Tankar om stort och smått i livet

Sedan jag började att "dela tankar" här i en dagbokstråd, har jag sett flera fördelar med att göra just det. Det är ett väldigt nyttigt sätt för mig att reflektera över mina egna tankar och mönster. Det har gjort att jag sett flera fällor jag själv gått i, som jag kanske annars inte ännu hade förstått. Bara en sådan sak som att jag nu i kväll såg en bekant dela ett citat på Facebook, där det stod något i stil med att alltid behöva ha fullt upp är ett tecken på flykt undan sådant man inte vill behöva möta. I dag nickade jag instämmande för mig själv. För bara några veckor sedan hade jag troligtvis mest fnyst åt det och tänkt att det där gäller inte för mig. Jag har fullt upp för att jag "bara är så". Och ja, till viss del är det nog "bara så jag är". Men i och med att jag blivit utbränd har jag tvingats att möta det där "ingenting" på ett helt nytt sätt, och både behöbt hantera svåra tankar och frågor, men också tvingats inse att det inte händer något anmärkningsvärt av att göra just ingenting. Jag kanske känner av den inre stressen och prestationskraven lite mer, men det händer inget.

Jag har också under de senaste veckorna upplevt saker jag aldrig trodde att jag skulle uppleva. Panikångestattacker som fått mig att närapå inte kunna ta mig hem. En känsla av att vara fånge i mina egna känslor, att det är känslorna som kontrollerar mig i stället för tvärt om. En bottenlös sorg, för det som varit, det som kunnat bli, och det som aldrig blev.

Och så har jag tvingats se över vad som är viktigt i livet. Jag har mycket som jag vill och som jag trivs med. Jobbet - jag älskar mitt jobb! - som jag just nu är sjukskriven från. Vänner och släktingar som jag gärna skulle vilja träffa betydligt oftare, kyrkan som jag känner en stor samhörighet i och där jag verkligen "har min plats". Jag har en häst och två hundar som jag vill kunna spendera flera timmar med, varje dag. Och så en man och en dotter, Emma, som jag älskar över allt annat. Tidigare skulle jag nog ha behövt minst 36 timmar på ett dygn, för att verkligen hinna med mitt liv. Nu har jag dragit ner på tempot avsevärt. Jag har för tillfället frånsagt mig allt ideellt arbete inom kyrkan. Valpen som bott hos oss sedan våren har flyttat permanent till Emma som bor på HVB-hem, vilket har gjort min "hundbörda" otroligt mycket lättare (även om jag självklart älskar valpen också!) och jag har berättat för "allt och alla" om min utbrändhet och att jag måste prioritera om mitt liv och därför tyvärr inte kan finnas där för alla i den utsträckning jag tidigare försökt att klara.

Ja, det är tungt emellanåt. Det känns oerhört tufft att behöva gå emot vad jag egentligen skulle vilja göra, men när orken helt enkelt inte finns där måste jag öva på att lyssna inåt.

I dag har vi haft en underbar dag, hela familjen. Inte "bara" jag, mannen och de två hemmaboende hundarna. Emma och valpen har varit hemma i flera timmar, och vi har haft en liten mini-jul. Vi åt julmat, tog en promenad med hundarna, vilade, fikade, klädde julgranen, och pratade och bara var. Jag var stenhård på mig själv om att släppa alla mina inre krav om "perfektion", och det visade sig att just det nog är receptet på att landa så nära en perfekt dag det går att komma.

 

[MML]

@MML som ni har kämpar och som ni kämpar. Att kunna känna tacksamheten i detta och att det faktiskt kanske finns nånting att luta sig på är väldigt stort tycker jag
När saker händer vet jag hur jag funkar - jag går i en sorts stabsläge, där jag köttar på och bara GÖR det som måste göras. Jag reflekterar inte så mycket i den akuta fasen. Det kommer sen. Då är det som att den akuta fasen är overklig eller som en dröm (eller mardröm). Med min historia bakom mig har jag svårt att förstå nu att jag under så många år levde i en situation som när jag beskriver den idag låter helt surrealistisk och overklig. Jag har bidragit via både medverkan i bok och radiodokumentär, men det var mer som en ventil för mig från början. Det finns andra arenor där jag också hoppas att jag kan göra en liten skärva av gott för andra människor - det där du beskriver som "något större".

Så som du beskriver att du fungerar, är precis hur jag också gör/gjort tidigare. Jag bara gör, och varken tänker eller känner, när det behövs. Nu har jag ju varit i det där "krisläget" mer eller mindre konstant i flera år, där jag kört på och bara gjort och gjort och gjort, och inte andats, tänkt, känt och bearbetat. Sedan jag under hösten "kraschade" har jag tvingats att stanna upp och börja möta allt det där som jag bara kört på med, och då blir det precis som du beskriver en känsla av att det som hänt tidigare är overkligt eller som en mardröm.

Jag tror också att det är först nu när Emma börjar vara lite stabil i ett lite bättre mående, som jag faktiskt är mentalt redo att börja bearbeta allt det svåraste. Tidigare har det varit alldeles för nära, det har liksom inte varit saker som har hänt utan saker som kan hända när som helst. Jag tror att det är därför jag inte vågat(klarat av att släppa fram de känslorna tidigare, och verkligen på djupet förstå hur illa det varit.

 

[MML]

I dag ska vi åka och hälsa på Emma igen. Egentligen var planen att Emma skulle ha ett hembesök i dag, men då hon haft en väldigt intensiv vecka kom man fram till att hon behöver vara kvar på HVB och ha en lugn helg, så då får vi komma dit i stället.

Vi har absolut inga planer för dagen, utöver att ta det som det kommer. Jag gissar på mycket hundgos, ponnyprat, och kanske sällskapsspel eller pussel. Emma och valpen har ett spännande projekt på gång, jag har inte fått lov att skriva om vad det är, men jag ser fram emot att få höra mer om hur det gått så här långt och hur planen ser ut framåt!

