Tankar om stort och smått i livet

Sedan jag började att "dela tankar" här i en dagbokstråd, har jag sett flera fördelar med att göra just det. Det är ett väldigt nyttigt sätt för mig att reflektera över mina egna tankar och mönster. Det har gjort att jag sett flera fällor jag själv gått i, som jag kanske annars inte ännu hade förstått. Bara en sådan sak som att jag nu i kväll såg en bekant dela ett citat på Facebook, där det stod något i stil med att alltid behöva ha fullt upp är ett tecken på flykt undan sådant man inte vill behöva möta. I dag nickade jag instämmande för mig själv. För bara några veckor sedan hade jag troligtvis mest fnyst åt det och tänkt att det där gäller inte för mig. Jag har fullt upp för att jag "bara är så". Och ja, till viss del är det nog "bara så jag är". Men i och med att jag blivit utbränd har jag tvingats att möta det där "ingenting" på ett helt nytt sätt, och både behöbt hantera svåra tankar och frågor, men också tvingats inse att det inte händer något anmärkningsvärt av att göra just ingenting. Jag kanske känner av den inre stressen och prestationskraven lite mer, men det händer inget.

Jag har också under de senaste veckorna upplevt saker jag aldrig trodde att jag skulle uppleva. Panikångestattacker som fått mig att närapå inte kunna ta mig hem. En känsla av att vara fånge i mina egna känslor, att det är känslorna som kontrollerar mig i stället för tvärt om. En bottenlös sorg, för det som varit, det som kunnat bli, och det som aldrig blev.

Och så har jag tvingats se över vad som är viktigt i livet. Jag har mycket som jag vill och som jag trivs med. Jobbet - jag älskar mitt jobb! - som jag just nu är sjukskriven från. Vänner och släktingar som jag gärna skulle vilja träffa betydligt oftare, kyrkan som jag känner en stor samhörighet i och där jag verkligen "har min plats". Jag har en häst och två hundar som jag vill kunna spendera flera timmar med, varje dag. Och så en man och en dotter, Emma, som jag älskar över allt annat. Tidigare skulle jag nog ha behövt minst 36 timmar på ett dygn, för att verkligen hinna med mitt liv. Nu har jag dragit ner på tempot avsevärt. Jag har för tillfället frånsagt mig allt ideellt arbete inom kyrkan. Valpen som bott hos oss sedan våren har flyttat permanent till Emma som bor på HVB-hem, vilket har gjort min "hundbörda" otroligt mycket lättare (även om jag självklart älskar valpen också!) och jag har berättat för "allt och alla" om min utbrändhet och att jag måste prioritera om mitt liv och därför tyvärr inte kan finnas där för alla i den utsträckning jag tidigare försökt att klara.

Ja, det är tungt emellanåt. Det känns oerhört tufft att behöva gå emot vad jag egentligen skulle vilja göra, men när orken helt enkelt inte finns där måste jag öva på att lyssna inåt.

I dag har vi haft en underbar dag, hela familjen. Inte "bara" jag, mannen och de två hemmaboende hundarna. Emma och valpen har varit hemma i flera timmar, och vi har haft en liten mini-jul. Vi åt julmat, tog en promenad med hundarna, vilade, fikade, klädde julgranen, och pratade och bara var. Jag var stenhård på mig själv om att släppa alla mina inre krav om "perfektion", och det visade sig att just det nog är receptet på att landa så nära en perfekt dag det går att komma.

 

[ameo]

Tack snälla för att du delar med dig av hur ni brukade göra!

Vi har ganska bra kontakt även med pojkvännens föräldrar, så det känns nog rimligt att ge något litet även till dem, tror jag. Något bör jag väl kunna klura ut.

Även till pojkvännen är jag helt vilse. Vad önskar tonårskillar sig nu för tiden? Presentkort och sådant går förstås alltid hem, men det känns kanske lite tråkigt.

