Min bäbis dog

[Ray]

Jag förstår dig till fullo och jag lider med dig. Men för din egen skull radera inte bilder p dig som gravid. Lägg isf över dem på ett usb och be en vän ta hand om dem för även om det känns tungt nu att påminnas så kan det komma en tid längre fram då du är tacksam för att de finns kvar. Det är trots allt bilder på sig och din lilla flicka även om hon inte ses mer än som en gravidmage.

Tårarna sprutar var gång jag läser den här tråden. Du har varit med om det jag fruktade mest under 9 månader.

Nej jag kommer inte radera.
Jag bara vill... Det är så meningslöst att varit gravid och inte ha ett barn. Det är så fel.
Man skäms fast man inte har någon att skämmas för. Skäms för att man gick där med stor mage men aldrig kommer med en barnvagn. Skäms över sin kropp som inte kunde skapa ett liv utan tog ett istället.
Om man kunde radera och nollställa skulle det kännas bättre...

 

[Cattis_E]

Är för trött för att svara något vettigt...

Jag har tre veckor som jag vill radera. Du berättar om två år. Man kan inte och ska inte gradera sorg. Men självklart måste det vara en sorg att må så dåligt att man "missar " år när man kunde varit lycklig.
Det är också orättvist och meningslöst
Hoppas du har fina år framför dig nu!

Fast jag vill inte riktigt radera allt. Jag har lärt mig mycket om mig själv, och utvecklats efter det.
hade såklart en del gladare stunder också, vilket jag tycker du också beskriver.

Men just det när minnena är helt dimmiga. Den tiden när det kändes som man existerade men inte levde...
Jag tror att det komemr hålla sig bra nu. Har fått specialisthjälp och rätt medicin. Och har alltid dit att söka tillbaka till igen. Dock skulle läkaren kanske flytta, men det finns ju fler på mottagningen i så fall.
Men denna medicin bör fungera hela livet. Är ingen vanlig antidepressiv eller så utan mer anpassad för detta.

Och jag hoppas att det värsta lättar lite för dig snart .

 

[Ray]

Känns som det närmar sig trådslut.
Idag ett litet farväl i kapellet. Jobbig morgon, jobbigt att gå in i rummet där hon låg. Trodde jag skulle bli en våt trasa på golvet.
Men igen- precis som på sjukhuset- så var första tanken att "det där är inte mitt barn, det är bara ett skal"
Ett vackert skal. I en vit liten kista. Med en mjuk bäbis filt runt kroppen, små händer på sitt bröst och en snuttefilt runt sitt lilla huvud och mitt brev på magen.
Mitt barn flyger med vinden
Hon är fri och skrattar med vårfåglarna
Hon finns i alla blommor som väcks i solen
Hon rider på en svart lurvig ponny
Hon vet inga sorger och ingen smärta
Hon bor i ett halsband runt min hals och är med mig varje dag

I kistan fanns bara ett skal. Ett fint skal. Men kallt. Den som bodde där har flyttat för länge sen. Det gjorde mig lugn inombords. Det är drömmen som nästan blev. Men begravningen är inte farväl. Farväl sa vi för mer än tre veckor sedan. När hennes hjärta slog sista slaget. När hon blev fri.

 

[Jenka]

Känns som det närmar sig trådslut.
Idag ett litet farväl i kapellet. Jobbig morgon, jobbigt att gå in i rummet där hon låg. Trodde jag skulle bli en våt trasa på golvet.
Men igen- precis som på sjukhuset- så var första tanken att "det där är inte mitt barn, det är bara ett skal"
Ett vackert skal. I en vit liten kista. Med en mjuk bäbis filt runt kroppen, små händer på sitt bröst och en snuttefilt runt sitt lilla huvud och mitt brev på magen.
Mitt barn flyger med vinden
Hon är fri och skrattar med vårfåglarna
Hon finns i alla blommor som väcks i solen
Hon rider på en svart lurvig ponny
Hon vet inga sorger och ingen smärta
Hon bor i ett halsband runt min hals och är med mig varje dag

I kistan fanns bara ett skal. Ett fint skal. Men kallt. Den som bodde där har flyttat för länge sen. Det gjorde mig lugn inombords. Det är drömmen som nästan blev. Men begravningen är inte farväl. Farväl sa vi för mer än tre veckor sedan. När hennes hjärta slog sista slaget. När hon blev fri.

