Mammatankar

Jag har en tid funderat på att starta en "dagbokstråd" här. Inspirationen att göra det kommer till stor del från min dotter, @EmmaFilippa , som många av er känner igen. Det är också genom henne jag över huvud taget hittat hit.

Som ni säkert förstår har jag funnits i bakgrunden och läst det mesta Emma skrivit här under en längre tid. Jag har också sett hur mycket "onlinevärlden" kan betyda för någon, inte minst för en ung person i en utsatt situation. Vidare har jag också fått så mycket mer förståelse för hur världen ser ut ur Emmas perspektiv, än vad jag hade fått om hon inte hade skrivit här. Jag har sett att många här har tackat Emma för den öppenhet hon har kring sitt mående och sin situation. Flera gånger har Emma fått veta att det hon berättar hjälper någon annan att hjälpa andra unga. Som mamma blir jag naturligtvis väldigt stolt när jag ser sådant, och också väldigt tacksam. Även jag har ju lärt mig mycket av Emmas texter!

Min tanke med att skriva en "dagbokstråd" här är i allra högsta grad inspirerad av Emma. Hon säger ofta att om det hon skriver kan hjälpa en enda person, så är det värt det. Samma tanke har jag nu. Jag hoppas att jag, genom att dela med mig av mina erfarenheter, kan hjälpa någon annan.

Jag har sett med egna ögon hur betydelsefull den här sidan är för Emma. Under stora delar av de senaste två åren har Bukefalos varit en av få öppningar ut till "den vanliga världen" för henne. Här har hon frågat och diskuterat, delat hemligheter och fått råd och stöd. Hon har "träffat" underbara medmänniskor och vänner. Hon har också blivit ledsen, arg och besviken, men även i det finns det lärdomar. Hon har tränat på konflikthantering, hon har försökt att se saker ur flera perspektiv, och hon har lärt sig massor om både sig själv och andra.

Jag tror inte att vad jag har att komma med kan "ge igen" allt vad Emma, och vi som familj, "fått" från er här. Men jag vill trots det göra ett försök. Kanske kan det jag skriver ge något till någon av er.

Just i dag har jag varit hos Emma på BUP i några timmar. Hon bor annars på ett fantastiskt HVB-hem där hon kan få all den hjälp och det stöd vi föräldrar inte klarar av. Om det är något jag ska lyfta som det vikigaste jag lärt mig, så är det att psykisk sjukdom förtjänar precis lika mycket hjälp som fysisk sjukdom. Att jag som mamma inte "räcker till" för att stötta Emma i allt hon behöver är inte konstigare än att föräldrar till ett barn med flera svåra somatiska sjukdomar inte ensamma kan hjälpa sitt barn. Faktum är att Emmas och min relation har blivit otroligt mycket bättre det senaste halvåret-året, något jag inte tror jag hade kunnat säga om vi inte fått all den hjälp vi fått.

Nu när Emma inte bor hemma har jag också tvingats inse hur oändligt mycket tom tid jag fått att fylla. Sedan några månader tillbaka har jag, för första gången i mitt 40-nånting-åriga liv, en alldeles egen ponny! Det är en lång historia, men kortfattat behövde jag ett projekt och då dök denna ponny upp. Jag har inte ångrat mig för ett ögonblick! Vi har också tre (och en halv) hund i familjen. Två äldre små hanar, som funnits i familjen länge. Den tredje är en flatcoated retriever-valp som är Emmas hund, men som ännu inte är redo att bo tillsammans med henne på HVB. Den "halva" hunden är Emmas lånehund, fantastiska M, som bor med henne. Han är ändå en lika självklar och lika älskad del av vår familj som de andra hundarna.

Jag vill avsluta det här första dagboksinlägget med att tacka er alla som sett, stöttat och hejat på Emma. Jag känner en stor tacksamhet mot var och en av er!

 

[Pratsch]

Emma är verkligen en helt fantastisk person som är otroligt duktig på att uttrycka sig i skrift. Du har en väldigt fin dotter

Har ni som föräldrar blivit erbjudna någon stöttning i det här?

 

[MML]

Emma är verkligen en helt fantastisk person som är otroligt duktig på att uttrycka sig i skrift. Du har en väldigt fin dotter

Har ni som föräldrar blivit erbjudna någon stöttning i det här?

Ja, Emma är verkligen fantastisk!

Vi har under åren erbjudits stöd från olika håll, både egna samtalskontakter, anhöriggrupper med mera. För mig personligen har det varit väldigt hjälpsamt att träffa andra föräldrar till barn med liknande problematik. Det har verkligen minskat känslan av att inte "räcka till", som annars kan vara ganska svår att tackla.