Min systers båda barn är också flickor, och några andra ungdomar har jag inte i närheten att köpa julklappar till. Jag tror vid närmare eftertanke att jag inte köpt något till en grabb sedan jag själv var tonåring, d. v. s. nästan i forntiden

Kan ni inte ge Emma och pojkvännen en upplevelse på något sätt? Jag vet inte vad som funkar för Emma, men restaurangkväll, biobesök, ridlektion tilllsammans eller något liknande?
Jag tror inte att pojkvännens föräldrar förväntar sig något från er. Önska dem god jul. Skicka en litel blomgrupp eller liknande om du absolut vill ge något - men jag hade låtit bli.

(nu är mina barn lite äldre, men dottern och hennes pojkvän får själva styra upp julklappar till varandra., han får inget av oss föräldrar utan det är det bara hon som får - men de bor också 50+ mil från oss och kommer inte fira jul ihop.)

 

[MML]

Kan ni inte ge Emma och pojkvännen en upplevelse på något sätt? Jag vet inte vad som funkar för Emma, men restaurangkväll, biobesök, ridlektion tilllsammans eller något liknande?
Jag tror inte att pojkvännens föräldrar förväntar sig något från er. Önska dem god jul. Skicka en litel blomgrupp eller liknande om du absolut vill ge något - men jag hade låtit bli.

(nu är mina barn lite äldre, men dottern och hennes pojkvän får själva styra upp julklappar till varandra., han får inget av oss föräldrar utan det är det bara hon som får - men de bor också 50+ mil från oss och kommer inte fira jul ihop.)

Ja, vi har också funderat på någon upplevelse, jag tror att det skulle kunna bli väldigt uppskattat. Det svåra är att "hitta rätt", något som fungerar för Emma dels fysiskt, och också som hon kan (och får) göra självständigt.

När du skriver om ridlektion fick jag en tanke, som jag kanske ska kolla upp om den är genomförbar. De har några hästar på Emmas HVB-hem, och två av dem är inkörda. Emma har dock inte viljat/vågat köra eller åka efter någon av dem ännu. Kanske jag skulle kunna kolla om det finns någon ponnytravskola i närheten, som kan erbjuda privatlektion för både Emma och pojkvännen. Då blir det något nytt som de får testa på tillsammans och på (så gott som) lika villkor, och om det är något de tycker verkar roligt så finns ju alla möjligheter att köra häst på "hemmaplan" i fortsättningen. Dessutom tänker jag att det kanske inte är lika känsligt för om personalen behöver vara i närheten, som det kanske skulle vara om det gällde t. ex. bio- eller restaurangbesök.

 

[MML]

Jag är helt vansinnigt trött och "slut" i dag, så jag försöker att göra så lite som möjligt. Lyssna på både kropp och hjärna och ge mig själv tid och utrymme för återhämtning.

Luciatåget i går var fantastiskt! Min häst verkade tagen av stundens allvar, och skred fram som hon aldrig gjort annat än gått i täten för luciatåg Hon var klädd i renhorn och röd lampa på nosen - "Rudolfina", fick jag veta. På ryggen hade hon Lucia, och bakom sig en pulka med två små tomtar. Mycket rart! Därefter följde några tärnor och pepparkakor, och övriga hästar och ponnyer var tomtar eller stjärngossar. Alltsammans var väldigt stämningsfullt och jag tror att alla vi vuxna som på ett eller annat sätt var inblandade var mycket stolta när barnen red iväg runt "byn"!

 

[warg]

Ja, vi har också funderat på någon upplevelse, jag tror att det skulle kunna bli väldigt uppskattat. Det svåra är att "hitta rätt", något som fungerar för Emma dels fysiskt, och också som hon kan (och får) göra självständigt.

När du skriver om ridlektion fick jag en tanke, som jag kanske ska kolla upp om den är genomförbar. De har några hästar på Emmas HVB-hem, och två av dem är inkörda. Emma har dock inte viljat/vågat köra eller åka efter någon av dem ännu. Kanske jag skulle kunna kolla om det finns någon ponnytravskola i närheten, som kan erbjuda privatlektion för både Emma och pojkvännen. Då blir det något nytt som de får testa på tillsammans och på (så gott som) lika villkor, och om det är något de tycker verkar roligt så finns ju alla möjligheter att köra häst på "hemmaplan" i fortsättningen. Dessutom tänker jag att det kanske inte är lika känsligt för om personalen behöver vara i närheten, som det kanske skulle vara om det gällde t. ex. bio- eller restaurangbesök.