Så fint.
Jag tänker på er.

 

[Lazy Lady]

Känns som det närmar sig trådslut.
Idag ett litet farväl i kapellet. Jobbig morgon, jobbigt att gå in i rummet där hon låg. Trodde jag skulle bli en våt trasa på golvet.
Men igen- precis som på sjukhuset- så var första tanken att "det där är inte mitt barn, det är bara ett skal"
Ett vackert skal. I en vit liten kista. Med en mjuk bäbis filt runt kroppen, små händer på sitt bröst och en snuttefilt runt sitt lilla huvud och mitt brev på magen.
Mitt barn flyger med vinden
Hon är fri och skrattar med vårfåglarna
Hon finns i alla blommor som väcks i solen
Hon rider på en svart lurvig ponny
Hon vet inga sorger och ingen smärta
Hon bor i ett halsband runt min hals och är med mig varje dag

I kistan fanns bara ett skal. Ett fint skal. Men kallt. Den som bodde där har flyttat för länge sen. Det gjorde mig lugn inombords. Det är drömmen som nästan blev. Men begravningen är inte farväl. Farväl sa vi för mer än tre veckor sedan. När hennes hjärta slog sista slaget. När hon blev fri.

Så otroligt vackert skrivet mitt i all bedrövelse
Tårarna forsar för er..

 

[superstar]

Känns som det närmar sig trådslut.
Idag ett litet farväl i kapellet. Jobbig morgon, jobbigt att gå in i rummet där hon låg. Trodde jag skulle bli en våt trasa på golvet.
Men igen- precis som på sjukhuset- så var första tanken att "det där är inte mitt barn, det är bara ett skal"
Ett vackert skal. I en vit liten kista. Med en mjuk bäbis filt runt kroppen, små händer på sitt bröst och en snuttefilt runt sitt lilla huvud och mitt brev på magen.
Mitt barn flyger med vinden
Hon är fri och skrattar med vårfåglarna
Hon finns i alla blommor som väcks i solen
Hon rider på en svart lurvig ponny
Hon vet inga sorger och ingen smärta
Hon bor i ett halsband runt min hals och är med mig varje dag

I kistan fanns bara ett skal. Ett fint skal. Men kallt. Den som bodde där har flyttat för länge sen. Det gjorde mig lugn inombords. Det är drömmen som nästan blev. Men begravningen är inte farväl. Farväl sa vi för mer än tre veckor sedan. När hennes hjärta slog sista slaget. När hon blev fri.

cry:

 

[Michellan95]

Åh tårarna rinner här också! Du skriver (och har skrivit genom hela tråden) så himla fint om lilla Ronja.
Kunde jag skulle jag vilja bära en del av din börda för att lätta för dig om än bara för en stund.

 

[Melisen]

Känns som det närmar sig trådslut.
Idag ett litet farväl i kapellet. Jobbig morgon, jobbigt att gå in i rummet där hon låg. Trodde jag skulle bli en våt trasa på golvet.
Men igen- precis som på sjukhuset- så var första tanken att "det där är inte mitt barn, det är bara ett skal"
Ett vackert skal. I en vit liten kista. Med en mjuk bäbis filt runt kroppen, små händer på sitt bröst och en snuttefilt runt sitt lilla huvud och mitt brev på magen.
Mitt barn flyger med vinden
Hon är fri och skrattar med vårfåglarna
Hon finns i alla blommor som väcks i solen
Hon rider på en svart lurvig ponny
Hon vet inga sorger och ingen smärta
Hon bor i ett halsband runt min hals och är med mig varje dag

I kistan fanns bara ett skal. Ett fint skal. Men kallt. Den som bodde där har flyttat för länge sen. Det gjorde mig lugn inombords. Det är drömmen som nästan blev. Men begravningen är inte farväl. Farväl sa vi för mer än tre veckor sedan. När hennes hjärta slog sista slaget. När hon blev fri.