Jag (vi) har också mycket eget att jobba med och bearbeta, och där har jag haft turen att få gå till en fantastisk kurator som hjälpt mig mycket. Det är något jag verkligen vill trycka på för andra föräldrar i liknande situation, att hitta en samtalskontakt som kan hjälpa en. Och att våga be om hjälp!

Vi har också fått mycket hjälp rent praktiskt från vänner och bekanta. vilket jag är oändligt tacksam för. Utan all hjälp med hundpassning, handling, matlådor, och "bara" små stunder av vardagliga samtal, vet jag inte hur vi hade klarat det här. Tyvärr har ju inte alla ett så stort socialt nätverk. Det råd jag kan ge där är att kolla upp om det finns hjälp att få via t.ex. kommunen, röda korset , och/eller kyrkans diakoniska verksamhet (som ofta inte är begränsad till församlingsmedlemmar, utan finns för alla).

 

[Pratsch]

Ja, Emma är verkligen fantastisk!

Vi har under åren erbjudits stöd från olika håll, både egna samtalskontakter, anhöriggrupper med mera. För mig personligen har det varit väldigt hjälpsamt att träffa andra föräldrar till barn med liknande problematik. Det har verkligen minskat känslan av att inte "räcka till", som annars kan vara ganska svår att tackla.

Jag (vi) har också mycket eget att jobba med och bearbeta, och där har jag haft turen att få gå till en fantastisk kurator som hjälpt mig mycket. Det är något jag verkligen vill trycka på för andra föräldrar i liknande situation, att hitta en samtalskontakt som kan hjälpa en. Och att våga be om hjälp!

Vi har också fått mycket hjälp rent praktiskt från vänner och bekanta. vilket jag är oändligt tacksam för. Utan all hjälp med hundpassning, handling, matlådor, och "bara" små stunder av vardagliga samtal, vet jag inte hur vi hade klarat det här. Tyvärr har ju inte alla ett så stort socialt nätverk. Det råd jag kan ge där är att kolla upp om det finns hjälp att få via t.ex. kommunen, röda korset , och/eller kyrkans diakoniska verksamhet (som ofta inte är begränsad till församlingsmedlemmar, utan finns för alla).

Skönt att höra ändå att ni som föräldrar inte har blivit ”bortglömda” ❤

 

[Sel]

Tack för att du skriver. Precis som det finns många som känner igen sig i Emma och så himla, himla gärna vill hjälpa och stötta finns det säkert många här som också kan känna igen sig i din situation, eller er som familj.
Jag var själv ett barn med ätstörningar och jag minns så väl hur förtvivlad mamma var. "Varför?!" var frågan, och det kan ju inte den som är sjuk svara på. Jag tror inte att mina föräldrar hade stöd eller mod att dela med sig när det begav sig, men att kunna läsa eller skriva med någon i samma sits hade säkert varit guld värt.
jag är så glad att ni får hjälp och stöttning och uppskattar att ni delar med er.

 

[MML]

Skönt att höra ändå att ni som föräldrar inte har blivit ”bortglömda” ❤

Jag upplevde faktiskt att det var "värst" under hösten -21 när Emma var inlagd på BUP. Det här är inte menat att kasta någon skugga över vården, många som jobbar där är fantastiska! Men jag tror tyvärr att det kan vara lätt att bli "överkörd", och inte få rätt hjälp, om man har otur.

Efter att Emma blev placerad på det första HVB- hemmet har jag inte upplevt att varken hon eller vi föräldrar inte blivit tagna på allvar och fått ett bra bemötande. Tyvärr var det inte alltid så innan det. Det var några månader där som vi hade en mycket sjuk flicka som varken åt eller pratade, och som verkligen hittade alla möjligheter att skada sig själv. Vi behövde vara tre vuxna för att ens kunna ha en kort permission utomhus på sjukhusområdet för att hon skulle få träffa hundarna. Emmas pappa i stort sett bodde på sjukhuset med henne, och jag var där så ofta och mycket jag kunde.

