Min bäbis dog

[lady_vip]

Lämnat in ett litet brev till begravningsbyrån. Ett litet brev med sånt som jag önskar att jag hunnit säga till min lilla flicka.
Jag har en chans till att se henne. Hade inte tänkt det. Men hon sa att hon var så fin. Så nu känns det som att jag måste... Se henne igen...

Du gör som du själv känner att du vill, men jag tycker inte att du ska vara rädd för det om de har sagt att hon är fin.
Sen vill jag bara berätta för dig, att på begravningsdagen så är det er det handlar om. Inte någon annan, inte någon präst, vaktmästare eller vad det än är du får upp i tankarna. Om du vill sitta vid graven i två timmar så gör du det. Om du vill gå direkt så gör du det. Det finns inga normer eller regler över hur ni ska göra. Prästen har säkert full koll, men just begravningar och allt som är kyrkligt har en tendens att bli något som alla måste anpassas efter, "ska vi stå upp när psalmen sjungs?".

 

[Jenka]

Spånar lite om just sorg. ..
Hur mycket plats vill jag ge sorg i mitt liv? Det finns ju den delen av sorg jag inte har kontroll över. Den lever sitt eget liv och ibland gör den att jag blir en våt fläck och annars finns den lite i bakgrunden som något som gör allt lite tungt.
Sen finns den del jag till viss del kan kontrollera. Vissa tankar gör att jag snabbt som attan faller- men om jag snabbt tänker på något annat kan jag liksom hitta fotfäste igen.
Å ena sidan- vem vill vara ledsen? Klart man ska vara så positiv som det går.
Å andra sidan- att sörja är att minnas. Så länge någon minns en så finns man. Om jag inte sörjer min flicka kanske jag slutar minnas och då finns hon inte.... Där kommer skulden igen.
Jag har ju en dotter som lever och hon måste vara viktigast. Jag har ett liv bland de levande -men vill inte glömma heller.

Som ett svårt dilemma. Jag känner ju redan att jag på något vis svek detta barn. Att jag är i skuld till henne. Men det är en skuld jag aldrig kan betala hur mycket jag än sörjer.

Vet inte om nån förstår, blir så luddigt när man försöker reda ut i huvudet.

Sörja kommer du fortsätta göra men det finns inget fel i att leva vidare. Du kommer inte glömma henne av att du mår bra.
Men samtidigt - det år skillnad på att acceptera och att trycka undan sorgen. Det sistnämnda är inte så nyttigt.

 

[Ray]

Sörja kommer du fortsätta göra men det finns inget fel i att leva vidare. Du kommer inte glömma henne av att du mår bra.
Men samtidigt - det år skillnad på att acceptera och att trycka undan sorgen. Det sistnämnda är inte så nyttigt.

Mmm, svår balansgång det där.
Inte lätt att veta vad man gör egentligen.
Samtidigt kan jag inte trycka bort det helt hur mycket jag än vill... Den lever sitt eget liv än så länge.

 

[Ray]

Du gör som du själv känner att du vill, men jag tycker inte att du ska vara rädd för det om de har sagt att hon är fin.
Sen vill jag bara berätta för dig, att på begravningsdagen så är det er det handlar om. Inte någon annan, inte någon präst, vaktmästare eller vad det än är du får upp i tankarna. Om du vill sitta vid graven i två timmar så gör du det. Om du vill gå direkt så gör du det. Det finns inga normer eller regler över hur ni ska göra. Prästen har säkert full koll, men just begravningar och allt som är kyrkligt har en tendens att bli något som alla måste anpassas efter, "ska vi stå upp när psalmen sjungs?".

Jag vill ju se henne igen om hon är "sig lik".
Jag vill se hur hon har det där med sin filt och snutte...
Och vill inte ha dåligt samvete för att jag inte tittade att hon fått med sig allt. ..

 

[Saigon]

Jag vill ju se henne igen om hon är "sig lik".
Jag vill se hur hon har det där med sin filt och snutte...
Och vill inte ha dåligt samvete för att jag inte tittade att hon fått med sig allt. ..

Det är så obegripligt sorgligt Ray. Mitt hjärta krampar när jag läser dina inlägg. Det är så fruktansvärt att ni ska behöva genomlida det här. Det är så fel. Så oerhört fel.

 

[Kilauea]

Jag vill ju se henne igen om hon är "sig lik".
Jag vill se hur hon har det där med sin filt och snutte...
Och vill inte ha dåligt samvete för att jag inte tittade att hon fått med sig allt. ..

