Min bäbis dog

[Ottisen]

kram

 

[Lazy Lady]

heartStor varm kramheart

 

[fia-lisa]

Stor kram!

 

[mandalaki]

 

[Andromedae]

Bukefamiljen finns alltid här för dig.

 

[Cattis_E]

Vi finns alltid här om du vill skriva, vare sig om det är I denna eller en annan tråd.
Och om du inte vill det kommer vi minnas dig och Ronja länge

Kramar!

 

[Thera]

Många kramar till er, tycker du är fantastisk!

 

[Ray]

Många kramar till er, tycker du är fantastisk!

Ni är alla fantastiska. På allvar!

 

[Marty]

Varma kramar till dig och din familj som är så otroligt starka. Bukefamiljen finns alltid här, i denna tråden och i alla andra trådar i framtiden heart

 

[ako]

Tänker på er ofta!! Sköt om er!!!
Många kramar

 

[aprilia]

Har läst igenom tråden och blir så berörd.. Många kramar och kärlek till dig och din familj

 

[Ray]

Nu har det gått en månad.
Har två vänner på Facebook som visar upp sig med gravidmage. Tittar på det och tänker att " jag kanske oxå skulle ..." Som att det aldrig hänt.
Jag tittar på en bild av en liten tjej som ser ut som en docka. Hon kunde varit min men det känns helt overkligt. Som att det aldrig hänt.
Läser förlossningsjournalen. Och känner ingenting. Som om det aldrig hänt. Läser mitt namn, känner igen händelseförloppet - men det är inte jag. Inte på riktigt. Inte har dom snittat upp mig för att ta ut mitt döda barn? Varför skulle dom ens behöva göra det? Det har ju inte hänt.

Jag ser bild på mig själv gravid och tänker att jag minns inte alls hur det kändes. Inte alls. Som att det aldrig hänt.

Nej för det händer inte mig.
Inte på riktigt.
Min söta dotter leker lillasyster med en docka. Hon byter blöja, går med barnvagn. Säger att en dag kanske hon har en lillasyster man kan köpa kläder åt. Och jag tänker att jag är en pjäs i ett spel och hamnade på rutan där man måste börja från början igen.
Hur kan man ens bearbeta något som inte hänt?
Vill jag ens göra det?
Går till kuratorn och hon frågar hur det känns.
Det går bra säger jag. Jag mår mycket bättre faktiskt. Det känns som det inte har hänt. ..

 

[cirkus]

@Ray

Du bearbetar för fullt tror jag. Det är inte som att man plötsligt bestämmer sig att NU sitter jag och bearbetar en stund. Det kommer lite i taget - varje känsla måste få ha sin plats. Känslan av att det inte har hänt är nog en del av att det är en overklig händelse - sånt som kanske händer andra. Att vara betraktare utifrån är också att bearbeta. Du skriver här - orden rinner ur dig. Det är också en sorts bearbetning.

Ingenting i den här kalibern kommer med en mall om hur saker ska gå till och bearbetas - du gör på ditt vis och det är det bästa för dig

Tror jag.

 

[Ray]

@Ray

Du bearbetar för fullt tror jag. Det är inte som att man plötsligt bestämmer sig att NU sitter jag och bearbetar en stund. Det kommer lite i taget - varje känsla måste få ha sin plats. Känslan av att det inte har hänt är nog en del av att det är en overklig händelse - sånt som kanske händer andra. Att vara betraktare utifrån är också att bearbeta. Du skriver här - orden rinner ur dig. Det är också en sorts bearbetning.

Ingenting i den här kalibern kommer med en mall om hur saker ska gå till och bearbetas - du gör på ditt vis och det är det bästa för dig

Tror jag.

Åh vad jag önskar att det fanns en mall. Hade känts skönt att bli guidad.
Trodde jag kommit förbi behovet att ösa ur mig här nu när begravningen är gjord och livet går tillbaka till vardagen.
Men nu är det återbesöket som närmar sig och det gör allt jobbigt igen. Får för mig att hela min framtid kommer stakas ut på det mötet. Att jag ska få en manual och en förklaring.
Lilla gumman säger läkaren i min dagdröm. Vi gör såhär och sen har du ditt barn i en julklapp. Jag och storasyster är på samma mentala nivå i detta.
Jag läser journalen och googlar på betydelsen av adherenser och ärrbildning och stegvis suturering för att försöka göra en egen hemgooglad diagnos (för hon som inte är jag eftersom det inte har hänt). Och sen grunnar jag på hur omöjligt det är att ha en bäbis i julklapp. .

 

[Amha]

@Ray har du läst eller hört om de olika faserna man går igenom när man hamnat i en kris? Det kanske skulle ge dig mer förståelse kring vad som sker med dig, om det är något du saknar.

