Mellanmjölk

[tanten]

Man måste inte bo ihop och man måste inte smälta ihop eller vara ense i allt.

Min fundering är istället om det är bättre i förhållandet än utan.
Frågan för mig är om personen gör mitt liv bättre. Är livet med personen bättre än utan. (guud vad jag hatar det larviga ordet singel. Singel är grovt grus)

För mig låter det trots allt som om TS hittat en bra balans i sitt liv och funderingarna istället rör huruvida det är ok för särbon? Eller om det finns annat som är bättre?

Låt särbon bestämma över sitt liv. Sannolikt är det en vuxen person. Vill han leva i det förhållandet så må det väl vara hans beslut. Det beslutet ska inte TS ta åt honom.

OM TS tror sig vara lyckligare utan särbon så gör slut. Men jag hade nog funderat några varv till på vad det är som de har ihop och om det är värt nåt.

 

[Lovisaleonora]

Det är absolut inget fel på mellanmjölk. Jag brukar inget annat än mellanmjölk. Men för den som vill ha vispgrädde måste ju mellanmjölk ses som ett grymt nedköp. Kort sagt: förväntningar.

Jag tror att redan när frågan i ursprungsinlägget ställs, finns det underlag för tankarna. Underlag som för mig alltid tippar över till "det här går inte längre". Men det är mig, mitt liv och mitt bagage.

Liksom tanten är jag av åsikten att relationen måste tillröra snarare än beröva mig något. Känner jag att jag förlorar i frihet utan att det vägs upp i totala summan - då går jag. Visst fungerar det så även för mig, att vissa dagar är relationen en tung sten att släpa runt på. Men jag inbillar mig inte att det alltid är RELATIONEN som bär skulden, utan snarare vet jag att jag har dessa dagar även som singel. Även om det kanske inte beror på samma saker i grunden.

När det haltar så pass illa att relationen blir en energitjuv, för jag tänker och värderar så mycket att det tar över tillvaron - då tar relationen mer än den ger. Och det behöver inte vara någons FEL, utan det är ju bara ett fakta.

Kort sagt: för mig handlar det om värderingar. Vill man ha mellanmjölk och får mellanmjölk - fine. Vill man ha vispgrädde och får mellanmjölk - troligen läge för omvärdering av recept eller preferenser. Vill man ha vispgrädde men får vatten - inte mycket att göra mer än att gå vidare?

Själv har jag inga problem med vardag, det blir så i alla liv. Inte bara i relationer, utan livet lunkar på i sin takt. Ibland snabbare, ibland långsammare. Det är inte min partners uppgift att göra mitt liv till en fest varje dag - det är min uppgift att fylla mitt liv med liv. Om däremot min partner ogillar att jag fyller mitt liv med MITT LIV - då blir det svårt att fortsätta en relation.

 

[stjarnhimmel]

Det är absolut inget fel på mellanmjölk. Jag brukar inget annat än mellanmjölk. Men för den som vill ha vispgrädde måste ju mellanmjölk ses som ett grymt nedköp. Kort sagt: förväntningar.

Jag tror att redan när frågan i ursprungsinlägget ställs, finns det underlag för tankarna. Underlag som för mig alltid tippar över till "det här går inte längre". Men det är mig, mitt liv och mitt bagage.

Liksom tanten är jag av åsikten att relationen måste tillröra snarare än beröva mig något. Känner jag att jag förlorar i frihet utan att det vägs upp i totala summan - då går jag. Visst fungerar det så även för mig, att vissa dagar är relationen en tung sten att släpa runt på. Men jag inbillar mig inte att det alltid är RELATIONEN som bär skulden, utan snarare vet jag att jag har dessa dagar även som singel. Även om det kanske inte beror på samma saker i grunden.

När det haltar så pass illa att relationen blir en energitjuv, för jag tänker och värderar så mycket att det tar över tillvaron - då tar relationen mer än den ger. Och det behöver inte vara någons FEL, utan det är ju bara ett fakta.

