Men pengar, det är lycka?

[MalinJ]

Men samtidigt får man inte vara naiv över sin egen position. Det är väldigt lätt att inte vara avundsjuk på andra kring de saker där man själv ligger på plus jämfört med andra. Jag har väldigt svårt att tro att du är en människa som själv aldrig blir avundsjuk och lite provocerad när folk visar upp det du vill ha men inte har. Du kanske har nån kompis vars kreativa eller intellektuella karriär går väldigt mycket bättre än din tex? Finns det verkligen inte nån du tycker postar lite väl mycket om sina utställningar och framgångar...? Ta den känslan och lev dig in i hur dina fattigare vänner upplever det när du postar bilder på din nya cab.

Jag kan helt ärligt svara nej på den frågan. Avundsjuka innefattar missunnsamhet och jag känner verkligen inte så. När jag exempelvis ser någon av mina VFX-studiekamraters namn rulla i slutet av en amerikansk storfilm, eller när dom berättar om det dom ser, hur dom bor, vilka dom träffar, allt dom upplever världen över genom arbetet, sitter jag bara med ett stort leende. Jag blir glad för vederbörandes skull.

Andra människors lycka sänker inte mig, den lyfter mig. Särskilt när det handlar om någon man tycker om.

 

[stjarnhimmel]

Men samtidigt får man inte vara naiv över sin egen position. Det är väldigt lätt att inte vara avundsjuk på andra kring de saker där man själv ligger på plus jämfört med andra. Jag har väldigt svårt att tro att du är en människa som själv aldrig blir avundsjuk och lite provocerad när folk visar upp det du vill ha men inte har. Du kanske har nån kompis vars kreativa eller intellektuella karriär går väldigt mycket bättre än din tex? Finns det verkligen inte nån du tycker postar lite väl mycket om sina utställningar och framgångar...? Ta den känslan och lev dig in i hur dina fattigare vänner upplever det när du postar bilder på din nya cab.

Nu hoppar jag in i er diskussion.
Men om man känner så som du beskriver- avundsjuka- kanske det är ettt tecken på att man själv inte är nöjd med sitt liv. Och då behöver man jobba med det snarare än att alla andra ska sluta posta bilder. Och varför provocerad?

Min bekanskapskrets måste vara annorlunda än vissa andras här. (eller så är jag annorlunda. ) Jag känner att jag typ aldrig blir provocerad av andras framgångar. Jag föstår itne ens frågan. Varför skulle jag bli provocerad liksom?
Snarare att jag kan bli peppad då jag ser vad andra skapat och då får jag en spark i baken och inser att jag också kan skapa det jag vill ha.

 

[Grazing]

Man kan vara avundsjuk på någon men ändå vara glad för dens skull, finns ju olika grader av avundsjuka. Och visst blir man avundsjuk för att man inte är nöjd med sitt eget liv eller sig själv. Dock betyder det ju inte att man med det inte unnar personen dom nya fina sakerna.

Det som jag kan känna är nog att jag faktiskt kan få det dom har om jag hade orkat jobba och anstränga mig mera, blir lite arg ibland på min egen bekvämlighet som jag har svårt att tar mig ur. Det är nog lätt att säga att man aldrig blir avundsjuk på någon om man själv både kan och orkar och är kapabel till att få samma grejer. Precis som det är lätt att säga att man inte vill ha någon ny telefon eller liknande när man har råd med den, många har ju en tendens till att vilja ha det dom inte har råd med.

Iallafall är jag sådan, ville ha mycket saker när jag inte hade pengarna, sen fick jag en del pengar, men jag köpte inte dom sakerna då, för då av någon anledning ville jag inte ha dom längre. Då var jag nöjd som det var ändå. Men just det där att, nej, det finns inga pengar till den prylen, det väcker något i mig som gör att jag otroligt gärna vill ha den grejen och jag tror inte jag är ensam om att vilja ha det som jag inte kan få.

Precis som hundarna här, min hund har ett par leksaker, han skiter totalt i dom när han får ha dom, kommer någon annan hund och tar dom så inte min hund har möjlihet, då ska han ha dom direkt och blir väldigt på och störd av att den andra vovven har dom.

 

[mino]

Nu hoppar jag in i er diskussion.
Men om man känner så som du beskriver- avundsjuka- kanske det är ettt tecken på att man själv inte är nöjd med sitt liv. Och då behöver man jobba med det snarare än att alla andra ska sluta posta bilder. Och varför provocerad?

