Min bäbis dog

[Ray]

Alltså - hoppas ingen tar illa upp- jag tycker nästan det var lite gulligt med din pappa som liksom ändå ser graden av hemskhet och "utökar" vad han tycker är tillräcklig sorgetid till ett halvår. Rart på ett lite fyrkantigt sätt, liksom.
Mina tankar är hos er många gånger om dagen. Sköt om er!
Kramar!

Så ser jag det oxå!
Alla är inte fantastiska på känslolivet och jag vet ju att det ligger kärlek bakom. Om än lite fyrkantigt...

 

[Ray]

Jag har ju inte förlorat mitt barn, däremot min sambo och livspartner. Och jag känner så väl igen mig i dina tankar här! Jag var livrädd för den nya framtiden, kände mig fruktansvärt ensam och jag var då arg på ödet som utsatte just mig för det. Även jag ventilerade på buke och det var en stor stor del av min räddning. Familjen var en sak, men det var liksom normen att de skulle stötta. Stödet från "främlingar" gav nästan mer. Så jag hoppas att du också kan dra nytta av den kärlek och sammanhållning som finns här. Vi står bakom dig och håller dig om ryggen, allihopa!

Rent praktiskt, kolla sin hemförsäkring! Jag fick 10 besök hos en psykolog betalat av försäkringen, det var oerhört nyttigt. I övrigt, lyssna inte på vad andra säger. Har du en dag där du bara gör det mest basala och sen bara ligger på soffan så är det helt ok. Man måste ge sig tid att läka, både fysiskt och psykiskt. En sådan här kraftig chock kan likställas med att bli utbränd över en natt och det är inte ovanligt med ptsd efteråt, så var försiktig med dig själv

Usch så hemskt.
Fy så jobbigt
Tänker på alla praktiska saker som tillkommer när ens livskamrat försvinner. Måste vara otroligt tungt att tugga igenom.
Kram

 

[Ray]

Tänker på alla kloka kommentarer om att låta det ta tid, vara rädd om sig etc.
Jag har redan lite jobbigt med känslan av att livet bara springer iväg. Att jag har "bränt" ett helt år, jag är tillbaka på ruta 1. Jag vill inte att flera månader av livet ska bara försvinna . Det känns så...Ännu mer orättvist.
Bara tiden att läka kroppsligt känns alldeles för länge.
Har man en bäbis är det helt ok med kropp och amningsbestyr. Nu vill jag bara bli kvitt gravid magen och alla extra kg. Jag har haft en hel graviditet och förlossning men har noll tålamod med att inte bara kunna radera alla märken på kroppen. Är väl lite arg på min kropp som på nåt vis inte lyckades ge mig vad jag ville ha. Vissa sekunder vill jag till och med straffa den....
Fan rätt åt dig att det gör ont - du svek mig!

 

[Pontevecchio]

Tror din pappa ville ge dig tidsperspektiv, den akuta smärtan kommer gå över, det kommer lätta. 6 mån, en linje för dig att hålla i när det känns som det aldrig tar slut.

Kram

 

[Kilauea]

Tror din pappa ville ge dig tidsperspektiv, den akuta smärtan kommer gå över, det kommer lätta. 6 mån, en linje för dig att hålla i när det känns som det aldrig tar slut.

Kram

Fast jag tycker det verkar konstigt. Alla är vi individer och varje sorg är individuell, även om det gäller samma förlorade person. Att säga att "se fram, om si eller så lång tid är det bättre" känns för mig som att nån säger "om si lång tid får du ha sörjt klart".
Nu kanske inte Rays pappa menade så och hon verkar ju förstå vad han menar, men jag tycker det är lite konstigt.
Hoppas du inte tar illa upp för mitt inlägg, Ray.

 

[Kivina]

Vet du Ray, alla tankar du tänker om din situation har jag hört tidigare. Du är INTE ensam, en klen tröst, men nog så viktigt att veta att det finns andra par som också förlorat sina barn innan förlossningen. Min syster tyckte det var jätteskönt att prata med någon i samma sits, mest för att hon slapp sätta ord på alla känslor. De förstod varandra ändå.

Kram ❤

 

[Ray]

Fast jag tycker det verkar konstigt. Alla är vi individer och varje sorg är individuell, även om det gäller samma förlorade person. Att säga att "se fram, om si eller så lång tid är det bättre" känns för mig som att nån säger "om si lång tid får du ha sörjt klart".
Nu kanske inte Rays pappa menade så och hon verkar ju förstå vad han menar, men jag tycker det är lite konstigt.
Hoppas du inte tar illa upp för mitt inlägg, Ray.

