Tankar om stort och smått i livet

Sedan jag började att "dela tankar" här i en dagbokstråd, har jag sett flera fördelar med att göra just det. Det är ett väldigt nyttigt sätt för mig att reflektera över mina egna tankar och mönster. Det har gjort att jag sett flera fällor jag själv gått i, som jag kanske annars inte ännu hade förstått. Bara en sådan sak som att jag nu i kväll såg en bekant dela ett citat på Facebook, där det stod något i stil med att alltid behöva ha fullt upp är ett tecken på flykt undan sådant man inte vill behöva möta. I dag nickade jag instämmande för mig själv. För bara några veckor sedan hade jag troligtvis mest fnyst åt det och tänkt att det där gäller inte för mig. Jag har fullt upp för att jag "bara är så". Och ja, till viss del är det nog "bara så jag är". Men i och med att jag blivit utbränd har jag tvingats att möta det där "ingenting" på ett helt nytt sätt, och både behöbt hantera svåra tankar och frågor, men också tvingats inse att det inte händer något anmärkningsvärt av att göra just ingenting. Jag kanske känner av den inre stressen och prestationskraven lite mer, men det händer inget.

Jag har också under de senaste veckorna upplevt saker jag aldrig trodde att jag skulle uppleva. Panikångestattacker som fått mig att närapå inte kunna ta mig hem. En känsla av att vara fånge i mina egna känslor, att det är känslorna som kontrollerar mig i stället för tvärt om. En bottenlös sorg, för det som varit, det som kunnat bli, och det som aldrig blev.

Och så har jag tvingats se över vad som är viktigt i livet. Jag har mycket som jag vill och som jag trivs med. Jobbet - jag älskar mitt jobb! - som jag just nu är sjukskriven från. Vänner och släktingar som jag gärna skulle vilja träffa betydligt oftare, kyrkan som jag känner en stor samhörighet i och där jag verkligen "har min plats". Jag har en häst och två hundar som jag vill kunna spendera flera timmar med, varje dag. Och så en man och en dotter, Emma, som jag älskar över allt annat. Tidigare skulle jag nog ha behövt minst 36 timmar på ett dygn, för att verkligen hinna med mitt liv. Nu har jag dragit ner på tempot avsevärt. Jag har för tillfället frånsagt mig allt ideellt arbete inom kyrkan. Valpen som bott hos oss sedan våren har flyttat permanent till Emma som bor på HVB-hem, vilket har gjort min "hundbörda" otroligt mycket lättare (även om jag självklart älskar valpen också!) och jag har berättat för "allt och alla" om min utbrändhet och att jag måste prioritera om mitt liv och därför tyvärr inte kan finnas där för alla i den utsträckning jag tidigare försökt att klara.

Ja, det är tungt emellanåt. Det känns oerhört tufft att behöva gå emot vad jag egentligen skulle vilja göra, men när orken helt enkelt inte finns där måste jag öva på att lyssna inåt.

I dag har vi haft en underbar dag, hela familjen. Inte "bara" jag, mannen och de två hemmaboende hundarna. Emma och valpen har varit hemma i flera timmar, och vi har haft en liten mini-jul. Vi åt julmat, tog en promenad med hundarna, vilade, fikade, klädde julgranen, och pratade och bara var. Jag var stenhård på mig själv om att släppa alla mina inre krav om "perfektion", och det visade sig att just det nog är receptet på att landa så nära en perfekt dag det går att komma.

 

[MML]

I bland frågar jag mig själv om jag alls borde ha blivit mamma.

Misstförstå mig inte, jag älskar mitt barn över allt annat och hon är det absolut bästa som hänt mig! Men jag är så otillräcklig! Jag känner att så mycket av skulden för hennes lidande ligger hos mig, och att det är oförlåtligt. Hur orättvist är inte livet, när en så stark och klok och fantastisk tjej inte fick en bättre mamma, som bättre kunde stötta henne? Hur orättvist är det inte, när min underbara flicka inte "bara" fått så många smällar av livet, utan dessutom är fast med... Mig?

Jag måste ta mig samman så att jag kan besöka Livia i morgon. Jag längtar så att det gör ont! Jag hoppas att vi kan lösa det så att både jag och Livias hundar kan få träffa vår älsklingstjej en stund i morgon Jag behöver "bara" vara stark när jag är hos Livia. Därefter är det tillåtet att bryta ihop.

Ännu en gång frågar jag mig också, hur skulle jag ha klarat allt detta om jag varit ensam? Jag har ett fantastiskt nätverk, med både familj och vänner runt mig. Det går inte ens att företälla sig hur någon klarar att ta sig igenom en sådan här period helt ensam!

 

[monster1]

I bland frågar jag mig själv om jag alls borde ha blivit mamma.

Misstförstå mig inte, jag älskar mitt barn över allt annat och hon är det absolut bästa som hänt mig! Men jag är så otillräcklig! Jag känner att så mycket av skulden för hennes lidande ligger hos mig, och att det är oförlåtligt. Hur orättvist är inte livet, när en så stark och klok och fantastisk tjej inte fick en bättre mamma, som bättre kunde stötta henne? Hur orättvist är det inte, när min underbara flicka inte "bara" fått så många smällar av livet, utan dessutom är fast med... Mig?

Jag måste ta mig samman så att jag kan besöka Livia i morgon. Jag längtar så att det gör ont! Jag hoppas att vi kan lösa det så att både jag och Livias hundar kan få träffa vår älsklingstjej en stund i morgon Jag behöver "bara" vara stark när jag är hos Livia. Därefter är det tillåtet att bryta ihop.

Ännu en gång frågar jag mig också, hur skulle jag ha klarat allt detta om jag varit ensam? Jag har ett fantastiskt nätverk, med både familj och vänner runt mig. Det går inte ens att företälla sig hur någon klarar att ta sig igenom en sådan här period helt ensam!

Ärligt talat tror jag att det är bättre att du visar att du också kan må dåligt, så slipper Livia känna att hon är den enda som bryter ihop. Kan ni inte bryte ihop ihop på något sätt? Hälsa Livia så mycket, det är jobbigt med relationer i tonåren. Båda (fd) bonustjejerna hade det rörigt med sina kompisrelationer i både högstadie och gymnasiet, men nu verkar det ha lugnat sig. Några vänner har sorterats bort och några har återkommit och det finns såklart massor av nya. Den ena tjejen är ett socialt fenomen och känner alla och den andra mer tillbakadragen och har bara haft några få vänner samt varit utanför en hel del. Men har det bra nu (18 och 21 år gamla). Jag växte själv upp och var både utanför och ibland retad, men det redde ut sig och jag har idag många nära relationer. Även vi lite konstiga typer hittar "våra" människor som vi trivs och fungerar bra med.