Kort sagt: för mig handlar det om värderingar. Vill man ha mellanmjölk och får mellanmjölk - fine. Vill man ha vispgrädde och får mellanmjölk - troligen läge för omvärdering av recept eller preferenser. Vill man ha vispgrädde men får vatten - inte mycket att göra mer än att gå vidare?

Själv har jag inga problem med vardag, det blir så i alla liv. Inte bara i relationer, utan livet lunkar på i sin takt. Ibland snabbare, ibland långsammare. Det är inte min partners uppgift att göra mitt liv till en fest varje dag - det är min uppgift att fylla mitt liv med liv. Om däremot min partner ogillar att jag fyller mitt liv med MITT LIV - då blir det svårt att fortsätta en relation.

Precis som jag har resonerat. Det går inte att säga att det är fel eller rätt med mellanmjölk.
Det jag reagerar på är att TS inte verkar vara nöjd utan känner att det är fel.. Och då tror jag man behöver fundera.
Vill jag ha det som jag har det? Om inte- vad kan jag göra åt det? Vill jag ändra något i relationen eller vill jag lämna?
För någon är mellanmjölk jättebra. för någon annan är det inte.
därför tycker jag inte det går att säga att TS ska "nöja sig med mellanmjölk för det är så andra gör."'Sen är det klart att en vardag kommer i alla relationer. Men man kan ändå ha vispgrädde i vardagen...För mig har det inte varit några stora gester men det kunde vara små saker man har tillsammans som ger mig guldkant på tillvaron. för mig räckte det med ett sms med fina ord. Så då har man ändå vardag men inslag av vispgrädde.

 

[stjarnhimmel]

Tack till alla som har svarat! Ni har givit mig en del att tänka på och jag ska svara på en del av det. Det kommer lite mera info om mig och relationen också. Jag har ett behov av att vrida och vända på läget och få andras infallsvinklar.

Till er som tycker att jag borde bryta så förstår jag varför ni tycker det. Det är mycket möjligt att jag hade svarat likadant till någon annan. Till er som tycker att makaronipudding och falukorv inte är att förakta utan snarare något att glädjas åt och vara rädd om håller jag med i det också. Vadå jag ambivalent?;-)

Förhållanden blir förr eller senare vardag istället för romkom-film. Det är nog lätt att man inte ser varandra på samma sätt oavsett om man är särbos eller sambos. Frågan som jag försöker finna svaret på är hur mycket vardag som är ok för mig och honom. Jag undrar också om man måste bo ihop för att ha ett "riktigt" förhållande?

Mannen och jag har varit ihop i ca 5 år. Det har varit gropigt ibland och jag har gråtit mer än någonsin. Det har varit räkmacka ibland. Det finns mycket närhet och ömhet mellan oss, men det är inte ett passionerat förhållande, men var hetare i början. Vi pratar om stort och smått och kan ha himla roligt ihop. Vi känner varandra väl och litar på varandra. Jag har bott hos honom i ett par perioder, men flyttat hem igen. Att jag flyttade dit var inte tänkt som ihopflytt utan gjordes av andra anledningar. Skälen till hemflytt var egentligen inte honom personligen utan att jag i längden inte klarar att anpassa mig till förutsättningarna hos honom. Jag blir irriterad, gnällig och känner att jag inte har någon egen "sfär". Självfallet menar han inte att det ska bli så. Jag vill inte känna så, men det blir resultatet när jag i princip bor i en väska oavsett om det är över en helg eller i flera månader.

Jag har alltid haft ett stort behov av ensamhet. Att umgås mycket med folk, oavsett vem, tar ofta mer energi än det ger. Tyvärr. Han accepterar det och kan hantera det. Jag tar tid på mig innan jag släpper någon nära. Så nära som han är har ingen annan varit. I viss mån är jag nog känslomässigt handikappad eller begränsad. Jag längtar inte efter att bli singel, men kan se fördelar med det.