Det är ju en jättebra idé! Jag tror de flesta travbanor har travskolor idag, och där får man alltid börja med att köra ponny.

 

[Islandshästryttare]

Ja, vi har också funderat på någon upplevelse, jag tror att det skulle kunna bli väldigt uppskattat. Det svåra är att "hitta rätt", något som fungerar för Emma dels fysiskt, och också som hon kan (och får) göra självständigt.

När du skriver om ridlektion fick jag en tanke, som jag kanske ska kolla upp om den är genomförbar. De har några hästar på Emmas HVB-hem, och två av dem är inkörda. Emma har dock inte viljat/vågat köra eller åka efter någon av dem ännu. Kanske jag skulle kunna kolla om det finns någon ponnytravskola i närheten, som kan erbjuda privatlektion för både Emma och pojkvännen. Då blir det något nytt som de får testa på tillsammans och på (så gott som) lika villkor, och om det är något de tycker verkar roligt så finns ju alla möjligheter att köra häst på "hemmaplan" i fortsättningen. Dessutom tänker jag att det kanske inte är lika känsligt för om personalen behöver vara i närheten, som det kanske skulle vara om det gällde t. ex. bio- eller restaurangbesök.

En variant är att ge ett hemmagjort presentkort där ni skriver att ni betalar en aktivitet för Emma och hennes pojkvän upp till en viss summa och att ni kan hjälpa till att boka om de önskar det. Då kan Emma och hennes pojkvän tillsammans diskutera fram vad de vill göra och vad som är möjligt.

Härligt att hon fått en rullstol hon gillar

 

[monster1]

En upplevelse är så klart trevligt men du är utmattad och ska väll jobba på att sänka kraven på dig själv och därmed inte dra igång "projekt" som det ju ändå är att ringa hit och dit, samordna upplevelser och kolla upp grejer. Vad jag minns fick jag i början en chokladask eller något liknande från svärföräldrarna. Det är ju det gamla det är tanken som räknas. Köp något litet och lagom, ett brädspel kanske eller någon typ av frågesport som de båda kan hålla på med. Men vänd inte ut och in på dig själv och ladda inför att de ska tycka det är fantastiskt, spännande och underbart.
Det andra kanske ni ska prata om ändå (körskola för båda), men kanske inte som en överraskning, mvh person som avskyr överraskningar och upplevelser...

 

[mamman]

Ja, vi har också funderat på någon upplevelse, jag tror att det skulle kunna bli väldigt uppskattat. Det svåra är att "hitta rätt", något som fungerar för Emma dels fysiskt, och också som hon kan (och får) göra självständigt.

När du skriver om ridlektion fick jag en tanke, som jag kanske ska kolla upp om den är genomförbar. De har några hästar på Emmas HVB-hem, och två av dem är inkörda. Emma har dock inte viljat/vågat köra eller åka efter någon av dem ännu. Kanske jag skulle kunna kolla om det finns någon ponnytravskola i närheten, som kan erbjuda privatlektion för både Emma och pojkvännen. Då blir det något nytt som de får testa på tillsammans och på (så gott som) lika villkor, och om det är något de tycker verkar roligt så finns ju alla möjligheter att köra häst på "hemmaplan" i fortsättningen. Dessutom tänker jag att det kanske inte är lika känsligt för om personalen behöver vara i närheten, som det kanske skulle vara om det gällde t. ex. bio- eller restaurangbesök.

Jag vet inte om det är för långt bort, men Hagmyrens travskola drivs av Matilda Persson som sitter i rullstol

 

[mamman]

En upplevelse är så klart trevligt men du är utmattad och ska väll jobba på att sänka kraven på dig själv och därmed inte dra igång "projekt" som det ju ändå är att ringa hit och dit, samordna upplevelser och kolla upp grejer. Vad jag minns fick jag i början en chokladask eller något liknande från svärföräldrarna. Det är ju det gamla det är tanken som räknas. Köp något litet och lagom, ett brädspel kanske eller någon typ av frågesport som de båda kan hålla på med. Men vänd inte ut och in på dig själv och ladda inför att de ska tycka det är fantastiskt, spännande och underbart.
Det andra kanske ni ska prata om ändå (körskola för båda), men kanske inte som en överraskning, mvh person som avskyr överraskningar och upplevelser...

