Tankar om stort och smått i livet

Sedan jag började att "dela tankar" här i en dagbokstråd, har jag sett flera fördelar med att göra just det. Det är ett väldigt nyttigt sätt för mig att reflektera över mina egna tankar och mönster. Det har gjort att jag sett flera fällor jag själv gått i, som jag kanske annars inte ännu hade förstått. Bara en sådan sak som att jag nu i kväll såg en bekant dela ett citat på Facebook, där det stod något i stil med att alltid behöva ha fullt upp är ett tecken på flykt undan sådant man inte vill behöva möta. I dag nickade jag instämmande för mig själv. För bara några veckor sedan hade jag troligtvis mest fnyst åt det och tänkt att det där gäller inte för mig. Jag har fullt upp för att jag "bara är så". Och ja, till viss del är det nog "bara så jag är". Men i och med att jag blivit utbränd har jag tvingats att möta det där "ingenting" på ett helt nytt sätt, och både behöbt hantera svåra tankar och frågor, men också tvingats inse att det inte händer något anmärkningsvärt av att göra just ingenting. Jag kanske känner av den inre stressen och prestationskraven lite mer, men det händer inget.

Jag har också under de senaste veckorna upplevt saker jag aldrig trodde att jag skulle uppleva. Panikångestattacker som fått mig att närapå inte kunna ta mig hem. En känsla av att vara fånge i mina egna känslor, att det är känslorna som kontrollerar mig i stället för tvärt om. En bottenlös sorg, för det som varit, det som kunnat bli, och det som aldrig blev.

Och så har jag tvingats se över vad som är viktigt i livet. Jag har mycket som jag vill och som jag trivs med. Jobbet - jag älskar mitt jobb! - som jag just nu är sjukskriven från. Vänner och släktingar som jag gärna skulle vilja träffa betydligt oftare, kyrkan som jag känner en stor samhörighet i och där jag verkligen "har min plats". Jag har en häst och två hundar som jag vill kunna spendera flera timmar med, varje dag. Och så en man och en dotter, Emma, som jag älskar över allt annat. Tidigare skulle jag nog ha behövt minst 36 timmar på ett dygn, för att verkligen hinna med mitt liv. Nu har jag dragit ner på tempot avsevärt. Jag har för tillfället frånsagt mig allt ideellt arbete inom kyrkan. Valpen som bott hos oss sedan våren har flyttat permanent till Emma som bor på HVB-hem, vilket har gjort min "hundbörda" otroligt mycket lättare (även om jag självklart älskar valpen också!) och jag har berättat för "allt och alla" om min utbrändhet och att jag måste prioritera om mitt liv och därför tyvärr inte kan finnas där för alla i den utsträckning jag tidigare försökt att klara.

Ja, det är tungt emellanåt. Det känns oerhört tufft att behöva gå emot vad jag egentligen skulle vilja göra, men när orken helt enkelt inte finns där måste jag öva på att lyssna inåt.

I dag har vi haft en underbar dag, hela familjen. Inte "bara" jag, mannen och de två hemmaboende hundarna. Emma och valpen har varit hemma i flera timmar, och vi har haft en liten mini-jul. Vi åt julmat, tog en promenad med hundarna, vilade, fikade, klädde julgranen, och pratade och bara var. Jag var stenhård på mig själv om att släppa alla mina inre krav om "perfektion", och det visade sig att just det nog är receptet på att landa så nära en perfekt dag det går att komma.

 

[MML]

I går var vi bjudna hem till Emmas pojkväns familj på fika, och det blev på det stora hela en fin och trevlig kväll.

Jag tycker att det är väldigt skönt för mig som mamma att ha en uppfattning om hur pojkvännens familj fungerar. Även om Emma nu är 17 år så är det ju en del speciella omständigheter som gör att det inte går att "släppa helt fritt" på samma sätt som man kanske skulle göra med de flesta ungdomar i den åldern. Bara en så pass "liten" sak som att ungdomarna för några dagar sedan var hemma hos pojkvännen och gjorde julgodis till gårdagens fika. Jag vet ju att det kräver en del förberedelser och planering, som man annars inte behöver tänka på om en tonåring har flick- eller pojkvän på besök. Därför känns det väldigt fint att veta att hans föräldrar inte alls verkar se det som ett besvär eller att det känns jobbigt för dem. Tvärt om berättade de flera gånger om hur kul de tyckte det var att Emma äntligen kunde komma på besök.

Emma och pojkvännen fick sin julklapp av oss. Det blev en "prova-på-dag" på travskola, och det verkade som att båda tyckte att det skulle bli kul och spännande

 

[MML]

Jag vill också dela med mig av något annat som gjort mig väldigt glad!