Vi har pratat om det här med att bo ihop och om det är viktigt för honom. Han säger att han gärna vill ha mig hos sig hela tiden, men han är hellre särbos än att vi gör slut. Det är viktigare för honom vem han är ihop med än hur. Vi har även pratat om att mina känslor inte matchar hans och att jag kan känna att han borde ha det bättre med någon annan. Han vill inte ha någon annan. Han kan leva med att jag inte älskar honom på samma sätt. Varför han gör det valet vet jag inte. Jag har inte till honom använt "mellanmjölk" för att beskriva förhållandet, men jag har tagit upp det på annat sätt. Hans svar blev att förhållanden går upp och ned och att vänskap och trygghet är viktiga bitar i en relation.

Förstår ni varför jag velar om stanna eller gå?

Jag tycker inte du ska tänka så mkt på vad man "ska " göra. dvs m man måste bo ihop för att ha ett riktigt förhållande. Vad är ett "riktigt" förhållande? och vem bestämmer det? Nä.. släpp de tankarna och lev som du vill..
Jag tycker inte heller att du ska hålla på och tänka att du är "känslomässigt handikappad etc" för att man har behov av mycket ensamtid. Jag är lite likadan och jag förstår inte varför det ska vara något sätt som är normen. För mig tar det också mkt energi av att umgås med folk.
Så jag tycker det är lite tråkigt att du är negativ mot dig själv på det sättet. Det viktiga är ju bara att vara tydlig med hur man vill ha det och hitta ett sätt att få det att fungera med den relation som man har.

 

[Lovisaleonora]

En rent allmän reflektion är att jag inte kunde föreställa mig att jag skulle flytta från min lilla vindsvåning på god adress i mina gamla hoods. Jag var nyseparerad och ville verkligen leva ensam, utan någon som kunde ha veto i min livsföring.

Så var det också i många år. Jag träffade visst lite potentiella partners, men så fort de ville gå längre i relationen ("du kan väl ta en nyckel så kan du komma och gå som du vill" ) så stack jag som ett skott. Jag ville ju inte ha annat än mitt liv som det var.

Så träffade jag nuvarande maken. Av samma skrot och korn. Vi gifte oss inom 18 månader från att vi träffades. Flyttade ihop gjorde vi efter några månader.

För MIG handlar det om rätt person och rätt förutsättningar. Känns det inte rätt, är det inte rätt. Sedan kan det vara förhållandet, sammanflyttning, bilköp - whatever. Känns det inte rätt, så är det inte rätt.

Med TS partner är det inte rätt för TS att flytta ihop. Så är det. Jag kunde inte någonsin tänka mig att träffa NÅGON som skulle få mig att känna det värt att ge upp min perfekta tillvaro. Någonsin. Det oroade mig t o m en smula att jag var så fast i mina rutiner, mitt sätt att leva. För mig handlade det om att hitta någon som kompletterar mig. Inte berövar mig. Tillför. Inte tar.

 

[omstart]

Som du beskriver det så hade jag inte gjort slut. Det låter ju som du har problem med närhet och att inordna dig, extremt behov av att vara själv etc. Det handlar om dig och dina behov som är annorlunda än normen. Inte att han är fel man.

Att han vet hur läget är men väljer att acceptera det är hans val, du ska inte känna att du måste göra slut pga att han förtjänar en sambo.

Tack!

 

[omstart]

Jag är särbo (sedan 5 år). Det är ett medvetet val, vi har båda band till de ställen där vi bor som ingen av oss är beredd att kapa. Vi har båda stort behov av vårt eget utrymme så att träffas när vi kan är vi nöjda med. Ibland blir det för sällan (det är trots allt 54 mil emellan) men då är det bara att bita ihop. Det är ytterst få dagar vi inte haft kontakt per telefon eller Skype (eller satellittelefon ).