Så fint och så sorgligt

 

[Linduzz]

Känns som det närmar sig trådslut.
Idag ett litet farväl i kapellet. Jobbig morgon, jobbigt att gå in i rummet där hon låg. Trodde jag skulle bli en våt trasa på golvet.
Men igen- precis som på sjukhuset- så var första tanken att "det där är inte mitt barn, det är bara ett skal"
Ett vackert skal. I en vit liten kista. Med en mjuk bäbis filt runt kroppen, små händer på sitt bröst och en snuttefilt runt sitt lilla huvud och mitt brev på magen.
Mitt barn flyger med vinden
Hon är fri och skrattar med vårfåglarna
Hon finns i alla blommor som väcks i solen
Hon rider på en svart lurvig ponny
Hon vet inga sorger och ingen smärta
Hon bor i ett halsband runt min hals och är med mig varje dag

I kistan fanns bara ett skal. Ett fint skal. Men kallt. Den som bodde där har flyttat för länge sen. Det gjorde mig lugn inombords. Det är drömmen som nästan blev. Men begravningen är inte farväl. Farväl sa vi för mer än tre veckor sedan. När hennes hjärta slog sista slaget. När hon blev fri.

Du skriver så fint så tårarna fullkomligt forsar ner här, tycker så otroligt synd om dig/er. Samtidigt som jag imponeras över hur stark du verkar vara.

 

[fia-lisa]

Så vackert skrivet om något så sorgligt. Och jag kan inte hålla tillbaka tårarna.

 

[Ray]

Tänker på låttiteln sista morgonen...
Den morgonen...
Hur känns det ? Den frågan får man ibland. Jag brukar rycka på axlarna och med ett snett leende säga "tja... Det är som det är..."
Sanningen är magsjuka.
Det känns som magsjuka.
Ibland mår man lite illa. Det söker en, det är svårt att tänka på annat- men man står upp och håller ihop.
Sen kommer attacken och man flyr till toaletten och tror man ska dö. Känns som hela ens insida blir på utsidan. Går inte att kontrollera. Efteråt ligger man på golvet helt slut och förundrad över att man lever. Sen går man upp och allt känns nästan som vanligt. Man tror man är frisk ... Man börjar göra planer för dagen.
Sen kommer en ny attack. När den kommer finns inget att göra annat än kräkas. Positiva tankar kan man slänga åt fanders. Man bara genomlider för man vet att man måste, att det finns inget annat val.

Begravning- såhär innan... Det är konstigt men precis som igår ser jag på ett vis fram emot det nu. För att det är en träff med min dotter. Vi ska få ta hand om henne lite, visa henne att vi älskar henne.
Jag trodde det skulle vara det värsta över sen. Att efter begravningen blir allt lättare. Nu tror jag det blir tomt. Att veta att man aldrig mer får se henne. Finns sen ingenting att se fram emot. Bara bilder.
Jag har bestämt att efter begravningen gör jag mitt sista inlägg här. Sen finns inte mycket mer att säga som inte redan är sagt. Det känns oxå lite tomt.
Livet går vidare. För det finns inget alternativ. Klokt sagt av @Tassetass . Har upprepat det många gånger! Man är stark för man har inget val.

 

[Pontevecchio]

Även om du väljer att avsluta tråden finns vi här. Vi kommer minnas dig och Ronja länge, ni berör nåt så ofantligt. Kram.

 

[giovanna]

Känns som det närmar sig trådslut.
Idag ett litet farväl i kapellet. Jobbig morgon, jobbigt att gå in i rummet där hon låg. Trodde jag skulle bli en våt trasa på golvet.
Men igen- precis som på sjukhuset- så var första tanken att "det där är inte mitt barn, det är bara ett skal"
Ett vackert skal. I en vit liten kista. Med en mjuk bäbis filt runt kroppen, små händer på sitt bröst och en snuttefilt runt sitt lilla huvud och mitt brev på magen.
Mitt barn flyger med vinden
Hon är fri och skrattar med vårfåglarna
Hon finns i alla blommor som väcks i solen
Hon rider på en svart lurvig ponny
Hon vet inga sorger och ingen smärta
Hon bor i ett halsband runt min hals och är med mig varje dag

I kistan fanns bara ett skal. Ett fint skal. Men kallt. Den som bodde där har flyttat för länge sen. Det gjorde mig lugn inombords. Det är drömmen som nästan blev. Men begravningen är inte farväl. Farväl sa vi för mer än tre veckor sedan. När hennes hjärta slog sista slaget. När hon blev fri.