Jag tänker snarare tvärt om: kan man inte förstå eller känna empati för att folk som har det sämre kan känna känslor av avundsjuka när man visar upp sina lyxvaror/kärlek/framgång på Facebook, då har man en del att jobba med kring sin mentaliseringsförmåga. Man behöver inte hålla med om andras känslor, men man kan ändå försöka sätta sig in i dem, särskilt om man är en person som har mycket. Man kan ju också fundera kring vad man väljer att visa upp och varför. Om det alltid är medgångar man vill stoltsera över eller om man även väljer att visa upp motgångar i samma utsträckning.

 

[stjarnhimmel]

Jag tänker snarare tvärt om: kan man inte förstå eller känna empati för att folk som har det sämre kan känna känslor av avundsjuka när man visar upp sina lyxvaror/kärlek/framgång på Facebook, då har man en del att jobba med kring sin mentaliseringsförmåga. Man behöver inte hålla med om andras känslor, men man kan ändå försöka sätta sig in i dem, särskilt om man är en person som har mycket. Man kan ju också fundera kring vad man väljer att visa upp och varför. Om det alltid är medgångar man vill stoltsera över eller om man även väljer att visa upp motgångar i samma utsträckning.

Men upplever du att folk gör det så mkt? Jag kan inte se att dt förekommer så mkt.

 

[MalinJ]

Jag tänker snarare tvärt om: kan man inte förstå eller känna empati för att folk som har det sämre kan känna känslor av avundsjuka när man visar upp sina lyxvaror/kärlek/framgång på Facebook, då har man en del att jobba med kring sin mentaliseringsförmåga. Man behöver inte hålla med om andras känslor, men man kan ändå försöka sätta sig in i dem, särskilt om man är en person som har mycket. Man kan ju också fundera kring vad man väljer att visa upp och varför. Om det alltid är medgångar man vill stoltsera över eller om man även väljer att visa upp motgångar i samma utsträckning.

Jag har väldigt svårt att känna empati för att någon blir avundsjuk av att jag lägger ut en bild på min cab. Sådana bilar, annan lyx, lycklig kärlek osv finns att se precis överallt hela tiden och om någon "mår sämre" för att just jag har det så är det inget jag känner empati över. Men det är självklart så att jag kan känna empati för människor som sitter i en svår ekonomisk sits eller har det jobbigt i kärlek osv, fast den situationen och min empati för det är oberoende av om jag lagt ut en bild på det jag är glad över eller inte. Om jag låter bli att lägga ut mina bilder, blir ju inte deras situation annorlunda, eller hur?

 

[stjarnhimmel]

Jag tänker snarare tvärt om: kan man inte förstå eller känna empati för att folk som har det sämre kan känna känslor av avundsjuka när man visar upp sina lyxvaror/kärlek/framgång på Facebook, då har man en del att jobba med kring sin mentaliseringsförmåga. Man behöver inte hålla med om andras känslor, men man kan ändå försöka sätta sig in i dem, särskilt om man är en person som har mycket. Man kan ju också fundera kring vad man väljer att visa upp och varför. Om det alltid är medgångar man vill stoltsera över eller om man även väljer att visa upp motgångar i samma utsträckning.

Jag har väldigt svårt att känna empati för att någon blir avundsjuk av att jag lägger ut en bild på min cab. Sådana bilar, annan lyx, lycklig kärlek osv finns att se precis överallt hela tiden och om någon "mår sämre" för att just jag har det så är det inget jag känner empati över. Men det är självklart så att jag kan känna empati för människor som sitter i en svår ekonomisk sits eller har det jobbigt i kärlek osv, fast den situationen och min empati för det är oberoende av om jag lagt ut en bild på det jag är glad över eller inte. Om jag låter bli att lägga ut mina bilder, blir ju inte deras situation annorlunda, eller hur?

Sen tycker jag att det beror på hr man gör det. Att folk lägger ut en bild ibland tycker jag inte är ngt att reta sig på. däremot om folk hela tiden skulle berätta hur bra de själva är etc. så kanske folk stör sig på det. Men- jag skulle nog snarare tänka att det var synd om den personen som ville berätta om sig själv hela tiden.

 

[Och_Aye]

Han kom förmodligen inte förbi för att skryta med den inför dig, skulle jag tro Han ville nog bara visa upp något han tyckte om.