Då tyckte en läkare att Emma kunde skrivas ut, och att en av oss kunde vara hemma med henne i "någon vecka". Där och då kände vi som föräldrar oss varken sedda eller förstådda. Under den tiden kan jag inte heller minnas att vi erbjöds något direkt stöd från vården, det kom nog senare. Men jag tror inte att det direkt går att anklaga någon för det. Ingen har väl missat krisen inom BUP, med extremt långa köer för att få behandling, underbemanning etc. Att då vi som föräldrar inte kände oss sedda, och att de förmodligen stämdigt "jagade" platser och behövde få ut de inlagda ungdomarna, är förstås inte bra, men ändå förståeligt. Även om jag än i dag anser att det är vansinne att försöka lasta över ett akut dödssjukt barn (så illa var det faktiskt) på föräldrarna att lösa själva. Jag har svårt att se att det resonemanget skulle fungera på någon annan avdelning än BUP, men det är förstås en helt annan diskussion.

Utöver den perioden, där mycket inte alls fungerade som man kunnat önska, tycker jag att vi mestadels blivit sedda även som föräldrar. Jag har förstått av att ha pratat med andra att det kan variera väldigt mycket vilket stöd föräldrarna får. Det handlar säkert delvis om att ha "tur" att träffa rätt personer, och säkert också om ungdomens problematik och inte minst ålder. Emma har ju varit sjuk sedan 11-årsåldern, och blev sedan väldigt dålig som 14-åring. Jag kan tänka mig att vi automatiskt blev mer inkluderade då, än om hon varit 17 år när hon insjuknade.

 

[MML]

Tack för att du skriver. Precis som det finns många som känner igen sig i Emma och så himla, himla gärna vill hjälpa och stötta finns det säkert många här som också kan känna igen sig i din situation, eller er som familj.
Jag var själv ett barn med ätstörningar och jag minns så väl hur förtvivlad mamma var. "Varför?!" var frågan, och det kan ju inte den som är sjuk svara på. Jag tror inte att mina föräldrar hade stöd eller mod att dela med sig när det begav sig, men att kunna läsa eller skriva med någon i samma sits hade säkert varit guld värt.
jag är så glad att ni får hjälp och stöttning och uppskattar att ni delar med er.

Jag känner med både dig och dina föräldrar

Jag vet ju inte hur gammal du är, men jag tror att klimatet för att prata om psykisk ohälsa, ätstörningar, ångest etc. är ett helt annat nu jämfört med exempelvis när jag var ung. Då upplevde jag att det sågs som mer skamligt att vara sjuk, och det var något som skvallrades om bakom ryggen på den sjuke och dennes familj. Så har jag aldrig upplevt det nu.

Jag tror faktiskt att internet och sociala medier är till stor hjälp just med att hitta någon att dela tunga saker med, och att se att man inte är ensam. Jag har ju sett hur mycket det har betytt för Emma, och jag har själv spenderat många timmar med att läsa allt jag kommit över från de som tagit sig igenom ätstörningar, eller som bott på HVB-hem som unga o.s.v.

 

[Islandshästryttare]

Vad fint att du delar med dig @MML Du har så rätt i att psykisk sjukdom förtjänar lika mycket uppmärksamhet och man behöver lika mycket hjälp som anhörig som vid en somatisk sjukdom. Själv växte jag upp med en anhörig i min närmaste familj som jag bodde med som hade psykisk sjukdom. På den tiden var vi barn helt utanför vården, det ansågs inte behövas att vi fick något stöd alls. Vilket vi verkligen hade behövt på flera olika sätt. . Är iallafall väldigt glad att höra att ni föräldrar fått så här fin stöttning i vården och att den har förbättrats för anhöriga. Tråkigt att höra om era upplelevelser av BUP under hösten-21 men du har säkert alldeles rätt i att det till stor del är resursbrist och det är inte klokt någonstans.

Du har en helt fantastisk dotter i Emma och jag hoppas verkligen hon kan göra något av sin talang för skrivande och att uttrycka sig den dagen hon mår bättre igen. Stor kram till hela er familj inklusive Emma.

 

[Sel]

Jag känner med både dig och dina föräldrar

Jag vet ju inte hur gammal du är, men jag tror att klimatet för att prata om psykisk ohälsa, ätstörningar, ångest etc. är ett helt annat nu jämfört med exempelvis när jag var ung. Då upplevde jag att det sågs som mer skamligt att vara sjuk, och det var något som skvallrades om bakom ryggen på den sjuke och dennes familj. Så har jag aldrig upplevt det nu.

Jag tror faktiskt att internet och sociala medier är till stor hjälp just med att hitta någon att dela tunga saker med, och att se att man inte är ensam. Jag har ju sett hur mycket det har betytt för Emma, och jag har själv spenderat många timmar med att läsa allt jag kommit över från de som tagit sig igenom ätstörningar, eller som bott på HVB-hem som unga o.s.v.

