Min 15-åriga dotter super och röker på

[Gimlan]

Min mamma var in på sjukhus en sväng nyligen, samtidigt som henne var en kille där som blivit påhoppad och knivskuren. Han skulle gå över vägen på väg hem från jobbet, en okänd man hoppar fram och skär upp magen på honom. Bara helt plötsligt från ingenstans. Så hur man kan resonera att barnen ska vara stora nog att ta sig hem själva förstår jag inte. Även om de nu kan det, så kan ju saker hända.

Men ska man tänka så ska man aldrig nånsin gå ut, inte ens hela familjen i samlad trupp - inte ens till kiosken.

 

[Luff]

Jag hade en mamma som sa att hon och pappa ALLTID skulle komma och hämta om jag ringde, detta upprepade hon ofta. Dom skjutsade väl då och då men jag cyklade eller tog mig fram med buss och senare moppe och bilburna kompisar så mycket det bara gick. För någon taxiverksamhet hade jag då inte uppfattat mina föräldrar som.
Men så en junikväll när vi precis slutat nian så gjorde jag och kompisarna något osmart, vi hoppade in i fel bil med fel killar och befann oss helt plötsligt 5 mil bort istället för 1,5.
Killarna var mycket nonchalanta när vi protesterade och vi kunde inte få dom att vända - när vi kom till en stad och bilen stannade hoppade jag ur och sa till mina kompisar att nu går jag och ringer hem, kompisarna följde med och pappa kom - mitt i natten, muttrande något om dumma ungar.
Tackolov att jag hade fått det inpräntat att jag alltid kunde ringa hem, det var inga trevliga gossar och under färden hade dom bland annat begått stölder ur en trädgård.
Jag tror att de andras föräldrar också kommit MEN mina kompisar hade aldrig vågat ringa, dom hade suttit i rävsaxen att följa med killarna eller vara strandade. Och gu vet var dom hade hamnat då.

 

[Wysiwyg]

Min poäng var att det kan finnas fler alternativ än 1) tappa kontrollen över barnen, som dyngraka rumlar på stan och inte vågar gå hem eller 2) ha nattlig taxijour varje helg. Det kan också vara så att man visserligen hämtar barnen om det kniper, men att det också står glasklart för både föräldrar och barn i det läget att det här var ju inte lyckat, uppenbart fixade du inte ansvaret att vara själv på stan.

Då förstår jag hur du menar!

 

[Oroligamamman]

Många tårar och långa samtal har det varit här hemma idag.
Vi har bestämt att dotter ska lämna kissprov i veckan. Vi kommer också att prata med polis o skola. Vi velar lite hur vi ska göra med de andra föräldrarna, ringa själva eller låta polisen sköta det. Anledningen att vi helst inte ringer är att dotter inte ska bli utpekad som skvallrare.

Det känns helt klart som hon självmedicinerar ångest med alkohol. Hon dricker väldigt medvetet mycket sprit. Samtidigt tycker hon säkert att det är lite häftigt att dricka och ha rökt hasch. De tjejerna som var med på det är snygga o smarta och tror säkert de har kontroll.

Vi har tuff tid framför oss och jag kämpar för att hålla ihop mig själv. Även om jag både gråtit och varit arg idag så måste jag försöka få allt att snurra på lite som vanligt.

 

[pulkaskurk]

Jag tycker iaf att du är en supermamma som försöker vända skutan åt rätt håll

Inte lätt, men svårt! Kom ihåg att du har en hel bukekör som gärna stöttar och hälper dig när det känns tufft.

 

[Brisa]

Ja, håller med, du gör ett kanonjobb med att ta tag i problemet! Bra att involvera polis och skola. Angående kompisarnas föräldrar, känner du dem, verkar de vara vettiga människor? Jag hade uppskattat det väldigt själv, att få höra det rakt ut och även att ha någon annan förälder att dela det med. Jag tror ni föräldrar kan ha nytta av en bra kommunikation i framtiden, gadda ihop er och göra gemensam sak. Sen om dottern skäms, tja, hon har ju själv gjort valet. Jag tror att i hennes värld just nu så känns det ändå innerst inne rätt tryggt och skönt med föräldrar som tar rodret.

 

[Mirre]

Men ska man tänka så ska man aldrig nånsin gå ut, inte ens hela familjen i samlad trupp - inte ens till kiosken.