Jo, det var det som var min poäng; att det behöver ju inte nödvändigtvis handla om skryt, utan om att man är supernöjd med sin nya häst/mc/telefon/nyfödda unge och vill visa upp den för hela världen.

Mitt ex pratade mycket om "folk som köper massa dyrt skit och bara skryter om det" - jag träffade nog aldrig de han pratade om tror jag. Sedan vet jag att han låg inne med ett rätt häftigt förakt mot rika människor, så jag tror att det i hans fall färgade hans uppfattning.

 

[avslutat medlemskap]

Wow! Får jag komma och prova?

Ja det får du göra, just nu är jag på väg genom väggen med slangarna,,,,,,,,det går sakta framåt i den här Mamma-Mukojan som Arga snickarn skulle kalla den för. "Lösningarna" är många, just nu körde jag sönder hålsågen för idioten som reste väggen murade in ett lager gråsten och sen klädde han det hela med virke och en masonitskiva.

 

[Smulan75]

Mer pengar är inte mer lycka, det är mindre bekymmer

 

[Petruska]

Om jag låter bli att lägga ut mina bilder, blir ju inte deras situation annorlunda, eller hur?

Naturligtvis inte.

För mig är det svårt att förstå drivkraften bakom att man lägger ut bilder ibland (det gäller i många sammanhang, inte alls bara bilder på nya dyra saker - sådana ser jag extremt sällan, med nyköpta hästar som möjligt undantag, och de är oftast inte så dyra i inköp i första hand). När det gäller dig, tex, vet väl förmodligen alla dina vänner att du har ett oerhört stort ekonomiskt rörelseutrymme och är mycket ekonomiskt gynnad. Det ändrar sig naturligtvis inte om du lägger ut bilder på nya bilar varje år eller inte. (För jag blandar väl inte ihop det? Det är väl du som brukar skriva om din mans enorma inkomster och allt det de möjliggör?)

Men varför vill man visa det man visar? Där någonstans blir jag nyfiken. Naturligtvis finns det alltid någon sorts motiv bakom att man väljer att visa och säga det ena snarare än det andra, och det är ju spännande att fundera över vilket det motivet är. Och det är långtifrån säkert att motivet är glasklart ens för en själv.

 

[MalinJ]

Naturligtvis inte.

För mig är det svårt att förstå drivkraften bakom att man lägger ut bilder ibland (det gäller i många sammanhang, inte alls bara bilder på nya dyra saker - sådana ser jag extremt sällan, med nyköpta hästar som möjligt undantag, och de är oftast inte så dyra i inköp i första hand). När det gäller dig, tex, vet väl förmodligen alla dina vänner att du har ett oerhört stort ekonomiskt rörelseutrymme och är mycket ekonomiskt gynnad. Det ändrar sig naturligtvis inte om du lägger ut bilder på nya bilar varje år eller inte. (För jag blandar väl inte ihop det? Det är väl du som brukar skriva om din mans enorma inkomster och allt det de möjliggör?)

Men varför vill man visa det man visar? Där någonstans blir jag nyfiken. Naturligtvis finns det alltid någon sorts motiv bakom att man väljer att visa och säga det ena snarare än det andra, och det är ju spännande att fundera över vilket det motivet är. Och det är långtifrån säkert att motivet är glasklart ens för en själv.

Om du nu med "brukar skriva" om mina mans enorma inkomster, syftar till det tillfället då jag för flera år sedan var i en diskussion där det ifrågasattes varför just jag var den i vårt förhållande som arbetade mindre och tog större del av hushållssysslorna och mitt svar var att "för att min mans årsinkomst är ett par miljoner högre än min". Eller nåt sånt. Det har sedan vid ett flertal tillfällen dragits upp av just dig @Petruska där du pekar på det som något jag brukar skriva om, vilket gjort att saken tagits upp och diskussionen hamnat där igen. Som nu. Moment 22.

Jag visar alla delar av mitt liv på Facebook. Mitt intresse för politik och samhällsfrågor, mina glädjeämnen, mina misslyckanden, mina klantigheter, mina resor, mina barn, mitt växthus, mina skogspromenader, mina målningar, mina tankar. Allt. För mig är Facebook lite som min "kafferast på jobbet". Det är där jag babblar av mig om ditt och datt, både i mitt eget liv och andras. Jag har inte haft en kollega på snart 18 år eftersom jag har min arbetsplats i hemmet, då jag arbetar konstnärligt. Mannen jobbar borta mycket och barnen är utflugna och ibland går det flera dagar då jag inte träffar en människa. Trivs utmärkt med att vara ensam men är oerhört lycklig över att Facebook finns där för en stunds prat om allt möjligt och inget alls emellanåt.