Det fina med en aktivitet är ju att den inte behöver genomföras på en gång. En travlektion kan vänta till längre längre fram i vår, även av väderskäl ...

 

[MML]

En upplevelse är så klart trevligt men du är utmattad och ska väll jobba på att sänka kraven på dig själv och därmed inte dra igång "projekt" som det ju ändå är att ringa hit och dit, samordna upplevelser och kolla upp grejer. Vad jag minns fick jag i början en chokladask eller något liknande från svärföräldrarna. Det är ju det gamla det är tanken som räknas. Köp något litet och lagom, ett brädspel kanske eller någon typ av frågesport som de båda kan hålla på med. Men vänd inte ut och in på dig själv och ladda inför att de ska tycka det är fantastiskt, spännande och underbart.
Det andra kanske ni ska prata om ändå (körskola för båda), men kanske inte som en överraskning, mvh person som avskyr överraskningar och upplevelser...

Jag förstår din tanke, men att hitta några travskolor som har rullstolsvagn etc. tog inte många minuter och var inget krävande arbete. Får jag inte till något vettigt mail kan jag alltid be mannen kolla upp det.

Jag utgår naturligtvis inte från att de "ska" reagera på något särskilt sätt alls, men jag tror verkligen att de båda skulle tycka att det var kul att få testa på körning "på riktigt". Framförallt vet jag att de skulle uppskatta att få en upplevelse att göra tillsammans.

 

[MML]

Det fina med en aktivitet är ju att den inte behöver genomföras på en gång. En travlektion kan vänta till längre längre fram i vår, även av väderskäl ...

Jag tänker mig att vi kan ge dem ett "presentkort" på själva upplevelsen, så får de själva planera in när de vill köra

 

[MML]

Jag läste något i går, som har skavt sedan dess. Vad, var och innehållet i det jag läste är inte relevant här och nu, men sammanfattningsvis går det att beskriva som något som tydligt visar att Emma blivit väldigt felaktigt bemött i en ganska specifik situation, och att det påverkat henne mycket negativt. Det gör mig oerhört frustrerad och både ledsen för Emmas skull, och arg på den/de som orsakat det. Samtidigt är det inget jag (eller någon annan, utom möjligen den/de det handlar om) skulle kunna göra något åt nu i efterhand. Den/de som haft det otroligt dåliga bemötandet skulle visserligen kunna inse hur fel den/de agerat och i bästa fall be Emma om ursäkt, men det är alldeles för krävande för att jag ska ge mig i kast med att försöka få kontakt, framföra min kritik kring bemötandet etc. Dessutom tror jag att det för Emmas del är bättre att få låta det falla i glömska, och förhoppningsvis inte behöva ha någon mer kontakt med den/de det berör.

Kvar finns alltså rimligtvis inte så mycket alternativ, annat än att "släppa det". I vissa situationer är det dock något jag har väldigt svårt för. Jag upplever att sådana saker "fastnar" så mycket mer nu, än vad de brukat göra tidigare. Om det beror på utmattningen eller något annat vet jag inte, men det kanske inte låter alldeles osannolikt att det blir svårare att hantera sådana små "gupp i vägen" när energinivån redan är i princip i botten?

Hur som helst, från det ena till det andra. Det händer saker hela tiden här i livet. I morgon är det julfest hos Emma. Flickorna har bjudit in sina familjer till ett gemensamt julfirande, och det ser vi fram emot mycket! I går kväll fick jag också ett meddelande av Emmas pojkväns mamma. Han hade önskemål om att bjuda hem oss (Emma med föräldrar) på julfika/glöggmingel, så en kväll i nästa vecka ska vi hem till dem. Kanske, kanske, blir det också den första lilla "utflykten" som vi gör med Emma helt på egen hand, på väldigt länge!