Emma har ju en bakgrund som hästtjej, och har haft egna ponnyer etc. Hon har i perioder varit helt inne på att sluta helt med hästar, och periodvis har hon saknat det mycket. Efter hjärnskadan var hon inledningsvis väldigt skeptisk till att prova på ridning, men har mer och mer börjat finna en glädje i det igen. Inte minst har hon gjort enorma framsteg på den förhållandevis korta tid hon ändå ridit!

I tisdags kväll skrev hon till mig och frågade om jag tror att hon kommer kunna ha en egen häst någon gång i framtiden. Självklart tror jag det, vilket jag också svarade. Lite senare skrev hon att hon tror att hon vill ha som mål att ha en egen tinker i framtiden Det är ett stort steg för Emma, att faktiskt våga ha sådana mål och drömmar!

 

[Fjordfrälst]

I dag har jag haft en eftermiddag som går raka vägen in på pluskontot!

Emma har haft det jobbigt i några dagar, och jag ville göra något för att försöka hjälpa henne. Det är ju mycket som händer nu runt jul, och jag tänkte att hon behöver alla "boostar" hon kan få, i synnerhet när måendet dippar.

På tisdagar har Emma ridning på en ridskola, och i dag var sista gången för terminen. Instruktören där är väldigt kunnig inom ridning för personer med diverse funktionsnedsättningar, och jag har haft förmånen att få tips och hjälp av henne kring min träning av min häst. Jag fick en tanke och tog kontakt med henne, för att fråga om det skulle vara möjligt att jag och Emma kunde rida tillsammans i dag, och hjälpas åt lite med min häst. Jag vet ju hur Emma tidigare drömde om att vi skulle ha en unghäst att utbilda tillsammans, så jag tänkte att det skulle vara positivt för henne att få känna att vi gjorde något tillsammans.

Instruktören tyckte att det var en bra idé, så jag packade in hästen i transporten och åkte dit lagom till Emmas ridning. Emma blev glad och nappade direkt på instruktörens förslag om en "tävling" oss emellan Emma är ju "gammal hoppryttare", så vi fick rida en "hoppbana"(över bommar på marken) i skritt. Två gånger var, och den som kom närmast sin egen tid vann. Självklart vann Emma! Det märktes tydligt att både Emma och ridskoleponnyn hon red har rutin på det där med att rida bra vägar o. s. v. Jag och min häst var ganska chanslösa där vi irrade omkring

Efter ärevarv i skritt (då jag även fick se Emma rida helt själv - de som gick vid Emma höll inte i alls, och hon red helt utan ledare - enorma framsteg!) fick Emma hjälpa mig med min häst. Det tyckte hon var jättestort - och det tyckte förstås jag också! Hon fick leda (från rullstolen), och sedan sitta upp från rampen. Vi har förstås tränat väldigt mycket på sådant, men det här var första gången som min häst fick testa i "skarpt läge" och inte under direkt träning. Jag måste säga att hon skötte sig precis så exemplariskt som jag förväntade mig, och att jag är mycket stolt över båda mina fantastiska tjejer!

Så underbart ❤

 

[athena_arabians]

Jag vill också dela med mig av något annat som gjort mig väldigt glad!

Emma har ju en bakgrund som hästtjej, och har haft egna ponnyer etc. Hon har i perioder varit helt inne på att sluta helt med hästar, och periodvis har hon saknat det mycket. Efter hjärnskadan var hon inledningsvis väldigt skeptisk till att prova på ridning, men har mer och mer börjat finna en glädje i det igen. Inte minst har hon gjort enorma framsteg på den förhållandevis korta tid hon ändå ridit!

I tisdags kväll skrev hon till mig och frågade om jag tror att hon kommer kunna ha en egen häst någon gång i framtiden. Självklart tror jag det, vilket jag också svarade. Lite senare skrev hon att hon tror att hon vill ha som mål att ha en egen tinker i framtiden Det är ett stort steg för Emma, att faktiskt våga ha sådana mål och drömmar!

Jag är inte förvånad, djuren är bäst på att få oss människor att läka på alla nivåer

 

[MML]

Nu är julstressen verkligen i full gång här.

Jag älskar julen, och jag ser fram emot den väldigt mycket. Vi får hem Emma på besök i vad som förhoppningsvis blir flera timmar på julafton Kanske blir det till och med en liten sväng till stallet!

Trots att det är det enda egentliga julfirandet som jag behöver engagera mig i, så känns det som att det är krav och stress från alla håll. Det mesta kommer förstås inifrån mig själv, och det måste jag "bara" lära mig att hantera. Annat är sådant kan inte kan påverka, och där är det ju mer en fråga om mitt förhållningssätt än om att "göra". Hur vädret ska bli kommande dagar är ju egentligen inget att lägga någon energi på. Det blir som det blir, och jag får helt enkelt anpassa mig därefter.