Vi vill vara tillsammans så då ser vi till att få det att fungera. Givetvis går det upp och ned men vi är ärliga mot varandra och inte rädda för att prata om saker. En dag kanske vi kommer på att vi vill bo ihop, det vet man aldrig.

Kan tillägga att jag är 41 år och särbon ett par år äldre.

Tack för att du delar med dig! Vi har bara några mil emellan, men det är tillräckligt för att ibland vara en tidsmässig och ekonomisk belastning i en tight vardag.

 

[omstart]

Jag tycker inte du ska tänka så mkt på vad man "ska " göra. dvs m man måste bo ihop för att ha ett riktigt förhållande. Vad är ett "riktigt" förhållande? och vem bestämmer det? Nä.. släpp de tankarna och lev som du vill..
Jag tycker inte heller att du ska hålla på och tänka att du är "känslomässigt handikappad etc" för att man har behov av mycket ensamtid. Jag är lite likadan och jag förstår inte varför det ska vara något sätt som är normen. För mig tar det också mkt energi av att umgås med folk.
Så jag tycker det är lite tråkigt att du är negativ mot dig själv på det sättet. Det viktiga är ju bara att vara tydlig med hur man vill ha det och hitta ett sätt att få det att fungera med den relation som man har.

Tack för peppning!

 

[omstart]

För MIG handlar det om rätt person och rätt förutsättningar. Känns det inte rätt, är det inte rätt. Sedan kan det vara förhållandet, sammanflyttning, bilköp - whatever. Känns det inte rätt, så är det inte rätt.

Med TS partner är det inte rätt för TS att flytta ihop. Så är det. Jag kunde inte någonsin tänka mig att träffa NÅGON som skulle få mig att känna det värt att ge upp min perfekta tillvaro. Någonsin. Det oroade mig t o m en smula att jag var så fast i mina rutiner, mitt sätt att leva. För mig handlade det om att hitta någon som kompletterar mig. Inte berövar mig. Tillför. Inte tar.

Liksom du trodde tror jag att jag inte vill flytta ihop med någon. Det finns mycket hos min partner som är rätt. Han är en bra person. Trots att jag skrev det där om tagande av energi så tillför umgänget med honom mycket. Hade det inte gjort det hade jag gjort slut för längesen. Han begränsar mig inte i vad jag kan göra. Han surar aldrig för att jag t.ex. kommer hem kl 22 och åker igen kl 08 för att tillbringa hela dagen med något hästrelaterat eller gör något annat som inte intresserar honom. Han peppar mig när det behövs osv och vice versa gör jag när han sysslar med "sitt" liv. Vi har egentligen inga stora gemensamma intressen, men gör saker ihop ändå och har kul i det. Vardagssysslor men också sådant som båda uppskattar.

Om de praktiska förutsättningarna runt honom vore annorlunda är det möjligt att vi skulle kunna bo ihop. Mina känslor är tyvärr inte tillräckligt starka för att jag långsiktigt kan bortse från de praktiska hindren.

 

[omstart]

Låt särbon bestämma över sitt liv. Sannolikt är det en vuxen person. Vill han leva i det förhållandet så må det väl vara hans beslut. Det beslutet ska inte TS ta åt honom.

OM TS tror sig vara lyckligare utan särbon så gör slut. Men jag hade nog funderat några varv till på vad det är som de har ihop och om det är värt nåt.

Tack! Det är just det där funderandet jag är i nu.

 

[omstart]

Precis som jag har resonerat. Det går inte att säga att det är fel eller rätt med mellanmjölk.
Det jag reagerar på är att TS inte verkar vara nöjd utan känner att det är fel.. Och då tror jag man behöver fundera.
Vill jag ha det som jag har det? Om inte- vad kan jag göra åt det? Vill jag ändra något i relationen eller vill jag lämna?
För någon är mellanmjölk jättebra. för någon annan är det inte.
därför tycker jag inte det går att säga att TS ska "nöja sig med mellanmjölk för det är så andra gör."'Sen är det klart att en vardag kommer i alla relationer. Men man kan ändå ha vispgrädde i vardagen...För mig har det inte varit några stora gester men det kunde vara små saker man har tillsammans som ger mig guldkant på tillvaron. för mig räckte det med ett sms med fina ord. Så då har man ändå vardag men inslag av vispgrädde.