 

[Billy]

Nu när julen närmar sig har jag börjat fundera. Vilket samhälle har vi skapat? Har funderat i flera dagar på det här med konsumtion. Varför ska man ha den nyaste modellen av telefon när man har en fullt fungerande, köpt för dyra pengar den också? Varför ska man ha den nyaste bilen som rullar lika bra som en som är ett år äldre, eller två? Den där nya TV:n när man redan har tre fullt fungerande som står i förrådet men som inte har just den där nya funktionen alla pratar om?

Varför visar folk stolt upp sin nya Iphone, nya bilen eller valfritt dyrt skräp istället för att visa den där teckningen barnet gjort på dagis förra veckan? Det är en så otrolig hets på att ha allt det nyaste, finaste. Att jobba så mycket så man aldrig hinner njuta av det, människor som ligger sömnlösa på natten och funderar över alla sina dyra lån.

Vi har det så bra i Sverige. De allra flesta av oss. Tak över huvudet, yttrandefrihet, möjligheten att göra i princip vad du vill. Rent vatten, värme och mat. Men det duger aldrig, det ska vara mer. Du ska maxa din inkomst, avundas och vilja ha mer av allt, speciellt pengar.

Undrar hur många som faktiskt hinner sätta sig ner och njuta av det de har? Njuta av saker de inte (förhoppningsvis) har köpt, sin familj, sina vänner, sina djur. Många människor jag har träffat som inte har "allt" ser lyckligare ut än de som har allt men ständigt glimten av stress och jakt i ögonen.

Vart jag ville komma, det vet jag inte. Men jag har börjat förakta själva köpandet. Det finns så mycket mer i livet än pengar, det gäller att ta tillvara på det.

"Det finns mycket mer i livet än pengar" - inte för den som inga har. Marie Fredriksson (Roxette) sa något väldig tänkvärt en gång när hon fick frågan av en journalist om hon blivit lycklig av alla pengar hon tjänat. Hon svarade:

- Jag kan inte påstå att jag blivit lyckligare av pengarna, men de tillåter mig att leva ett jävlingt bekvämt liv.

Jag tänker på vad vår nya kulturminister kläckte ur sig när man kan gå på museum gratis i Stockholm. Typ, kultur är viktigt och det finns andra värden i livet än pengar. Ja, jävligt lätt för henne att säga. Säg det till den ensamstående föräldern som inte har råd att köpa vinterkläder till sina barn - "bry dig inte om det för det finns andra värden här i livet, gå till museet!"

 

[Raderad medlem 19815]

"Det finns mycket mer i livet än pengar" - inte för den som inga har. Marie Fredriksson (Roxette) sa något väldig tänkvärt en gång när hon fick frågan av en journalist om hon blivit lycklig av alla pengar hon tjänat. Hon svarade:

- Jag kan inte påstå att jag blivit lyckligare av pengarna, men de tillåter mig att leva ett jävlingt bekvämt liv.

Jag tänker på vad vår nya kulturminister kläckte ur sig när man kan gå på museum gratis i Stockholm. Typ, kultur är viktigt och det finns andra värden i livet än pengar. Ja, jävligt lätt för henne att säga. Säg det till den ensamstående föräldern som inte har råd att köpa vinterkläder till sina barn - "bry dig inte om det för det finns andra värden här i livet, gå till museet!"

Fattar inte riktigt din poäng - här - museer är ett jättebra nöje, särskilt om det är gratis! Hade det varit bättre om det kostade pengar eller hur menar du?

Eller tycker du att man ska tänka "Jag har inte råd att åka på skidsemester då så ska jag banne mig inte gå på Wasamuseet heller, även fast det är gratis"?

 

[Petruska]

För mig är Facebook lite som min "kafferast på jobbet". Det är där jag babblar av mig om ditt och datt, både i mitt eget liv och andras.

Den aspekten av det hindrar ju inte att det naturligtvis finns sätt man hellre visar sig på än andra, och saker om sig själv man hellre visar än andra. Att man så att säga, säger något genom själva urvalet (visa "allt" finns ju inte, det skulle ju ta orimligt mycket tid). Att man så att säga vill något genom urvalet och genom hur man visar/säger det man visar/säger. Tänker jag. Och jag tänker så om alla och allting, alltså.