På det stora hela känner jag ändå att den här julen är den första på flera år som vi har någon form av "normalitet" och förutsägbarhet. Det ger åter igen en gnutta hopp om en framtid där vi, som familj, kan hitta tillbaka till en känsla av ett "normalt liv".

 

[Islandshästryttare]

@MML hoppas att du får en fin dag med familjen .Fint att se att du börjar reflektera över förhållningssätt och att du kan se att kraven kommer inifrån dig själv. Det är ett bra steg i processen att må bättre, talar utifrån egen erfarenhet. Önskar dig och familjen en fin julhelg. Varma julhälsningar till dig med @EmmaFilippa

 

[MML]

Vilken julafton vi fick!

I går var det tufft, nästan så att jag önskade att jag kunde ställa in hela julen (men bara nästan). Jag behövde åka på en lite längre bilresa, och en del av körningen var i väldigt besvärligt väder och dåligt (eller inte alls) plogade vägar. När jag äntligen var på väg hem igen ringde min systerdotter (som nyligen fått körkort) och var i upplösningstillstånd då hon åkt av vägen, och min syster jobbade och var inte tillgänglig. Jag var tvungen att rycka in där och hjälpa henne (det gick lyckligtvis bra med både systerdotter och bil) och det var ordentligt sent innan jag äntligen kom hem. Då hade jag egentligen fortfarande en del att göra, men jag bestämde mig för att strunta i det och istället sätta mig och försöka varva ner en aning.

I morse var den värsta stressen borta, och vädret var klart bättre. Ganska tidigt på förmiddagen kom Emma och hennes valp hem för julfirande Det blev ett något komprimerat firande då vi "bara" hade några timmar, men ändå ett stort steg i rätt riktning sett till hur det varit de senaste åren. I år fick vi i alla fall vara hemma tillsammans och ha en relativt "vanlig" jul!

Vi åt julmat, hade julklappsutdelning, lade pussel tillsammans och gosade med hundarna. Jag måste säga att jag njuter varje gång jag ser Emma och valpen tillsammans - att det blev så rätt! Jag vet inte vem av dem som älskar den andra mest Vi var också förbi stallet en liten stund och pysslade med min häst tillsammans. Det var också en väldigt fin, om än känslosam, stund för både Emma och mig.

Det var naturligtvis vemodigt att säga hejdå, men också en lättnad i att allting gått så bra! Min vana trogen kom det några tårar, av lättnad för att vi fått ha en jul som jag för bara några månader sedan knappt vågade hoppas på.

Jag har nog haft en hel del anspänning inför dagen, och känner nu när vårt firande är över hur oerhört trött jag är. Det får bli en lugn kväll i myskläder hemma med mannen, det känns som en alldeles lagom avslutning på en så här fin dag!

 

[cirkus]

Vilken julafton vi fick!

I går var det tufft, nästan så att jag önskade att jag kunde ställa in hela julen (men bara nästan). Jag behövde åka på en lite längre bilresa, och en del av körningen var i väldigt besvärligt väder och dåligt (eller inte alls) plogade vägar. När jag äntligen var på väg hem igen ringde min systerdotter (som nyligen fått körkort) och var i upplösningstillstånd då hon åkt av vägen, och min syster jobbade och var inte tillgänglig. Jag var tvungen att rycka in där och hjälpa henne (det gick lyckligtvis bra med både systerdotter och bil) och det var ordentligt sent innan jag äntligen kom hem. Då hade jag egentligen fortfarande en del att göra, men jag bestämde mig för att strunta i det och istället sätta mig och försöka varva ner en aning.

I morse var den värsta stressen borta, och vädret var klart bättre. Ganska tidigt på förmiddagen kom Emma och hennes valp hem för julfirande Det blev ett något komprimerat firande då vi "bara" hade några timmar, men ändå ett stort steg i rätt riktning sett till hur det varit de senaste åren. I år fick vi i alla fall vara hemma tillsammans och ha en relativt "vanlig" jul!

Vi åt julmat, hade julklappsutdelning, lade pussel tillsammans och gosade med hundarna. Jag måste säga att jag njuter varje gång jag ser Emma och valpen tillsammans - att det blev så rätt! Jag vet inte vem av dem som älskar den andra mest Vi var också förbi stallet en liten stund och pysslade med min häst tillsammans. Det var också en väldigt fin, om än känslosam, stund för både Emma och mig.

