Min 15-åriga dotter super och röker på

[pulkaskurk]

Det sättet att vara förälder fascinerar mig lite, för jag tycker det känns så otroligt avlägset. Menar du att du kunde ringa dina föräldrar klockan tre på morgonen som sextonåring, och då kom de snällt åkandes, utan att vara arga eller ha synpunkter?

För mig hade det verkligen varit helt otänkbart, om jag inte höll på att dö eller nåt sånt. Mina föräldrar hade definitivt blivit arga och irriterade, och hade gjort det väldigt klart att jag agerat omoget, barnsligt och inte på något sätt visat mig vuxen förtroendet att vara ute själv sent. Skulle man vara ute sent så fick man se till att pallra sig hem själv, och det gjorde ju att jag av ren självbevarelsedrift varken drack mig plakat eller kom hem mitt i natten (hur kul är det att kajka runt en timme på nattbussen för att man missade sista tåget, det provar man en gång, sen tar man tåget).

Fattar jag det rätt, så fick du sen göra om samma sak typ veckan efter, även om du visat med önskvärd tydlighet att du inte klarade av ansvaret att vara ute och ta sig hem själv i vettig tid i vettigt skick? Varför då?

Jag tycker dina föräldrar är konstigare.
Mina föräldrar kom alltid och hämtade oss oavsett vad klockan var eller vart vi var.
De var ALDRIG arga eller irriterade.
De ville att vi skulle ringa, de ville veta att vi kom hem på ett bra sätt.
Mina föräldrar blev aldrig arga om någon hade druckit för mycket, de tog hand om oss.
Alla mina vänner och min brors vänner ink jag och brorsan visste att vad som än händer kan vi alltid ringa efter mina föräldrar så löser dem problemen.
Jag är helt övertygad om att det är ett vinnande koncept.
Men klart alla vill ju inte ha en fritidsgård hemma som vi hade vilket liksom blev reultatet men mina föräldrar föredrog iaf att ha det så framför att tappa kontrollen.
Hade vi gjort något dumt så pratades det om det och de blev inte arga, däremot besvikna om vi gjort något riktigt puckat.
Å det om något sved, när mina föräldrar blev besvikna.
Ingen ville göra dem besvikna.

Jag tycker nog att det är mer tragiskt med arga föräldrar, ser jag på mina och brorsans kompisar vågade de aldrig gå hem eller berätta något tokigt för sina föräldrar, för de skulle bli arga.
De sov hellre hos oss och pratade ut med mina föräldrar.

 

[Mabuse]

Jag läser vad ni skriver allihop. Tack för att i tar er tid!
Jag är den där jobbiga mamman redan. Jag kollar med andra föräldrar, jag har varit på stan och letat, jag har väckt kompisar mitt i natten. Det verkar ju inte så när jag beskriver hennes tillvaro förstår jag.
De gånger det gått åt helvete har varit gånger när vi tycker hon varit redo att få göra något med kompisar. Vi har kommit överens om hämtning, telefonkontakt osv men ändå har det gått fel.

Precis som @tanten skriver så har vi varit noga med att tala om att vi älskar henne oavsett vad som hänt eller vad hon hittat på för dumheter.

Hon vet att jag kollat mobilen och hon vet att vi kommer att kontakta polis, skola och övriga föräldrar. Hon vet också att jag sparat konversationer hon haft med sina kompisar på kik där de nämner haschlangarens namn.
Just med haschet så tror jag utifrån det jag läst i mobilen att det hänt en gång. Det var en vanlig vardagseftermiddag när hon slutade tidigt i skolan. Jag hämtade henne vid åtta på kvällen och märkte absolut ingenting.