Det är de där frågorna du ställer som jag grunnar på. Jag förväntar mig inte att det ska vara vispgrädde hela tiden, men det har blivit lite väl stor brist på grädden. Därför ältar jag frågan om man kan öka gräddhalten och vad som behövs för det.

 

[Mia_R]

Det är de där frågorna du ställer som jag grunnar på. Jag förväntar mig inte att det ska vara vispgrädde hela tiden, men det har blivit lite väl stor brist på grädden. Därför ältar jag frågan om man kan öka gräddhalten och vad som behövs för det.

Men då får ju du ta steget om du vill ha mer grädde, hur ofta gör ni någonting för varandra? Även som särbo kan man bli tagen för given och om man då vill ha en förändring är man bäst lämpad att ta första steget, den andre parten kanske inte har förstått att mjölken tunnats ut? De gånger det förväntas 40% så har någon skurk bytt ut det till 36% istället utan att den andre märkt någonting.

 

[sjoberga]

Men då får ju du ta steget om du vill ha mer grädde, hur ofta gör ni någonting för varandra? Även som särbo kan man bli tagen för given och om man då vill ha en förändring är man bäst lämpad att ta första steget, den andre parten kanske inte har förstått att mjölken tunnats ut? De gånger det förväntas 40% så har någon skurk bytt ut det till 36% istället utan att den andre märkt någonting.

Eller stoppa in lite karragenan i blandningen? Tillför något som gör att det blir mer grädde? Får man sedan ingen respons eller inser att motparten avskyr tjockmjölk, så kanske det är dags att umgås mindre.

 

[Mia_R]

Eller stoppa in lite karragenan i blandningen? Tillför något som gör att det blir mer grädde? Får man sedan ingen respons eller inser att motparten avskyr tjockmjölk, så kanske det är dags att umgås mindre.

Om man tillför något annat än grädde till grädde blir det ju inte mer utan mindre.

 

[omstart]

Om man tillför något annat än grädde till grädde blir det ju inte mer utan mindre.

Håller med dig.
Vi har blivit sämre på att göra saker för varandra och på att göra saker ihop. Tål att tänkas på.

 

[Fan of Bill]

Som du beskriver det så hade jag inte gjort slut. Det låter ju som du har problem med närhet och att inordna dig, extremt behov av att vara själv etc. Det handlar om dig och dina behov som är annorlunda än normen. Inte att han är fel man.

Att han vet hur läget är men väljer att acceptera det är hans val, du ska inte känna att du måste göra slut pga att han förtjänar en sambo.

Säger detsamma. Jag hade heller inte gjort slut.

 

[sjoberga]

Om man tillför något annat än grädde till grädde blir det ju inte mer utan mindre.

Det beror ju på vad med grädden man vill ha.

 

[Mia_R]

Nej, späder jag ut en droppe grädde 1000 ggr så blir det visserligen homeopatiskt men inte mer grädde.

 

[sjoberga]

Nej, späder jag ut en droppe grädde 1000 ggr så blir det visserligen homeopatiskt men inte mer grädde.

Fast förtjockningsmedel I gräddmjölk gör det mer likt grädde än utan. Men vi kan släppa metaforen. Min idé är att man kan prova att tillsätta något för att prova om det finns en mer gräddlik framtid tillsammans om det är det man vill ha.

 

[stjarnhimmel]

Det är de där frågorna du ställer som jag grunnar på. Jag förväntar mig inte att det ska vara vispgrädde hela tiden, men det har blivit lite väl stor brist på grädden. Därför ältar jag frågan om man kan öka gräddhalten och vad som behövs för det.

Och vad innebär grädde för dig?
Och hur ska du kommunicera detta till din partner?