Det var naturligtvis vemodigt att säga hejdå, men också en lättnad i att allting gått så bra! Min vana trogen kom det några tårar, av lättnad för att vi fått ha en jul som jag för bara några månader sedan knappt vågade hoppas på.

Jag har nog haft en hel del anspänning inför dagen, och känner nu när vårt firande är över hur oerhört trött jag är. Det får bli en lugn kväll i myskläder hemma med mannen, det känns som en alldeles lagom avslutning på en så här fin dag!

God Jul!
Till hela er fina familj

 

[Blyger]

Åh vad härligt att läsa, god jul!

 

[MML]

I dag är en sådan dag då snudd på allt är "fel". Egentligen är det naturligtvis inget fel alls med just den här dagen, men nästan inget är "som det brukar".

Vi var till julottan i morse, men därefter har dagen varit helt oplanerad. Inget firande med släkt, inga kyrkliga uppdrag, ingenting. Jag känner mig trött och allmänt låg, så det blev inte ens en vidare lång promenad med hundarna. Jag har varit till stallet också, men någon ridning blev det inte i dag heller. Mitt energikonto behöver nog fyllas på lite mer först.

Även om jag allt mer börjar vänja mig vid hur jag fungerar (och när jag inte fungerar) nu för tiden, så blir det i bland en väldigt uppenbar skillnad på "då" och "nu". Tidigare jular (med undantag av de två senaste som av förklarliga skäl varit allt annat än "normala") har vi ofta haft fullt upp från julaftons morgon till och med annandagen. Visst har jag blivit lite trött av det, men mest har det varit roligt och givande. Jag har fått energi av att träffa släkt och vänner, bidra ideellt på olika sätt etc.

I år har jag, med mina mått mätt, gjort väldigt lite under julen. För bara någon månad sedan hade jag troligtvis inte kunnat koppla av tillräckligt för att "göra ingenting" under hela eftermiddagen och kvällen i går, och om jag dessutom hade gjort så lite som jag gjort i dag därefter hade jag klättrat på väggarna. Där märks det att jag trots allt har gjort framsteg, i att jag nu faktiskt kan koppla av (någorlunda i alla fall) och "göra ingenting".

 

[MML]

I kväll är det med ett mycket starkt obehag, och en stor tveksamhet, som jag skriver här.

Jag har ju inte gjort någon hemlighet av min tro, då jag inte anser att det är något jag ska behöva dölja. Precis som jag inte tycker att en katolik, en muslim, en buddhist eller någon annan ska behöva dölja sin tro för att inte dömas. Det har för mig varit en självklarhet att kunna vara öppen med min tro.

Efter en diskussion i dag i en annan del av forumet, känner jag att jag kanske bör lämna Bukefalos, i vilket fall för en tid. Det känns helt enkelt inte bra längre. I stället för att få dela, och ta del av olika människors åsikter och tankar, känner jag nu snarast en obehaglig klump i magen och en medvetenhet i att personer öppet uttrycker förakt mot troende, enbart grundat i just tron. För mig som varit öppen med min tro känns det allt annat än trevligt.

Självklart vet jag att sådant händer, alldeles för ofta runt om i världen. Det är naturligtvis inget nytt. Men det blir nära på ett helt annat sätt, när man möter det hemma i sitt eget vardagsrum.

På sätt och vis ger det väl också en insikt i helt andra saker som min dotter varit med om. Inte på så sätt att själva handlingen eller åsikterna som sådana är jämförbara, men hur oerhört nära något kan komma när det sker online. Och hur det verkligen kan rucka ens grundläggande uppfattning om omgivningen, och väcka upp frågor kring hur man "bör vara" och vad man "får uttrycka".

Jag känner också ett obehag kring att se vilken typ av närmast hatisk människosyn min dotter, och andra unga, kan möta på ett sådant här forum. Det räcker att ha "fel" åsikt i "fel" fråga, så är det väldigt skrämmande läsning man möter. Jag vet inte längre om det är något jag vill att varken jag eller min dotter utsätts för.

På ett sätt blir jag också förbannad. Jag vet ju vad min tro står för, jag vet vilken uppfostran dottern fått, jag vet vilken människosyn jag och människor i min direkta närhet har. Jag vet ju att jag egentligen inte har några svårigheter att se förbi intolerans och okunskap. Det är väl kanske för att jag redan "har minus på batteriet", som vi brukar säga, som jag reagerar extra starkt. Jag vet att jag egentligen inte tycker att någon ska behöva dölja sin tro för att inte mötas av fördomar, och att människor som bär dessa fördomar står för en människosyn jag står oerhört långt ifrån. Det är kanske därför det gör mig både arg och ledsen att jag, trots det, tar så illa vid mig av det.

