Nu har ju du inte en aning om exakt hur eller vad vi har pratat om eller i vilken utsträckning.
Just den här killen bodde 1½ tim bort. hade vi gått på den första dejten som blev inställd pga sjukdom så hade vi aldrig pratat öht. Nu blev det så att vi höll en telefonkontakt fram till dess vi träffades. Att vidröra hur ens tidigare erfarenheter varit och hur man känner inför framtiden är väl inget märkligt? Det var ju liksom inte något vi ältade om och om igen i varje samtal som

Vad är okej att prata om för att lära känna varandra och se om man som personer delar samma grunder?
Jag vet att ni är några som inte alls fattar att nätdejting handlar om att sålla och om spara tid eller vitsen med det. Jag har skitlite tid att åka på dejter. De få tillfällen jag har väljer jag att lägga på någon som jag verkligen tror på. Mycket av "lära känna-delen" består i att skriva el prata i telefon för möjligheterna att ses finns helt enkelt inte där.
Självklart hade ju ett drömscenariot varit att jag hade massor av tid och pengar att sitta och fika för och lära känna personen IRL och hitta kemi och allt det där.
Nätdejting kan liksom inte riktigt jämföras med "de gamla vanliga sätten" att träffa folk.
Men jag tror att det kan funka. Har flera vänner som träffats och tom gift sig osv genom nätdejting. Och alla har de kört "nätracet". Så att säga att "så skapar man väl inga relationer" håller jag absolut inte med om. Beror kanske på hur man är som person men för många funkar det tydligen att prata en massa, utan att "prata sönder". Vet att många faktiskt föredrar att ha betat av en hel del sånt här innan de ger sig in i relationen. Främst handlar det väl om de som har haft riktigt kassa erfarenheter. Överlever inte en kontakt diskussionerna i början lär det knappast funka när det ska diskuteras i förhållandet heller sen.