Jag tittade på min pappa i kistan. Det var ett sätt för mig att acceptera och jag hade även med ett brev han fick.
Jag ville liksom se att det var han i kistan och att han hade med sig det han skulle.

Har skrivit hur jag upplevde hur han var förändrad, men har lagt det som spoiler så får du välja om du vill läsa eller ej @Ray

Spoiler

Han var sig lik och han var fin, men man såg att huden var lite torr och även blå på sina ställen, bla fingertopparna. Jag hade läst om det innan och begravningsentreprenören berättade det även för mig, för hon hade varit och tittat innan just för att kunna förvarna mig att han var lite annorlunda. Näsan var mer framhävd och ögonen insjunkna. Men det var fortfarande pappa, inget snack om saken . Tom min sambo, som är rädd för döden, var nöjd att han var med och höll med om att pappa fortfarande var pappa.

 

[Ray]

Jag tittade på min pappa i kistan. Det var ett sätt för mig att acceptera och jag hade även med ett brev han fick.
Jag ville liksom se att det var han i kistan och att han hade med sig det han skulle.

Har skrivit hur jag upplevde hur han var förändrad, men har lagt det som spoiler så får du välja om du vill läsa eller ej @Ray

Spoiler

Han var sig lik och han var fin, men man såg att huden var lite torr och även blå på sina ställen, bla fingertopparna. Jag hade läst om det innan och begravningsentreprenören berättade det även för mig, för hon hade varit och tittat innan just för att kunna förvarna mig att han var lite annorlunda. Näsan var mer framhävd och ögonen insjunkna. Men det var fortfarande pappa, inget snack om saken . Tom min sambo, som är rädd för döden, var nöjd att han var med och höll med om att pappa fortfarande var pappa.

Ja på nåt vis vill man ändå se att allt är som det ska där inne i kistan...
@Saigon ja, det är så fel och så orättvist!
Men det är och det är verkligt. Och det finns inget som kan rätta till det. Inga önskningar, inga fantasier.
Bara en fot i taget och blicken på horisonten.

 

[Akvileja]

Du delar med dig så naket och ärligt av vad ni går igenom, jag blir tagen varje gång. Det obegripliga som försöker förstås, och allt genomsyras av den fantastiska styrkan och kärleken ni som familj hade till lilla Ronja.

 

[Ray]

Tunga dagar mot begravningen nu.
Men tänker ändå att det största misstaget jag gjort är att skjuta på glädje och njutning. Man vet aldrig vad som händer bakom nästa krök. Hoppas jag kan lära mig att älska här och nu istället för imorgon. ...

 

[Ray]

Frustrerad.
Vill bli av med alla gravid kilon. Får ont direkt jag försöker röra mig mer.
Jag vill ha bort flabbet på magen. Jag vill springa, Mocka, gräva, rida 5 hästar på raken. .. Bort med allt som påminner om 9 månaders graviditet. Bränna gravid kläderna . Radera foton. Skänka bort spjälsäng och barn kläder. Ta bort alla vänner som lägger ut lyckliga familjefoton på Facebook.

Förbannade snitt.
Förbannade fogar.
Förbannade liv.

 

[mandalaki]

Frustrerad.
Vill bli av med alla gravid kilon. Får ont direkt jag försöker röra mig mer.
Jag vill ha bort flabbet på magen. Jag vill springa, Mocka, gräva, rida 5 hästar på raken. .. Bort med allt som påminner om 9 månaders graviditet. Bränna gravid kläderna . Radera foton. Skänka bort spjälsäng och barn kläder. Ta bort alla vänner som lägger ut lyckliga familjefoton på Facebook.

Förbannade snitt.
Förbannade fogar.
Förbannade liv.

Det är ett förbannat skit du är fast i just nu!

 

[Saigon]

Frustrerad.
Vill bli av med alla gravid kilon. Får ont direkt jag försöker röra mig mer.
Jag vill ha bort flabbet på magen. Jag vill springa, Mocka, gräva, rida 5 hästar på raken. .. Bort med allt som påminner om 9 månaders graviditet. Bränna gravid kläderna . Radera foton. Skänka bort spjälsäng och barn kläder. Ta bort alla vänner som lägger ut lyckliga familjefoton på Facebook.

Förbannade snitt.
Förbannade fogar.
Förbannade liv.