Emma har också fastnat för fellponnyer, och har naturligtvis "smittat av sig" på den hästtokiga mamman Jag har ju en irländsk d-ponny nu, med okänd stam men hon är med all sannolikhet en Irish Cob eller så kallad "Irish Cob cross", d. v. s. en ganska stadig dam. Det är alltså inte särskilt förvånande att fellponnyn tilltalar även mig, med sin rejäla kroppsbyggnad, rikliga behåring och, vad det verkar, stabila psyke. Jag förstår att Emma fastnat för dem och känner att det är en sådan hon vill ha i framtiden!

Själv har jag suttit och läst snudd på allt jag kommit över om fellponnyer, om att importera från Storbritannien, om exmoorponnyer (en annan ras Emma är intresserad av) etc. Jag är ju lite "för bra" på att kasta mig huvudstupa in i diverse projekt, och ger gärna 200 % när jag brinner för något. Där är det kanske lite av en balansgång, att hitta vad som är att läsa för att jag är intresserad och tycker att det är roligt, och när det passerar gränsen till att bli för mycket och snudd på tvångsmässigt för att jag "behöver veta allt" inför en eventuell framtida Emma-ponny.

Hur som helst så är det naturligtvis fortfarande långt fram i tiden innan det över huvud taget skulle kunna bli aktuellt. Samtidigt kommer jag på mig själv med att gå och fundera på hur det skulle vara om även Emma hade en egen ponny i stallet igen, om vi skulle kunna dela det intresset och kanske till och med rida ut tillsammans? Jag upptäcker då och då att jag funderar på om en fellponny skulle ha samma storlek som min ponny på utrustningen, om det är dumt att göra sig av med täcken och sådant som är kvar efter Emmas tidigare ponnyer, det kanske skulle passa hennes eventuella framtida ponny? Sådana små hoppfulla, drömmande tankar dyker upp lite då och då, och det är nog egentligen mest mysigt, tror jag.

Tydligen är fellponnyn så stark och stabil att även större vuxna kan rida dem. Jag har sett flertalet uppge att de med lätthet bär uppemot 85-90 kg, och att de i och med sin djupa bål bär upp ordentligt långa ryttare. Det bör alltså betyda att även jag, med mina drygt 170 cm, skulle kunna rida en fellponny. Även exmoorponnyn sägs vara väldigt stark och kunna bära vuxna, men där känner jag att min gräns är passerad sedan länge. En b-ponny sätter jag mig inte på, i alla fall inte utan rullskridskor Skaffar Emma sig en sådan i framtiden får den nog lov att vara inkörd, om jag ska kunna hjälpa till med motionen.

Det tråkiga är förstås att de här raserna är så ovanliga i Sverige. Det skulle vara roligt att träffa några, lära känna rasen och bilda en uppfattning, men det verkar inte riktigt görbart tyvärr. Jag får helt enkelt nöja mig med att läsa på internet och dela Emmas dröm såhär på lite avstånd

 

[Blyger]

Det tråkiga är förstås att de här raserna är så ovanliga i Sverige. Det skulle vara roligt att träffa några, lära känna rasen och bilda en uppfattning, men det verkar inte riktigt görbart tyvärr. Jag får helt enkelt nöja mig med att läsa på internet och dela

Vill bara inflika att det inte alls måste vara omöjligt. Vi är ett 20-tal hästar och hästägare inom min ras i Sverige och de allra flesta tar gärna emot besök och pratar om rasen finns det någon ras/intresseförening så kan de säkert lotsa dig vidare i framtiden om du skulle vilja det.

 

[cirkus]

I dag ska vi åka och hälsa på Emma igen. Egentligen var planen att Emma skulle ha ett hembesök i dag, men då hon haft en väldigt intensiv vecka kom man fram till att hon behöver vara kvar på HVB och ha en lugn helg, så då får vi komma dit i stället.

Vi har absolut inga planer för dagen, utöver att ta det som det kommer. Jag gissar på mycket hundgos, ponnyprat, och kanske sällskapsspel eller pussel. Emma och valpen har ett spännande projekt på gång, jag har inte fått lov att skriva om vad det är, men jag ser fram emot att få höra mer om hur det gått så här långt och hur planen ser ut framåt!

Emma har också fastnat för fellponnyer, och har naturligtvis "smittat av sig" på den hästtokiga mamman Jag har ju en irländsk d-ponny nu, med okänd stam men hon är med all sannolikhet en Irish Cob eller så kallad "Irish Cob cross", d. v. s. en ganska stadig dam. Det är alltså inte särskilt förvånande att fellponnyn tilltalar även mig, med sin rejäla kroppsbyggnad, rikliga behåring och, vad det verkar, stabila psyke. Jag förstår att Emma fastnat för dem och känner att det är en sådan hon vill ha i framtiden!

Själv har jag suttit och läst snudd på allt jag kommit över om fellponnyer, om att importera från Storbritannien, om exmoorponnyer (en annan ras Emma är intresserad av) etc. Jag är ju lite "för bra" på att kasta mig huvudstupa in i diverse projekt, och ger gärna 200 % när jag brinner för något. Där är det kanske lite av en balansgång, att hitta vad som är att läsa för att jag är intresserad och tycker att det är roligt, och när det passerar gränsen till att bli för mycket och snudd på tvångsmässigt för att jag "behöver veta allt" inför en eventuell framtida Emma-ponny.

Hur som helst så är det naturligtvis fortfarande långt fram i tiden innan det över huvud taget skulle kunna bli aktuellt. Samtidigt kommer jag på mig själv med att gå och fundera på hur det skulle vara om även Emma hade en egen ponny i stallet igen, om vi skulle kunna dela det intresset och kanske till och med rida ut tillsammans? Jag upptäcker då och då att jag funderar på om en fellponny skulle ha samma storlek som min ponny på utrustningen, om det är dumt att göra sig av med täcken och sådant som är kvar efter Emmas tidigare ponnyer, det kanske skulle passa hennes eventuella framtida ponny? Sådana små hoppfulla, drömmande tankar dyker upp lite då och då, och det är nog egentligen mest mysigt, tror jag.

