obekant om än ändå väldigt "fel" med anhörig . Tror du förstår hur jag menar

 

[Tualma]

Underlättar ju då när det inte är obekant om än ändå väldigt "fel" med anhörig . Tror du förstår hur jag menar

Jag förstår precis och håller med ❤.

 

[Hedinn]

Jag saknar ord. Så oerhört orättvist. Beklagar er förlust och blir otroligt fascinerad över den styrka och kärlek som finns i er familj, du verkar ha otroligt kloka barn.

 

[Nytant]

Ja, mitt i all er sorg får man ett starkt intryck av en väldigt fin och kärleksfull familj, @Tualma Skickar värme och önskar er orken att ta er igenom idag också.

 

[strawberrysylt]

Beklagar sorgen ❤.

 

[Ceta]

Så otroligt hemskt det ni behöver gå igenom Men håller med alla andra att det du skriver är så målande, och jag hoppas och tror att du kan ha hjälp av att gå tillbaka i denna tråden längre fram och lösa igenom vad du själv och andra skrivit.

Så fin relation du har med dina barn och dina vänner, tror du gör helt rätt i att låta barnen få se din sorg och att ta emot al hjälp du erbjuds

 

[Cattis_E]

Skickar er lite kärlek från mig och hästarna.
Har inga kloka ord just nu. Men jag läser dina fina ord.