 

[karamelldrottningen]

I kväll är det med ett mycket starkt obehag, och en stor tveksamhet, som jag skriver här.

Jag har ju inte gjort någon hemlighet av min tro, då jag inte anser att det är något jag ska behöva dölja. Precis som jag inte tycker att en katolik, en muslim, en buddhist eller någon annan ska behöva dölja sin tro för att inte dömas. Det har för mig varit en självklarhet att kunna vara öppen med min tro.

Efter en diskussion i dag i en annan del av forumet, känner jag att jag kanske bör lämna Bukefalos, i vilket fall för en tid. Det känns helt enkelt inte bra längre. I stället för att få dela, och ta del av olika människors åsikter och tankar, känner jag nu snarast en obehaglig klump i magen och en medvetenhet i att personer öppet uttrycker förakt mot troende, enbart grundat i just tron. För mig som varit öppen med min tro känns det allt annat än trevligt.

Självklart vet jag att sådant händer, alldeles för ofta runt om i världen. Det är naturligtvis inget nytt. Men det blir nära på ett helt annat sätt, när man möter det hemma i sitt eget vardagsrum.

På sätt och vis ger det väl också en insikt i helt andra saker som min dotter varit med om. Inte på så sätt att själva handlingen eller åsikterna som sådana är jämförbara, men hur oerhört nära något kan komma när det sker online. Och hur det verkligen kan rucka ens grundläggande uppfattning om omgivningen, och väcka upp frågor kring hur man "bör vara" och vad man "får uttrycka".

Jag känner också ett obehag kring att se vilken typ av närmast hatisk människosyn min dotter, och andra unga, kan möta på ett sådant här forum. Det räcker att ha "fel" åsikt i "fel" fråga, så är det väldigt skrämmande läsning man möter. Jag vet inte längre om det är något jag vill att varken jag eller min dotter utsätts för.

På ett sätt blir jag också förbannad. Jag vet ju vad min tro står för, jag vet vilken uppfostran dottern fått, jag vet vilken människosyn jag och människor i min direkta närhet har. Jag vet ju att jag egentligen inte har några svårigheter att se förbi intolerans och okunskap. Det är väl kanske för att jag redan "har minus på batteriet", som vi brukar säga, som jag reagerar extra starkt. Jag vet att jag egentligen inte tycker att någon ska behöva dölja sin tro för att inte mötas av fördomar, och att människor som bär dessa fördomar står för en människosyn jag står oerhört långt ifrån. Det är kanske därför det gör mig både arg och ledsen att jag, trots det, tar så illa vid mig av det.

Jag har inte läst i den tråden bara skummat något enstaka inlägg men kan tänka mig att icke troende satt ribban för den diskussionen.

Borde vara lika ok att vara icke troende som troende. Oavsett religion och ursprung.
Jag är själv intresserad av de frågorna och tycker det är intressant att höra om hur olika människor tror och tänker. Men jag orkar inte med tjafs.

 

[hundtant]

I kväll är det med ett mycket starkt obehag, och en stor tveksamhet, som jag skriver här.

Jag har ju inte gjort någon hemlighet av min tro, då jag inte anser att det är något jag ska behöva dölja. Precis som jag inte tycker att en katolik, en muslim, en buddhist eller någon annan ska behöva dölja sin tro för att inte dömas. Det har för mig varit en självklarhet att kunna vara öppen med min tro.

Efter en diskussion i dag i en annan del av forumet, känner jag att jag kanske bör lämna Bukefalos, i vilket fall för en tid. Det känns helt enkelt inte bra längre. I stället för att få dela, och ta del av olika människors åsikter och tankar, känner jag nu snarast en obehaglig klump i magen och en medvetenhet i att personer öppet uttrycker förakt mot troende, enbart grundat i just tron. För mig som varit öppen med min tro känns det allt annat än trevligt.

Självklart vet jag att sådant händer, alldeles för ofta runt om i världen. Det är naturligtvis inget nytt. Men det blir nära på ett helt annat sätt, när man möter det hemma i sitt eget vardagsrum.

På sätt och vis ger det väl också en insikt i helt andra saker som min dotter varit med om. Inte på så sätt att själva handlingen eller åsikterna som sådana är jämförbara, men hur oerhört nära något kan komma när det sker online. Och hur det verkligen kan rucka ens grundläggande uppfattning om omgivningen, och väcka upp frågor kring hur man "bör vara" och vad man "får uttrycka".

Jag känner också ett obehag kring att se vilken typ av närmast hatisk människosyn min dotter, och andra unga, kan möta på ett sådant här forum. Det räcker att ha "fel" åsikt i "fel" fråga, så är det väldigt skrämmande läsning man möter. Jag vet inte längre om det är något jag vill att varken jag eller min dotter utsätts för.