Nej fast jag syftade mer på det Mabuse skrev att kan man inte ta sig hem själv, kan man heller inte vara ute själv. Även om man nu kan ta sig hem, så kan det ju i många fall vara betydligt säkrare att föräldrarna hämtar.

 

[Kilauea]

Gud vad bra att du var så välartad och mogen att du lyckades undvika den tragiska fjortisstämpeln! Verkligen, en seger för dig!

Jag som inte riktigt lyckades är väldigt tacksam för att min mamma kom som ett skott när jag satt nedspydd i en gränd som 16-åring.

Det är nog fler än en person som inte supit som unga. Jag är en av dem. Såg liksom ingen anledning att bli full. Nu hade jag i och för sig inte så många kompisar i heller i högstadiet, men inte heller i gymnasiet hade jag behov av att dricka.

 

[Kilauea]

@Oroligamamman - önskar er all lycka till i er fortsatta gång i detta!

 

[Arwen]

När jag var 11 år dog min kompis storasyster, 16 år gammal. Hon dog i sin egen säng, kvävdes i sina egna spyor. Hennes "snälla" kompis hade hjälpt henne hem, aspackad på gränsen till medvetslös, och stoppat henne i säng, men inte vågat väcka någon i familjen för hon var rädd att de skulle få skäll för att de druckit. Min kompis mamma hittade henne död i sängen nästa morgon. En fruktansvärd tragedi.
Efter denna händelse satte sig mina föräldrar ner och hade ett allvarligt samtal med mig trots att jag då bara var 11. Andemeningen i detta samtal var att om saker och ting går åt helvete så tar man hjälp av en vuxen. Oavsett vad man har gjort och oavsett vad man har ställt till med. Sedan är det möjligt att det blir konsekvenser i form av skäll, utegångsförbud osv. Men huvudsaken är att alla fortfarande lever dagen efter, allt annat får man reda ut sedan. Skäll och utegångsförbud går över, är man död så är man död.
Jag var ganska vild som tonåring och hade helt fel kompisar, det festades stenhårt i vårat gäng. Precis som din dotter gick jag ett svårt program i skolan och hade toppbetyg. Men det var det nästan inga av mina kompisar som visste, jag hade skämts ihjäl då om de visste att jag var duktig i skolan, jag höll stenhårt på imagen som partybruden och tjejen som alltid festade. Flera av dem jag umgicks med på den tiden lever inte idag, ett par andra sitter i fängelse.
Jag är idag evigt tacksam mot mina föräldrar som frågade vart jag skulle, kollade att jag talat sanning, ringde kompisars föräldrar för att dubbelkolla våra lögner, letade reda på mig när jag smitit ut, hämtade hem mig med tvång från de värsta festerna, snokade igenom väskor, lådor och garderober och beslagtog sprit, satt uppe på natten och kollade att jag var i ok skick när jag kom hem osv osv. Och jag visste att jag kunde alltid ringa till dem om saker och ting gick snett, så skulle de ställa upp. Det var absolut inte så att de agerade taxi, oftast hade vi kommit överens om hur jag skulle ta mig hem eller var jag skulle sova över, men just de fåtal gånger som situationer urartade och hade kunnat bli farliga så visste jag att de skulle ställa upp till 100%.
Men när jag var 17 tyckte jag inte att mina föräldrar var världens bästa, jag tyckte de var jättejobbiga, då var jag jätteavundsjuk på de kompisar som hade föräldrar som inte brydde sig, de kunde komma hem hur fulla som helst och ingen brydde sig, ingen kom och letade reda på dem på de värsta festerna osv. Det är några av de kompisarna som det sedan inte gick så bra för.