 

[monster1]

Jag läste något i går, som har skavt sedan dess. Vad, var och innehållet i det jag läste är inte relevant här och nu, men sammanfattningsvis går det att beskriva som något som tydligt visar att Emma blivit väldigt felaktigt bemött i en ganska specifik situation, och att det påverkat henne mycket negativt. Det gör mig oerhört frustrerad och både ledsen för Emmas skull, och arg på den/de som orsakat det. Samtidigt är det inget jag (eller någon annan, utom möjligen den/de det handlar om) skulle kunna göra något åt nu i efterhand. Den/de som haft det otroligt dåliga bemötandet skulle visserligen kunna inse hur fel den/de agerat och i bästa fall be Emma om ursäkt, men det är alldeles för krävande för att jag ska ge mig i kast med att försöka få kontakt, framföra min kritik kring bemötandet etc. Dessutom tror jag att det för Emmas del är bättre att få låta det falla i glömska, och förhoppningsvis inte behöva ha någon mer kontakt med den/de det berör.

Kvar finns alltså rimligtvis inte så mycket alternativ, annat än att "släppa det". I vissa situationer är det dock något jag har väldigt svårt för. Jag upplever att sådana saker "fastnar" så mycket mer nu, än vad de brukat göra tidigare. Om det beror på utmattningen eller något annat vet jag inte, men det kanske inte låter alldeles osannolikt att det blir svårare att hantera sådana små "gupp i vägen" när energinivån redan är i princip i botten?

Hur som helst, från det ena till det andra. Det händer saker hela tiden här i livet. I morgon är det julfest hos Emma. Flickorna har bjudit in sina familjer till ett gemensamt julfirande, och det ser vi fram emot mycket! I går kväll fick jag också ett meddelande av Emmas pojkväns mamma. Han hade önskemål om att bjuda hem oss (Emma med föräldrar) på julfika/glöggmingel, så en kväll i nästa vecka ska vi hem till dem. Kanske, kanske, blir det också den första lilla "utflykten" som vi gör med Emma helt på egen hand, på väldigt länge!

Förmågan till att låta saker rinna sänks betydligt när man är utmattad, det är som att allt springer rakt in i känsloläge. Men en metod är ju att faktiskt låta dig själv vara arg, gå ut i skogen och sura, muttra och sparka på stenar eller vad du behöver göra när du blir arg. Du behöver ju inte falla in i ditt gamla mönster med att "styra upp och ordna till" utan bara låta dig att faktiskt känna. Det kan vara lättare att släppa det då. Men det är min amatörmässiga analys.

Hur som helst, jag märker när jag är nedsatt på jobbet att jag inte klarar av att låta saker bara passera i samma utsträckning som när jag mår bra. Jag har både svårare att inte reagera och att släppa taget när jag är nedsatt i ork.

 

[MML]

Förmågan till att låta saker rinna sänks betydligt när man är utmattad, det är som att allt springer rakt in i känsloläge. Men en metod är ju att faktiskt låta dig själv vara arg, gå ut i skogen och sura, muttra och sparka på stenar eller vad du behöver göra när du blir arg. Du behöver ju inte falla in i ditt gamla mönster med att "styra upp och ordna till" utan bara låta dig att faktiskt känna. Det kan vara lättare att släppa det då. Men det är min amatörmässiga analys.

Hur som helst, jag märker när jag är nedsatt på jobbet att jag inte klarar av att låta saker bara passera i samma utsträckning som när jag mår bra. Jag har både svårare att inte reagera och att släppa taget när jag är nedsatt i ork.

Det kan nog ligga en del i det du skriver. Jag märker att jag har ganska svårt för att vara arg, eller kanske snarare för att ge just ilska utrymme. Det är en svår och obekväm känsla att "umgås" med, för mig. Det är säkert också något jag skulle behöva arbeta med mig själv i.

 

[Islandshästryttare]

Jag förstår din tanke, men att hitta några travskolor som har rullstolsvagn etc. tog inte många minuter och var inget krävande arbete. Får jag inte till något vettigt mail kan jag alltid be mannen kolla upp det.