Jag tycker att vi i familjen stöttat efter våldtäkten. Hon skäms så och vill helst inte prata om det. Vi har försökt så gott det går och några bra vänner har också stöttat mkt. BUP är bra, men kanske lite nonchalanta eftersom vi för övrigt är en så "bra" familj. (kärnfamilj, 2 äldre välartade syskon, stort socialt skyddsnät och social kontroll i liten by osv)

Dottern har ett stort hästintresse, sköter sin skola med bra resultat på tufft program. Hon är ingen festartjej egentligen, men de få gånger hon varit på något har hon prcis som @Mixoman skriver väldigt aktivt sökt fylla. Hon har inga stora summor pengar att röra sig med vilket gör mig orolig för vad hon kan hitta på för att tjäna mer pengar. H

Om det går snett varje gång hon får lite frihet, och hon dessutom har svårt att dricka måttligt utan dricker sig sanslös så snart hon ska dricka, så känns det ju inte som att hon egentligen klarar av den friheten just nu.

Sättet att dricka låter dessutom inte bra, går det att prata om det med henne? Vill hon bli full, eller blir hon överraskad av hur lite hon tål? Hur mycket tror hon att det är normalt att dricka en glad kväll? Om hon vill bli full, varför vill hon det?

Verkar hon dricka mer än sina vänner, och vara den där som alltid blir fullast först, eller är hon i ett gäng där dyngrak är normen när det är fest? Det skulle ju också säga en del, om hon är i gäng med destruktiva normer och föreställningar om vad som är normalt festande, eller om det är så att hon mår dåligt och inte kan hantera de gränser som de andra fixar.

 

[Mabuse]

Jag tycker dina föräldrar är konstigare.
Mina föräldrar kom alltid och hämtade oss oavsett vad klockan var eller vart vi var.
De var ALDRIG arga eller irriterade.
De ville att vi skulle ringa, de ville veta att vi kom hem på ett bra sätt.
Mina föräldrar blev aldrig arga om någon hade druckit för mycket, de tog hand om oss.
Alla mina vänner och min brors vänner ink jag och brorsan visste att vad som än händer kan vi alltid ringa efter mina föräldrar så löser dem problemen.
Jag är helt övertygad om att det är ett vinnande koncept.
Men klart alla vill ju inte ha en fritidsgård hemma som vi hade vilket liksom blev reultatet men mina föräldrar föredrog iaf att ha det så framför att tappa kontrollen.
Hade vi gjort något dumt så pratades det om det och de blev inte arga, däremot besvikna om vi gjort något riktigt puckat.
Å det om något sved, när mina föräldrar blev besvikna.
Ingen ville göra dem besvikna.

Jag tycker nog att det är mer tragiskt med arga föräldrar, ser jag på mina och brorsans kompisar vågade de aldrig gå hem eller berätta något tokigt för sina föräldrar, för de skulle bli arga.
De sov hellre hos oss och pratade ut med mina föräldrar.

Men varför skulle man tappa kontrollen för att man inte agerar taxi på nätterna? Självklart hade jag alltid kunnat ringa dem i nödfall, men uj så otroligt pinsamt det hade varit, jag hade känt mig barnslig och som att jag inte klarade av att ta hand om mig själv. Det innebar inte att jag inte vågade gå hem eller sov hos kompisar, utan helt enkelt att jag såg till att ta mig hem för egen maskin, och aldrig blev ordentligt full förrän jag var en bra bit över 20. Jag ville vara vuxen och kunna hantera alkohol och kunna ta mig hem själv, så jag drack väldigt måttligt, eftersom jag ju kunde se hur bra det gick för dem som drack mycket, och hur lätt det var att försöka ta sig hem när man är packad.

Om man måste bli hämtad av mamma och pappa på natten, för att man är för full och förvirrad för att ta sig hem, då är man ju uppenbart alldeles för liten och barnslig för att alls vara ute. Så såg jag det nog redan som tonåring, och vilken tonåring vill vara liten och barnslig? Det vill man såklart inte, alltså vill man vara den där som fixar att dricka måttligt, och ta sig hem själv, som vuxna gör, inte den där tragiska fjortisen som däckar i en buske och som mamma och pappa måste komma och hämta, för att man inte kan ta ansvar för sig själv, och som kompisarna tittar lite medlidsamt på.