Tydligen är fellponnyn så stark och stabil att även större vuxna kan rida dem. Jag har sett flertalet uppge att de med lätthet bär uppemot 85-90 kg, och att de i och med sin djupa bål bär upp ordentligt långa ryttare. Det bör alltså betyda att även jag, med mina drygt 170 cm, skulle kunna rida en fellponny. Även exmoorponnyn sägs vara väldigt stark och kunna bära vuxna, men där känner jag att min gräns är passerad sedan länge. En b-ponny sätter jag mig inte på, i alla fall inte utan rullskridskor Skaffar Emma sig en sådan i framtiden får den nog lov att vara inkörd, om jag ska kunna hjälpa till med motionen.

Det tråkiga är förstås att de här raserna är så ovanliga i Sverige. Det skulle vara roligt att träffa några, lära känna rasen och bilda en uppfattning, men det verkar inte riktigt görbart tyvärr. Jag får helt enkelt nöja mig med att läsa på internet och dela Emmas dröm såhär på lite avstånd

Det är ju så härligt att rocka loss på ett sånt intresse.
Det borde inte vara omöjligt att få tag i en fell-ponny i Sverige eller Danmark.
Jag ska bli som drottning Elizabeth när jag blir stor och rida på en svart fellponny med sjalett på huvudet

 

[lingonben]

I dag ska vi åka och hälsa på Emma igen. Egentligen var planen att Emma skulle ha ett hembesök i dag, men då hon haft en väldigt intensiv vecka kom man fram till att hon behöver vara kvar på HVB och ha en lugn helg, så då får vi komma dit i stället.

Vi har absolut inga planer för dagen, utöver att ta det som det kommer. Jag gissar på mycket hundgos, ponnyprat, och kanske sällskapsspel eller pussel. Emma och valpen har ett spännande projekt på gång, jag har inte fått lov att skriva om vad det är, men jag ser fram emot att få höra mer om hur det gått så här långt och hur planen ser ut framåt!

Emma har också fastnat för fellponnyer, och har naturligtvis "smittat av sig" på den hästtokiga mamman Jag har ju en irländsk d-ponny nu, med okänd stam men hon är med all sannolikhet en Irish Cob eller så kallad "Irish Cob cross", d. v. s. en ganska stadig dam. Det är alltså inte särskilt förvånande att fellponnyn tilltalar även mig, med sin rejäla kroppsbyggnad, rikliga behåring och, vad det verkar, stabila psyke. Jag förstår att Emma fastnat för dem och känner att det är en sådan hon vill ha i framtiden!

Själv har jag suttit och läst snudd på allt jag kommit över om fellponnyer, om att importera från Storbritannien, om exmoorponnyer (en annan ras Emma är intresserad av) etc. Jag är ju lite "för bra" på att kasta mig huvudstupa in i diverse projekt, och ger gärna 200 % när jag brinner för något. Där är det kanske lite av en balansgång, att hitta vad som är att läsa för att jag är intresserad och tycker att det är roligt, och när det passerar gränsen till att bli för mycket och snudd på tvångsmässigt för att jag "behöver veta allt" inför en eventuell framtida Emma-ponny.

Hur som helst så är det naturligtvis fortfarande långt fram i tiden innan det över huvud taget skulle kunna bli aktuellt. Samtidigt kommer jag på mig själv med att gå och fundera på hur det skulle vara om även Emma hade en egen ponny i stallet igen, om vi skulle kunna dela det intresset och kanske till och med rida ut tillsammans? Jag upptäcker då och då att jag funderar på om en fellponny skulle ha samma storlek som min ponny på utrustningen, om det är dumt att göra sig av med täcken och sådant som är kvar efter Emmas tidigare ponnyer, det kanske skulle passa hennes eventuella framtida ponny? Sådana små hoppfulla, drömmande tankar dyker upp lite då och då, och det är nog egentligen mest mysigt, tror jag.

Tydligen är fellponnyn så stark och stabil att även större vuxna kan rida dem. Jag har sett flertalet uppge att de med lätthet bär uppemot 85-90 kg, och att de i och med sin djupa bål bär upp ordentligt långa ryttare. Det bör alltså betyda att även jag, med mina drygt 170 cm, skulle kunna rida en fellponny. Även exmoorponnyn sägs vara väldigt stark och kunna bära vuxna, men där känner jag att min gräns är passerad sedan länge. En b-ponny sätter jag mig inte på, i alla fall inte utan rullskridskor Skaffar Emma sig en sådan i framtiden får den nog lov att vara inkörd, om jag ska kunna hjälpa till med motionen.

Det tråkiga är förstås att de här raserna är så ovanliga i Sverige. Det skulle vara roligt att träffa några, lära känna rasen och bilda en uppfattning, men det verkar inte riktigt görbart tyvärr. Jag får helt enkelt nöja mig med att läsa på internet och dela Emmas dröm såhär på lite avstånd

Så härligt att höra att ni båda kan drömma, läsa om och fundera på ponnies ihop
Den här bilden av Elizabeth II är ju verkligen ett life goal:
https://www.bbc.com/news/uk-england-cumbria-62861174

 

[MML]

Jag ska bli som drottning Elizabeth när jag blir stor och rida på en svart fellponny med sjalett på huvudet

Jag ser min egen framtid i snarlik skepnad!

 

[MML]

Jag har varit lite tveksam till att skriva detta, men jag har kommit fram till att jag nog vill dela med mig av mina erfarenheter även nu, trots att det är svårt.

Den här senaste veckan har varit minst sagt omtumlande. Jag har tydligen kraschat, igen. Själv trodde jag ju in i det sista att det var på väg åt det bättre hållet, och att jag kände mig mer och mer "som mig själv".

Dagarna är snurriga och i oordning för mig, men jag tror att det var natten till söndag som jag hade svårt att komma till ro och sova. Jag låg vaken större delen av natten med diverse oroliga tankar. Under nästa dag (d. v. s. söndag, tror jag) skulle jag åka någon stans, jag minns inte var. Kanske till stallet? Hur som helst så befann jag mig plötsligt i en mycket skrämmande situation. Jag visste inte alls var jag var, vart jag var på väg, hur jag skulle ta mig dit eller hem igen... Allt var på något sätt "borta". Jag lyckades inte förstå hur min telefon fungerade, och kunde därför inte ringa till någon. Ni känner kanske igen er i hur hjärnan kan fungera, när man tänker allt mindre logiskt och rationellt, i takt med att stressen ökar. Så var det för mig.