Jag förstår tanken med att det inte tog många minuter. Jag vill dela med mig av en sak en läkare sa till mig. Jag var inte i en regelrätt utmattningsdepression men jag hade varit där till slut om jag inte hade blivit sjukskriven då. En terapeut sa att du får tänka på att din bägare är fylld till brädden och du kan inte ens fylla på den med ens droppe för att det ska svämma över. D.v.s för att jag inte skulle fortsätta braka käpprätt neråt så var jag tvungen att släppa allt som inte var strikt nödvändigt just i form av att fixa saker för andra. som jag var väldigt duktig på. Nu har jag full förståelse för att man inte bara kan släppa allt när man har familj och barn men jag tycker ändå det är en bra liknelse som jag ville dela med mig av och även kan återkomma till i mitt liv idag. Ibland försöker jag känna efter hur full min bägare är för att avgöra om jag ska säga ja eller nej till något eller fixa något för någon annan. Det här kanske inte är något för dig men ville iallafall dela med mig.

 

[MML]

Jag förstår tanken med att det inte tog många minuter. Jag vill dela med mig av en sak en läkare sa till mig. Jag var inte i en regelrätt utmattningsdepression men jag hade varit där till slut om jag inte hade blivit sjukskriven då. En terapeut sa att du får tänka på att din bägare är fylld till brädden och du kan inte ens fylla på den med ens droppe för att det ska svämma över. D.v.s för att jag inte skulle fortsätta braka käpprätt neråt så var jag tvungen att släppa allt som inte var strikt nödvändigt just i form av att fixa saker för andra. som jag var väldigt duktig på. Nu har jag full förståelse för att man inte bara kan släppa allt när man har familj och barn men jag tycker ändå det är en bra liknelse som jag ville dela med mig av och även kan återkomma till i mitt liv idag. Ibland försöker jag känna efter hur full min bägare är för att avgöra om jag ska säga ja eller nej till något eller fixa något för någon annan. Det här kanske inte är något för dig men ville iallafall dela med mig.

Jag har ofta hört liknande uttryck och sätt att beskriva utmattningssyndrom på. Precis som du också skriver är det svårt (eller snudd på omöjligt) att verkligen kunna släppa allt när man har barn, familj etc.

Det svåra har för mig varit att det jag förmodligen allra mest skulle behöva kunna släppa, är det som är mest omöjligt att faktiskt släppa. Jag upplever också att min "bägare" varierar från dag till dag hur full den är. Vissa dagar kan jag känna att det finns lite utrymme kvar, och att några droppar till kommer inte att orsaka översvämning. Andra dagar känns det som att det skvalpar över kanten bara av att jag vaknar på morgonen.

Så som jag har förstått det är det viktigt att (i möjligaste mån) undvika att fylla bägaren för mycket. Om det en dag fungerar att både sköta om hästen och boka besiktning för bilen, så är det okej, men jag måste känna att utrymmet finns där. Om det en annan dag krävs att jag "bara" skickar ett kort sms till Emma, för att någon längre konversation eller ett telefonsamtal skulle få bägaren fylld över gränsen, så är det vad jag ska göra. Jag behöver (fortsätta att) träna på att känna när jag närmar mig bägarens kant, utan att det svämmar över. Jag behöver bli bättre på att hitta läget där jag fortfarande har utrymme för några droppar till, men utan att låta det fortsätta droppa ner i min bägare.

 

[Islandshästryttare]

Jag har ofta hört liknande uttryck och sätt att beskriva utmattningssyndrom på. Precis som du också skriver är det svårt (eller snudd på omöjligt) att verkligen kunna släppa allt när man har barn, familj etc.

Det svåra har för mig varit att det jag förmodligen allra mest skulle behöva kunna släppa, är det som är mest omöjligt att faktiskt släppa. Jag upplever också att min "bägare" varierar från dag till dag hur full den är. Vissa dagar kan jag känna att det finns lite utrymme kvar, och att några droppar till kommer inte att orsaka översvämning. Andra dagar känns det som att det skvalpar över kanten bara av att jag vaknar på morgonen.