 

[mandalaki]

@Mabuse Det var då, det - skulle jag säga. Det är andra tider nu. Även om du inte är lika gammal som jag så tror jag festandet såg annorlunda ut på både din och min tid. Jag var ute i svängen mycket, drack mycket - men det var inte i närheten av det jag ser på Avenyn i Göteborg om jag passerar där en lördagnatt. Det är rena chockscener.

Hade jag varit tonårsförälder idag hade jag nog också varit redo vid telefonen hela natten.

 

[Brisa]

Det sättet att vara förälder fascinerar mig lite, för jag tycker det känns så otroligt avlägset. Menar du att du kunde ringa dina föräldrar klockan tre på morgonen som sextonåring, och då kom de snällt åkandes, utan att vara arga eller ha synpunkter?

För mig hade det verkligen varit helt otänkbart, om jag inte höll på att dö eller nåt sånt. Mina föräldrar hade definitivt blivit arga och irriterade, och hade gjort det väldigt klart att jag agerat omoget, barnsligt och inte på något sätt visat mig vuxen förtroendet att vara ute själv sent. Skulle man vara ute sent så fick man se till att pallra sig hem själv, och det gjorde ju att jag av ren självbevarelsedrift varken drack mig plakat eller kom hem mitt i natten (hur kul är det att kajka runt en timme på nattbussen för att man missade sista tåget, det provar man en gång, sen tar man tåget).

Fattar jag det rätt, så fick du sen göra om samma sak typ veckan efter, även om du visat med önskvärd tydlighet att du inte klarade av ansvaret att vara ute och ta sig hem själv i vettig tid i vettigt skick? Varför då?

Nej, du fattar inte det rätt. Jag bodde så att det inte fick några sena bussar alls. Antingen var man kvar på den lilla orten där vi bodde eller så behövde man hämtning. Jag och mina vänner hittade rätt tidigt vänner som bodde i staden 3 mil bort, det var där allt kul hände - och då behövde vi hämtning. Annars var vi tvungna att åka hem åtta alt stanna hemma. Det var inte så att vi missade bussar. Mina föräldrar hämtade gärna, för då fick de ju också veta i vilket skick vi var, i vilka kretsar vi umgicks. En av mina bästa vänners föräldrar resonerade som du, "ska de vara ute får de ta sig hem själva" - vilket förmodligen hade inneburit liftning. De tyckte deras vin till maten var viktigare än att kunna köra och få hem ungarna. Det tycker jag än idag är sjukt oansvarigt.

 

[Mabuse]

@Mabuse Det var då, det - skulle jag säga. Det är andra tider nu. Även om du inte är lika gammal som jag så tror jag festandet såg annorlunda ut på både din och min tid. Jag var ute i svängen mycket, drack mycket - men det var inte i närheten av det jag ser på Avenyn i Göteborg om jag passerar där en lördagnatt. Det är rena chockscener.

Hade jag varit tonårsförälder idag hade jag nog också varit redo vid telefonen hela natten.

Jag tror nog kanske att det såg likadant ut - skillnaden är väl kanske att man själv dåförtiden kanske inte rörde sig ute på stan, så för allt vad jag vet kan det ha varit kaos på medborgarplatsen en lördagsnatt, jag var aldrig där. Men idag vet jag hur det ser ut, och hur olämpligt det är för femtonåringar. Det var det förmodligen då också, och det var därför man inte var där när man var femton.

Det fanns ju då också de där som inte kunde hantera alkohol och fest, och som mamma fick komma och hämta, och de som aldrig behövde bli hämtade. Och så verkar det ju vara nu också, jag är visserligen inte tonåring eller tonårsförälder själv, men har rätt många i bekantskapskretsen, och i de flesta fall står föräldrarna inte redo på nätterna, om inte annat så för att deras femtonåringar inte är ute på stan och dricker nattetid.