Så fortsätt vara en jobbig mamma! Jättejobbig! Kolla allt hon gör, kontakta kompisars föräldrar och dubbelkolla. Hon är bara 15 så jag tycker absolut inte att det är fel att hålla henne helt borta från festande ett tag till. Hon hinner gå på fester och sociala tillställningar om något år när hon mognat lite och mår lite bättre. Hon mår säkert inte speciellt bra psykiskt just nu och kan uppenbarligen inte hantera situationen. Uppmuntra och stötta alla positiva aktiviteter, tex skjutsa till stallet i ur och skur, åk på hästtävling tillsammans på helgerna, engagera henne i att träna med nya hundvalpen mm mm.
Har hon bra kontakt med sina syskon? Kanske kan syskonen prata med henne och förklara att de är oroliga för henne och inte vill att hon gör så här?
Och fortsätt ta hjälp av BUP och andra för att din dotter ska må bra igen.
Hon kommer garanterat att bråka och skrika att hon hatar er och att alla andra får utom hon, hon kommer garanterat att försöka smita och ljuga. Men var stenhårda och förklara att det är frihet under ansvar och just nu har hon inte visat att hon kan ta ansvar.
Om tio år kommer hon att tacka er. Styrkekramar till er för det kan nog bli en tuff tid innan ni vänt situationen.

 

[Tora]

Jag tror att de andras föräldrar också kommit MEN mina kompisar hade aldrig vågat ringa, dom hade suttit i rävsaxen att följa med killarna eller vara strandade. Och gu vet var dom hade hamnat då.

Det är precis det jag vill att mina barn skall känna. Dvs oberoende av omständigheterna så skall de våga ringa hem för att bli hämtade. De skall inte behöva fundera på om det passar sig att ringa eller inte utan den första tanken och handlingen skall alltid vara "Jag ringer hem".

Funderingar om att det inte är okej att ringa denna gången skall inte ens dyka upp.

Är det så att det missbrukas på något sätt så känns det som om problemet ligger någon annanstans och det löser man inte genom att låta barnet bli strandsatt någonstans.

Det viktigaste av allt måste väl ändå vara att ungdomarna kommer hem hela och levande.

 

[Enya]

Nej, det skulle nog ingen förälder. Men ett annat alternativ är ju helt enkelt att barnen får vänta med att göra saker, tills de är stora nog att kunna ta sig hem utan att man behöver vara alltför orolig. Nånting kan ju alltid hända, men jag gissar att dina föräldrar i något läge ansåg att du var stor nog att ta dig hem själv, och att du inte fortfarande ringer dem efter skjuts så snart du ska hem nånstans ifrån?

Jag tänker nog att i att vara "stor nog att gå på fest i stan" så ingår inte bara att man ska klara själva festen, utan också transporten. Sen kanske man är snäll och skjutsar någon gång för att det är meckigt att ta sig hem, men om man är för liten för att klara att åka hem själv, då är man i min värld också för liten för att vara ute så sent.

Barn och ungdomar gör inte alltid som man säger. Det borde alla föräldrar veta och förstå. Därför anser jag att barnen/ungdomarna ALLTID ska kunna ringa hem till mamma och pappa och bli hämtade oavsett vad som hänt- missat bussen, supit sig full, begått brott osv Alltid. Vad som än händer! Det är min skyldighet gentemot mina barn, det ingår i föräldrarollen, mitt ansvar som vuxen och som förälder. Det handlar inte om att agera taxi, det handlar om att ställa upp, om att barnen vet att det är älskat för VAD det än gör, att de får hjälp för VAD som än händer. Det är jag som är vuxen och barnen/ungdomarna som inte har tillräckligt utvecklade hjärnor. De flesta tonåringar gör fel ibland, de sätter sig i skiten, tar förhastade och okloka beslut någon gång osv, då ska jag vara där som vuxen och hjälpa så att det blir rätt.

Vadå hänsyn och föräldrar behöver sova? Skiter det sig och barnen eller ungdomarna missar bussen så ska man hämta sina barn, i alla fall gör man det om man är rädd om ungarna. Att lifta hem eller gå hem eller vad som helst är inget alternativ och säger man nej som förälder så försöker de ordna det själv och inte alltid på ett så genomtänkt sätt. Om man inte är kapabel att kliva ur sin säng och hämta ungen i stan kl 2 på natten för att den missade bussen så brister man i föräldrarollen. Och den bristen kan innebära att ungen råkar illa ut. Jag skiter fullständigt i min sömn, bara jag får hem min unge i livet, det borde vara det allra viktigaste. I livet. Trots förlorad sömn, trots att skitungen hittat på nåt. Den skitungen är min, mitt ansvar och har min fulla kärlek. För även om man beter sig korkat och skitungeaktigt så jäklar ska man kunna ringa morsan och be om hjälp när det hänt något skit. Om det så är att man bara missat bussen. Man kan lära ungen en läxa på annat vis, inte hämnas genom att vägra hämta.