Så som jag har förstått det är det viktigt att (i möjligaste mån) undvika att fylla bägaren för mycket. Om det en dag fungerar att både sköta om hästen och boka besiktning för bilen, så är det okej, men jag måste känna att utrymmet finns där. Om det en annan dag krävs att jag "bara" skickar ett kort sms till Emma, för att någon längre konversation eller ett telefonsamtal skulle få bägaren fylld över gränsen, så är det vad jag ska göra. Jag behöver (fortsätta att) träna på att känna när jag närmar mig bägarens kant, utan att det svämmar över. Jag behöver bli bättre på att hitta läget där jag fortfarande har utrymme för några droppar till, men utan att låta det fortsätta droppa ner i min bägare.

Själv fick jag en övning av min terapeut fick ett ark med bägare uppretade där jag skulle rita in hur full bägaren var på morgonen och på kvällen och också skriva ner vad jag hade gjort under dagen. Det gjorde jag under två veckor varje dag och sen tittade vi på det tillsammans . Det hjälpte mig att se ett mönster och att vissa aktiviteter lättare fyllde bägaren. Nu har du säkert din egen planering med din terapeut ville bara dela med mig av något som hjälpte mig.

 

[MML]

Jag har fått veta att Emma har en jobbig dag i dag. Förmodligen för att det är dags för HVB-hemmets julfest i morgon, och de här veckorna innan jul var väldigt tuffa för Emma förra året. Jag gissar att det blir lite som en undermedveten trigger, när det nu är dags för julfest igen.

För min egen del tänker jag framförallt på hur oerhört långt Emma kommit under det här året. Jag tänker också på mina egna känslor för ett år sedan. Då var allt fortfarande så nytt efter Emmas hjärnskada, och vi visste knappt något alls hur det skulle bli. När jag ser tillbaka på den tiden nu, förstår jag inte hur jag inte kraschade då! Den stress och oro som får mig att fullständigt tappa fattningen nu, är bara en bråkdel av hur det var då. Jag förstår inte hur jag betedde mig för att hålla ihop.

Kanske är det också sådant som kommit i kapp mig den senaste tiden. Jag har ju tyckt att livet ändå varit relativt balanserat det senaste halvåret. Jag har haft min tid, till mina intressen. Jag har kunnat jobba, delta i aktiviteter i kyrkan, träffat vänner och familj, allt det där "vanliga". Jämför jag det med ett år tillbaka, framstår det som rena semestern. För ett år sedan var det ett evigt åkande, mellan sjukhus och rehab och HVB och vårt hem, om jag hade tur. Det var en konstant oro, dygnet runt, för hur allt skulle bli och vad som skulle hända. Jag spenderade väldigt mycket tid tillsammans med Emma, och behövde på samma gång vara både mamma och vårdpersonal. Men det klarade jag av utan att krascha in i väggen! Är inte det märkligt? När nu relativt vanlig vardag blev "för mycket" för mig att hantera?

Mycket tankar, och många tuffa minnen. Jag behöver börja varva ner för kvällen. Jag hoppas och ber för att det ska få gå bra i morgon, för både Emma och mig. Jag hoppas att vi kan få fortsätta skapa nya, bra december- och julminnen att ersätta förra årets minnen med. Det behövs.

 

[Islandshästryttare]

Tror inte det är ett dugg märkligt @MML utan fullt naturligt att hålla ihop för att du inte hade något val då när du verkligen behövdes vid din dotters sida. Det är efteråt när allt lugnat ner sig som man tillåter sig att tänka och känna och kan tillåta sig att fokusera på sina behov. Ditt barn kom främst förra året. Nu är det en något mer stabil situation jämfört med ett år sedan. Då tillåter du dig att känna inåt.

 

[monster1]

Jag har fått veta att Emma har en jobbig dag i dag. Förmodligen för att det är dags för HVB-hemmets julfest i morgon, och de här veckorna innan jul var väldigt tuffa för Emma förra året. Jag gissar att det blir lite som en undermedveten trigger, när det nu är dags för julfest igen.

För min egen del tänker jag framförallt på hur oerhört långt Emma kommit under det här året. Jag tänker också på mina egna känslor för ett år sedan. Då var allt fortfarande så nytt efter Emmas hjärnskada, och vi visste knappt något alls hur det skulle bli. När jag ser tillbaka på den tiden nu, förstår jag inte hur jag inte kraschade då! Den stress och oro som får mig att fullständigt tappa fattningen nu, är bara en bråkdel av hur det var då. Jag förstår inte hur jag betedde mig för att hålla ihop.