Jag kan tänka mig att vi är ungefär lika gamla, jag är född tidigt åttiotal (inget ont menat om du är yngre ), men det var helt klart en annan miljö när jag var ung tonåring. Det pratades vagt om ätstörningar men det var väldigt kategoriskt och sågs nog mer som en fas.
När min mamma sökte hjälp tog hon mig till vårdcentralen och jag minns än idag hur läkaren nöp mig i magen och sa "Det här är väl ingenting att oroa sig för." Det hjälpte inte.

Jag tror också att det finns otroligt mycket hjälp och stöd att hitta på sociala medier idag, så länge man är försiktig. Jag är så glad att du och @EmmaFilippa hittat just hit.

 

[MML]

Vad fint att du delar med dig @MML Du har så rätt i att psykisk sjukdom förtjänar lika mycket uppmärksamhet och man behöver lika mycket hjälp som anhörig som vid en somatisk sjukdom. Själv växte jag upp med en anhörig i min närmaste familj som jag bodde med som hade psykisk sjukdom. På den tiden var vi barn helt utanför vården, det ansågs inte behövas att vi fick något stöd alls. Vilket vi verkligen hade behövt på flera olika sätt. . Är iallafall väldigt glad att höra att ni föräldrar fått så här fin stöttning i vården och att den har förbättrats för anhöriga. Tråkigt att höra om era upplelevelser av BUP under hösten-21 men du har säkert alldeles rätt i att det till stor del är resursbrist och det är inte klokt någonstans.

Du har en helt fantastisk dotter i Emma och jag hoppas verkligen hon kan göra något av sin talang för skrivande och att uttrycka sig den dagen hon mår bättre igen. Stor kram till hela er familj inklusive Emma.

Vad sorgligt och hemskt att du inte fick något stöd som barn i en familj med psykisk ohälsa Jag har liknande erfarenheter, med psykisk ohälsa på väldigt nära håll under min uppväxt. Första gången jag fick något faktiskt stöd/hjälp som anhörig var efter att jag som ung vuxen hittade min nära anhöriga efter att hen avslutat sitt liv. Jag tror att hela synen på psykisk ohälsa, för både den drabbade och föräldrar, barn, syskon etc, har förändrats avsevärt från "när jag var ung". Nu upplever jag att många delar av samhället har en helt annan medvetenhet och att många (men tyvärr långt ifrån alla) fångas upp som förr inte fick någon hjälp.

Om Emma väljer att "göra något" med sitt skrivande eller sina erfarenheter så kommer vi självklart att stötta henne till 100%, lika väl som om hon en dag väljer att sluta skriva om sina tankar

 

[MML]

Jag kan tänka mig att vi är ungefär lika gamla, jag är född tidigt åttiotal (inget ont menat om du är yngre ), men det var helt klart en annan miljö när jag var ung tonåring. Det pratades vagt om ätstörningar men det var väldigt kategoriskt och sågs nog mer som en fas.
När min mamma sökte hjälp tog hon mig till vårdcentralen och jag minns än idag hur läkaren nöp mig i magen och sa "Det här är väl ingenting att oroa sig för." Det hjälpte inte.

Jag tror också att det finns otroligt mycket hjälp och stöd att hitta på sociala medier idag, så länge man är försiktig. Jag är så glad att du och @EmmaFilippa hittat just hit.

Vilket fruktansvärt bemötande hos vårdcentralen! Jag förstår verkligen att det inte hjälpte dig!

Jag är också väldigt glad för att Emma (och jag) hittat hit. Hon har fått så mycket positivt härifrån!

 

[MML]

I dag var en sådan dag då jag kände en enorm tacksamhet för människorna som finns i Emmas liv nu. Det är mestadels Emmas pappa som är med henne när hon är inlagd på BUP, dels för att Emma känner sig tryggare med pappa när hon mår så dåligt, och dels för att jag själv inte hanterar sådana situationer speciellt bra alla gånger. Jag vill förstås ändå vara hos Emma så mycket jag kan jag också.

I dag kom en av Emmas "favoriter" av personalen på HVB-hemmet till henne. Hon skickade iväg Emmas pappa och mig och sa åt oss att "ta ledigt" i några timmar, så skulle hon fixa lite "spa" med Emma. Det är en sån sak som verkligen betyder enormt mycket! Att veta att Emma är med någon hon känner sig trygg med, även om hon just nu är på ett ställe som hon upplever ganska skrämmande, och att bara kunna slappna av i det och verkligen kunna släppa kontrollen. Och vetskapen att de stått kvar orubbligt, trots allt Emma gått igenom det senaste året. Att hon "hör hemma" på det HVB-hemmet är lika självklart som att hon "hör hemma" hos oss.