 

[Mabuse]

Nej, du fattar inte det rätt. Jag bodde så att det inte fick några sena bussar alls. Antingen var man kvar på den lilla orten där vi bodde eller så behövde man hämtning. Jag och mina vänner hittade rätt tidigt vänner som bodde i staden 3 mil bort, det var där allt kul hände - och då behövde vi hämtning. Annars var vi tvungna att åka hem åtta alt stanna hemma. Det var inte så att vi missade bussar. Mina föräldrar hämtade gärna, för då fick de ju också veta i vilket skick vi var, i vilka kretsar vi umgicks. En av mina bästa vänners föräldrar resonerade som du, "ska de vara ute får de ta sig hem själva" - vilket förmodligen hade inneburit liftning. De tyckte deras vin till maten var viktigare än att kunna köra och få hem ungarna. Det tycker jag än idag är sjukt oansvarigt.

Jaha, då var det ju helt olika förutsättningar. Jag skulle inte heller tycka att nattlig liftning var ett bra sätt att ta sig hem för en tonåring, eller att barnen borde hålla sig hemma från klockan åtta tills de tar körkort.

Men min lösning skulle vara att därför kan man självklart inte bosätta sig så avlägset med tonåringar, de behöver ju kunna ta sig runt själva utan att vara beroende av skjuts hela tiden. Visst kunde det nån gång hända att jag var nånstans där det inte gick att ta sig hem på något vettigt sätt, och föräldrarna var supersnälla och ställde upp och skjutsade, men det var ju för min del undantag, inget man kunde räkna med regelbundet. Inte för att föräldrarna ville dricka själva, utan för att de ville sova på nätterna, inte agera taxi.

Väljer man att bosätta sig avlägset som dina föräldrar gjorde, så håller jag med om att man kanske också får finna sig att skjutsa på nätterna - men jag skulle hellre välja att bo nånstans där det finns vettig kollektivtrafik, eller där det roliga är på cykelavstånd.

 

[_Charlotte_]

Har inte läst alla svar men skummat igenom de första sidorna.

Att vara en jobbig men stöttande förälder tror jag är det bästa du kan göra. Att hålla stenkoll på en 15-åring och inte låta henne åka på fester ser jag inte som något konstigt, tvärt om fullt normalt. I synnerhet när man som din dotter redan hamnat på akuten två gånger.

Jag förmodar att hon vet varför ni är "jobbiga". Det är ju inte för att det är kul att vara jobbig och lägga sig i, utan för att ni älskar henne och inte vill att hon ska råka illa ut. Förstår hon det så tror jag hon innerst inne uppskattar att ni är "jobbiga", så var iallafall jag när jag för inte så länge sedan var i din dotters ålder. Dessutom, något som jag tycker är väldigt viktigt. När ni säger nej till en fest (eller något annat), säg också att det är okej om hon vill skylla på er och vara arg. Att veta att man får säga "Nej, mamma och pappa är dumma i huvudet så jag måste vara hemma" när mamma och pappa har bestämt att familjen ska ha en myskväll tillsammans kan vara väldigt befriande i den åldern. Jobbiga, mossiga och töntiga föräldrar vet "alla" hur det är att ha, och det är okej att klaga på dem. Att däremot säga "Nej, mamma och pappa är så oroliga för mig eftersom jag har druckit för mycket ett par gånger och blablabla" är ofta mycket skämmigare.

Det faktum att hon skäms över våldtäkten är väl ännu ett tecken på det, hon är känslig för grupptryck och vad andra tycker och tänker. Inget fel eller konstigt i det, men bra att vara medveten om så ni kan jobba vidare på det.

Det ni behöver är att fortsätta ha en dialog, fortsätt vara "jobbiga", fortsätt finnas där och stötta henne, och hjälp henne hitta nya intressen eller utöva intressen hon redan har. Och hjälp henne stärka självkänslan.