Och jag tror inte du är en dålig mamma, herregud, ni har ju en jättesvår situation, det är ju knappast ditt fel. Ingen kan göra rätt i detta, man gör så gott man kan bara .

 

[Nox]

Ibland måste man inse att man är good enough, det har jag fått vila i många gånger när jag haft samma tankar, och i en föräldragrupp jag var med i för barn med psykisk ohälsa där vi pratade en del om att vara "good enough" och kunna vila i det.... I slutändan kom vi fram till att vi faktiskt var "better than good enough" om ändå inte perfekta - som ingen är. Så när jag känner som du gör, tänker jag på det och diskussionerna vi hade i den kontexten. Det hjälper.
Du hade inte kunnat göra mer! Du räcker! Du gör allt för Livia, vi ser det, du vet det också innerst inne. Livet är orättvist, det vet vi också, skit är det, och livet ger smällar till dom som redan har fått många, både till oss som föräldrar och våra barn. Det är skit och det är hemskt att stå vid sidan och se på, och att uppleva. Men vi tar oss igenom det. Också. Nätverk är guld, det är jag så tacksam att vi har runt oss också.

 

[MML]

Ärligt talat tror jag att det är bättre att du visar att du också kan må dåligt, så slipper Livia känna att hon är den enda som bryter ihop. Kan ni inte bryte ihop ihop på något sätt? Hälsa Livia så mycket, det är jobbigt med relationer i tonåren. Båda (fd) bonustjejerna hade det rörigt med sina kompisrelationer i både högstadie och gymnasiet, men nu verkar det ha lugnat sig. Några vänner har sorterats bort och några har återkommit och det finns såklart massor av nya. Den ena tjejen är ett socialt fenomen och känner alla och den andra mer tillbakadragen och har bara haft några få vänner samt varit utanför en hel del. Men har det bra nu (18 och 21 år gamla). Jag växte själv upp och var både utanför och ibland retad, men det redde ut sig och jag har idag många nära relationer. Även vi lite konstiga typer hittar "våra" människor som vi trivs och fungerar bra med.

Och jag tror inte du är en dålig mamma, herregud, ni har ju en jättesvår situation, det är ju knappast ditt fel. Ingen kan göra rätt i detta, man gör så gott man kan bara .

Tack för att du delar med dig, och så skönt att det blivit bättre för både dig och för båda "dina" tjejer!

Jag tror att en del av vad som gör det så svårt för Livia, är att hon på många sätt är oerhört mogen, klok och reflekterande, och genom hela livet varit lite "lillgammal". Samtidigt är hon på vissa sätt "yngre" än sin faktiska ålder. Jag tror att det gör det svårt att balansera, inte bara för Livia själv utan också för många runt omkring henne. Jag hoppas så att det "jämnar ut sig" med tiden.

 

[MML]

Ibland måste man inse att man är good enough, det har jag fått vila i många gånger när jag haft samma tankar, och i en föräldragrupp jag var med i för barn med psykisk ohälsa där vi pratade en del om att vara "good enough" och kunna vila i det.... I slutändan kom vi fram till att vi faktiskt var "better than good enough" om ändå inte perfekta - som ingen är. Så när jag känner som du gör, tänker jag på det och diskussionerna vi hade i den kontexten. Det hjälper.
Du hade inte kunnat göra mer! Du räcker! Du gör allt för Livia, vi ser det, du vet det också innerst inne. Livet är orättvist, det vet vi också, skit är det, och livet ger smällar till dom som redan har fått många, både till oss som föräldrar och våra barn. Det är skit och det är hemskt att stå vid sidan och se på, och att uppleva. Men vi tar oss igenom det. Också. Nätverk är guld, det är jag så tacksam att vi har runt oss också.

Tack snälla för dina fina och stärkande ord! Det där med "good enough" har vi också pratat mycket om. Det är nog jag som har svårt för att landa i och acceptera att "good enough" är just "good enough", och att det är okej att inte vara okej, även som mamma.

 

[Islandshästryttare]

@MML vill bara säga att jag ser att du kämpar och jag ser att du och familjen gör allt ni kan för Livia. Jag förstår att du vill finnas där för henne. Men det bästa när man är en familj är att man kan hjälpas åt och att man delar på både glädje och sorg och jobbiga saker. Just nu är Livias pappa hos henne så vila i det . Inse att du duger precis som du är. Bryter du ihop hos Livia så gör du. Att du just nu är sjuk är inget någon kan hjälpa utan det är såna perioder i livet som man går igenom helt enkelt. Ta hand om er.

 

[MML]

Jag känner att jag behöver "skriva av mig" igen. Kanske för att känna att jag inte är ensam i det här, jag vet inte. Kanske vill jag "bara" få sätta ord på det och rensa i den oreda som är i mitt huvud just nu.

I går var en fruktansvärd dag. Jag vill inte gå in på något i detalj, då det handlar om Livia och inte om mig, men kortfattat hände något som inte borde kunna hända, och jag är så arg på alla inblandade. Det blev en lång dag och kväll i går, och just nu är framtiden väldigt oklar.

Det är så många hur, så många varför, och naturligtvis väldigt mycket skuldkänslor. Även om jag, rent intellektuellt, naturligtvis vet att både jag och Livias pappa gör vårt bästa, så säger känslan något annat. Den säger att det inte är bra nog, och att allt det här är vårt, i synnerhet mitt, fel. "Om jag bara", "om jag inte hade", "jag borde ha gjort". I grund och botten landar det alltid i samma tanke; jag borde ha varit där. Vad är jag för usel mamma, som inte är där för mitt barn när hon behöver mig?

Jag var hos Livia i går. Direkt när jag fick reda på vad som hänt, såg jag till att få skjuts dit. Men vad hjälper det, då var det ju redan för sent. Då hade det som inte får hända redan hänt. Då hade mitt barn redan behövt sin mamma, men jag var inte där!

Jag hoppas att Livia någon gång i framtiden kan förstå och förlåta mig. Ännu är det långt kvar. Just nu känner Livia sig sviken och övergiven av alla, och på sätt och vis är det väl det hon blivit också Jag hoppas så att hon kan läka ihop, och att hon vågar och orkar ge oss en chans till.

