Min bäbis dog

[Ray]

Och sen ovanpå sorgen.
Stresskänslan.
För nånstans är jag som alla andra som förlorar en bebis... Jag vill ju ha det där barnet. Och då blir jag stressad. Jag var ju stressad som det var. Jag tyckte redan jag var till åren kommen...
Nu försvann ett år till. Minst - för man ska ju inte bli gravid direkt efter snitt. Jag kanske inte blir gravid igen. Jag kanske får femtioelva missfall. Jag kanske inte får en ny chans.
Nej det är så otroligt orättvist!

Får tvångstankar igen.
Det är för att jag åt saltlakrits.
Jag sov på höger sida mer än vänster
Jag räknade inte fosterrörelser
Vi köpte en begagnad vagn av vänner som förlorat ett barn. Det var vagnens fel. Den har en förbannelse
Jag använde för mycket nässpray
Jag längtade efter vin. Som att det skulle vara viktigt?
Jag har förargat gud. Detta är mitt straff .
Jag har haft det för bra i livet . Var för högmodig. Behövde en näsbränna.

Varför? Varför just jag? Varför vi?
Och jag får aldrig veta... Bara acceptera att blev så. Fan. Fan. Och alla andra fula ord.

 

[Tassetass]

Och i såna här läge tycker jag faktiskt inte du behöver jämföra dig med andra som gått igenom värre saker. Det här är illa nog för dig och din familj, här och nu. Vad andra gått igenom behöver du inte tänka på.

@Ray, det här är så viktigt! Det är så lätt att gå i den där fällan och jag önskar så innerligt att du inte gör det. Jag var nära att gå i den fällan när jag läste din tråd, jag tvekade att nämna mina föräldrars död för "Vad är väl det jämfört med att förlora ett barn?". Men det funkar inte så. Gör det ont så gör det ont, det gör inte mindre ont för att någon annan har mer ont.

 

[Andromedae]

Det var inte ditt fel @Ray. Oavsett vad du gjorde eller tänkte. För det som hände Ronja var ingens fel. Det var bara satans jävla orättvist.

 

[Ray]

@Ray, det här är så viktigt! Det är så lätt att gå i den där fällan och jag önskar så innerligt att du inte gör det. Jag var nära att gå i den fällan när jag läste din tråd, jag tvekade att nämna mina föräldrars död för "Vad är väl det jämfört med att förlora ett barn?". Men det funkar inte så. Gör det ont så gör det ont, det gör inte mindre ont för att någon annan har mer ont.

Nej det gör det kanske inte.
Vet inte varför man inte kan låta bli att gradera?
Och jag tror allvarligt jag hade varit lika ledsen om jag förlorat en förälder. På ett annat vis kanske?
Men visst - det gör inte mindre ont för att nån annan har mer ont. ..

 

[Ray]

Det var inte ditt fel @Ray. Oavsett vad du gjorde eller tänkte. För det som hände Ronja var ingens fel. Det var bara satans jävla orättvist.

Jag vet.
Men det är verkligen tvångstankar! Jag kan nästan skratta ibland åt hur dumt det blir. .. Det bara kommer när jag inte tänker på något annat.
Helt normalt beteende enligt prästen. Att man beskyller sig själv för att man inte lyckades med det självklara att hålla sitt barn vid liv så länge den är kvar i ens kropp.
Normalt men inte så konstruktivt.

 

[Tassetass]

Nej det gör det kanske inte.
Vet inte varför man inte kan låta bli att gradera?
Och jag tror allvarligt jag hade varit lika ledsen om jag förlorat en förälder. På ett annat vis kanske?
Men visst - det gör inte mindre ont för att nån annan har mer ont. ..

Dels tror jag det är för att vi i grunden är empatiska och sympatiska varelser. Dels tror jag att om man ser att någon annan har vad man själv tycker är värre så sätts den egna smärtan i något sorts perspektiv, den blir inte absolut och total eftersom det finns en värld där utanför. Typ.