Lyckligtvis kom räddande änglar i form av ett äldre par, som förstod att något inte stod riktigt rätt till. Jag vet inte riktigt hur jag hade kommit ur situationen utan deras hjälp, så jag är dem evigt tacksam! Jag har kontaktuppgifter till dem sparade, så nu när jag börjat återhämta mig lite funderar jag på att skicka en blombukett till dem som tack.

Hur som helst kom jag hem med hjälp av min man, och var (förstår jag nu) i riktigt dåligt skick. Initialt skämdes jag för det som hände under dagen/kvällen, men efter att ha pratat med nära och kära, och själv fått "smälta" det lite, så ser jag att jag inte har något att skämmas för. Sjukdom är sjukdom, och det är inget självvalt. Att vara öppen med min egen sjukdom är dessutom det absolut minsta jag kan göra för att stötta Emma i hennes kamp.

Jag har därför beslutat mig för att vara helt öppen med detta. Kvällen slutade på psykakuten, då min man kände sig väldigt orolig för min hälsa. Jag fick ett jättefint bemötande där, även om jag först var väldigt skeptisk till att över huvud taget åka in. "Jag är ju inte psykiskt sjuk" tyckte jag, och i mina tankar var det nog mest akut suicidala personer och sådana med en svår psykos som hamnade på psykakuten. Vilket är fånigt att över huvud taget tro, speciellt med all erfarenhet jag har från Emmas vistelser på BUP!

Vad som diskuterades och liknande känner jag är lite väl privat för att dela, men när jag väl accepterat att jag faktiskt kraschat fullständigt, och att jag faktiskt har drabbats av både depression och ångest (med panikångestattacker), kändes det på något sätt som en lättnad. Lite grann att det blev tydligt för mig att jag inte "bara är lat" (men det visste jag ju även innan, egentligen) utan att jag är sjuk. Det är dessutom inte konstigt att jag bliit sjuk.

Jag blev kvar på psyk den natten, och blev utskriven igen nästföljande dag. Sedan dess har jag varit hemma, sovit massor, varit ute på små korta promenader med hundarna (alltid i sällskap av någon - jag har inte varit i skick att vara ute "ensam"), ätit, och sovit ännu mer. Jag har börjat med en antidepressiv medicin, och jag tror (eller är det önsketänkande?) att den börjar ha effekt.

Nu börjar jag känna mig "som jag" igen, om än fortfarande trött och med dåligt minne. Jag lider dock väldigt med min man! Han har varit en klippa den här veckan, inte "bara" för mig men även för Emma. Jag tycker synd om honom som har så mycket psykisk ohälsa runt sig, och jag oroar mig för om han håller uppe en fasad av att vara "manligt stark" så som samhället förväntar sig att män "ska vara". Jag är väldigt orolig för att även han ska "krascha", även om han intygar att han inte känner sig i närheten av någon "krasch".

Självklart har jag också en del skuldkänslor som kommer och går, både gentemot mannen och mot Emma. Det är väl "duktig flicka-tankar", att jag borde inte vara sjuk, vilket jag samtidigt är fullt medveten om är helt galet att tänka. Jag har ju inte valt att vara sjuk! Jag väljer däremot att försöka bli frisk.

 

[Islandshästryttare]

@MML vill först skicka en stor kram . Sen vill jag tacka för att du genom att vara öppen med detta du skrivit det bidrar till att bryta stigmatisering kring psykisk ohälsa. Det finns ingen som kan hjälpa att man blir sjuk. Det borde vara lika självklart för alla att söka hjälp när de behöver oavsett om det är psykisk ohälsa eller ett brutet ben. Ta hand om dig.,

 

[Fjordfrälst]

@MML vill först skicka en stor kram . Sen vill jag tacka för att du genom att vara öppen med detta du skrivit det bidrar till att bryta stigmatisering kring psykisk ohälsa. Det finns ingen som kan hjälpa att man blir sjuk. Det borde vara lika självklart för alla att söka hjälp när de behöver oavsett om det är psykisk ohälsa eller ett brutet ben. Ta hand om dig.,

Håller helt med! Det ska f*n inte vara så fy skämsigt när vi nu går in i 2024, det är jätteviktigt att detta blir accepterat. Kram till dig efter och i denna pärs @MML ❤

 

[Blyger]

Akuten (oavsett sort) är till för akuta besvär så tycker du gjorde helt rätt som tog dig dit, du beskriver verkligheten en akutsituation. Skönt att du fick hjälp önskar fortsatt tillfrisknande utan liknande bakslag.

 

[MML]

Akuten (oavsett sort) är till för akuta besvär så tycker du gjorde helt rätt som tog dig dit, du beskriver verkligheten en akutsituation. Skönt att du fick hjälp önskar fortsatt tillfrisknande utan liknande bakslag.

Ja, det är ju verkligen så. Jag kan själv bli irriterad på att det fortfarande är så pass stigmatiserat med just psykisk ohälsa. Det är ju ingen som ifrågasätter behovet av akut vård för t. ex. brutna ben, hjärtinfarkter, hjärnskakningar och väldiga magsmärtor, men för just psykisk ohälsa är det på något sätt ett mycket "större" steg att söka akut vård. Väldigt knepigt, det där, och trots att jag själv rationellt kan se det, så ifrågasätter jag mitt eget behov av vård när det är akut.

Jag är ännu en gång otroligt tacksam för de människor jag har i min omgivning. Jag tänker på hur svårt det trots allt varit, och är, för mig, med den förstående och stöttande omgivning jag har. Hur mycket svårare är det inte för alla de människor som är ensamma med sina svårigheter? De vars närmaste är av åsikten att det bara är att "rycka upp sig"? Det måste vara alldeles fruktansvärt!