Kram

 

[TeamLundVer]

Frustrerad.
Vill bli av med alla gravid kilon. Får ont direkt jag försöker röra mig mer.
Jag vill ha bort flabbet på magen. Jag vill springa, Mocka, gräva, rida 5 hästar på raken. .. Bort med allt som påminner om 9 månaders graviditet. Bränna gravid kläderna . Radera foton. Skänka bort spjälsäng och barn kläder. Ta bort alla vänner som lägger ut lyckliga familjefoton på Facebook.

Förbannade snitt.
Förbannade fogar.
Förbannade liv.

Jag förstår dig till fullo och jag lider med dig. Men för din egen skull radera inte bilder p dig som gravid. Lägg isf över dem på ett usb och be en vän ta hand om dem för även om det känns tungt nu att påminnas så kan det komma en tid längre fram då du är tacksam för att de finns kvar. Det är trots allt bilder på sig och din lilla flicka även om hon inte ses mer än som en gravidmage.

Tårarna sprutar var gång jag läser den här tråden. Du har varit med om det jag fruktade mest under 9 månader.

 

[Cattis_E]

Sträckläst alla inlägg.
Haft tårar i ögonen trots att jag inte har barn och förmodligen aldrig ska ha några.
Önskar jag kunde ta en liten bit av sorgen åt dig för att lätta lite skulle jag gladeligen göra det.

Appropå att året känns bortslösat.
Nu kan detta inte liknas med vad du går igenom men vill ändå dela det lite. Ifall det kan hjälpa dig att veta att sånt händer även i andra situationer.

Den känslan har jag också haft, men av en helt annan anledning.
Under lång tid har jag haft recidiverande (återkommande) depressioner. Detta har jag dock insett först i efterhand, hur många jag haft.
De har haft olika grad och varit kortare perioder. Jag har kämpat igenom ett par, varit sjukskriven för debutdepressionen.
Den senaste blev riktigt illa och jag brakade ihop totalt. Första diagnosen utbränd, men snarare utbränd av att jag tog slut av att kämpa mot depressionerna.
Först heltidssjukskriven lite hattande på olika sjukskrivningsgrader som inte funkade. Det tog nånstans kring två år sammanlagt innan jag var människa nog att jobba igen.

Jag har känt samma sak, just att den tiden verkligen var bortslösad. Två år av livet, borta. De mesta minnena är gråt, ångest, mörker och trötthet.
Försöka hålla fokuset på att ÖVERLEVA.

Du skriver klokt och med en distans till hela hemskheten som jag inte tror jag hade kunnat komma i närheten av i din situation.

Kärlek till dig och familjen från mig

 

[Ray]

Och här sitter jag i bilen på en parkeringsplats och gråter. Och jag vet inte riktigt ens varför?
För att alla jag träffar går runt i sitt lyckliga liv. Och jag bara går runt och försöker försvinna. För jag är världens olyckligtvis människa och mitt liv blev en mardröm.
Jag kan inte åka hem alldeles rödgråten för då måste jag prata och jag vill inte prata.
Jag vill bara försvinna.
Inte känna något alls.
För allt gör bara ont.

 

[Cattis_E]

Och här sitter jag i bilen på en parkeringsplats och gråter. Och jag vet inte riktigt ens varför?
För att alla jag träffar går runt i sitt lyckliga liv. Och jag bara går runt och försöker försvinna. För jag är världens olyckligtvis människa och mitt liv blev en mardröm.
Jag kan inte åka hem alldeles rödgråten för då måste jag prata och jag vill inte prata.
Jag vill bara försvinna.
Inte känna något alls.
För allt gör bara ont.

*kram*
Det suger helt enkelt.
Skitöde

 

[sassiball]

Och här sitter jag i bilen på en parkeringsplats och gråter. Och jag vet inte riktigt ens varför?
För att alla jag träffar går runt i sitt lyckliga liv. Och jag bara går runt och försöker försvinna. För jag är världens olyckligtvis människa och mitt liv blev en mardröm.
Jag kan inte åka hem alldeles rödgråten för då måste jag prata och jag vill inte prata.
Jag vill bara försvinna.
Inte känna något alls.
För allt gör bara ont.

Kram

Har svårt att läsa i tråden eftersom den är så känslosam, det är så orättvist det du går igenom. Varje förälders mardröm. Kommer inte på någon vidare tröst att skriva, mer än att jag tänker på dig och din familj.

 

[fia-lisa]

Du skriver så att tårarna bränner och hjärtar krampar varje gång jag går in i tråden.