På ett sätt blir jag också förbannad. Jag vet ju vad min tro står för, jag vet vilken uppfostran dottern fått, jag vet vilken människosyn jag och människor i min direkta närhet har. Jag vet ju att jag egentligen inte har några svårigheter att se förbi intolerans och okunskap. Det är väl kanske för att jag redan "har minus på batteriet", som vi brukar säga, som jag reagerar extra starkt. Jag vet att jag egentligen inte tycker att någon ska behöva dölja sin tro för att inte mötas av fördomar, och att människor som bär dessa fördomar står för en människosyn jag står oerhört långt ifrån. Det är kanske därför det gör mig både arg och ledsen att jag, trots det, tar så illa vid mig av det.

Jag tycker inte att du ska ta alltför illa vid dig av det där. Diskussioner om religion/tro har alltid varit ett av de områden där jag konstaterar att buke skiljer sig mest från min omgivning. Debatten fastnar varje gång på nåt slags mellanstadienivå där man är jättecool om man deklarerar sig som ateist och man beskriver troende som nåt slags extrema jehovas vittnen i religiös psykos som springer runt och bankar sina predikningar i skallen på alla de möter. Som människor som helt styrs av en så alternativ världsbild att vi befinner oss i olika dimensioner.

Jag har ingen tro men säger heller inte att jag är ateist, jag har inget behov av att definiera mig mot dem som tror. Jag har gått i terapi hos en terapeut i en stiftelse med religiös anknytning, hon hade den vanliga psykoterapeututbildningen och frågade vid första samtalet om jag hade någon specifik livsåskådning. Nej svarade jag och sen var vi aldrig i närheten av det ämnet igen, under 1,5 års tid.

Vilka av mina vänner och bekanta som är troende vet jag inte, förutom ett par som jag vet är det. Ämnet religion kommer upp ibland med dem då jag har ett visst intresse för religion som kulturhistoria och de har större kunskap om det än vad jag har. Jag vet inte om de vet att jag inte är medlem i kyrkan, minns inte det så det har hursomhelst inte varit nån dramatik kring det. En av dem är diakon, han säger ibland att han förlitar sig på herren och det har jag inga som helst problem med. Vid ett tillfälle berättade han att han bett för mig när det gäller min sjukdom, jag tog det som ett mycket fint sätt att visa omsorg, Hans sätt.

Och även om man inte ska generalisera utifrån sina egna erfarenheter så tror jag nog att mina är lite mer representativa än dem som visar sig på buke. Det som kommer fram här är det som är avvikelsen.

 

[Islandshästryttare]

Tråkigt om du skulle lämna oss @MML men givetvis går hälsan i första rummet och du gör det som är bäst för dig. Jag har iallafall uppskattat dina inlägg och dina reflektioner här All respekt till dig och familjen även om du väljer att lämnas bukefalos,. Önskar verkligen dig och hela din familj allt gott i framtiden. Du har den klokaste och finaste dottern man kan ha som jag lärt mig mycket av. Ta hand om er. Många kramar.

 

[MML]

Jag tycker inte att du ska ta alltför illa vid dig av det där. Diskussioner om religion/tro har alltid varit ett av de områden där jag konstaterar att buke skiljer sig mest från min omgivning. Debatten fastnar varje gång på nåt slags mellanstadienivå där man är jättecool om man deklarerar sig som ateist och man beskriver troende som nåt slags extrema jehovas vittnen i religiös psykos som springer runt och bankar sina predikningar i skallen på alla de möter. Som människor som helt styrs av en så alternativ världsbild att vi befinner oss i olika dimensioner.

Jag har ingen tro men säger heller inte att jag är ateist, jag har inget behov av att definiera mig mot dem som tror. Jag har gått i terapi hos en terapeut i en stiftelse med religiös anknytning, hon hade den vanliga psykoterapeututbildningen och frågade vid första samtalet om jag hade någon specifik livsåskådning. Nej svarade jag och sen var vi aldrig i närheten av det ämnet igen, under 1,5 års tid.

Vilka av mina vänner och bekanta som är troende vet jag inte, förutom ett par som jag vet är det. Ämnet religion kommer upp ibland med dem då jag har ett visst intresse för religion som kulturhistoria och de har större kunskap om det än vad jag har. Jag vet inte om de vet att jag inte är medlem i kyrkan, minns inte det så det har hursomhelst inte varit nån dramatik kring det. En av dem är diakon, han säger ibland att han förlitar sig på herren och det har jag inga som helst problem med. Vid ett tillfälle berättade han att han bett för mig när det gäller min sjukdom, jag tog det som ett mycket fint sätt att visa omsorg, Hans sätt.