Det har inte blivit mycket sömn för mig i natt, knappt någon alls. Trots det känner jag mig inte trött. Konstig och snurrig, absolut, men inte trött. Jag har skrivit till min kurator via 1177 och önskat få en samtalstid så snart som möjligt, eftersom det känns ganska akut just nu. Jag planerar också att träffa Livia igen i dag. Även om hon inte pratar med någon och är arg och ledsen, och även om jag egentligen inte alls orkar, så känner jag att jag helt enkelt måste visa rent konkret för henne att jag finns här.

 

[Nox]

Jag känner att jag behöver "skriva av mig" igen. Kanske för att känna att jag inte är ensam i det här, jag vet inte. Kanske vill jag "bara" få sätta ord på det och rensa i den oreda som är i mitt huvud just nu.

I går var en fruktansvärd dag. Jag vill inte gå in på något i detalj, då det handlar om Livia och inte om mig, men kortfattat hände något som inte borde kunna hända, och jag är så arg på alla inblandade. Det blev en lång dag och kväll i går, och just nu är framtiden väldigt oklar.

Det är så många hur, så många varför, och naturligtvis väldigt mycket skuldkänslor. Även om jag, rent intellektuellt, naturligtvis vet att både jag och Livias pappa gör vårt bästa, så säger känslan något annat. Den säger att det inte är bra nog, och att allt det här är vårt, i synnerhet mitt, fel. "Om jag bara", "om jag inte hade", "jag borde ha gjort". I grund och botten landar det alltid i samma tanke; jag borde ha varit där. Vad är jag för usel mamma, som inte är där för mitt barn när hon behöver mig?

Jag var hos Livia i går. Direkt när jag fick reda på vad som hänt, såg jag till att få skjuts dit. Men vad hjälper det, då var det ju redan för sent. Då hade det som inte får hända redan hänt. Då hade mitt barn redan behövt sin mamma, men jag var inte där!

Jag hoppas att Livia någon gång i framtiden kan förstå och förlåta mig. Ännu är det långt kvar. Just nu känner Livia sig sviken och övergiven av alla, och på sätt och vis är det väl det hon blivit också Jag hoppas så att hon kan läka ihop, och att hon vågar och orkar ge oss en chans till.

Det har inte blivit mycket sömn för mig i natt, knappt någon alls. Trots det känner jag mig inte trött. Konstig och snurrig, absolut, men inte trött. Jag har skrivit till min kurator via 1177 och önskat få en samtalstid så snart som möjligt, eftersom det känns ganska akut just nu. Jag planerar också att träffa Livia igen i dag. Även om hon inte pratar med någon och är arg och ledsen, och även om jag egentligen inte alls orkar, så känner jag att jag helt enkelt måste visa rent konkret för henne att jag finns här.

Finns inga ord. Men tänker på er, och LIVia kommer fixa detta! Du är en fantastisk mamma till Livia. Det är inte ditt fel

 

[MML]

Raderat

Tack för din kommentar, som ger mig en möjlighet till reflektion och eftertanke. Jag har funderat en del på de tankar du lyft nu under natten när jag inte kunnat sova (vilket alltså inte är kopplat till någon kommentar här, vill jag vara tydlig med) och hur jag bäst ska svara på det.

Jag vill börja med att säga att det att jag över huvud taget skriver här, och "finns" här på Bukefalos, är helt och hållet tack vare Livia. Hon började skriva här som 13/14-åring, och ganska tidigt fick jag veta det. Hon var också tidigt väldigt tydlig med att hon vill berätta sin historia, dela sina erfarenheter av både med- och motgångar, för att hon hoppas kunna hjälpa någon annan. Hennes förhoppning är, och har alltid varit, att hon kan nå ut till andra unga och få dem att känna sig lite mindre ensamma, och att nå ut till vuxna som möter unga och ge dem en inblick i livet ur ungdomens perspektiv. Även i perioder när Livia inte fått/viljat/kunnat skriva här, har hon i bland bett mig skriva om något som hon tycker är viktigt att lyfta. Många har genom åren berättat att de lärt sig saker av Livia, fått en ökad förståelse etc, och sådant är oerhört betydelsefullt för henne. Livias ambition att dela sin berättelse, har sedan inspirerat mig till att jag kan vara öppen med mina erfarenheter. Det har varit, och är, en värdefull möjlighet för att "tänka högt" för mig, både kring det som händer här och nu, och det jag har bakom mig i livet.

Livia och jag har (nästan) alltid varit väldigt öppna och ärliga med det mesta. Hon vet att jag skriver här, och hon har givetvis gett sitt godkännande till det (annars skriver jag självklart inget om henne). Hon har också själv valt att inte läsa mina "dagboksinlägg" - men hon vet att hon får, om hon vill. Jag skriver inte om något här som är "hemligt" eller som jag inte vill att Livia ska kunna ta del av - är det något sådant skriver jag det naturligtvis inte här. Att jag inte vill visa mig "svag" eller bryta ihop hos henne, beror inte på att jag vill försöka "lura" henne eller inte låta henne veta hur jag mår. Det är nog mest en automatisk instinkt hos mig att vilja "skydda" henne från att behöva möta även mina känslor, när hon är mitt uppe i sitt eget. Jag vet inte om det är en "bra" eller "dålig" egenskap som mamma, men jag tror att jag helt enkelt vill låta henne slippa "se" det, även om hon givetvis är både gammal nog, och intelligent nog, för att veta att även föräldrar bryter ihop och inte orkar i bland.

I och med att Livias tankar kring sin morfar och hans alkoholism kom fram, blev det också tydligt för mig hur viktigt det är att jag inte sitter fast i fällan från min egen barndom - att försöka "gömma undan" och tyst bära skam och skuld för sådant jag inte kunnat påverka. Sedan dess har jag försökt att vara mer öppen med även sådant inför Livia. Jag är dock långt ifrån perfekt, och det är i bland väldigt svårt för mig att prata om t. ex. känslor av skam och skuld, i synnerhet med Livia. Inte för att jag inte tycker att hon ska få veta hur jag känner (det tror jag absolut kan vara meningsfullt) utan för att det är svårt för mig. Då kan det i bland vara hjälpsamt för mig att skriva här först. Dels för att jag i lugn och ro kan formulera mina tankar, och eventuellt på input och vidare funderingar från andra. Dels för att det ger en ingångspunkt i samtal med Livia, om jag kan hänvisa till något jag skrivit här.