Det är trots allt så att många av de barn som hamnar i skit och trubbel och som sedan fastnar i den härvan som vuxna är sådana barn som inte har haft nära kontakt med sina föräldrar, som inte kunnat be om hjälp, som haft föräldrar som inte brytt sig eller som stoppat huvudet i sanden. En sådan förälder är inte jag, för jag vägrar se på när mina barn klantar till det utan att jag hjälper. För klantar till det gör vi alla mer eller mindre oavsett hur vuxna vi faktiskt tror vi är vid tillfället.

Jag blir 34 år på tisdag och anser mig vara vuxen och mogen, men om det skulle skita sig och jag klanta till det så kan jag ringa mor, om jag så är 50 mil från henne. Det var jag för snart en månad sedan och tältade och jag visste att om något hände mig så kunde jag ringa henne och få hjälpt, trots att jag är vuxen och kan ta nästa tåg eller ta hand om mig och ansvara för mig själv. För att hon är min mamma och vill mig väl trots att jag betett mig korkat.

 

[Tora]

Barn och ungdomar gör inte alltid som man säger. Det borde alla föräldrar veta och förstå. Därför anser jag att barnen/ungdomarna ALLTID ska kunna ringa hem till mamma och pappa och bli hämtade oavsett vad som hänt- missat bussen, supit sig full, begått brott osv Alltid. Vad som än händer! Det är min skyldighet gentemot mina barn, det ingår i föräldrarollen, mitt ansvar som vuxen och som förälder. Det handlar inte om att agera taxi, det handlar om att ställa upp, om att barnen vet att det är älskat för VAD det än gör, att de får hjälp för VAD som än händer. Det är jag som är vuxen och barnen/ungdomarna som inte har tillräckligt utvecklade hjärnor. De flesta tonåringar gör fel ibland, de sätter sig i skiten, tar förhastade och okloka beslut någon gång osv, då ska jag vara där som vuxen och hjälpa så att det blir rätt.

Vadå hänsyn och föräldrar behöver sova? Skiter det sig och barnen eller ungdomarna missar bussen så ska man hämta sina barn, i alla fall gör man det om man är rädd om ungarna. Att lifta hem eller gå hem eller vad som helst är inget alternativ och säger man nej som förälder så försöker de ordna det själv och inte alltid på ett så genomtänkt sätt. Om man inte är kapabel att kliva ur sin säng och hämta ungen i stan kl 2 på natten för att den missade bussen så brister man i föräldrarollen. Och den bristen kan innebära att ungen råkar illa ut. Jag skiter fullständigt i min sömn, bara jag får hem min unge i livet, det borde vara det allra viktigaste. I livet. Trots förlorad sömn, trots att skitungen hittat på nåt. Den skitungen är min, mitt ansvar och har min fulla kärlek. För även om man beter sig korkat och skitungeaktigt så jäklar ska man kunna ringa morsan och be om hjälp när det hänt något skit. Om det så är att man bara missat bussen. Man kan lära ungen en läxa på annat vis, inte hämnas genom att vägra hämta.

Det är trots allt så att många av de barn som hamnar i skit och trubbel och som sedan fastnar i den härvan som vuxna är sådana barn som inte har haft nära kontakt med sina föräldrar, som inte kunnat be om hjälp, som haft föräldrar som inte brytt sig eller som stoppat huvudet i sanden. En sådan förälder är inte jag, för jag vägrar se på när mina barn klantar till det utan att jag hjälper. För klantar till det gör vi alla mer eller mindre oavsett hur vuxna vi faktiskt tror vi är vid tillfället.

Jag blir 34 år på tisdag och anser mig vara vuxen och mogen, men om det skulle skita sig och jag klanta till det så kan jag ringa mor, om jag så är 50 mil från henne. Det var jag för snart en månad sedan och tältade och jag visste att om något hände mig så kunde jag ringa henne och få hjälpt, trots att jag är vuxen och kan ta nästa tåg eller ta hand om mig och ansvara för mig själv. För att hon är min mamma och vill mig väl trots att jag betett mig korkat.

Jag kan inget annat än instämma till 100% i allt.

Så bra uttryckt och skrivet. Du sätter ord på precis det jag känner på ett fantastiskt bra sätt.