Vad jag kan läsa så är ni redan inne på ett bra spår, och vet nog innerst inne vad som känns rätt. Fortsätt så, er dotter har nog tur i oturen och verkar ha en trygg och stöttande familj i bakgrunden, och det är ovärdeligt

 

[pulkaskurk]

Men varför skulle man tappa kontrollen för att man inte agerar taxi på nätterna? Självklart hade jag alltid kunnat ringa dem i nödfall, men uj så otroligt pinsamt det hade varit, jag hade känt mig barnslig och som att jag inte klarade av att ta hand om mig själv. Det innebar inte att jag inte vågade gå hem eller sov hos kompisar, utan helt enkelt att jag såg till att ta mig hem för egen maskin, och aldrig blev ordentligt full förrän jag var en bra bit över 20. Jag ville vara vuxen och kunna hantera alkohol och kunna ta mig hem själv, så jag drack väldigt måttligt, eftersom jag ju kunde se hur bra det gick för dem som drack mycket, och hur lätt det var att försöka ta sig hem när man är packad.

Om man måste bli hämtad av mamma och pappa på natten, för att man är för full och förvirrad för att ta sig hem, då är man ju uppenbart alldeles för liten och barnslig för att alls vara ute. Så såg jag det nog redan som tonåring, och vilken tonåring vill vara liten och barnslig? Det vill man såklart inte, alltså vill man vara den där som fixar att dricka måttligt, och ta sig hem själv, som vuxna gör, inte den där tragiska fjortisen som däckar i en buske och som mamma och pappa måste komma och hämta, för att man inte kan ta ansvar för sig själv, och som kompisarna tittar lite medlidsamt på.

Mycket kan hända på vägen hem trots att man inte är aprak.
Både bråk och våldtäkter är inte helt ovanligt.
Det finns betydligt fler än en skum taxichaffis och alternativet buss fanns oftast inte.
Visst kunde man gå eller cykla men fortfarande var ju evetuella puckon problemet.
Mina föräldrar tyckte det var bra att skjutsa oss till festen/krogen för då visste de vart vi var och de hämtade gärna för att se att både vi och kompisarna var i bra skick och kom hem ordentligt trots att de ibland behövde åka flera gånger för att få hem alla.
Mina föräldrar skulle aldrig förlåta sig själva om det skulle hända oss något för att de inte skulle ha ork eller lust att hämta oss.

 

[_Charlotte_]

Mina föräldrar tyckte det var bra att skjutsa oss till festen/krogen för då visste de vart vi var och de hämtade gärna för att se att både vi och kompisarna var i bra skick och kom hem ordentligt trots att de ibland behövde åka flera gånger för att få hem alla.

Så var inte mina föräldrar.
Däremot hade vi en i kompisgänget som hade riktiga superföräldrar. De hämtade sin son från fester/krogen tills han flyttade hemifrån, de skjutsade hem oss andra utan att blinka och småpratade för att kolla så alla var "i okej skick", och en gång då deras son hamnade i trubbel p.g.a. för mycket alkohol var de bara tacksamma för att vi ringde efter dem och skjutsade åter igen hem oss som bodde längst bort.

Det var inte bara en gång vi pratade om att vi var lite avundsjuka (fast vi alla klagade över våra töntiga, pinsamma och överbeskyddande föräldrar)...

 

[Lovisaleonora]

@Oroligamamman När jag läser vad du skriver om dottern får jag bara en klar impuls. Prestationsångest. Hon självmedicinerar med fyllan. Hon flyr.

Tufft skolprogram, välartade äldre syskon - jag hade ballat ur för länge sedan. Har ni pratat om den biten? Det här med att vara älskad för den man är, inte för det man presterar? Att oavsett om hon väljer att gå klart programmet eller hoppar av och jobbar på Donken är det hennes val, hennes liv och ni stöttar henne i jakten på en bra tillvaro?

 

[Brisa]

Men min lösning skulle vara att därför kan man självklart inte bosätta sig så avlägset med tonåringar, de behöver ju kunna ta sig runt själva utan att vara beroende av skjuts hela tiden. Visst kunde det nån gång hända att jag var nånstans där det inte gick att ta sig hem på något vettigt sätt, och föräldrarna var supersnälla och ställde upp och skjutsade, men det var ju för min del undantag, inget man kunde räkna med regelbundet. Inte för att föräldrarna ville dricka själva, utan för att de ville sova på nätterna, inte agera taxi.