Det finns naturligtvis saker som jag väljer att inte skriva om. Det finns också sådant som jag låter Livia avgöra om/vad jag skriver om, t. ex. om det är något mer personligt kopplat till henne. Oftast landar det ändå i att jag skriver mindre ingående eller mindre personligt än bad Livia vill/tycker att jag kan göra. I bland har det även varit hon som specifikt bett mig att skriva om något, då det varit något som hon tyckt varit viktigt att lyfta fram, men som hon kanske önskar ska komma från mig eller ur en förälders perspektiv.

En annan aspekt är att hon under en period lämnade forumet då det kändes destruktivt. Vi vet inte hur hon känner kring detta nu, men om hon inte vill prata med någon - finns det en risk att hon inte heller vill att det skrivs om henne på forumet?

Jag väljer att svara på den här funderingen separat. Livia försöker, som många känner till, att hitta en balans i vad som känns "lagom" och fungerar för henne i att vistas online. I det blir det i bland pauser från Bukefalos, både längre och kortare. Det kan bero på hur hon känner kring sitt eget skrivande och/eller läsande här, eller hur hon känner kring, och hanterar, kontakten med andra. Oftast har pausen kommit efter att förslaget lyfts av någon annan (mig, Livias pappa, personal), sällan enbart från Livia själv. Att jag skriver det är för att jag vill vara tydlig med att viljan och drivkraften att dela hennes historia kommer från henne själv, och att det är något som jag faktiskt både inspireras och imponeras av! Jag tycker att det är oerhört modigt och insiktsfullt, och jag ser också att det stärker hennes egen syn på sig själv när hon får och vågar "ta plats" med sitt liv och sina erfarenheter och tankar.

Även när Livia försökt avsluta sitt liv, har hon vid flera tillfällen specifikt bett mig att berätta om det, bland annat här. I bland har jag valt att utelämna vissa saker, men för mig handlar det i grunden om att respektera hennes vilja. Vi har en väldigt tydlig och ömsesidig respekt, som jag värderar mycket högt. Livia vet att jag lyssnar på och respekterar henne, och på samma sätt utgår jag från att hon lyssnar på och respekterar mig. Inte för att jag är hennes mamma och därmed "ska bestämma", utan för att det är så jag önskar att vår relation ska vara.

Hon vet att om hon säger eller skriver att hon inte vill att jag ska läsa något, så läser jag det inte. Kanske kontroversiellt enligt somliga, men det har fungerat bra för oss och har många gånger visat att det gör att jag fått ett större förtroende från henne. Hon vet också att om jag säger att jag inte är bekväm med att skriva om något, eller att jag inte är bekväm med att hon skriver om något online, så är det det som gäller. På samma sätt har jag alltid sett det som självklart att ge henne samma respekt. Om hon inte vill att jag ska skriva om något, så gör jag det inte. Om hon vill att jag ska ändra/ta bort något som är kopplat till henne, så gör jag det, hur litet det än kan verka ur mitt perspektiv.

Jag känner mig därför helt säker när jag skriver att Livia inte bara "är okej med" att jag skriver om henne, utan att hon dessutom vill att jag ska dela med mig av både det som går bra och det som är svårt. Att hon inte vill/orkar prata med någon beror på det som hänt, och att det har hänt något är ingen hemlighet. Vad som har hänt är däremot något som jag väljer att inte dela över huvud taget.

Jag hoppas att du hänger med på hur jag tänker, även om det här blev långt och rörigt skrivet då min hjärna är långt ifrån toppskick.

 

[MML]

Jag tittar in lite snabbt för att skriva att jag raderat ett par kommentarer. Dottern var in och läste och tog illa upp av en kommentar (hon kände sig "dumförklarad" och upplevde att jag blev kritiserad - men jag är övertygad om att det inte var menat så!) och frågade om jag kunde ta bort den. Jag är dock oerhört klantig och råkade först radera en helt annan kommentar, som det inte alls var meningen att ta bort! Ber om ursäkt för det.

Jag väljer att låta mitt svar till den raderade kommentaren stå kvar, då jag tänker att det kanske är flera som haft liknande funderingar, och som kan få en del svar av det jag skrivit.

 

[MML]

Jag vill också passa på att skriva att jag är hos Livia nu, och att jag även har träffat (och gosat med) valpen

"Valpen" är dock snart ett år nu, så han är väl egentligen ingen valp längre. "Hunden" låter så väldigt opersonligt, och Livia vill inte "avslöja" hans namn här, så jag ska se om vi kan komma på ett bra alias för honom.

 

[Mkb]

Tack för din kommentar, som ger mig en möjlighet till reflektion och eftertanke. Jag har funderat en del på de tankar du lyft nu under natten när jag inte kunnat sova (vilket alltså inte är kopplat till någon kommentar här, vill jag vara tydlig med) och hur jag bäst ska svara på det.

Jag vill börja med att säga att det att jag över huvud taget skriver här, och "finns" här på Bukefalos, är helt och hållet tack vare Livia. Hon började skriva här som 13/14-åring, och ganska tidigt fick jag veta det. Hon var också tidigt väldigt tydlig med att hon vill berätta sin historia, dela sina erfarenheter av både med- och motgångar, för att hon hoppas kunna hjälpa någon annan. Hennes förhoppning är, och har alltid varit, att hon kan nå ut till andra unga och få dem att känna sig lite mindre ensamma, och att nå ut till vuxna som möter unga och ge dem en inblick i livet ur ungdomens perspektiv. Även i perioder när Livia inte fått/viljat/kunnat skriva här, har hon i bland bett mig skriva om något som hon tycker är viktigt att lyfta. Många har genom åren berättat att de lärt sig saker av Livia, fått en ökad förståelse etc, och sådant är oerhört betydelsefullt för henne. Livias ambition att dela sin berättelse, har sedan inspirerat mig till att jag kan vara öppen med mina erfarenheter. Det har varit, och är, en värdefull möjlighet för att "tänka högt" för mig, både kring det som händer här och nu, och det jag har bakom mig i livet.

Livia och jag har (nästan) alltid varit väldigt öppna och ärliga med det mesta. Hon vet att jag skriver här, och hon har givetvis gett sitt godkännande till det (annars skriver jag självklart inget om henne). Hon har också själv valt att inte läsa mina "dagboksinlägg" - men hon vet att hon får, om hon vill. Jag skriver inte om något här som är "hemligt" eller som jag inte vill att Livia ska kunna ta del av - är det något sådant skriver jag det naturligtvis inte här. Att jag inte vill visa mig "svag" eller bryta ihop hos henne, beror inte på att jag vill försöka "lura" henne eller inte låta henne veta hur jag mår. Det är nog mest en automatisk instinkt hos mig att vilja "skydda" henne från att behöva möta även mina känslor, när hon är mitt uppe i sitt eget. Jag vet inte om det är en "bra" eller "dålig" egenskap som mamma, men jag tror att jag helt enkelt vill låta henne slippa "se" det, även om hon givetvis är både gammal nog, och intelligent nog, för att veta att även föräldrar bryter ihop och inte orkar i bland.