 

[hastflicka]

<snip>
Men när jag var 17 tyckte jag inte att mina föräldrar var världens bästa, jag tyckte de var jättejobbiga, då var jag jätteavundsjuk på de kompisar som hade föräldrar som inte brydde sig, de kunde komma hem hur fulla som helst och ingen brydde sig, ingen kom och letade reda på dem på de värsta festerna osv. Det är några av de kompisarna som det sedan inte gick så bra för.

Så fortsätt vara en jobbig mamma! Jättejobbig! Kolla allt hon gör, kontakta kompisars föräldrar och dubbelkolla. Hon är bara 15 så jag tycker absolut inte att det är fel att hålla henne helt borta från festande ett tag till. Hon hinner gå på fester och sociala tillställningar om något år när hon mognat lite och mår lite bättre. Hon mår säkert inte speciellt bra psykiskt just nu och kan uppenbarligen inte hantera situationen. Uppmuntra och stötta alla positiva aktiviteter, tex skjutsa till stallet i ur och skur, åk på hästtävling tillsammans på helgerna, engagera henne i att träna med nya hundvalpen mm mm.
<snip>

Mycket bra uttryckt. Det har ar precis vad sonen sager idag. Allt som oftast foljt av ett 'heartfelt' Tack!
Sonen sa allt som oftast nar han var upprord over att inte fa vara ute "lika lange som alla andra" (i den gruppen av ungdommar) eller vi hade hamtat honom, sa dar lagom skammigt innan "alla andra" gick hem, "Jag onskar att ni inte brydde er sa mycket om mig ... Varfor kan ni inte strunta i vad jag gor, som soandso's forandrar gor?"

 

[Wysiwyg]

Det är nog fler än en person som inte supit som unga. Jag är en av dem. Såg liksom ingen anledning att bli full. Nu hade jag i och för sig inte så många kompisar i heller i högstadiet, men inte heller i gymnasiet hade jag behov av att dricka.

Ja jag vet?

Jag reagerade nog främst på tonen och att alla tonåringar resonerar/resonerade som Mabuse beskrev.

 

[tjenixen]

@tjenixen - Du är så ute och seglar.

@Luff
Din kommentar upplever jag som onödigt otrevlig. Jag skrev ett förhållandevis långt inlägg som bemötte några olika aspekter inklusive min egen inställning angående vissa saker. Tycker du att allt jag skrev var total smörja eller fastnade du vid något speciellt som gjorde att du ville slänga fram en sådan kommentar?

 

[cirkus]

Jaha, då var det ju helt olika förutsättningar. Jag skulle inte heller tycka att nattlig liftning var ett bra sätt att ta sig hem för en tonåring, eller att barnen borde hålla sig hemma från klockan åtta tills de tar körkort.

Men min lösning skulle vara att därför kan man självklart inte bosätta sig så avlägset med tonåringar, de behöver ju kunna ta sig runt själva utan att vara beroende av skjuts hela tiden. Visst kunde det nån gång hända att jag var nånstans där det inte gick att ta sig hem på något vettigt sätt, och föräldrarna var supersnälla och ställde upp och skjutsade, men det var ju för min del undantag, inget man kunde räkna med regelbundet. Inte för att föräldrarna ville dricka själva, utan för att de ville sova på nätterna, inte agera taxi.

Väljer man att bosätta sig avlägset som dina föräldrar gjorde, så håller jag med om att man kanske också får finna sig att skjutsa på nätterna - men jag skulle hellre välja att bo nånstans där det finns vettig kollektivtrafik, eller där det roliga är på cykelavstånd.

Jag tycker det är en större uppoffring att behöva flytta för att barnen ska kunna gå ut och ta sig hem själva än det är att hjälpa ungarna hem under de få åren. Det är ju inte varje dag kanske inte ens varje vecka.

Alla bor ju inte i stan eller ens i närheten av städer

 

[Lovisaleonora]

Enya har redan skrivit det så bra, jag önskar att mina föräldrar hade varit sådana föräldrar. Mina föräldrar var istället sådana som tog några (flera) glas vin till maten så när jag som 11-åring behövde bli hämtad i stallet efter att ha blivit avkastad på lektion inte kunde få skjuts av föräldrarna hem. De hade druckit och kunde inte köra bil. Blickarna från andra elever, deras föräldrar och ridläraren när jag helt lerig och rätt mörbultad kravlade upp på cykeln för att ta mig hem kommer jag nog inte att glömma ens när jag blir senil. Sånt etsar sig fast.