Och jag tror absolut att man sörjer olika beroende på vem man förlorat. Jag sörjde mamma och pappa väldigt olika trots att de båda var mina föräldrar. När mamma dog var jag 18, hon var pelaren i mitt liv (även om vi ständigt var i luven på varandra) och mitt liv rämnade totalt. Jag vet inte ens riktigt vad jag sörjde, allt blev bara svart. När pappa dog var jag 28, självständig och självgående och sorgen handlade mer om vår relation och allt vi inte skulle få uppleva tillsammans. Nu när jag har ett eget barn har sorgen, över dem båda, fått ytterligare dimensioner.

Så sorgen är personlig och föränderlig över tid, aldrig jämförbar men inte heller underordnad någon annans sorg, om du förstår hur jag menar.

 

[Ray]

Dels tror jag det är för att vi i grunden är empatiska och sympatiska varelser. Dels tror jag att om man ser att någon annan har vad man själv tycker är värre så sätts den egna smärtan i något sorts perspektiv, den blir inte absolut och total eftersom det finns en värld där utanför. Typ.

Och jag tror absolut att man sörjer olika beroende på vem man förlorat. Jag sörjde mamma och pappa väldigt olika trots att de båda var mina föräldrar. När mamma dog var jag 18, hon var pelaren i mitt liv (även om vi ständigt var i luven på varandra) och mitt liv rämnade totalt. Jag vet inte ens riktigt vad jag sörjde, allt blev bara svart. När pappa dog var jag 28, självständig och självgående och sorgen handlade mer om vår relation och allt vi inte skulle få uppleva tillsammans. Nu när jag har ett eget barn har sorgen, över dem båda, fått ytterligare dimensioner.

Så sorgen är personlig och föränderlig över tid, aldrig jämförbar men inte heller underordnad någon annans sorg, om du förstår hur jag menar.

Tänker ibland på hur det blir när min pappa dör- det trodde jag skulle vara min första förlust... Hu.
Sörjer oxå att mina föräldrar inte heller fick behålla Ronja. Jag vet ju att de såg fram emot det...
Nej det är dumt att gradera - men håller med om att det nog är just det där med perspektiv. Att veta att människor tar sig igenom tunga saker. För att vi måste.

 

[mandalaki]

Jag vet.
Men det är verkligen tvångstankar! Jag kan nästan skratta ibland åt hur dumt det blir. .. Det bara kommer när jag inte tänker på något annat.
Helt normalt beteende enligt prästen. Att man beskyller sig själv för att man inte lyckades med det självklara att hålla sitt barn vid liv så länge den är kvar i ens kropp.
Normalt men inte så konstruktivt.

Å ena sidan: vem begär att du ska vara konstruktiv? Hur skulle du kunna vara det?

Å andra sidan: det du beskriver ÄR just konstruktivt. Du måste igenom de där stadierna också. Det är bättre att du skriver att det kanske är lakritsens fel än att du bankar dig själv i skallen för att du tänker så. Att uttala en tanke kan vara ett sätt att avdramatisera den.

 

[Ray]

Spånar lite om just sorg. ..
Hur mycket plats vill jag ge sorg i mitt liv? Det finns ju den delen av sorg jag inte har kontroll över. Den lever sitt eget liv och ibland gör den att jag blir en våt fläck och annars finns den lite i bakgrunden som något som gör allt lite tungt.
Sen finns den del jag till viss del kan kontrollera. Vissa tankar gör att jag snabbt som attan faller- men om jag snabbt tänker på något annat kan jag liksom hitta fotfäste igen.
Å ena sidan- vem vill vara ledsen? Klart man ska vara så positiv som det går.
Å andra sidan- att sörja är att minnas. Så länge någon minns en så finns man. Om jag inte sörjer min flicka kanske jag slutar minnas och då finns hon inte.... Där kommer skulden igen.
Jag har ju en dotter som lever och hon måste vara viktigast. Jag har ett liv bland de levande -men vill inte glömma heller.

Som ett svårt dilemma. Jag känner ju redan att jag på något vis svek detta barn. Att jag är i skuld till henne. Men det är en skuld jag aldrig kan betala hur mycket jag än sörjer.