I och med att Livias tankar kring sin morfar och hans alkoholism kom fram, blev det också tydligt för mig hur viktigt det är att jag inte sitter fast i fällan från min egen barndom - att försöka "gömma undan" och tyst bära skam och skuld för sådant jag inte kunnat påverka. Sedan dess har jag försökt att vara mer öppen med även sådant inför Livia. Jag är dock långt ifrån perfekt, och det är i bland väldigt svårt för mig att prata om t. ex. känslor av skam och skuld, i synnerhet med Livia. Inte för att jag inte tycker att hon ska få veta hur jag känner (det tror jag absolut kan vara meningsfullt) utan för att det är svårt för mig. Då kan det i bland vara hjälpsamt för mig att skriva här först. Dels för att jag i lugn och ro kan formulera mina tankar, och eventuellt på input och vidare funderingar från andra. Dels för att det ger en ingångspunkt i samtal med Livia, om jag kan hänvisa till något jag skrivit här.

Det finns naturligtvis saker som jag väljer att inte skriva om. Det finns också sådant som jag låter Livia avgöra om/vad jag skriver om, t. ex. om det är något mer personligt kopplat till henne. Oftast landar det ändå i att jag skriver mindre ingående eller mindre personligt än bad Livia vill/tycker att jag kan göra. I bland har det även varit hon som specifikt bett mig att skriva om något, då det varit något som hon tyckt varit viktigt att lyfta fram, men som hon kanske önskar ska komma från mig eller ur en förälders perspektiv.



Jag väljer att svara på den här funderingen separat. Livia försöker, som många känner till, att hitta en balans i vad som känns "lagom" och fungerar för henne i att vistas online. I det blir det i bland pauser från Bukefalos, både längre och kortare. Det kan bero på hur hon känner kring sitt eget skrivande och/eller läsande här, eller hur hon känner kring, och hanterar, kontakten med andra. Oftast har pausen kommit efter att förslaget lyfts av någon annan (mig, Livias pappa, personal), sällan enbart från Livia själv. Att jag skriver det är för att jag vill vara tydlig med att viljan och drivkraften att dela hennes historia kommer från henne själv, och att det är något som jag faktiskt både inspireras och imponeras av! Jag tycker att det är oerhört modigt och insiktsfullt, och jag ser också att det stärker hennes egen syn på sig själv när hon får och vågar "ta plats" med sitt liv och sina erfarenheter och tankar.

Även när Livia försökt avsluta sitt liv, har hon vid flera tillfällen specifikt bett mig att berätta om det, bland annat här. I bland har jag valt att utelämna vissa saker, men för mig handlar det i grunden om att respektera hennes vilja. Vi har en väldigt tydlig och ömsesidig respekt, som jag värderar mycket högt. Livia vet att jag lyssnar på och respekterar henne, och på samma sätt utgår jag från att hon lyssnar på och respekterar mig. Inte för att jag är hennes mamma och därmed "ska bestämma", utan för att det är så jag önskar att vår relation ska vara.

Hon vet att om hon säger eller skriver att hon inte vill att jag ska läsa något, så läser jag det inte. Kanske kontroversiellt enligt somliga, men det har fungerat bra för oss och har många gånger visat att det gör att jag fått ett större förtroende från henne. Hon vet också att om jag säger att jag inte är bekväm med att skriva om något, eller att jag inte är bekväm med att hon skriver om något online, så är det det som gäller. På samma sätt har jag alltid sett det som självklart att ge henne samma respekt. Om hon inte vill att jag ska skriva om något, så gör jag det inte. Om hon vill att jag ska ändra/ta bort något som är kopplat till henne, så gör jag det, hur litet det än kan verka ur mitt perspektiv.

Jag känner mig därför helt säker när jag skriver att Livia inte bara "är okej med" att jag skriver om henne, utan att hon dessutom vill att jag ska dela med mig av både det som går bra och det som är svårt. Att hon inte vill/orkar prata med någon beror på det som hänt, och att det har hänt något är ingen hemlighet. Vad som har hänt är däremot något som jag väljer att inte dela över huvud taget.

Jag hoppas att du hänger med på hur jag tänker, även om det här blev långt och rörigt skrivet då min hjärna är långt ifrån toppskick.

Vad skönt att ni har ett samförstånd kring det, och tack för att du tog dig tiden att svara.

Jag tror att jag hänger med någorlunda och tycker både att det här bara delvis besvarar frågeställningarna men samtidigt också att det först och främst är upp till er båda att välja hur ni vill göra - och ni verkar båda vara nöjda med hur det fungerar vilket är det viktigaste. Hade det här varit en slags principiell eller mer allmän diskussion på en annan del av forumet hade jag kanske fortsatt diskutera just de aspekter som du inte har gått in så mycket på i ditt svar, men för era liv så spelar det förstås ingen som helst roll vad jag eller någon annan tycker om något av det. Om upplägget fungerar bra för er, vilket du beskriver ganska genomgående i ditt svar att det gör, så finns det ju ingen direkt anledning att ändra på det.

Jag tittar in lite snabbt för att skriva att jag raderat ett par kommentarer. Dottern var in och läste och tog illa upp av en kommentar (hon kände sig "dumförklarad" och upplevde att jag blev kritiserad - men jag är övertygad om att det inte var menat så!) och frågade om jag kunde ta bort den. Jag är dock oerhört klantig och råkade först radera en helt annan kommentar, som det inte alls var meningen att ta bort! Ber om ursäkt för det.

Jag väljer att låta mitt svar till den raderade kommentaren stå kvar, då jag tänker att det kanske är flera som haft liknande funderingar, och som kan få en del svar av det jag skrivit.

Jag har förståelse för och tar inte illa upp av det, jag nämnde det inte då men ytterligare en anledning till att jag funderade över huruvida jag alls skulle skriva om det är att det jag säger eller skriver ganska ofta tas som betydligt hårdare eller mer konfrontativt än hur jag själv menar det. Så det saknade säkert något socialt finlir som gör att det tas emot lite lättare. Hoppas som sagt att det vänder snart och att ni får må bättre.