Och då tänker jag väl just det jag försökte skriva: det verkar intressantare att fundera över den aspekten av det, än över eventuella reaktioner. Jag skulle alltså inte heller låta bli att visa min nya bil för att skydda pankare vänner från att få anledning att känna avund, men jag skulle (så klart) fundera över varför jag ville visa min nya cab på det sättet som fb innebär. Vore caben dessutom mer eller mindre en gåva från tex min man eller min pappa, skulle jag fundera ytterligare på varför jag visade den (tror jag, jag kan inte riktigt föreställa mig just den situationen).

Sen lutar jag personligen åt att just avundsjuka är en ganska ovanlig företeelse. Jag tycker att avundsjuka används väldigt konstigt ofta som förklaring på allt möjligt (som någon annan än den som just då lägger ut texten) gör. Själv tycker jag i stort sett aldrig att jag ser avundsjuka omkring mig, men andra verkar känna sig omgivna av avund.

 

[Dentaku]

Vore caben dessutom mer eller mindre en gåva från tex min man eller min pappa, skulle jag fundera ytterligare på varför jag visade den (tror jag, jag kan inte riktigt föreställa mig just den situationen).

Det förstår jag inte riktigt, skulle man vara mindre glad över något och ha mindre lust att dela den glädjen med sina vänner bara för att man inte själv slantat upp?

 

[Petruska]

Det förstår jag inte riktigt, skulle man vara mindre glad över något och ha mindre lust att dela den glädjen med sina vänner bara för att man inte själv slantat upp?

Om det nu är det som är motivet, då. Det tog jag inte för givet, utan lämnade mer öppet. Eller avsåg att göra, i alla fall.

Nej, jag känner mig mer helt förvirrad vid tanken på att få något i stil med en bil utan att ha betalat det själv, till den grad att jag också känner mig helt förvirrad över vad det skulle signalera att jag sedan visade upp det. Helt klart är att det inte skulle vara helt okomplicerat, om det gällde mig, och att jag ser rätt många möjliga tolkningar vem det än gäller.

 

[Gnist]

Fattar inte riktigt din poäng - här - museer är ett jättebra nöje, särskilt om det är gratis!

Färg som torkar är roligare att titta på än att gå på museum enligt min åsikt så gratis är inte alltid ett jättebra nöje för alla..

 

[Dentaku]

Om det nu är det som är motivet, då. Det tog jag inte för givet, utan lämnade mer öppet. Eller avsåg att göra, i alla fall.

Nej, jag känner mig mer helt förvirrad vid tanken på att få något i stil med en bil utan att ha betalat det själv, till den grad att jag också känner mig helt förvirrad över vad det skulle signalera att jag sedan visade upp det. Helt klart är att det inte skulle vara helt okomplicerat, om det gällde mig, och att jag ser rätt många möjliga tolkningar vem det än gäller.

Ok. Jag kan bara se till mig själv och mina närmaste och då kan jag liksom inte komma på något annat skäl än glädje, antingen över ett eget inköp eller en present(det kan gälla både fysiska föremål eller resor). På något vis blir det ännu trevligare att ta del av vad folk jag tycker om ger varandra. Det blir lite extra aktuellt eftersom en god vän precis fyllt år och jag nu via facebook kan ta del av vad han fått för något. Jag hittar inget annat än sprudlande glädje och tacksamhet över det som visas upp.

Jag ser ingen anledning att jämföra rakt av med andras ekonomiska förutsättningar heller. En present i form av en bil i ett förhållande där man har gott om pengar motsvarar något helt annat än vad det skulle göra i t ex förhållandet mellan mig och min sambo, där den typen av gåvor skulle vara helt orimliga. Huvudsaken är väl att både givare och mottagare känner sig bekväma.

 

[Gnist]

Vore caben dessutom mer eller mindre en gåva från tex min man eller min pappa, skulle jag fundera ytterligare på varför jag visade den (tror jag, jag kan inte riktigt föreställa mig just den situationen).

Efter min bilolycka så fick jag ekonomisk hjälp av min pappa för att kunna köpa en annan bil och det skäms jag inte för. Han har pengar, jag har det inte så mycket efter debaclet med förra jobbet, arbetslöshet och a-kassa och även om inte du kan föreställa dig hur man kan bli glad över en sån sak och visa den glädjen, så kan jag lova att jag blev väldigt glad över det och hade heller inga problem med att visa upp min bil och tacka min pappa för hans hjälp!