Enya har redan skrivit det så bra, jag önskar att mina föräldrar hade varit sådana föräldrar. Mina föräldrar var istället sådana som tog några (flera) glas vin till maten så när jag som 11-åring behövde bli hämtad i stallet efter att ha blivit avkastad på lektion inte kunde få skjuts av föräldrarna hem. De hade druckit och kunde inte köra bil. Blickarna från andra elever, deras föräldrar och ridläraren när jag helt lerig och rätt mörbultad kravlade upp på cykeln för att ta mig hem kommer jag nog inte att glömma ens när jag blir senil. Sånt etsar sig fast.
Eftersom jag kom från rätt hem, rätt område och rätt skola så var det mig det var fel på. Så kan det också bli, när det blir helt fel. Jag önskar därför att jag hade haft föräldrar som jag hade kunnat ha respekt för, som jag kunde litat på stod där bakom mig när jag hade fuckat upp. Nu hade jag inte det, varken respekt eller tillit. Och det kunde precis lika gärna gått helt åt helvete för mig där i tonåren. Ändå gjorde jag vettiga val vid viktiga tillfällen, jag hade en del bekanta som trots att de själva gick ner sig (och senare dog) höll mig utanför (för jag förtjänade bättre "jag var inte sån", det kan få mig gråtfärdig än idag).
Vi gjorde så sanslöst mycket dumt att det är ofattbart vad man hinner med i sitt unga liv. Och någonstans har jag fortfarande en djup och innerlig saknad efter föräldrar som kunde behandla mig som vuxen, som kunde sätta sig vid köksbordet och föra vettiga, sansade och sakliga samtal. Som man kunde fika med, som var roliga att umgås med utan att för den skull vara kompisar. Som ingav trygghet, förtroende och respekt. De föräldrarna man inte sade emot, men som ändå var vänliga och respektfulla mot alla oss ungdomar.
DET är vad ungdomar behöver. Det är vad vi alla behöver. Människor med egna gränser, människor som ger trygghet av att vara sig själva, trygga i att det ordnar sig bara man kommer fram till vettiga beslut. Allt går att resonera om, inget är försent. "Vi kommer alltid finnas här om du behöver oss". Jag fick aldrig växa upp med det, och mitt vuxna barn kommer aldrig att bli helt eftersom det inte går att tillgodose i efterhand. Det är inte (bara) en skuldförklaring, det är ett konstaterande efter många års vändande utochin på mig själv. Många års rotande i vem jag är, vem jag blev, hur vägen hit såg ut. Varför jag gjorde vissa val och vilka val som definierat vem jag är och vem jag blev.
Det har gått bra för mig, anser jag själv. TROTS min uppväxt. Och när jag pratar med min syster kan jag inte helt sällan förvånas över att vi blev så bra som vi blev, med de förutsättningarna. Vi måste i oss själva vara betydligt vettigare än vi tror. Eller JAG måste vara betydligt vettigare än vad JAG tror.
En hel uppsats om något som kanske egentligen inte hör till tråden i direkt mening. Men en påminnelse för mig själv att gränsen ibland är hårfin mellan bråddjupet och gröngräset. Man ska inte behöva gå på sina vänners begravning när man är tonåring. Helvetet drabbar även "välartade" familjer. Det mesta går att rädda, ingenting tar slut. Men relationer kan ibland faktiskt gå så åt skogen att det inte går att reparera.
Jag bröt med mamma när jag flyttade hemifrån, 10 dagar efter min 18-årsdag. Jag hade aldrig blivit människa annars. Hon dog 2007, i en aggressiv form av lungcancer och jag besökte henne aldrig. Det är jag glad för. Jag vill aldrig träffa henne igen, varken i detta livet eller något av de följande. Det hon gjorde då, och främst det hon inte gav (trygghet, förståelse, respekt, ärlighet) går inte att förlåta.
Det är mycket lätt att vara en bättre förälder än så. Var närvarande, ställ krav och ställ upp. Respektera en ung vuxen, men lämna också medvetenheten att någon annan än tonåringen har ansvar fortfarande. Precis som chefen har ansvar för vad de anställda hittar på, när man kommer ut i arbetslivet. Det är inte bara vad jag själv tycker och tänker som räknas i alla enskilda sammanhang. I en familj, minisamhället, måste man också värna om varandra och familjens bästa. För att man på gott och ont räknas in i och är en del av familjen.
Kämpa på,
@Oroligamamman. Släpp inte taget. I dina skor hade jag själv tagit kontakt med föräldrarna, för att börja skapa ett nätverk. För att det betyder mer om informationen kommer från dig, än från någon okänd polis. Det är en del av förtroendebiten. Och det kan mycket väl göra gott att det är din dotter det kommer från, inte slumpmässigt att polisen kommer på historien. Någon vågat ta tag och agera. Din dotter kanske blir arg först, men det kan också vänds till något annat. "Min mamma bryr sig i alla fall, min mamma älskar mig".