 

[MML]

Jag har raderat ett antal inlägg av vad jag ser som "onödigt tjafs". Jag önskar verkligen få slippa sådant i min dagbok, och jag skulle verkligen uppskatta om det här inlägget fick sätta punkt för sådant.

Jag vill (igen) poängtera att jag inte tog illa upp av inlägget som var skrivet av @Mkb , men då dottern läste det på ett annat sätt och tog illa upp av det/av omständigheter runt det inlägget valde jag att radera det.

Jag tar inte personligen illa upp av ett "ifrågasättande" (det låter egentligen onödigt skarpt, men jag har svårt att hitta något annat lämpligt ord) av mina val som förälder - det är ju sådant som leder till utveckling, tänker jag! Om man aldrig ifrågasätter och tänker "ett varv extra" kring sin ståndpunkt i olika frågor, hur mycket kan man då utvecklas? Kanske inte så mycket, tänker jag. Just att ifrågasätta, fundera på andra infallsvinklar, vrida och vända, är något jag gjort mycket i en del olika anhöriggrupper, föräldragrupper och liknande. Jag tar inte illa upp av det!

Med det sagt vill jag också säga att jag även kan förstå Livias känslor. Ni som läser här känner ju inte någon av oss "IRL", och ni vet inte hur vår relation ser ut och hur öppen dialog vi har om olika saker. Även om jag som vuxen kan se att "kritiken" säkert inte var menat som kritik utan som uppriktig omtanke, så kan jag samtidigt se att det för Livia kändes som att jag blev ifrågasatt som en potentiellt "dålig förälder" och att hon kände det som att hon inte själv tros kunna sätta gränser gentemot mig - vilket ju både hon och jag givetvis vet att hon kan, får och bör!

Jag kan också förstå att hon blir ledsen om hon upplever att någon eller några användare läser "allt" som jag och/eller hon skriver, och enbart "gillar" sådana inlägg som hon upplever kritiska mot henne och/eller mig. Jag har alldeles för dålig koll på vilka de flesta här "är", så jag kan inte (och vill inte heller) säga om det stämmer eller inte. Det jag vill säga är att om det varit så, så förstår jag att hon känner sig illa till mods av det beteendet (speciellt med tanke på den mobbning hon varit utsatt för tidigare i livet, där ett fåtal var ledande och många "höll med i det tysta"). Om det gått till på det sättet som Livia upplevt, så vill jag allra ödmjukast be dessa personer att "ignorera" oss här på Bukefalos. Även om det skulle vara så att det sker av omtanke om Livia, så landar det inte väl alls och då kan jag tycka att det är trevligast att vara lyhörd och visa hänsyn för hur det tas emot (även om det inte är som det var menat).

Jag vill till slut lyfta att det här varit en aha-upplevelse för mig! Det här är inte första gången jag sett hur starkt Livia reagerar på vad hon upplever som orättvisor riktade mot mig, men det är första gången jag ser sambandet med hur jag själv ifrågasätter min förmåga som förälder. Av Livias reaktion att döma, får jag nog utgå från att i alla fall hon tycker att jag är fullt tillräcklig som mamma, med alla mina brister och fel. Är inte det egentligen det viktigaste av allt? Det är ju trots allt Livias mamma jag är, så att hon tycker att jag gör ett tillräckligt bra jobb och att jag är en okej mamma är väl det allra mest centrala. Jag bör förmodligen sluta tvivla så mycket på mig själv, och framför allt slluta ifrågasätta och kritisera min egna förmåga som förälder. Livia tycker bevisligen att jag duger, och det tar jag som ett kvitto på att, ja, jag duger faktiskt som mamma!

 

[MML]

I dag har det varit en lång dag hos Livia, och delvis med "valpen" som är så stor och så duktig Livia och jag pratade och kom fram till att kort och gott kalla honom för Voffi online - ett oerhört fånigt smeknamn som vi ofta använder när vi pratar om honom

Voffi är verkligen helt rätt hund på rätt plats, och jag är så stolt över både honom och Livia. Vilket team de är tillsammans! Hundar kan verkligen vara fantastiska, och hjälpa så enormt mycket inom så många olika områden!

 

[Bilburen]

Fort farande så NEJ! Jag vet inte om du inte fattar vad jag skriver eller om du bara vill på stå nåt som inte stämmer? Men jag har HELATIDEN varit tydlig att jag menar dom som ALLTID gör så. Om du ALLTID gör så JA då kan du ta åt dig! Om du INTE alltid gör så så fattar jag inte varför du tar åt dig av nånting som inte va

Fort farande så NEJ! Jag vet inte om du inte fattar vad jag skriver eller om du bara vill på stå nåt som inte stämmer? Men jag har HELATIDEN varit tydlig att jag menar dom som ALLTID gör så. Om du ALLTID gör så JA då kan du ta åt dig! Om du INTE alltid gör så så fattar jag inte varför du tar åt dig av nånting som inte var

I dag har det varit en lång dag hos Livia, och delvis med "valpen" som är så stor och så duktig Livia och jag pratade och kom fram till att kort och gott kalla honom för Voffi online - ett oerhört fånigt smeknamn som vi ofta använder när vi pratar om honom

Voffi är verkligen helt rätt hund på rätt plats, och jag är så stolt över både honom och Livia. Vilket team de är tillsammans! Hundar kan verkligen vara fantastiska, och hjälpa så enormt mycket inom så många olika områden!

Varför inte bara kalla den för unghunden nu istället för valpen?

 

[Blyger]

Jag gillar både Valpen och Voffi men kallar å andra sidan min bebis för Knölis Gruffalon så kanske inte får ha någon åsikt när det gäller fåniga smeknamn

 

[Blyger]

Livia tycker bevisligen att jag duger, och det tar jag som ett kvitto på att, ja, jag duger faktiskt som mamma!

Det enda som räknas

 

[MML]

Varför inte bara kalla den för unghunden nu istället för valpen?

Det går förstås att göra, men då blir det det ännu tråkigare "hunden" om något år och det låter så oerhört opersonligt. Voffi är lite roligare!

 

[Mkb]

Jag har raderat ett antal inlägg av vad jag ser som "onödigt tjafs". Jag önskar verkligen få slippa sådant i min dagbok, och jag skulle verkligen uppskatta om det här inlägget fick sätta punkt för sådant.

