Jag tänker mig att de som sitter och ”väntar” på att bli friade till, eller ställer ultimatum som ; friar du inte så är det slut. Lever i ganska kärlekstorftiga relationer där mannen kanske har en mer undvikande känslomässig uttrycksstil eller helt enkelt inte är lika engagerad i relationen. Kanske inte har samma starka känslor osv. Då tror jag att som partner till denne kan det kännas frustrerande och som att man behöver ta relationen till ”the next level” för att få den bekräftelse en trängtar efter? Det ultimata beviset på att inte vara totalt förgänglig?
Har två väninnor som befunnit sig i liknande situation och båda gångerna har relationen brutits i början av bröllopsplanerna när kvinnan tröttnar på uteblivande engagemang och inser att relationen inte blir bättre eller mer kärleksfylld pga förlovning eller som i andra fallet, mannens insikt om att han inte var lika intresserad av ett samliv som kvinnan.
Så absolut vill hålla med den personen som skrev att dessa kvinnor ofta är osäkra. Om de sen är osäkra i sig själva eller osäkra i relationen kan säkert skifta efter person och par.
Men jag har iaf upplevelsen av att kvinnor som ställer det kravet liksom står och väger i ett gränsland där de inte får ut vad de vill ha ut en relation och griper efter halmstrån för bekräftelse.
Som att mannen plötsligt inser att ojdå det krävs lite av en relation för att den ska funka och att vara sambo innebär inte enbart att man har någon som tar hand om hus och hem och ens sexuella behov.