Eftersom jag kom från rätt hem, rätt område och rätt skola så var det mig det var fel på. Så kan det också bli, när det blir helt fel. Jag önskar därför att jag hade haft föräldrar som jag hade kunnat ha respekt för, som jag kunde litat på stod där bakom mig när jag hade fuckat upp. Nu hade jag inte det, varken respekt eller tillit. Och det kunde precis lika gärna gått helt åt helvete för mig där i tonåren. Ändå gjorde jag vettiga val vid viktiga tillfällen, jag hade en del bekanta som trots att de själva gick ner sig (och senare dog) höll mig utanför (för jag förtjänade bättre "jag var inte sån", det kan få mig gråtfärdig än idag).

Vi gjorde så sanslöst mycket dumt att det är ofattbart vad man hinner med i sitt unga liv. Och någonstans har jag fortfarande en djup och innerlig saknad efter föräldrar som kunde behandla mig som vuxen, som kunde sätta sig vid köksbordet och föra vettiga, sansade och sakliga samtal. Som man kunde fika med, som var roliga att umgås med utan att för den skull vara kompisar. Som ingav trygghet, förtroende och respekt. De föräldrarna man inte sade emot, men som ändå var vänliga och respektfulla mot alla oss ungdomar.

DET är vad ungdomar behöver. Det är vad vi alla behöver. Människor med egna gränser, människor som ger trygghet av att vara sig själva, trygga i att det ordnar sig bara man kommer fram till vettiga beslut. Allt går att resonera om, inget är försent. "Vi kommer alltid finnas här om du behöver oss". Jag fick aldrig växa upp med det, och mitt vuxna barn kommer aldrig att bli helt eftersom det inte går att tillgodose i efterhand. Det är inte (bara) en skuldförklaring, det är ett konstaterande efter många års vändande utochin på mig själv. Många års rotande i vem jag är, vem jag blev, hur vägen hit såg ut. Varför jag gjorde vissa val och vilka val som definierat vem jag är och vem jag blev.

Det har gått bra för mig, anser jag själv. TROTS min uppväxt. Och när jag pratar med min syster kan jag inte helt sällan förvånas över att vi blev så bra som vi blev, med de förutsättningarna. Vi måste i oss själva vara betydligt vettigare än vi tror. Eller JAG måste vara betydligt vettigare än vad JAG tror.

En hel uppsats om något som kanske egentligen inte hör till tråden i direkt mening. Men en påminnelse för mig själv att gränsen ibland är hårfin mellan bråddjupet och gröngräset. Man ska inte behöva gå på sina vänners begravning när man är tonåring. Helvetet drabbar även "välartade" familjer. Det mesta går att rädda, ingenting tar slut. Men relationer kan ibland faktiskt gå så åt skogen att det inte går att reparera.

Jag bröt med mamma när jag flyttade hemifrån, 10 dagar efter min 18-årsdag. Jag hade aldrig blivit människa annars. Hon dog 2007, i en aggressiv form av lungcancer och jag besökte henne aldrig. Det är jag glad för. Jag vill aldrig träffa henne igen, varken i detta livet eller något av de följande. Det hon gjorde då, och främst det hon inte gav (trygghet, förståelse, respekt, ärlighet) går inte att förlåta.

Det är mycket lätt att vara en bättre förälder än så. Var närvarande, ställ krav och ställ upp. Respektera en ung vuxen, men lämna också medvetenheten att någon annan än tonåringen har ansvar fortfarande. Precis som chefen har ansvar för vad de anställda hittar på, när man kommer ut i arbetslivet. Det är inte bara vad jag själv tycker och tänker som räknas i alla enskilda sammanhang. I en familj, minisamhället, måste man också värna om varandra och familjens bästa. För att man på gott och ont räknas in i och är en del av familjen.

Kämpa på, @Oroligamamman. Släpp inte taget. I dina skor hade jag själv tagit kontakt med föräldrarna, för att börja skapa ett nätverk. För att det betyder mer om informationen kommer från dig, än från någon okänd polis. Det är en del av förtroendebiten. Och det kan mycket väl göra gott att det är din dotter det kommer från, inte slumpmässigt att polisen kommer på historien. Någon vågat ta tag och agera. Din dotter kanske blir arg först, men det kan också vänds till något annat. "Min mamma bryr sig i alla fall, min mamma älskar mig".