Jag vill (igen) poängtera att jag inte tog illa upp av inlägget som var skrivet av @Mkb , men då dottern läste det på ett annat sätt och tog illa upp av det/av omständigheter runt det inlägget valde jag att radera det.

Jag tar inte personligen illa upp av ett "ifrågasättande" (det låter egentligen onödigt skarpt, men jag har svårt att hitta något annat lämpligt ord) av mina val som förälder - det är ju sådant som leder till utveckling, tänker jag! Om man aldrig ifrågasätter och tänker "ett varv extra" kring sin ståndpunkt i olika frågor, hur mycket kan man då utvecklas? Kanske inte så mycket, tänker jag. Just att ifrågasätta, fundera på andra infallsvinklar, vrida och vända, är något jag gjort mycket i en del olika anhöriggrupper, föräldragrupper och liknande. Jag tar inte illa upp av det!

Med det sagt vill jag också säga att jag även kan förstå Livias känslor. Ni som läser här känner ju inte någon av oss "IRL", och ni vet inte hur vår relation ser ut och hur öppen dialog vi har om olika saker. Även om jag som vuxen kan se att "kritiken" säkert inte var menat som kritik utan som uppriktig omtanke, så kan jag samtidigt se att det för Livia kändes som att jag blev ifrågasatt som en potentiellt "dålig förälder" och att hon kände det som att hon inte själv tros kunna sätta gränser gentemot mig - vilket ju både hon och jag givetvis vet att hon kan, får och bör!

Jag kan också förstå att hon blir ledsen om hon upplever att någon eller några användare läser "allt" som jag och/eller hon skriver, och enbart "gillar" sådana inlägg som hon upplever kritiska mot henne och/eller mig. Jag har alldeles för dålig koll på vilka de flesta här "är", så jag kan inte (och vill inte heller) säga om det stämmer eller inte. Det jag vill säga är att om det varit så, så förstår jag att hon känner sig illa till mods av det beteendet (speciellt med tanke på den mobbning hon varit utsatt för tidigare i livet, där ett fåtal var ledande och många "höll med i det tysta"). Om det gått till på det sättet som Livia upplevt, så vill jag allra ödmjukast be dessa personer att "ignorera" oss här på Bukefalos. Även om det skulle vara så att det sker av omtanke om Livia, så landar det inte väl alls och då kan jag tycka att det är trevligast att vara lyhörd och visa hänsyn för hur det tas emot (även om det inte är som det var menat).

Jag vill till slut lyfta att det här varit en aha-upplevelse för mig! Det här är inte första gången jag sett hur starkt Livia reagerar på vad hon upplever som orättvisor riktade mot mig, men det är första gången jag ser sambandet med hur jag själv ifrågasätter min förmåga som förälder. Av Livias reaktion att döma, får jag nog utgå från att i alla fall hon tycker att jag är fullt tillräcklig som mamma, med alla mina brister och fel. Är inte det egentligen det viktigaste av allt? Det är ju trots allt Livias mamma jag är, så att hon tycker att jag gör ett tillräckligt bra jobb och att jag är en okej mamma är väl det allra mest centrala. Jag bör förmodligen sluta tvivla så mycket på mig själv, och framför allt slluta ifrågasätta och kritisera min egna förmåga som förälder. Livia tycker bevisligen att jag duger, och det tar jag som ett kvitto på att, ja, jag duger faktiskt som mamma!

Ifrågasättande är ett helt ok ord, men jag tycker inte heller att det är ett skarpt ord alls, jag tycker att ifrågasättanden är ett sunt tecken på ett öppet klimat där alla inte alltid behöver hålla med varandra så länge man är saklig och visar respekt. Med det sagt vill jag också förtydliga att mitt ifrågasättande alltså gällde enbart sakfrågan och inte ditt föräldraskap som helhet eller din duglighet som förälder.

Tvärtom tycker jag att du verkar ställa orimligt höga krav på dig själv många gånger. Till exempel är det helt omöjligt att skydda sitt barn från omvärldens alla fasor, och hade det varit möjligt hade det nog skett till priset av barnets frihet och möjlighet att utvecklas på egen hand. Man kan inte kontrollera alla faktorer, det är praktiskt omöjligt. Utöver det så är även brister och misstag oundvikligt i alla delar av livet, inklusive föräldraskap. Perfektion är ouppnåeligt. Och när man oundvikligen gör sina misstag och existerar med alla sina brister så betyder inte det att man är dålig som människa eller som förälder, det betyder bara att man är mänsklig. Jag oroade mig lite över att du skulle ta mitt ifrågasättande som ytterligare ammunition att hacka på dig själv med, vilket var väldigt långt ifrån syftet, så det känns skönt att du inte tog illa upp utan tog det som ett tillfälle att vrida och vända på saker.

Din aha-upplevelse tror jag är viktig, även om just den där uppgörelsen med dina självtvivel och ditt självhat bör finnas där alldeles oavsett om du i stunden får bekräftelse på din duglighet som förälder från ditt barn eller inte.

Det är helt sant att jag har ett totalt utifrån-perspektiv, jag känner inte er alls och har inte läst alla trådar (faktiskt bara den här tror jag), vilket säkert kan vara både en nackdel och en styrka. Det du skriver här om att sätta gränser får mig att tänka att du nästan men kanske inte helt förstod vad jag syftade på i mitt ursprungsinlägg. Antagligen var det också vårdslöst av mig att ge ett antal exempel utan att förklara tankegångarna bakom. Tar det kortaste exempel-citatet, och för att illustrera min poäng ändrar jag pronomen som om du riktar dig direkt till den du skriver om och som du vet kan läsa din tråd:

"Jag tror att en del av vad som gör det så svårt för dig, är att du på många sätt är oerhört mogen, klok och reflekterande, och genom hela livet varit lite "lillgammal". Samtidigt är du på vissa sätt "yngre" än din faktiska ålder. Jag tror att det gör det svårt att balansera, inte bara för dig själv utan också för många runt omkring dig. Jag hoppas så att det "jämnar ut sig" med tiden."