Jag blir också besviken på mig själv/min situation. Jag förstår ju nu att en återgång i arbete sannolikt inte är aktuellt ännu på ett bra tag, med tanke på hur min hjärna tycks "stänga ner" fullständigt när det blivit "för mycket". I mitt arbete skulle det kunna bli direkt farligt.

 

[Fjordfrälst]

Ja, det är ju verkligen så. Jag kan själv bli irriterad på att det fortfarande är så pass stigmatiserat med just psykisk ohälsa. Det är ju ingen som ifrågasätter behovet av akut vård för t. ex. brutna ben, hjärtinfarkter, hjärnskakningar och väldiga magsmärtor, men för just psykisk ohälsa är det på något sätt ett mycket "större" steg att söka akut vård. Väldigt knepigt, det där, och trots att jag själv rationellt kan se det, så ifrågasätter jag mitt eget behov av vård när det är akut.

Jag är ännu en gång otroligt tacksam för de människor jag har i min omgivning. Jag tänker på hur svårt det trots allt varit, och är, för mig, med den förstående och stöttande omgivning jag har. Hur mycket svårare är det inte för alla de människor som är ensamma med sina svårigheter? De vars närmaste är av åsikten att det bara är att "rycka upp sig"? Det måste vara alldeles fruktansvärt!

Jag blir också besviken på mig själv/min situation. Jag förstår ju nu att en återgång i arbete sannolikt inte är aktuellt ännu på ett bra tag, med tanke på hur min hjärna tycks "stänga ner" fullständigt när det blivit "för mycket". I mitt arbete skulle det kunna bli direkt farligt.

Vid stark stress försvinner förmågan att tänka öht, anledningen till min bilolycka...Det är riktigt otäckt men bra att inse om jag förklarat förståeligt ❤.

 

[monster1]

Jag har varit lite tveksam till att skriva detta, men jag har kommit fram till att jag nog vill dela med mig av mina erfarenheter även nu, trots att det är svårt.

Den här senaste veckan har varit minst sagt omtumlande. Jag har tydligen kraschat, igen. Själv trodde jag ju in i det sista att det var på väg åt det bättre hållet, och att jag kände mig mer och mer "som mig själv".

Dagarna är snurriga och i oordning för mig, men jag tror att det var natten till söndag som jag hade svårt att komma till ro och sova. Jag låg vaken större delen av natten med diverse oroliga tankar. Under nästa dag (d. v. s. söndag, tror jag) skulle jag åka någon stans, jag minns inte var. Kanske till stallet? Hur som helst så befann jag mig plötsligt i en mycket skrämmande situation. Jag visste inte alls var jag var, vart jag var på väg, hur jag skulle ta mig dit eller hem igen... Allt var på något sätt "borta". Jag lyckades inte förstå hur min telefon fungerade, och kunde därför inte ringa till någon. Ni känner kanske igen er i hur hjärnan kan fungera, när man tänker allt mindre logiskt och rationellt, i takt med att stressen ökar. Så var det för mig.

Lyckligtvis kom räddande änglar i form av ett äldre par, som förstod att något inte stod riktigt rätt till. Jag vet inte riktigt hur jag hade kommit ur situationen utan deras hjälp, så jag är dem evigt tacksam! Jag har kontaktuppgifter till dem sparade, så nu när jag börjat återhämta mig lite funderar jag på att skicka en blombukett till dem som tack.

Hur som helst kom jag hem med hjälp av min man, och var (förstår jag nu) i riktigt dåligt skick. Initialt skämdes jag för det som hände under dagen/kvällen, men efter att ha pratat med nära och kära, och själv fått "smälta" det lite, så ser jag att jag inte har något att skämmas för. Sjukdom är sjukdom, och det är inget självvalt. Att vara öppen med min egen sjukdom är dessutom det absolut minsta jag kan göra för att stötta Emma i hennes kamp.

Jag har därför beslutat mig för att vara helt öppen med detta. Kvällen slutade på psykakuten, då min man kände sig väldigt orolig för min hälsa. Jag fick ett jättefint bemötande där, även om jag först var väldigt skeptisk till att över huvud taget åka in. "Jag är ju inte psykiskt sjuk" tyckte jag, och i mina tankar var det nog mest akut suicidala personer och sådana med en svår psykos som hamnade på psykakuten. Vilket är fånigt att över huvud taget tro, speciellt med all erfarenhet jag har från Emmas vistelser på BUP!

Vad som diskuterades och liknande känner jag är lite väl privat för att dela, men när jag väl accepterat att jag faktiskt kraschat fullständigt, och att jag faktiskt har drabbats av både depression och ångest (med panikångestattacker), kändes det på något sätt som en lättnad. Lite grann att det blev tydligt för mig att jag inte "bara är lat" (men det visste jag ju även innan, egentligen) utan att jag är sjuk. Det är dessutom inte konstigt att jag bliit sjuk.

Jag blev kvar på psyk den natten, och blev utskriven igen nästföljande dag. Sedan dess har jag varit hemma, sovit massor, varit ute på små korta promenader med hundarna (alltid i sällskap av någon - jag har inte varit i skick att vara ute "ensam"), ätit, och sovit ännu mer. Jag har börjat med en antidepressiv medicin, och jag tror (eller är det önsketänkande?) att den börjar ha effekt.

Nu börjar jag känna mig "som jag" igen, om än fortfarande trött och med dåligt minne. Jag lider dock väldigt med min man! Han har varit en klippa den här veckan, inte "bara" för mig men även för Emma. Jag tycker synd om honom som har så mycket psykisk ohälsa runt sig, och jag oroar mig för om han håller uppe en fasad av att vara "manligt stark" så som samhället förväntar sig att män "ska vara". Jag är väldigt orolig för att även han ska "krascha", även om han intygar att han inte känner sig i närheten av någon "krasch".

Självklart har jag också en del skuldkänslor som kommer och går, både gentemot mannen och mot Emma. Det är väl "duktig flicka-tankar", att jag borde inte vara sjuk, vilket jag samtidigt är fullt medveten om är helt galet att tänka. Jag har ju inte valt att vara sjuk! Jag väljer däremot att försöka bli frisk.