Du skriver så vackert! Tänker på dig idag heart

 

[SaraMara]

Tänker på låttiteln sista morgonen...
Den morgonen...
Hur känns det ? Den frågan får man ibland. Jag brukar rycka på axlarna och med ett snett leende säga "tja... Det är som det är..."
Sanningen är magsjuka.
Det känns som magsjuka.
Ibland mår man lite illa. Det söker en, det är svårt att tänka på annat- men man står upp och håller ihop.
Sen kommer attacken och man flyr till toaletten och tror man ska dö. Känns som hela ens insida blir på utsidan. Går inte att kontrollera. Efteråt ligger man på golvet helt slut och förundrad över att man lever. Sen går man upp och allt känns nästan som vanligt. Man tror man är frisk ... Man börjar göra planer för dagen.
Sen kommer en ny attack. När den kommer finns inget att göra annat än kräkas. Positiva tankar kan man slänga åt fanders. Man bara genomlider för man vet att man måste, att det finns inget annat val.

Begravning- såhär innan... Det är konstigt men precis som igår ser jag på ett vis fram emot det nu. För att det är en träff med min dotter. Vi ska få ta hand om henne lite, visa henne att vi älskar henne.
Jag trodde det skulle vara det värsta över sen. Att efter begravningen blir allt lättare. Nu tror jag det blir tomt. Att veta att man aldrig mer får se henne. Finns sen ingenting att se fram emot. Bara bilder.
Jag har bestämt att efter begravningen gör jag mitt sista inlägg här. Sen finns inte mycket mer att säga som inte redan är sagt. Det känns oxå lite tomt.
Livet går vidare. För det finns inget alternativ. Klokt sagt av @Tassetass . Har upprepat det många gånger! Man är stark för man har inget val.

Vill bara skicka en jättestor kram, ni kommer finnas i mina tankar länge efter den här tråden.

 

[Ray]

En dröm som förblev en dröm. Och alltid får bo i mitt hjärta som min dröm- det kan ingen ta ifrån mig!
Det sista vi kunde ge vår dotter var att försöka få fina minnen som gör att vi minns. Det är fattigt- så mycket mer man vill göra för sitt barn såklart. Men i sammanhanget blev denna dagen en fin dag och ett fint minne. Jag trodde det skulle vara värsta dagen men nej. Idag är jag ändå positiv och nöjd med att vi hade en fin stund.

Det kommer tunga stunder framöver men jag har sparat prästens fina ord som var precis vad vi ville höra. Hon finns i vinden, solen och jordgubbar med glass.
Vårt liv som familj går vidare. En dag i taget just nu. Ibland bättre, ibland sämre. Vi kan inte göra något åt det som hänt. Vi kan bara försöka ta oss framåt på bästa sätt. Kanske blir det en ny chans som stora syster säger. Kanske inte. Just exakt nu spelar det ingen roll.

Tack för alla fina ord och för att ni läst och stöttat!

 

[Tassetass]

En dröm som förblev en dröm. Och alltid får bo i mitt hjärta som min dröm- det kan ingen ta ifrån mig!
Det sista vi kunde ge vår dotter var att försöka få fina minnen som gör att vi minns. Det är fattigt- så mycket mer man vill göra för sitt barn såklart. Men i sammanhanget blev denna dagen en fin dag och ett fint minne. Jag trodde det skulle vara värsta dagen men nej. Idag är jag ändå positiv och nöjd med att vi hade en fin stund.

Det kommer tunga stunder framöver men jag har sparat prästens fina ord som var precis vad vi ville höra. Hon finns i vinden, solen och jordgubbar med glass.
Vårt liv som familj går vidare. En dag i taget just nu. Ibland bättre, ibland sämre. Vi kan inte göra något åt det som hänt. Vi kan bara försöka ta oss framåt på bästa sätt. Kanske blir det en ny chans som stora syster säger. Kanske inte. Just exakt nu spelar det ingen roll.

Tack för alla fina ord och för att ni läst och stöttat!

Stor kram till dig och hela familjen!

Behöver du oss finns vi i bukefamiljen alltid här, dag som natt.

 

[Sleepan]

Kram!

 

[Kilauea]

Stor kram

 

[Calazirya]

Våra tankar är hos er.

Kramar

 

[sicx]

heartheart