Och även om man inte ska generalisera utifrån sina egna erfarenheter så tror jag nog att mina är lite mer representativa än dem som visar sig på buke. Det som kommer fram här är det som är avvikelsen.

Jag är naturligtvis också medvete om att de obehagliga uttalanden och åsikter som vädrats i den diskussionen inte är något som en majoritet står för (tack och lov) utan just en avvikelse. De allra, allra flesta i min omgivning är, som jag uppfattat det, obrydda om andras livsåskådningar och har inga problem med att varken veta eller inte veta om någon är troende eller ej.

Det som gjorde mig så illa till mods i går (och som i dag allt mer övergått i en annan slags upprördhet) är hur tydligt det blev att det finns personer som verkligen dömer extremt hårt. Människor som anser att förekomsten av en tro gör en person så främmande och så annorlunda, att det knappt går att föra ett ytligt samtal. Att över huvud taget nämna sin tro är så provocerande i vissas ögon, att man endast bör göra det i mycket intima sammanhang. Att det finns människor som, trots att de å ena sidan utger sig för att värna om männskors lika värde o. s. v, anser att religiös övertygelse är skäl för att "inte vilja ha något att göra" med en person.

Dels gör det mig väldigt ledsen och orolig då det är just den typen av tankar och uttalanden som ofta ligger bakom hatbrott. Det skapar ett "vi" och ett "dem", där det anses accepterat och rimligt att begära att "de andra" ska dölja "felen" i sin identitet. Exempelvis sin tro, sin sexuella läggning, sina politiska åsikter. Sådant som inte är förenligt med svensk lag att kräva att människor ska dölja.

Det gör mig också orolig för människor i min närhet, och hur de riskerar att bemötas om de är "för öppna" om sin tro inför "fel personer". Om någon nämner något om sin tro, är det tillräckligt för att t. ex. väljas bort i en arbetsintervju? Bli hånad och nedtryckt? Uteslutas ur sociala sammanhang? Faktiskt komma till skada? Tankar som jag inte över huvud taget haft sedan jag som barn blev retad för min tro.

 

[MML]

Jag blir naturligtvis också ledsen och bedrövad av att vad jag inte kan tolka som annat än okunskap sprids som någon sorts sanning, som utmålar inte bara mig, utan en väldigt stor grupp människor, på ett väldigt negativt sätt.

Självklart tycker jag att det är beklagligt att människor har dåliga erfarenheter från möten med religion. Jag blir minst lika upprörd som andra när jag hör om situationer där människor far illa och det döljs bakom att det är en del av tron. Det är verkligen inget jag står för. Därför tar det mig hårt att klumpas ihop med de mest extrema fundamentalister som går att hitta inom alla livsåskådningar, som att jag och andra troende har mer gemensamt med dem än med "alla andra". Även om jag naturligtvis vet att det inte är så.

Jag vet ju vad min tro står för. Jag vet att det centrala för mig, för oss, är kärlek och medmänsklighet. Jag vet att vi står för öppenhet och acceptans. Jag vet att vi inte dömer någon på grund av dennes tro eller något annat. Jag har inte alls svårt att förstå att andra människor har en annan uppfattning om livet och världen, och jag tror inte alls att min religion är "bättre" än någon annan, eller än avsaknaden av religion. Självklart gör det mig då ledsen att tillskrivas åsikter och tankar som är helt främmande för mig.

Min tro är helt enkelt just det, min tro. Inget jag skulle drömma om att försöka tvinga på någon annan, inget jag ser som förmer, men en stor och viktig del av min identitet. Jag vill verkligen inte behöva skämmas, dölja, eller vara orolig för att jag har min tro. I dag känns det lite bättre, men jag är medveten om att det kan svänga snabbt och att jag måste vara bättre på att lämna sammanhang där jag hamnar i de känslorna.

 

[EmmaBovary]

Jag blir naturligtvis också ledsen och bedrövad av att vad jag inte kan tolka som annat än okunskap sprids som någon sorts sanning, som utmålar inte bara mig, utan en väldigt stor grupp människor, på ett väldigt negativt sätt.

Självklart tycker jag att det är beklagligt att människor har dåliga erfarenheter från möten med religion. Jag blir minst lika upprörd som andra när jag hör om situationer där människor far illa och det döljs bakom att det är en del av tron. Det är verkligen inget jag står för. Därför tar det mig hårt att klumpas ihop med de mest extrema fundamentalister som går att hitta inom alla livsåskådningar, som att jag och andra troende har mer gemensamt med dem än med "alla andra". Även om jag naturligtvis vet att det inte är så.