Tänker på er!

 

[Ray]

@Ray har du läst eller hört om de olika faserna man går igenom när man hamnat i en kris? Det kanske skulle ge dig mer förståelse kring vad som sker med dig, om det är något du saknar.

Tänker på er!

Jo då.
Eftersom jag har ett sjukligt behov att veta allt så har jag läst på det oxå.
Och det stämmer irriterande bra. Jag funkar som alla andra som råkat ut för samma sak.
Fast mig har det inte hänt och för mig är det ingen kris...
Undrar lite hur hjärnan får ihop att man både känner igen beteendet och förnekar det?

 

[Amha]

Jo då.
Eftersom jag har ett sjukligt behov att veta allt så har jag läst på det oxå.
Och det stämmer irriterande bra. Jag funkar som alla andra som råkat ut för samma sak.
Fast mig har det inte hänt och för mig är det ingen kris...
Undrar lite hur hjärnan får ihop att man både känner igen beteendet och förnekar det?

Det låter som om du är i chock för mig. Hjärnan är fiffig, den släpper in lite lagom doser med elände i taget. Dagen efter att min lillasyster blivit påkörd av en bil och dog ringde jag ju ridlägret hon skulle åka på med bästa kompisen och sa som det var men att jag åker i stället men behövde boka om tiden för jag skulle några dagar senare åka 40 mil bort för att sommarjobba. Hade jag fattat att jag aldrig någonsin mer kommer att få träffa lillsyrran hade det varit riktigt tungt att ringa, och åka. Det är enormt svårt för mig att förstå att familjemedlemmar är borta för evigt när de dör. Nu handlar det om din bebis, en känsla jag inte kan föreställa mig ens.

 

[Ray]

Så hemskt med din syster @Amha
Beklagar ! Att någon som alltid funnits inte finns ... Går det ens att förstå helt och hållet?

Du har säkert rätt. Känner mig inte chockad alls men det gör man kanske inte. Tänker att det borde vara mer dramatiskt. Som på film.
Å ena sidan kapitulerade jag direkt- har aldrig tänkt tanken att detta barn inte skulle ha dött. Aldrig tänkt att det var fel.
Bara att det aldrig hänt och hon aldrig var min att ha. Så motsägelsefullt? ??
Eller mer som att det har kanske hänt men det är inte så farligt för det var aldrig egentligen en levande bäbis där på riktigt.

 

[Kilauea]

Livet går inte tillbaka helt till det som varit. Den tiden är förbi. Däremot kan kommande tider självklart bli bra, även om det som hänt alltid kommer finnas med er.
Tror också att ditt sätt att reagera nu är chockfasen. Faserna kan ju komma och gå ett tag. Och det viktiga är att när det brister (för jag gissar att det gör det förr eller senare) så har du fortfarande kvar kuratorn att få hjälp hos.

 

[Ray]

Kuratortid idag.
Har kommit igång med ridningen och långpromenader med hunden och varit väldigt glad och tillfreds . Sen kom det hemska beskedet att detta hände någon annan och då blev det jobbigt igen. Och när jag hittat fötterna på marken igen så svämmar alla nyheter över med kungliga bäbisar. Och det är väldigt svårt att inte känna hur det hugger i hjärtat. För jag fick inte stolt visa upp något barn.
Och kuratorbesök känns som ännu något som bevisar att det har hänt. Att det inte är som vanligt fast jag vill det.
Gråter inte särskilt mycket längre. Men istället får jag en obehaglig stresskänsla i hela kroppen. Inte när jag rider och timmarna efter- då är jag helt normal.
Men annars. Det liksom kryper i kroppen. Jag kan inte tänka tankar klart eller fånga någon känsla. De liksom flyger förbi i salig blandning.
Ibland vill jag bli gravid nu direkt . Sen får jag ångest för att barnet bara kommer dö. Sen är jag nöjd som det är. Sen får jag skuldkänslor för allt möjligt- jag vet inte vad ens. Sen spelar det ingen roll. Jag är ett dåligt mamma material och kommer aldrig kunna hålla ett barn i livet. Fast det funkar inte så - det var bara otur.
Minuten efter jag tänkt något så känns det helt fel och något annat rätt. Jag känner skuld- nej det gör jag inte alls.
Allt är som vanligt och jag borde börja jobba mera- nej jag kan inte- jo klart jag kan.
You ow it to life to be happy for the shining times ahead.

Det kunde ju vara värre . Många mår så mycket sämre. Ibland är jag tacksam över det- att jag fortfarande kan skratta och kommer ur sängen var morgon. Ser fram emot de där shining times.
Ibland tänker jag att jag är rubbad och känslokall och saknar moderskänslor.
Så- dagens urkräkning.
Känns lite bättre igen :-)