Man kan ju tolka det på olika sätt beroende på vem som säger en sån sak. Hade säkert tagit illa upp om kuratorn eller doktorn sagt så till mig.
För det är klart man inte kan sätta en tidsbegränsning på sorg. Men samtidigt gör det ju ont som anhörig att se någon deppa ihop fullkomligt. Det är ju vad han är rädd för. Att jag liksom inte ska hitta gnistan i livet igen utan hamna i nån depression utan ände.

 

[mandalaki]

Tänker på alla kloka kommentarer om att låta det ta tid, vara rädd om sig etc.
Jag har redan lite jobbigt med känslan av att livet bara springer iväg. Att jag har "bränt" ett helt år, jag är tillbaka på ruta 1. Jag vill inte att flera månader av livet ska bara försvinna . Det känns så...Ännu mer orättvist.
Bara tiden att läka kroppsligt känns alldeles för länge.
Har man en bäbis är det helt ok med kropp och amningsbestyr. Nu vill jag bara bli kvitt gravid magen och alla extra kg. Jag har haft en hel graviditet och förlossning men har noll tålamod med att inte bara kunna radera alla märken på kroppen. Är väl lite arg på min kropp som på nåt vis inte lyckades ge mig vad jag ville ha. Vissa sekunder vill jag till och med straffa den....
Fan rätt åt dig att det gör ont - du svek mig!

Helt förståeligt att du känner så. Både graviditet och förlossning är ju oftast en skärseld för kroppen - och du blev blåst på belöningen som gör att det är värt det.

 

[Ray]

Vet du Ray, alla tankar du tänker om din situation har jag hört tidigare. Du är INTE ensam, en klen tröst, men nog så viktigt att veta att det finns andra par som också förlorat sina barn innan förlossningen. Min syster tyckte det var jätteskönt att prata med någon i samma sits, mest för att hon slapp sätta ord på alla känslor. De förstod varandra ändå.

Kram ❤

Det är egentligen fruktansvärt att man inte är ensam. Att det som inte kan hända händer mer än en gång...

 

[Whirlie]

Skulden. Hade jag för dålig koll på fosterrörelser? Om jag räknat dagligen - hade jag kunnat upptäcka att hon började må dåligt? Hade jag kunnat rädda henne? Jag vet att det är för sent.
Jag vet att man inte kan tänka så.
Jag vet att det är den sak som alla jag träffade på sjukhuset sa att man inte får tänka.
Och ändå kommer den.
Jag brydde mig inte nog om mitt ofödda barn. Jag lät henne dö medan jag hastade runt i livet och gnällde för att det var tungt. Jag svek henne och hela familjen.
Man får inte tänka så.

Detta inlägg har några dagar på nacken, och frågeställningen är kanske inte längre aktuell. Som du själv varit inne på så fanns det inte så mycket du kunde göra. Och kanske hade det till och med kunnat vara så att hon inte skulle klarat livet utanför livmodern, så även om hon tagits ut när ni varit på sista BMbesöket och hjärtat slog så kanske det inte fanns något att göra. Något i hennes kropp kanske helt enkelt inte utvecklats fullt ut för att klara livet utanför. Det behövs inte så mycket för att ngt ska gå fel i den komplicerade utvecklingen. Så jag hoppas verkligen inte du anklagar dig själv!

Jag vill understryka att det är otroligt sorgligt att detta hänt! Och att det hände så sent! När jag läste ditt första inlägg om detta i "vår" tråd kände jag att om det händer mig kommer jag aldrig mer kliva upp ur sängen, äta eller prata med ngn. Jag kan inte fatta hur jag skulle orka! Så jag tycker du verkar otroligt klok och stark som kämpar på. För din familj behöver dig, det som hänt kan och kunde du inte förhindra, och livet innehåller för mycket fantastiska saker för att spenderad i en svart bubbla. Så du kommer få belöning för ditt slit med att bearbeta och sätta den ena foten framför den andra.

Kram!

 

[Kivina]

Det är egentligen fruktansvärt att man inte är ensam. Att det som inte kan hända händer mer än en gång...

Det ÄR verkligen fruktansvärt. När systersonen föddes stilla så läste jag att det föds ca 450 barn stilla i Sverige per år.