Väljer man att bosätta sig avlägset som dina föräldrar gjorde, så håller jag med om att man kanske också får finna sig att skjutsa på nätterna - men jag skulle hellre välja att bo nånstans där det finns vettig kollektivtrafik, eller där det roliga är på cykelavstånd.

Tja, avlägset och avlägset, orten vi bodde på hade då nästan 2000 invånare, sommartid en populär turistort men på vintern lite tråkig för ungdomar. Klart vi ville på disco och bio och sånt. Jag tycker inte 3 mil är direkt avlägset, det är 20 minuter med bil?

 

[honung]

Det sättet att vara förälder fascinerar mig lite, för jag tycker det känns så otroligt avlägset. Menar du att du kunde ringa dina föräldrar klockan tre på morgonen som sextonåring, och då kom de snällt åkandes, utan att vara arga eller ha synpunkter?

För mig hade det verkligen varit helt otänkbart, om jag inte höll på att dö eller nåt sånt. Mina föräldrar hade definitivt blivit arga och irriterade, och hade gjort det väldigt klart att jag agerat omoget, barnsligt och inte på något sätt visat mig vuxen förtroendet att vara ute själv sent. Skulle man vara ute sent så fick man se till att pallra sig hem själv, och det gjorde ju att jag av ren självbevarelsedrift varken drack mig plakat eller kom hem mitt i natten (hur kul är det att kajka runt en timme på nattbussen för att man missade sista tåget, det provar man en gång, sen tar man tåget).

Fattar jag det rätt, så fick du sen göra om samma sak typ veckan efter, även om du visat med önskvärd tydlighet att du inte klarade av ansvaret att vara ute och ta sig hem själv i vettig tid i vettigt skick? Varför då?

Jag skulle inte drömma om att neka min dotter hjälp att komma hem. Oavsett vilket skick hon är i. Att vara förälder innebär att man är taxi, det ingår i konceptet. Du kanske tycker det är en slapp förhållning, men det är tvärtom.

 

[Tora]

Jag skulle inte drömma om att neka min dotter hjälp att komma hem. Oavsett vilket skick hon är i. Att vara förälder innebär att man är taxi, det ingår i konceptet. Du kanske tycker det är en slapp förhållning, men det är tvärtom.

Jag kan inte annat än att hålla med.

Diskussionen om att man gjort fel tar man sen. Just där och då är det viktigaste att barnet kommer hem.

Mina föräldrar sa alltid till mig att oavsett vad för dumheter jag hade gjort så skulle jag ringa så jag kom hem. Alla kan göra fel och det hör väl lite till ungdomen att man gör fel.

Om någon av mina barn blir så fulla att de missar sista bussen hem så hoppas jag i alla fall att de har så pass mycket vett kvar i skallen att de ringer hem så någon av oss kan hämta denne.

 

[Mabuse]

Tja, avlägset och avlägset, orten vi bodde på hade då nästan 2000 invånare, sommartid en populär turistort men på vintern lite tråkig för ungdomar. Klart vi ville på disco och bio och sånt. Jag tycker inte 3 mil är direkt avlägset, det är 20 minuter med bil?

Det är ju avlägset i betydelsen att man är beroende av bil och körkort för att ta sig dit eller därifrån efter klockan 8 på kvällen. Då blir det ju väldigt svårt att gå på disco och bio och sånt som tonåring, utan att vara beroende av att någon förälder har lust att skjutsa. 3 mil är ju väldigt långt, om man ska gå eller cykla sträckan en natt eller sen kväll.

Så ska man bo så, så lär man nog få finna sig i att agera taxi som tonårsförälder. Alternativt kan man bosätta sig nånstans där det går bussar.

 

[Mabuse]

Mina föräldrar skulle aldrig förlåta sig själva om det skulle hända oss något för att de inte skulle ha ork eller lust att hämta oss.