Det är en smått kraftfull kommentar som helhet men särskilt den sista meningen, och problemet där är ju att ens mentala ålder eller hur man upplevs av andra kan vara långt bortom ens kontroll och för ett barn är det definitivt bortom den egna kontrollen. Det finns inte något konstruktivt utlopp för det här när det riktas (vare sig direkt eller indirekt som i ditt originalinlägg) mot ett barn. Vad kan barnet göra med dina intensiva förhoppningar om en framtida förändring, och om barnet på många sätt förblir densamma - vad händer då? Det här är retoriska frågor för att illustrera en tankegång, inget som du behöver svara på. För er kanske kommentarer som ovan är fullt normala och inget man behöver fundera över. Men för mig som inte känner er alls verkar det en aning problematiskt och lite gränslöst. Det är exempel på sådant som jag tycker att barn inte ska behöva sätta gränser mot, sådant som hade passat bra i en anhöriggrupp eller föräldragrupp men kanske inte rakt ut där själva barnet som föräldern oroar sig för är närvarande. Och återigen så handlar det inte om ditt föräldraskap i stort, invändningen kretsar överhuvudtaget inte kring dig som person, det handlar snarare om barnperspektivet - utifrån betraktat.

Går inte in i detalj på det längre exemplet eftersom det redan blivit långt, men det var inlägget där du frågade dig själv om du borde blivit mamma, insisterar på hur dålig du anser att du är och där du tar på dig "så mycket av skulden" för din dotters lidande. Återigen, vad kan ett barn göra med den här informationen, finns det inga som helst risker med det här? Det är självklart jättebra om det fungerar utan några problem alls mellan er, men jag försöker här alltså förklara varför jag reagerade från första början.

Och att din dotter sedan dyker upp, i en tråd du ursprungligen trodde att hon inte läser, för att försäkra dig och övriga om att du duger som mamma är inte förvånande. Du tar det som ett tecken på att du borde sluta tvivla på din duglighet, medan jag (som tycker att du borde slutat tvivla på din duglighet även innan det) tar det som ett tecken på att det är mycket svårt för en omskriven part att hålla sig ifrån eller vara neutral till en sådan här tråd. Särskilt utifrån vad du tidigare skrivit om hur hon har förhållit sig till ditt mående, att hon tar på sig ansvar. Då är det lätt hänt att det snabbt kommer ett behov av att "skydda" dig mot såväl din egen negativa självbild som mot upplevda orättvisor och andra människor som för en diskussion med dig. Hade det här varit en anhöriggrupp eller föräldragrupp eller hade det funnits en större anpassning efter det faktum att ditt barn läser här, då hade du som vuxen kanske inte behövt luta dig mot ditt barns försäkran om att du duger för att konfrontera dina egna självtvivel.

Jag hoppas att du inte tar detta som alltför skarpt, jag oroar mig lite för det i och med att du upplevde ifrågasättande som ett skarpt ord. Samtidigt är det svårt att väga ord på guldvåg, jag hoppas du förstår ungefär vad jag menar ändå. Jag var som sagt aldrig ute efter att kritisera ditt föräldraskap som helhet, det enda jag kan förhålla mig till är vad som skrivits i tråden och hur konstruktivt eller icke konstruktivt det framstår. Så om en självdestruktiv del av dig vill använda det här inlägget till att slå på dig själv och ditt föräldraskap så har du absolut inte mitt samtycke till det, tvärtom. Något du ofta skriver i tråden är att din dotter är stark men låt mig då också som slutord tillägga detta - du är också stark, antagligen starkare än du tror. Jag önskar er allt gott oavsett hur du väljer att göra i sakfrågan.

 

[MML]

Jag är vansinnigt trött nu, så jag har svårt att fokusera och formulera mig ordentligt. Jag känner ändå att jag vill försöka få till ett kort svar på några delar av din kommentar.

Tar det kortaste exempel-citatet, och för att illustrera min poäng ändrar jag pronomen som om du riktar dig direkt till den du skriver om och som du vet kan läsa din tråd:

"Jag tror att en del av vad som gör det så svårt för dig, är att du på många sätt är oerhört mogen, klok och reflekterande, och genom hela livet varit lite "lillgammal". Samtidigt är du på vissa sätt "yngre" än din faktiska ålder. Jag tror att det gör det svårt att balansera, inte bara för dig själv utan också för många runt omkring dig. Jag hoppas så att det "jämnar ut sig" med tiden."

Jag förstår att du reagerade på det, och det var också i huvudsak det jag tänkte på som exempel på när dottern ber mig att nämna något här. Nu minns jag inte på rak arm i vilket sammanhang det dök upp här, men för dottern var/är det viktigt att andra får veta att hon är både "stor" och "liten", då hon ofta mött svårigheter på grund av omgivningens förmåga (eller oförmåga) att se och bemöta "båda sidorna".

Går inte in i detalj på det längre exemplet eftersom det redan blivit långt, men det var inlägget där du frågade dig själv om du borde blivit mamma, insisterar på hur dålig du anser att du är och där du tar på dig "så mycket av skulden" för din dotters lidande. Återigen, vad kan ett barn göra med den här informationen, finns det inga som helst risker med det här? Det är självklart jättebra om det fungerar utan några problem alls mellan er, men jag försöker här alltså förklara varför jag reagerade från första början.

Vad ett barn kan göra med den informationen är förstås ingenting, och det är heller inget som någon behöver göra något med alls, som jag ser det.

Jag förstår din tanke och varifrån det kommer, men jag ser också att det blir lite motsägelsefullt. Jag tror inte att det är gynnsamt att "skydda" ungdomar från "allt" kring förälderns mående, eller att det går (eller är önskvärt) att eliminera alla risker med att prata om sina egna känslor någonstans där barnet kan råka höra eller läsa det.

För mig har problemet varit att jag "skyddat" (i en generös användning av det ordet) dottern för mycket från mina känslor och tankar. Jag menar nu alltså inte bara just nu, utan under hela hennes uppväxt. Det har helt enkelt blivit ett inlärt och inte så långsiktigt bra sätt att hantera relationen oss emellan, som jag i min tur "ärvt" av min mor. Hon ville naturligtvis också väl och gjorde sitt bästa, men nu som vuxen när jag är mitt i att bearbeta allt som jag burit på, har jag allt mer förstått hur det påverkat mig negativt, och hur jag ofta nog hade blivit mycket mer hjälpt av att min mamma delat mer med mig, inte mindre. Även av det svåra, skulden, hopplösheten, skammen etc. Det som hon var noga med att inte visa "utåt", inte ens inför mig, och som har gjort att jag inte lärt mig att hantera sådana känslor över huvud taget förrän de här senaste åren.

Och att din dotter sedan dyker upp, i en tråd du ursprungligen trodde att hon inte läser

Här vill jag bara helt kort skriva att jag var mycket väl medveten om att dottern läste de senaste inläggen, jag vet varför och i vilket sammanhang det blev att hon läste etc. Detaljer kring det är dock inget jag kommer att gå in på vidare.