Och fy f.n för den verklighet du lever i just nu. Förstår om det känns nattsvart och tungt. Men så finns det ju solglimtar ändå, tänker tex på när du dansade loss med din fina dotter för ett tag sedan, och så småningom kommer solglimtarna komma oftare. Men just nu förstår jag att du har det väldigt jobbigt. Skickar många kramar!

 

[Hyacinth]

Och här sitter jag i bilen på en parkeringsplats och gråter. Och jag vet inte riktigt ens varför?
För att alla jag träffar går runt i sitt lyckliga liv. Och jag bara går runt och försöker försvinna. För jag är världens olyckligtvis människa och mitt liv blev en mardröm.
Jag kan inte åka hem alldeles rödgråten för då måste jag prata och jag vill inte prata.
Jag vill bara försvinna.
Inte känna något alls.
För allt gör bara ont.

Man kan också säga: jag vill inte prata just nu men behöver en kram.
Jag kan inte prata om jag är riktigt ledsen eller arg. Där och då är känslan alldeles tillräckligt. Jag pratar hellre lite senare.

Jag försökte koncentrera mig på att andas ordentligt (andas i fyrkant funkar på mer än ångest)

 

[Ray]

Sträckläst alla inlägg.
Haft tårar i ögonen trots att jag inte har barn och förmodligen aldrig ska ha några.
Önskar jag kunde ta en liten bit av sorgen åt dig för att lätta lite skulle jag gladeligen göra det.

Appropå att året känns bortslösat.
Nu kan detta inte liknas med vad du går igenom men vill ändå dela det lite. Ifall det kan hjälpa dig att veta att sånt händer även i andra situationer.

Den känslan har jag också haft, men av en helt annan anledning.
Under lång tid har jag haft recidiverande (återkommande) depressioner. Detta har jag dock insett först i efterhand, hur många jag haft.
De har haft olika grad och varit kortare perioder. Jag har kämpat igenom ett par, varit sjukskriven för debutdepressionen.
Den senaste blev riktigt illa och jag brakade ihop totalt. Första diagnosen utbränd, men snarare utbränd av att jag tog slut av att kämpa mot depressionerna.
Först heltidssjukskriven lite hattande på olika sjukskrivningsgrader som inte funkade. Det tog nånstans kring två år sammanlagt innan jag var människa nog att jobba igen.

Jag har känt samma sak, just att den tiden verkligen var bortslösad. Två år av livet, borta. De mesta minnena är gråt, ångest, mörker och trötthet.
Försöka hålla fokuset på att ÖVERLEVA.

Du skriver klokt och med en distans till hela hemskheten som jag inte tror jag hade kunnat komma i närheten av i din situation.

Kärlek till dig och familjen från mig

Är för trött för att svara något vettigt...

Sträckläst alla inlägg.
Haft tårar i ögonen trots att jag inte har barn och förmodligen aldrig ska ha några.
Önskar jag kunde ta en liten bit av sorgen åt dig för att lätta lite skulle jag gladeligen göra det.

Appropå att året känns bortslösat.
Nu kan detta inte liknas med vad du går igenom men vill ändå dela det lite. Ifall det kan hjälpa dig att veta att sånt händer även i andra situationer.

Den känslan har jag också haft, men av en helt annan anledning.
Under lång tid har jag haft recidiverande (återkommande) depressioner. Detta har jag dock insett först i efterhand, hur många jag haft.
De har haft olika grad och varit kortare perioder. Jag har kämpat igenom ett par, varit sjukskriven för debutdepressionen.
Den senaste blev riktigt illa och jag brakade ihop totalt. Första diagnosen utbränd, men snarare utbränd av att jag tog slut av att kämpa mot depressionerna.
Först heltidssjukskriven lite hattande på olika sjukskrivningsgrader som inte funkade. Det tog nånstans kring två år sammanlagt innan jag var människa nog att jobba igen.

Jag har känt samma sak, just att den tiden verkligen var bortslösad. Två år av livet, borta. De mesta minnena är gråt, ångest, mörker och trötthet.
Försöka hålla fokuset på att ÖVERLEVA.

Du skriver klokt och med en distans till hela hemskheten som jag inte tror jag hade kunnat komma i närheten av i din situation.

Kärlek till dig och familjen från mig

Jag har tre veckor som jag vill radera. Du berättar om två år. Man kan inte och ska inte gradera sorg. Men självklart måste det vara en sorg att må så dåligt att man "missar " år när man kunde varit lycklig.
Det är också orättvist och meningslöst
Hoppas du har fina år framför dig nu!