Jag har varit och tänt ljus på systersonens grav och bett honom hålla koll på Ronja åt dig ❤

 

[Ray]

Detta inlägg har några dagar på nacken, och frågeställningen är kanske inte längre aktuell. Som du själv varit inne på så fanns det inte så mycket du kunde göra. Och kanske hade det till och med kunnat vara så att hon inte skulle klarat livet utanför livmodern, så även om hon tagits ut när ni varit på sista BMbesöket och hjärtat slog så kanske det inte fanns något att göra. Något i hennes kropp kanske helt enkelt inte utvecklats fullt ut för att klara livet utanför. Det behövs inte så mycket för att ngt ska gå fel i den komplicerade utvecklingen. Så jag hoppas verkligen inte du anklagar dig själv!

Jag vill understryka att det är otroligt sorgligt att detta hänt! Och att det hände så sent! När jag läste ditt första inlägg om detta i "vår" tråd kände jag att om det händer mig kommer jag aldrig mer kliva upp ur sängen, äta eller prata med ngn. Jag kan inte fatta hur jag skulle orka! Så jag tycker du verkar otroligt klok och stark som kämpar på. För din familj behöver dig, det som hänt kan och kunde du inte förhindra, och livet innehåller för mycket fantastiska saker för att spenderad i en svart bubbla. Så du kommer få belöning för ditt slit med att bearbeta och sätta den ena foten framför den andra.

Kram!

Som människa klarar man nog mer än vad man tror. Vi lever ju så skyddat här i dagens samhälle. Min mamma berättade om en gammal kvinna som hon träffat i tjänsten- som förlorat 5 av 7 barn. Hon sa att varje gång tror man att man ska dö själv. Men ändå lever man.
Jag kan i min tanke inte tänka mig nåt värre än vad som hänt mig. Att jag som gruvat och grunnat i 7 år innan en ny graviditet skulle få gå en hel graviditet och föda ett dött barn. Jag vet jag hört talas om det och tänkt att jag skulle nog dö då.
Men jag lever.
Inte tänker jag leva i ett svart hål heller!

Läkaren trodde verkligen inte det fanns något fel invärtes på vår flicka. Sa att det är otroligt ovanligt om allt är bra på rul att det blir sånna missbildningar. Sen är det just nu skitsamma.
Just nu är jag inte i nån anklagelsefas...Men det kommer säkert igen.

Vad som är jobbigt är framtiden. Vi ville ju ha detta barnet. Jag vet en ända tanke som är värre än tanken på en ny graviditet- och det är tanken på att inte få en ny chans
. Känns helt horribelt att göra om denna resan med all extra oro och ångest det skulle innebära. Och lika eller.ännu mer hemskt att inte göra det. Vart jag än vänder ser jag dåliga alternativ.
Jag skulle ju inte tänka på detta dilemma men gör det konstant och det om något ger mig ont i magen.

 

[Jenka]

Min mamma kallar det galghumor. Pappas specialitet...
Pappa som förövrigt peppade mig igår med att man inte kan vara bitter hur länge som helst... Ska man leva här på jorden måste man acceptera att det är åt helvete för det kan man ändå inte göra nåt åt.
En månad tyckte han var lämpligt att deppa.
Fast - detta var kanske jäkligare än normalt så ett halvår kanske man får acceptera. Sen ska man ha en spark i baken .
Han är en ömsint man min pappa...

Acceptera och gå vidare måste man nån gång, det är ju en del av livet. Men det betyder inte att glömma och framförallt finns sorg kvar, på gott och ont. Den får du ta fram när du vill och ibland kommer den ändå.

 

[mandalaki]

Som människa klarar man nog mer än vad man tror. Vi lever ju så skyddat här i dagens samhälle. Min mamma berättade om en gammal kvinna som hon träffat i tjänsten- som förlorat 5 av 7 barn. Hon sa att varje gång tror man att man ska dö själv. Men ändå lever man.
Jag kan i min tanke inte tänka mig nåt värre än vad som hänt mig. Att jag som gruvat och grunnat i 7 år innan en ny graviditet skulle få gå en hel graviditet och föda ett dött barn. Jag vet jag hört talas om det och tänkt att jag skulle nog dö då.
Men jag lever.
Inte tänker jag leva i ett svart hål heller!

Läkaren trodde verkligen inte det fanns något fel invärtes på vår flicka. Sa att det är otroligt ovanligt om allt är bra på rul att det blir sånna missbildningar. Sen är det just nu skitsamma.
Just nu är jag inte i nån anklagelsefas...Men det kommer säkert igen.

Vad som är jobbigt är framtiden. Vi ville ju ha detta barnet. Jag vet en ända tanke som är värre än tanken på en ny graviditet- och det är tanken på att inte få en ny chans
. Känns helt horribelt att göra om denna resan med all extra oro och ångest det skulle innebära. Och lika eller.ännu mer hemskt att inte göra det. Vart jag än vänder ser jag dåliga alternativ.
Jag skulle ju inte tänka på detta dilemma men gör det konstant och det om något ger mig ont i magen.