Vet inte om nån förstår, blir så luddigt när man försöker reda ut i huvudet.

 

[Blueberry]

Spånar lite om just sorg. ..
Hur mycket plats vill jag ge sorg i mitt liv? Det finns ju den delen av sorg jag inte har kontroll över. Den lever sitt eget liv och ibland gör den att jag blir en våt fläck och annars finns den lite i bakgrunden som något som gör allt lite tungt.
Sen finns den del jag till viss del kan kontrollera. Vissa tankar gör att jag snabbt som attan faller- men om jag snabbt tänker på något annat kan jag liksom hitta fotfäste igen.
Å ena sidan- vem vill vara ledsen? Klart man ska vara så positiv som det går.
Å andra sidan- att sörja är att minnas. Så länge någon minns en så finns man. Om jag inte sörjer min flicka kanske jag slutar minnas och då finns hon inte.... Där kommer skulden igen.
Jag har ju en dotter som lever och hon måste vara viktigast. Jag har ett liv bland de levande -men vill inte glömma heller.

Som ett svårt dilemma. Jag känner ju redan att jag på något vis svek detta barn. Att jag är i skuld till henne. Men det är en skuld jag aldrig kan betala hur mycket jag än sörjer.

Vet inte om nån förstår, blir så luddigt när man försöker reda ut i huvudet.

Sorg har olika stadier.
Du kommer att behöva ta dig igenom samtliga, och de kommer att ta olika lång tid.

Till slut kommer att du hamna i någon form av acceptans. Det innebär antagligen att du också måste acceptera din skuldkänsla för att den inte ska vara hinder i processen. Du vågar ju redan nu snudda vid den, men peta lagom till att börja med. Jag vet att du har skrivit om kärlek och anknytning till Ronja förut, och det är jättesvårt att älska och knyta an till någon man inte känner. Jag älskade inte min bebis när han låg i magen och hade väldigt svårt att knyta an till honom då, min graviditet var en pina och jag var länge rädd att beskylla bebisen för hur dåligt jag mått under graviditeten efter förlossningen. Jag förstår skuldkänslan, i alla fall delvis. Under hela graviditeten hade jag skam- och skuldkänslor över att jag egentligen inte ville vara gravid, att jag var otacksam och över att jag inte "var sådär glad och lycklig som man ska vara".

Varva försiktig optimism och tacksamhet med att vältra dig i sorg. Ge dig hän i sorgen och låt den riva och slita i dig - den kommer att kräva det oavsett. Det är rimligt att vara labil, men det är inte rimligt att ha bråttom eftersom allt har sin tid.

 

[Ray]

Sorg har olika stadier.
Du kommer att behöva ta dig igenom samtliga, och de kommer att ta olika lång tid.

Till slut kommer att du hamna i någon form av acceptans. Det innebär antagligen att du också måste acceptera din skuldkänsla för att den inte ska vara hinder i processen. Du vågar ju redan nu snudda vid den, men peta lagom till att börja med. Jag vet att du har skrivit om kärlek och anknytning till Ronja förut, och det är jättesvårt att älska och knyta an till någon man inte känner. Jag älskade inte min bebis när han låg i magen och hade väldigt svårt att knyta an till honom då, min graviditet var en pina och jag var länge rädd att beskylla bebisen för hur dåligt jag mått under graviditeten efter förlossningen. Jag förstår skuldkänslan, i alla fall delvis. Under hela graviditeten hade jag skam- och skuldkänslor över att jag egentligen inte ville vara gravid, att jag var otacksam och över att jag inte "var sådär glad och lycklig som man ska vara".

Varva försiktig optimism och tacksamhet med att vältra dig i sorg. Ge dig hän i sorgen och låt den riva och slita i dig - den kommer att kräva det oavsett. Det är rimligt att vara labil, men det är inte rimligt att ha bråttom eftersom allt har sin tid.

Ta din gravid känsla och lägg till att barnet dog så kan förstå hur jag känner det.
Jag gillar inte alls att vara gravid- bara längtade tills det skulle vara över...
Just det ger mig ångest big time. Att det var mitt fel för jag ville bara bli "ogravid". Och det blev jag ju.