Det skrivs ju en del i media om dåliga förhållanden på HVB-hem och liknande. Mycket som Emma naturligtvis läser och blir upprörd över. Det är säkert många andra ungdomar och föräldrar som också ser sådant och blir rädda för att själva drabbas. Därför känner jag att jag verkligen vill lyfta att det finns fantastiska ställen, med helt underbar personal, som verkligen ser och bryr sig om varje ungdom. Jag hoppas att det också kan få synas i media ibland, att många unga blir hjälpta, känner sig trygga, växer som människor och "hittar sig själva" på olika HVB-hem runt om i landet. Jag tror verkligen inte att "Emmas" HVB-hem är det enda, även om jag är böjd att hålla med Emma - hon säger ofta att hon bor på "världens bästa HVB" Det är det bästa jag som mamma kan höra, när situationen är som den är och Emma just nu inte kan bo hemma.

Nu hoppas vi att hon snart är tillräckligt stabil och har lyckats "ladda upp sitt batteri" tillräckligt för att få komma hem till HVB igen

 

[MML]

Jag vill dela med mig av lite tankar innan jag åker till Emma.

Många av er här läser säkert Emmas inlägg, och har kanske sett att hon pratade med sin pappa om svåra saker i går kväll. Jag tänkte då på hur oerhört lätt det är att flickor i Emmas situation "hamnar fel" och kanske inte har så trygga och stabila vuxna förebilder.

Emma har ju (i likhet med många som varit med om sådant hon varit utsatt för) mycket känslor om att vara dålig/äcklig, att inte vara värd bra saker och bra relationer o.s.v. Tyvärr är det inte alls ovanligt att flickor med sådana erfarenheter hamnar i destruktiva relationer, för att de själva inte känner att de är "värda mer", och för att det finns allt för många vidriga män som är experter på att "hitta" och utnyttja de tjejerna. Det blir en ond cirkel där tjejerna blir allt mer dåligt behandlad, och deras uppfattning om sitt eget värde blir allt sämre.

Något jag har fått upp ögonen för i olika anhöriggrupper etc. är att Emma ändå, på ett sätt, har haft tur. Hon har haft tur i att hon har sin pappa, och att hon sedan hon var liten har fått se mycket bra relationer och inte så mycket av de mindre bra.

Vi är verkligen inga superföräldrar! Vi är helt vanliga, och det finns säkert många som gör det bättre än oss. Men själva grunden finns där. Emma har sett att ett "normalt" förhållande bygger på tillit, ömsesidig respekt och ärlighet. Självklart har även vi bråkat i bland, det tror jag att alla gör. Men hon har alltid sett hur en (bra) man och pappa behandlar sin familj, så den grunden har hon. Hon vet att en vettig man/pappa/pojkvän bryr sig om och stöttar och är snäll och pålitlig. Hon har direkt kunnat identifiera "äckelgubbarna" som utsatt henne som just "äckelgubbar", att de har gjort fel och betett sig dåligt. Även om hon också brottats mycket med egna skuld- och skamkänslor, så har hon instinktivt vetat att så som de gjort är inte hur en bra man/kille gör.

Därför vet också Emma hur hon bör bli behandlat i ett förhållande. Hon har aldrig fallit för "bad boys", de pojkar (eller flickor) som hörs och syns mest och har en kaxig yta. Jag kan inte i min vildaste fantasi tänka mig Emma bli kär i någon som inte behandlat henne bra och med respekt.

Istället har Emma fastnat för en lite blyg och försiktig kille, som är SÅ fin och gullig! De allra flesta är väl upp över öronen förälskade som tonåringar, men just att han är så förstående och omtänksam gör mig så glad. Att Emma vet att det är en sån pojk/flickvän hon är värd att ha, och VILL ha! Och att hon själv inte vill "vara perfekt" för honom, utan värdesätter att få och kunna vara sig själv. Jag tror inte att jag som 16-åring hade viljat eller vågat träffa en relativt "ny" pojkvän när jag var sjuk och mådde dåligt över huvud taget, och jag är imponerad av hur moget och klokt hon resonerar. Och av hur fin han är med henne, även inför oss föräldrar. Fantastiska ungdomar!

 

[Pratsch]

Jag skulle vilja påstå att alla föräldrar som kämpar och gör sitt bästa för att barnen ska må bra är superföräldrar!

 

[LiviaFilippa]

Vi är verkligen inga superföräldrar!

Jo det är ni

 

[LiviaFilippa]

Jo det är ni

Pappa är iallafall det