Det sättet att vara förälder fascinerar mig lite, för jag tycker det känns så otroligt avlägset. Menar du att du kunde ringa dina föräldrar klockan tre på morgonen som sextonåring, och då kom de snällt åkandes, utan att vara arga eller ha synpunkter?
För mig hade det verkligen varit helt otänkbart, om jag inte höll på att dö eller nåt sånt. Mina föräldrar hade definitivt blivit arga och irriterade, och hade gjort det väldigt klart att jag agerat omoget, barnsligt och inte på något sätt visat mig vuxen förtroendet att vara ute själv sent. Skulle man vara ute sent så fick man se till att pallra sig hem själv, och det gjorde ju att jag av ren självbevarelsedrift varken drack mig plakat eller kom hem mitt i natten (hur kul är det att kajka runt en timme på nattbussen för att man missade sista tåget, det provar man en gång, sen tar man tåget).
Fattar jag det rätt, så fick du sen göra om samma sak typ veckan efter, även om du visat med önskvärd tydlighet att du inte klarade av ansvaret att vara ute och ta sig hem själv i vettig tid i vettigt skick? Varför då?
Jag tycker dina föräldrar är konstigare.
Mina föräldrar kom alltid och hämtade oss oavsett vad klockan var eller vart vi var.
De var ALDRIG arga eller irriterade.
De ville att vi skulle ringa, de ville veta att vi kom hem på ett bra sätt.
Mina föräldrar blev aldrig arga om någon hade druckit för mycket, de tog hand om oss.
Alla mina vänner och min brors vänner ink jag och brorsan visste att vad som än händer kan vi alltid ringa efter mina föräldrar så löser dem problemen.
Jag är helt övertygad om att det är ett vinnande koncept.
Men klart alla vill ju inte ha en fritidsgård hemma som vi hade vilket liksom blev reultatet men mina föräldrar föredrog iaf att ha det så framför att tappa kontrollen.
Hade vi gjort något dumt så pratades det om det och de blev inte arga, däremot besvikna om vi gjort något riktigt puckat.
Å det om något sved, när mina föräldrar blev besvikna.
Ingen ville göra dem besvikna.
Jag tycker nog att det är mer tragiskt med arga föräldrar, ser jag på mina och brorsans kompisar vågade de aldrig gå hem eller berätta något tokigt för sina föräldrar, för de skulle bli arga.
De sov hellre hos oss och pratade ut med mina föräldrar.