 

[mandalaki]

Ta din gravid känsla och lägg till att barnet dog så kan förstå hur jag känner det.
Jag gillar inte alls att vara gravid- bara längtade tills det skulle vara över...
Just det ger mig ångest big time. Att det var mitt fel för jag ville bara bli "ogravid". Och det blev jag ju.

Fast du kunde inte påverka det här. Det har vi ju redan konstaterat. Ingen handling från din sida hade kunnat förhindra det som hände. Dina önskningar hade ännu mindre kunnat det.

 

[Ray]

Fast du kunde inte påverka det här. Det har vi ju redan konstaterat. Ingen handling från din sida hade kunnat förhindra det som hände. Dina önskningar hade ännu mindre kunnat det.

Förnuft och känsla.
Förnuftet vet.
Känslan kan inte hjälpa det.

Jag hade förra året satt ett mål att bli gravid. Det blev jag men det blev missfall. Då omformulerade jag målet i år till att gå hela graviditeten och föda mitt barn. Men missade att ha som mål att barnet skulle leva...
Förnuftet vet att det omöjligt kan inverka.
Känslan kan liksom inte hjälpa det. Den hittar små anledningar överallt.

 

[mandalaki]

Förnuft och känsla.
Förnuftet vet.
Känslan kan inte hjälpa det.

Jag hade förra året satt ett mål att bli gravid. Det blev jag men det blev missfall. Då omformulerade jag målet i år till att gå hela graviditeten och föda mitt barn. Men missade att ha som mål att barnet skulle leva...
Förnuftet vet att det omöjligt kan inverka.
Känslan kan liksom inte hjälpa det. Den hittar små anledningar överallt.

Ja. Jag förstår dig verkligen. Det är så man fungerar.

 

[Ray]

Lämnat in ett litet brev till begravningsbyrån. Ett litet brev med sånt som jag önskar att jag hunnit säga till min lilla flicka.
Jag har en chans till att se henne. Hade inte tänkt det. Men hon sa att hon var så fin. Så nu känns det som att jag måste... Se henne igen...

 

[Lazy Lady]

Lämnat in ett litet brev till begravningsbyrån. Ett litet brev med sånt som jag önskar att jag hunnit säga till min lilla flicka.
Jag har en chans till att se henne. Hade inte tänkt det. Men hon sa att hon var så fin. Så nu känns det som att jag måste... Se henne igen...

Jag vet inte riktigt hur jag ska få ner mina känslor i text, så jag skriver bara

heartNi finns i mina tankarheart

 

[Hyacinth]

Sorg är svårt. Jag insåg det när jag en dag sörjde så det gjorde ont i magen och jag fick svårt att andas.
Jag kunde jobba mig igenom en del, jag hade saker jag var tvungen att göra som hjälpte. Man kan skratta och sörja samtidigt och ibland väller det över en. Ibland storbölade jag på Ica och ibland fnittrade jag hysteriskt. Det blir bättre lite i taget. Det blir inte som innan, men det blir. Jag hoppas ni får stöd av varandra och att ni söker hjälp om ni behöver prata med någon.

 

[Ray]

Jag vet inte riktigt hur jag ska få ner mina känslor i text, så jag skriver bara

heartNi finns i mina tankarheart

...

 

[Ray]

Sorg är svårt. Jag insåg det när jag en dag sörjde så det gjorde ont i magen och jag fick svårt att andas.
Jag kunde jobba mig igenom en del, jag hade saker jag var tvungen att göra som hjälpte. Man kan skratta och sörja samtidigt och ibland väller det över en. Ibland storbölade jag på Ica och ibland fnittrade jag hysteriskt. Det blir bättre lite i taget. Det blir inte som innan, men det blir. Jag hoppas ni får stöd av varandra och att ni söker hjälp om ni behöver prata med någon.

Precis så

 

[Kilauea]

Om det känns rätt så tycker jag absolut du ska titta på din flicka igen.
Och känns det inte bra, gör det inte. Det finns inga rätt eller fel, det beror helt på hur du känner