Det låter som en väldigt obehaglig upplevelse, tur att paret kom och kunde hjälpa till, att du fått medicin och att mannen finns där som stöd.

 

[MML]

Just nu känner jag mig åter igen välförtjänt av ett "dålig-mamma-pris". Jag känner mig inte "bara" som en dålig mamma heller, utan också som en mycket dålig partner, matte, syster, moster och vän.

Jag vet naturligtvis att det är min sjukdom som "ställer till det" på det här viset, och att det inte är jag som är lat eller liknande. Trots det ligger skuldkänslorna där i bakhuvudeet och gnager, att jag borde åtminstone klara ditten och datten, eller "jag som bara går hemma borde väl kunna..." Även om jag rent rationellt vet att nej, det borde jag faktiskt inte, för jag är sjuk, så kan jag inte få med det i känslan.

Jag känner mig fullständigt oduglig som gör "ingenting" hela dagarna. Jag är så trött på att vara så här påverkad mentalt! Jag saknar min "vanliga" hjärna, och min "vanliga" förmåga att tänka, men vad jag har förstått är att det enda jag kan och bör göra i nuläget är att lyssna på vad jag behöver och tillåta mig själv att vila och återhämta mig.

Det är dock svårt, inte minst nu när Emma har en väldigt tuff period. Mammahjärtat vill naturligtvis kasta mig i bilen och köra till Emma, bara vara där, visa att jag alltid finns här och att jag alltid bryr mig. Jag vill hjälpa och reda ut och fixa och laga, göra allt bra igen, men jag kan inte. Och då kommer skuldkänslorna, och ångesten, och frågorna. Är det jag som misslyckats så fundamentalt med att vara förälder, som gjort att Emma tvingats lida så? Var det fel beslut av mig att kräva mer hjälp åt henne? Borde jag ha förstått bättre, kunnat bättre, hjälpt bättre, så att hon kunde fått bo kvar hemma och få hjälp här, hos oss? Vilket liv hade vi alla haft då? Hade det varit bättre?

Jag vet att det inte leder till något positivt att sitta med dessa funderingar, men de lämnar mig inte i fred. I går såg jag också att Emma känner/tror att det är "hennes fel" att jag är sjuk. Hjärtat går ju fullständigt sönder! Inte nog med att jag inte kan vara i närheten av så närvarande i hennes liv som jag vill vara, jag tycks inte ens kunna ge mitt barn en trygghet i att hon inte bär någon som helst skuld eller ansvar i mitt mående! Det får mig verkligen att tvivla på min förmåga att vara förälder!

 

[manda]

Just nu känner jag mig åter igen välförtjänt av ett "dålig-mamma-pris". Jag känner mig inte "bara" som en dålig mamma heller, utan också som en mycket dålig partner, matte, syster, moster och vän.

Jag vet naturligtvis att det är min sjukdom som "ställer till det" på det här viset, och att det inte är jag som är lat eller liknande. Trots det ligger skuldkänslorna där i bakhuvudeet och gnager, att jag borde åtminstone klara ditten och datten, eller "jag som bara går hemma borde väl kunna..." Även om jag rent rationellt vet att nej, det borde jag faktiskt inte, för jag är sjuk, så kan jag inte få med det i känslan.

Jag känner mig fullständigt oduglig som gör "ingenting" hela dagarna. Jag är så trött på att vara så här påverkad mentalt! Jag saknar min "vanliga" hjärna, och min "vanliga" förmåga att tänka, men vad jag har förstått är att det enda jag kan och bör göra i nuläget är att lyssna på vad jag behöver och tillåta mig själv att vila och återhämta mig.

Det är dock svårt, inte minst nu när Emma har en väldigt tuff period. Mammahjärtat vill naturligtvis kasta mig i bilen och köra till Emma, bara vara där, visa att jag alltid finns här och att jag alltid bryr mig. Jag vill hjälpa och reda ut och fixa och laga, göra allt bra igen, men jag kan inte. Och då kommer skuldkänslorna, och ångesten, och frågorna. Är det jag som misslyckats så fundamentalt med att vara förälder, som gjort att Emma tvingats lida så? Var det fel beslut av mig att kräva mer hjälp åt henne? Borde jag ha förstått bättre, kunnat bättre, hjälpt bättre, så att hon kunde fått bo kvar hemma och få hjälp här, hos oss? Vilket liv hade vi alla haft då? Hade det varit bättre?

Jag vet att det inte leder till något positivt att sitta med dessa funderingar, men de lämnar mig inte i fred. I går såg jag också att Emma känner/tror att det är "hennes fel" att jag är sjuk. Hjärtat går ju fullständigt sönder! Inte nog med att jag inte kan vara i närheten av så närvarande i hennes liv som jag vill vara, jag tycks inte ens kunna ge mitt barn en trygghet i att hon inte bär någon som helst skuld eller ansvar i mitt mående! Det får mig verkligen att tvivla på min förmåga att vara förälder!

Vilken konstig men fin välsignelse i förklädnad att du inte KAN fixa och ordna, vilket tvingar dig att möta och kanske, om det är relevant, syna, förstå, bli vän med de där skuld- och skamkänslorna om att du är dålig. Det ser ju också delvis parallellt med vad Emma kämpar med, att inte duga och göra fel och vara värdelös - vilket i mitt perspektiv är helt normalt i vår inte så sunda samhällsstruktur där värde grundas i kapacitet och prestation). Det jag läser om hur du resonerar och värderar så tycker du ju alls inte så att vi måste prestera för att duga. Tex är det så tydligt att du inte tycker Emmas värde grundas på vad hon kan prestera utan vem hon är; ATT hon är. Är sig själv. Ändå verkar (ur mitt begränsade och kanske felaktiga perspektiv) de där känslorna av dålighet, skam och skuld lockas fram gentemot dig själv på grund av en extremt svår situation (och pga att kulturen lär oss att vi är vår egen lyckas smed och massa annat trams). Vilket utmärkt tillfälle att gå till botten med att och varför du känner och tycker saker om dig själv som skiljer sig så markant från hur din generella människosyn och värdegrund verkar Det är såklart ett enormt jobb och en stor del av det jobbet kan vara att vila för att återfå kapacitet att möta allt som sker (ibland känns det som vilan innebär att kompostera massa osmält bråte; med min tid och mitt tålamod blir det överblivna, halvruttna, jobbiga till mylla). Och sådana stora jobb är också klokt att göra i samråd. Jag vet att du har samtalsstöd och tar allt i lagom takt. Dessutom är jag öppen för att jag helt missuppfattat eller bara projicerar utifrån det växande och läkande jag själv är i. Men jag ville i alla fall erbjuda mitt perspektiv och önskar att du känner dig helt fri att förkasta det om det inte stämmer för dig.