Nej, det skulle nog ingen förälder. Men ett annat alternativ är ju helt enkelt att barnen får vänta med att göra saker, tills de är stora nog att kunna ta sig hem utan att man behöver vara alltför orolig. Nånting kan ju alltid hända, men jag gissar att dina föräldrar i något läge ansåg att du var stor nog att ta dig hem själv, och att du inte fortfarande ringer dem efter skjuts så snart du ska hem nånstans ifrån?

Jag tänker nog att i att vara "stor nog att gå på fest i stan" så ingår inte bara att man ska klara själva festen, utan också transporten. Sen kanske man är snäll och skjutsar någon gång för att det är meckigt att ta sig hem, men om man är för liten för att klara att åka hem själv, då är man i min värld också för liten för att vara ute så sent.

 

[Mabuse]

@Oroligamamman När jag läser vad du skriver om dottern får jag bara en klar impuls. Prestationsångest. Hon självmedicinerar med fyllan. Hon flyr.

Tufft skolprogram, välartade äldre syskon - jag hade ballat ur för länge sedan. Har ni pratat om den biten? Det här med att vara älskad för den man är, inte för det man presterar? Att oavsett om hon väljer att gå klart programmet eller hoppar av och jobbar på Donken är det hennes val, hennes liv och ni stöttar henne i jakten på en bra tillvaro?

Fast nä... Väldigt många klarar ju en lite krävande utbildning och välartade syskon även utan att balla ur. Jag skulle inte säga att exempelvis naturvetenskapsprogrammet + välartad syster =ångest och urballning. Det är ju inte någon extrem prestation vi talar om, utan vad som i många kretsar anses normalt. Då är väl snarare våldtäkt en troligare orsak till dåligt mående och ångest, än studieinriktat gymnasieprogram och välanpassade syskon.

 

[Lovisaleonora]

Men det vet väl varken du eller jag. Eller det vara bara ett försök att berätta för mig att jag inte får ha en tanke?

 

[Mabuse]

Jag kan inte annat än att hålla med.

Diskussionen om att man gjort fel tar man sen. Just där och då är det viktigaste att barnet kommer hem.

Mina föräldrar sa alltid till mig att oavsett vad för dumheter jag hade gjort så skulle jag ringa så jag kom hem. Alla kan göra fel och det hör väl lite till ungdomen att man gör fel.

Om någon av mina barn blir så fulla att de missar sista bussen hem så hoppas jag i alla fall att de har så pass mycket vett kvar i skallen att de ringer hem så någon av oss kan hämta denne.

Ingen har väl sagt något om utskällning, men att föräldrarna inte tycker det är särskilt klyftigt eller vettigt att barnen drar upp dem ur sängen på nätterna för att agera taxi - det har ju lite med hänsyn att göra, föräldrar behöver ju också sova. Absolut att man ska kunna räkna med att föräldrarna ställer upp om det kniper, men man bör ju ändå vara medveten om att det verkligen är väldigt snällt om någon stiger upp mitt i natten för att köra och hämta, inte en självklarhet som man kan ta för given. Det inget jag skulle tycka det är självklart att föräldrar glatt ska göra varje vecka.

 

[honung]

Det är ju avlägset i betydelsen att man är beroende av bil och körkort för att ta sig dit eller därifrån efter klockan 8 på kvällen. Då blir det ju väldigt svårt att gå på disco och bio och sånt som tonåring, utan att vara beroende av att någon förälder har lust att skjutsa. 3 mil är ju väldigt långt, om man ska gå eller cykla sträckan en natt eller sen kväll.

Så ska man bo så, så lär man nog få finna sig i att agera taxi som tonårsförälder. Alternativt kan man bosätta sig nånstans där det går bussar.

Är det _någon annan bortsett från du_ som motsatt sig detta i tråden? Vad är ditt problem med att det finns folk med barn som bor på landsbygd? Det är inte första gången du är syrlig mot folk som inte bor i stan. Här handlar inte ens tråden om det, men du hackar dig in på att barn minsann ska kunna ta sig hem själva - vad är det för stöd och hjälp för ts, vad är det för argumentation överhuvudtaget?