Kanske är det också sådant som kommit i kapp mig den senaste tiden. Jag har ju tyckt att livet ändå varit relativt balanserat det senaste halvåret. Jag har haft min tid, till mina intressen. Jag har kunnat jobba, delta i aktiviteter i kyrkan, träffat vänner och familj, allt det där "vanliga". Jämför jag det med ett år tillbaka, framstår det som rena semestern. För ett år sedan var det ett evigt åkande, mellan sjukhus och rehab och HVB och vårt hem, om jag hade tur. Det var en konstant oro, dygnet runt, för hur allt skulle bli och vad som skulle hända. Jag spenderade väldigt mycket tid tillsammans med Emma, och behövde på samma gång vara både mamma och vårdpersonal. Men det klarade jag av utan att krascha in i väggen! Är inte det märkligt? När nu relativt vanlig vardag blev "för mycket" för mig att hantera?

Mycket tankar, och många tuffa minnen. Jag behöver börja varva ner för kvällen. Jag hoppas och ber för att det ska få gå bra i morgon, för både Emma och mig. Jag hoppas att vi kan få fortsätta skapa nya, bra december- och julminnen att ersätta förra årets minnen med. Det behövs.

Jag har samma upplevelse som @Islandshästryttare , man kraschar efter det jobbiga när allt blir någorlunda hanterligt igen och man inte hålls ihop av adrenalin och "nu ska vi bara ta oss igenom det här", då rasar man.

 

[MML]

Tror inte det är ett dugg märkligt @MML utan fullt naturligt att hålla ihop för att du inte hade något val då när du verkligen behövdes vid din dotters sida. Det är efteråt när allt lugnat ner sig som man tillåter sig att tänka och känna och kan tillåta sig att fokusera på sina behov. Ditt barn kom främst förra året. Nu är det en något mer stabil situation jämfört med ett år sedan. Då tillåter du dig att känna inåt.

Jag har samma upplevelse som @Islandshästryttare , man kraschar efter det jobbiga när allt blir någorlunda hanterligt igen och man inte hålls ihop av adrenalin och "nu ska vi bara ta oss igenom det här", då rasar man.

Det ligger nog en hel del i det ni skriver. Det hänger nog också ihop med mina svårigheter att "göra ingenting" och att inte ta på mig för mycket. Inte så att jag har någon medveten rädsla, men mer eller mindre undermedvetet bär jag nog på en oro för vad som händer om jag verkligen har tid att "falla". Hur hård blir kraschen då?

När jag kraschade in i väggen tidigare i höstas hade jag även då relativt "fullt upp", men inte på fullt lika akut sätt som för ett år sedan. Nu är den yttre stressen betydligt mindre, och jag har därmed möjlighet att öva på att "känna inåt". Det för i sin tur med sig nya svårigheter, eftersom det är något jag är så pass otränad på. Att "bita ihop och köra på" är en förmåga jag har finslipat på i många år, det kan jag. I vilket fall kunde jag det, tills det inte gick längre.

Det här nya, däremot, att känna efter och lyssna på både kropp och knopp, att säga nej till saker, att "misslyckas" och att minska på kraven, det "kan" jag inte. Det är svårt!

Jag ser det som en process, en viktig del av livet. Just nu behöver jag öva på att känna, och jag behöver tillåta känslorna. Även de svåra, som ilska och sorg, har ett syfte och är viktiga. I bland är det lätt att förstå. Ilska riktad mot en annan person som skadat mitt barn, till exempel, finns det en styrka i. Den ilskan kan väcka "björnmamman" och ta fram krafter som behövs för att "slåss". Men den andra ilskan, den som är mer generell och/eller riktad mot Gud eller mot mig själv. Hur hanterar jag den? Den är så oerhört mycket svårare att förstå och få grepp om.

Nu blev det mycket tankar åt olika håll här, men det är å andra sidan också mitt syfte med den här "dagboken". Jag har sovit ovanligt länge i dag, och känner mig ganska utvilad i kroppen och på något märkligt vis både övertrött och understimulerad i hjärnan. Då surrar tankar åt alla håll samtidigt, tror jag.