 

[cirkus]

@Oroligamamman jag tycker du gör ett jättejobb som försöker vända skutan.
jag tror att känslan av att vara den som skvallrar eller sviker är jättejobbig inför kompisarna, men det är nödvändigt att detta kommer till ytan. Dessutom så lär kompisarna ändå gissa och tro vem som skvallrat - det kanske är bättre att vara rakryggad och inte låta skvallret ta överhand. Jag skulle ta den kontrollen om jag hade chansen.

 

[Mabuse]

Barn och ungdomar gör inte alltid som man säger. Det borde alla föräldrar veta och förstå. Därför anser jag att barnen/ungdomarna ALLTID ska kunna ringa hem till mamma och pappa och bli hämtade oavsett vad som hänt- missat bussen, supit sig full, begått brott osv Alltid. Vad som än händer! Det är min skyldighet gentemot mina barn, det ingår i föräldrarollen, mitt ansvar som vuxen och som förälder. Det handlar inte om att agera taxi, det handlar om att ställa upp, om att barnen vet att det är älskat för VAD det än gör, att de får hjälp för VAD som än händer. Det är jag som är vuxen och barnen/ungdomarna som inte har tillräckligt utvecklade hjärnor. De flesta tonåringar gör fel ibland, de sätter sig i skiten, tar förhastade och okloka beslut någon gång osv, då ska jag vara där som vuxen och hjälpa så att det blir rätt.

Vadå hänsyn och föräldrar behöver sova? Skiter det sig och barnen eller ungdomarna missar bussen så ska man hämta sina barn, i alla fall gör man det om man är rädd om ungarna. Att lifta hem eller gå hem eller vad som helst är inget alternativ och säger man nej som förälder så försöker de ordna det själv och inte alltid på ett så genomtänkt sätt. Om man inte är kapabel att kliva ur sin säng och hämta ungen i stan kl 2 på natten för att den missade bussen så brister man i föräldrarollen. Och den bristen kan innebära att ungen råkar illa ut. Jag skiter fullständigt i min sömn, bara jag får hem min unge i livet, det borde vara det allra viktigaste. I livet. Trots förlorad sömn, trots att skitungen hittat på nåt. Den skitungen är min, mitt ansvar och har min fulla kärlek. För även om man beter sig korkat och skitungeaktigt så jäklar ska man kunna ringa morsan och be om hjälp när det hänt något skit. Om det så är att man bara missat bussen. Man kan lära ungen en läxa på annat vis, inte hämnas genom att vägra hämta.

Det är trots allt så att många av de barn som hamnar i skit och trubbel och som sedan fastnar i den härvan som vuxna är sådana barn som inte har haft nära kontakt med sina föräldrar, som inte kunnat be om hjälp, som haft föräldrar som inte brytt sig eller som stoppat huvudet i sanden. En sådan förälder är inte jag, för jag vägrar se på när mina barn klantar till det utan att jag hjälper. För klantar till det gör vi alla mer eller mindre oavsett hur vuxna vi faktiskt tror vi är vid tillfället.

Jag blir 34 år på tisdag och anser mig vara vuxen och mogen, men om det skulle skita sig och jag klanta till det så kan jag ringa mor, om jag så är 50 mil från henne. Det var jag för snart en månad sedan och tältade och jag visste att om något hände mig så kunde jag ringa henne och få hjälpt, trots att jag är vuxen och kan ta nästa tåg eller ta hand om mig och ansvara för mig själv. För att hon är min mamma och vill mig väl trots att jag betett mig korkat.

Nej, vägra hämta verkar ju elakt, det hoppas jag ingen förälder gör. Om du läser vad jag skrivit, så skrev jag att mina föräldrar självklart hade hämtat, men de hade inte varit glada. Jag kommer också hämta mina barn, men jag kommer inte tycka det är självklart att jag kör och hämtar dem varje lördagsnatt klockan tre, för att de är för fulla för att ta sig hem själva. Blir man så full blir man självklart hämtad, men jag skulle inte tycka att det vore lämpligt för mig eller tonåringen om varje lördag slutar så.