Jag känner igen hopplösheten i att inte kunna styra upp något som verkar behöva lite gammal hederlig uppstyrning och omsorg. Den hopplösheten är såklart fullt legitim och tung att bära. Men att du skulle vara dålig för det - var kommer den slutledningen från (menar den frågan verkligen inte konfrontativ utan mer mjukt och öppet nyfiken. Menar inte heller en fråga att besvara i tråden nödvändigtvis)? Inte från din egen värdegrund och människosyn, vad jag kan se.

 

[MML]

Vilken konstig men fin välsignelse i förklädnad att du inte KAN fixa och ordna, vilket tvingar dig att möta och kanske, om det är relevant, syna, förstå, bli vän med de där skuld- och skamkänslorna om att du är dålig. Det ser ju också delvis parallellt med vad Emma kämpar med, att inte duga och göra fel och vara värdelös - vilket i mitt perspektiv är helt normalt i vår inte så sunda samhällsstruktur där värde grundas i kapacitet och prestation). Det jag läser om hur du resonerar och värderar så tycker du ju alls inte så att vi måste prestera för att duga. Tex är det så tydligt att du inte tycker Emmas värde grundas på vad hon kan prestera utan vem hon är; ATT hon är. Är sig själv. Ändå verkar (ur mitt begränsade och kanske felaktiga perspektiv) de där känslorna av dålighet, skam och skuld lockas fram gentemot dig själv på grund av en extremt svår situation (och pga att kulturen lär oss att vi är vår egen lyckas smed och massa annat trams). Vilket utmärkt tillfälle att gå till botten med att och varför du känner och tycker saker om dig själv som skiljer sig så markant från hur din generella människosyn och värdegrund verkar Det är såklart ett enormt jobb och en stor del av det jobbet kan vara att vila för att återfå kapacitet att möta allt som sker (ibland känns det som vilan innebär att kompostera massa osmält bråte; med min tid och mitt tålamod blir det överblivna, halvruttna, jobbiga till mylla). Och sådana stora jobb är också klokt att göra i samråd. Jag vet att du har samtalsstöd och tar allt i lagom takt. Dessutom är jag öppen för att jag helt missuppfattat eller bara projicerar utifrån det växande och läkande jag själv är i. Men jag ville i alla fall erbjuda mitt perspektiv och önskar att du känner dig helt fri att förkasta det om det inte stämmer för dig.

Jag känner igen hopplösheten i att inte kunna styra upp något som verkar behöva lite gammal hederlig uppstyrning och omsorg. Den hopplösheten är såklart fullt legitim och tung att bära. Men att du skulle vara dålig för det - var kommer den slutledningen från (menar den frågan verkligen inte konfrontativ utan mer mjukt och öppet nyfiken. Menar inte heller en fråga att besvara i tråden nödvändigtvis)? Inte från din egen värdegrund och människosyn, vad jag kan se.

Tack för dina mycket intressanta reflektioner!

Jag har nog aldrig riktigt tänkt på det så som du skriver,att de här känslorna av skuld och misslyckande gentemot min egen situation inte alls går i linje med mina generella värderingar. När du tar upp det ser jag dock att det ligger något i det, och att så som jag ser på mig själv/min roll/mitt egenvärde inte "matchar" hur jag ser på mina medmänniskor.

Jag har nog en del att fundera på kring varför det är så. Så här spontant tänker jag att det säkert har flera bottnar. Delvis tror jag att det beror på att rollen som just mamma är något av det mest centrala i mitt liv, och att jag därför knappt vet "vem jag är" om jag inte är en (tillräckligt bra) mamma. Mina val, och mina misslyckanden, påverkar inte bara mig själv utan i allra högsta grad även ett annat liv. Ett liv som jag (och min man) varit ansvarig för att skapa. Jag tror att jag har väldigt svårt för att släppa på det ansvaret, och den pressen. Det har i sin tur säkert (delvis) en grund i dåligt bearbetade tankar och känslor kring det barn vi förlorade, och en insikt i hur oerhört skört det där lilla livet som jag skapat är, och vilket enormt ansvar det innebär. Även om jag givetvis aldrig skulle resonera så om någon annan, och trots att jag rationellt kan se det orimliga i det, så har jag nog alltid känt att det var ett mislyckande från min sida att det barnet aldrig fick en chans. När sedan Emma föddes var hon svårt sjuk, och det där ansvaret och de där skuldkänslorna blev nog riktigt befästa och har inte viljat lämna mig sedan dess.

Så kanske att det går att rama in det som någon form av rädsla i att bära ansvar för att förlora mitt barn, och att det är därför jag är så kritisk mot mig själv just som mamma? Jag vet inte.

Säkert spelar det också in med den uppväxt jag själv hade, och hur min mamma alltid ville att vi skulle visa en "perfekt fasad". Även om jag själv inte alls tycker att det är något eftersträvansvärt, så sitter den känslan väldigt djupt i mig.

 

[manda]

Tack för dina mycket intressanta reflektioner!

Jag har nog aldrig riktigt tänkt på det så som du skriver,att de här känslorna av skuld och misslyckande gentemot min egen situation inte alls går i linje med mina generella värderingar. När du tar upp det ser jag dock att det ligger något i det, och att så som jag ser på mig själv/min roll/mitt egenvärde inte "matchar" hur jag ser på mina medmänniskor.