Jag vet ju vad min tro står för. Jag vet att det centrala för mig, för oss, är kärlek och medmänsklighet. Jag vet att vi står för öppenhet och acceptans. Jag vet att vi inte dömer någon på grund av dennes tro eller något annat. Jag har inte alls svårt att förstå att andra människor har en annan uppfattning om livet och världen, och jag tror inte alls att min religion är "bättre" än någon annan, eller än avsaknaden av religion. Självklart gör det mig då ledsen att tillskrivas åsikter och tankar som är helt främmande för mig.

Min tro är helt enkelt just det, min tro. Inget jag skulle drömma om att försöka tvinga på någon annan, inget jag ser som förmer, men en stor och viktig del av min identitet. Jag vill verkligen inte behöva skämmas, dölja, eller vara orolig för att jag har min tro. I dag känns det lite bättre, men jag är medveten om att det kan svänga snabbt och att jag måste vara bättre på att lämna sammanhang där jag hamnar i de känslorna.

Jag är själv inte troende, och i sammanhang där det råkar vara så konservativa religiösa vill inskränka andras friheter (genom tex. att styra vilka kulturyttringar som är passande) så är jag den första att säga emot. Men i sammanhang där det övergår i tankar om att troende helst inte ska få uttala att de är just det, för att andra inte vill få det tryckt i ansiktet så är det ju också helt självklart för mig att markera emot det också. Det är liksom givet om man bryr sig om mänskliga fri- och rättigheter.

 

[MML]

Jag är själv inte troende, och i sammanhang där det råkar vara så konservativa religiösa vill inskränka andras friheter (genom tex. att styra vilka kulturyttringar som är passande) så är jag den första att säga emot. Men i sammanhang där det övergår i tankar om att troende helst inte ska få uttala att de är just det, för att andra inte vill få det tryckt i ansiktet så är det ju också helt självklart för mig att markera emot det också. Det är liksom givet om man bryr sig om mänskliga fri- och rättigheter.

Det är lite så jag känner också. Jag har förstås min tro och vissa av mina val formas av den. Det betyder dock inte på något sätt att jag skulle vilja tvinga andra människor att göra samma val, eller att inte ge uttryck för en annan tro eller en annan livsåskådning.

Det finns frågor jag är beredd att gå mycket långt för, och riskera väldigt mycket för, även om det inte på ett direkt sätt berör mig. Det handlar dock om min grundläggande människosyn.

 

[hundtant]

Det som gjorde mig så illa till mods i går (och som i dag allt mer övergått i en annan slags upprördhet) är hur tydligt det blev att det finns personer som verkligen dömer extremt hårt. Människor som anser att förekomsten av en tro gör en person så främmande och så annorlunda, att det knappt går att föra ett ytligt samtal. Att över huvud taget nämna sin tro är så provocerande i vissas ögon, att man endast bör göra det i mycket intima sammanhang. Att det finns människor som, trots att de å ena sidan utger sig för att värna om männskors lika värde o. s. v, anser att religiös övertygelse är skäl för att "inte vilja ha något att göra" med en person.

Jag betraktar de där yttringarna som så nära trams att jag inte kan ta dem på allvar. Du får nog lägga till anonymitetsfaktorn här - om du träffade de här personerna IRL och din tro kom upp så kan jag svära på min gamla konfirmationsbibel att de inte skulle säga flasklock. Nånstans vet de att de är inskränkta och fördomsfulla och vågar inte visa det, de tar chansen att vädra sin okunskap på nätet istället.

Och självklart är alla former av näthat obehagligt osv men de som skrivit det värsta här - de är inte värda att man låter sig påverkas av dem.

 

[LiviaFilippa]

Dethär vill jag skriva här för jag vill att ALLA ska veta dethär. Och om ni inte vet det så är MML min mamma och jag brukar inte läsa här och jag brukar inte läsa det som hon skriver men jag råkade se lite om religions disskutionen.
Och detenda som jag vill säga är att min mamma dömmer INGEN för hur den tror eller inte och jag blir JÄVLIGT arg för att några personer får min mamma att må dåligt BARA för att hon har skrivit om sin religion
Jag vet inte ens hur jag tror eller nånting men detenda dom gör är så jag vill ha en stor fucking tatu ering på ett kors i pannan eller nånting bara för att dom tycker att man INTE ska få visa att man har nån religion
Och till mamma så jag vet att vi bråkar ibland men du ska INTE ta åt dig från några idiot å sikter som inte stämmer ALLS och om nån gör så du blir o rolig för att du har skrivit om hur du tror så är dom JÄVLIGT fel ute!!