Jag vet ett par som var med om detta fasansfulla två gånger. Men de gav inte upp - och idag har de två glada, fina, väldigt levande döttrar.

När det har gått lite tid och du är starkare tror jag att ni kommer att ta upp frågan om nya försök igen. Men det kanske är bra om du klarar att inte gräva för mycket i den än.

 

[Ray]

Jag vet ett par som var med om detta fasansfulla två gånger. Men de gav inte upp - och idag har de två glada, fina, väldigt levande döttrar.

När det har gått lite tid och du är starkare tror jag att ni kommer att ta upp frågan om nya försök igen. Men det kanske är bra om du klarar att inte gräva för mycket i den än.

Jag gräver i det hela tiden tyvärr.
Nästan så att det är värre än sorgen.
Tanken på en ny graviditet gör mig kallsvettig och liksom yr i huvudet- riktig panikreaktion...
Tanken på ingen ny graviditet gör mig ledsen och dessutom ännu mer arg på mig själv.
Det kommer vara jobbigast att komma vidare med för allt som har med graviditet och förlossning att göra var redan ångest även innan det här hände.

 

[mandalaki]

Jag gräver i det hela tiden tyvärr.
Nästan så att det är värre än sorgen.
Tanken på en ny graviditet gör mig kallsvettig och liksom yr i huvudet- riktig panikreaktion...
Tanken på ingen ny graviditet gör mig ledsen och dessutom ännu mer arg på mig själv.
Det kommer vara jobbigast att komma vidare med för allt som har med graviditet och förlossning att göra var redan ångest även innan det här hände.

Kommer du att få fler kuratorsamtal? Det skulle jag nog satsa på om jag var du.

 

[Ray]

Kommer du att få fler kuratorsamtal? Det skulle jag nog satsa på om jag var du.

Jo, har ett bokat efter begravningen.
Har bara så svårt att få sagt vad jag vill ha sagt. När jag väl sitter där känner jag mig liksom "gnällig" . Tycker tidspressen känns jobbigt oxå- nu har vi 30 min och jag vet inte vad jag ska säga. Inte för att hon stressar när man väl sitter där- men jag vet ju ändå att det är avsatt viss tid och sen kommer nästa person som ska sitta och vänta för att jag gnäller över skitsaker.
Och jag VET att det inte är skitsaker. Men gnälla på nätet i "smyg" är en annan sak än att säga saker högt.
Har sagt det till sambon men det är svårt för honom att riktigt förstå. Och det är ju jobbigt för honom att höra också.
Han tycker nog det är konstigt att jag kan bry mig om sånt när vi faktiskt förlorat ett barn. Och visst är det konstigt?

 

[mandalaki]

Jo, har ett bokat efter begravningen.
Har bara så svårt att få sagt vad jag vill ha sagt. När jag väl sitter där känner jag mig liksom "gnällig" . Tycker tidspressen känns jobbigt oxå- nu har vi 30 min och jag vet inte vad jag ska säga. Inte för att hon stressar när man väl sitter där- men jag vet ju ändå att det är avsatt viss tid och sen kommer nästa person som ska sitta och vänta för att jag gnäller över skitsaker.
Och jag VET att det inte är skitsaker. Men gnälla på nätet i "smyg" är en annan sak än att säga saker högt.
Har sagt det till sambon men det är svårt för honom att riktigt förstå. Och det är ju jobbigt för honom att höra också.
Han tycker nog det är konstigt att jag kan bry mig om sånt när vi faktiskt förlorat ett barn. Och visst är det konstigt?

Men kära nån, GNÄLLA? Det var det värsta jag har hört.

Sörja och bearbeta heter det. Och det kan man behöva professionell hjälp med.

 

[cirkus]

Jag tycker och tror att denna tråden är ett perfekt ventileringsställe. Jag uppfattar det som att du vågar ventilera både det självklara och det som du själv anser gnälligt - allt har sin plats och vi lyssnar utan att döma. Även de svåraste känslorna som du så modigt tagit upp är verkliga och viktiga att få ventilera.

 

[Ray]

Men kära nån, GNÄLLA? Det var det värsta jag har hört.

Sörja och bearbeta heter det. Och det kan man behöva professionell hjälp med.

Att vi förlorat vår flicka är inte gnäll...
Men att jag får ågren över en ny eventuell graviditet känns i sammanhanget som gnäll.