Jag har nog en del att fundera på kring varför det är så. Så här spontant tänker jag att det säkert har flera bottnar. Delvis tror jag att det beror på att rollen som just mamma är något av det mest centrala i mitt liv, och att jag därför knappt vet "vem jag är" om jag inte är en (tillräckligt bra) mamma. Mina val, och mina misslyckanden, påverkar inte bara mig själv utan i allra högsta grad även ett annat liv. Ett liv som jag (och min man) varit ansvarig för att skapa. Jag tror att jag har väldigt svårt för att släppa på det ansvaret, och den pressen. Det har i sin tur säkert (delvis) en grund i dåligt bearbetade tankar och känslor kring det barn vi förlorade, och en insikt i hur oerhört skört det där lilla livet som jag skapat är, och vilket enormt ansvar det innebär. Även om jag givetvis aldrig skulle resonera så om någon annan, och trots att jag rationellt kan se det orimliga i det, så har jag nog alltid känt att det var ett mislyckande från min sida att det barnet aldrig fick en chans. När sedan Emma föddes var hon svårt sjuk, och det där ansvaret och de där skuldkänslorna blev nog riktigt befästa och har inte viljat lämna mig sedan dess.

Så kanske att det går att rama in det som någon form av rädsla i att bära ansvar för att förlora mitt barn, och att det är därför jag är så kritisk mot mig själv just som mamma? Jag vet inte.

Säkert spelar det också in med den uppväxt jag själv hade, och hur min mamma alltid ville att vi skulle visa en "perfekt fasad". Även om jag själv inte alls tycker att det är något eftersträvansvärt, så sitter den känslan väldigt djupt i mig.

Vad skönt att det jag skrev landade okej och kändes intressant.

Låter rimligt med många bottnar. Både rädsla och barn är väl väldigt starka och grundläggande drivkrafter, tom bortom att vara människa också rent djuriskt, så inte konstigt om de spelar in och formar.

För egen del är min erfarenhet att sådana där glapp mellan mina grundvärderingar och tankar/känslor/betingningar/ideal givit ett inre skav som ofta är ganska energikrävande och tröttsamt. Att ta hand om skaven, förstå/öppna för att undersöka var de kommer från, hitta andra utlopp åt eller revidera det som går på tvärs med min egen värdegrund har varit läkande, som en utandning, energiskapande och skönt. Och för mig verkar det inte alltid vara en förändring som i ”nu känner jag inte så längre” utan för mig har ett ”hej gamla vän [otillräckligheten/annan känsla eller tankegång], är du här nu igen? Jag ser var du kommer ifrån (om jag gör det) och det är inte så konstigt att du är här. Välkommen. Idag tänkte jag hantera det här lite annorlunda så du kan vila nu.” Eller något. Att välja ett relaterande också till de delar av mig som är automatiska och inte direkt önskade. Hm. Svårartikulerat.

 

[MML]

Det känns väl rimligt att jag gör ett inlägg här och "rättar mig själv", då jag genom den här tråden (och tidigare) skrivit om min älskade unge Emma.

Hon har länge funderat på att byta namn, och den senaste tiden har det blivit allt mer "akut" för henne. Nu i dag har hon "gått ut med" sitt nya namn helt och hållet, så även om hon inte bytt officiellt ännu (det har vi sagt att hon får göra den första juni, då vi tycker att det kan vara klokt att låta namnet "sätta sig" i några månader för att verkligen känna att det är rätt o. s. v.) så har jag inte alls någon underbar dotter som heter Emma, utan en underbar dotter som heter Livia

Plötsligt nästan skäms jag lite för mitt och mannens namnval - Emma Filippa. Jag älskar naturligtvis de namnen, men det namn dottern själv har valt är nog det vackraste namn jag någonsin hört (kanske är jag, i egenskap av mamma, lite partisk men oerhört vackert, unikt och kreativt är det!)

Dottern kommer att byta namn till Livia Filippa Emmabelle För mig är det en blandning av mjukt och starkt, unikt, vackert, underbart och så oerhört meningsfullt. Precis som Livia själv!

Jag har de senaste dagarna kommit på mig själv med att säga "Livia" så ofta jag bara kan, bara för att jag tycker om att säga det så mycket

Annars rullar väl livet på "som vanligt", vad det nu är i den här högst ovanliga situationen. Jag tror att den här senaste "kraschen" påverkat mig mycket mer än den första gjorde. Framförallt märker jag att mitt minne inte är som det borde vara. Jag har börjat skriva dagbok, inte så mycket för att reflektera över känslor och så, men för att minnas vad jag har gjort. Annars hade jag troligtvis knappt kommit ihåg något alls från föregående dag.

Tidigare trodde jag ju att jag snart skulle vara tillbaka i arbete, men nu känns det betydligt mycket mer avlägset. Jag har fortfarande en lång väg kvar innan jag har en, vad jag tycker, fungerande "lägstanivå". Jag har till exempel inte vågat köra bil själv ännu, och jag använder inte spisen/tänder ljus/annat som kan vara farligt att glömma, om inte mannen är hemma.

Jag är också oerhört tacksam för min underbara man, våra grannar, min syster och systerdotter, och mina stallkompisar. Utan dem förstår jag inte hur jag skulle ha klarat det här!

 

[MML]

Just nu känner jag mig väldigt ensam och väldigt oduglig som mamma.

Livia är på BUP, och jag kan helt enkelt inte vara hos henne. Jag klarar inte ("inte ens", vill jag säga) att plocka fram den där inre styrkan nu när den verkligen behövs. Det är svårt att känna sig mer otillräcklig som förälder.

Egentligen är det förmodligen bättre för Livia att "bara" ha sin pappa där, han som är lugn och trygg och orkar "finnas där". Jag skulle sannolikt inte tillföra något positivt alls av att vara på plats, men det känns ändå som ett fullständigt misslyckande från min sida.

 

[Islandshästryttare]

Styrkekramar ill dig @MML till dig @LiviaFilippa och resten av er familj Så ledsamt att höra detta tänker på er